Publicerad 1899   Lämna synpunkter
BARA ba3ra2 (ba`ra Weste), adv. l. konj.; ss. adv. superl. (jfr anm. nedan) -aste, ngn gg -esta (Fahlcrantz 2: 64 (1825))
Ordformer
((†) barast Lucidor Hel. X 1 b (1672), Palmfelt Qvinnosk. 36 (1738); barsta Lucidor Hel. Rr 3 a (c. 1674)).
Etymologi
[jfr nor. bara, d. bare, sannol. eg. böjd form af adj. BAR, hvilken uppfattats som adv. bildadt ss. ALLENA, FÖGA, LIKA, MERA o. d.; jfr äfv. liknande anv. af t. bar, ä. eng. bare]
Anm. Ordet förekommer allmänt i talspr. o. i sådant skriftspr. (äfv. poesi) som närmar sig talspr. Däremot är det främmande för högre stilarter, äfv. för mera vårdad prosastil i allm. Superl., som öfver hufvud förekommer jämförelsevis sällan (se I 1 hufvudmomentet slutet, a β slutet, 2 a slutet, c slutet), har i det moderna spr. en ännu mera utprägladt hvardaglig anstrykning l. närmar sig bygdemål.
I. adv.
1) endast, blott, allenast; ej l. ingenting annat l. mer (l. mindre) än; jfr BAR, adj. 5, särsk. anm. 3:o. Vara klädd i bara svart. Det var bara detta jag ville säga. Jag är inte sjuk, bara ledsen. En himmel som är bara grå. De voro bara tre. Låna mig lampan, bara medan jag stänger porten. Schroderus J. M. kr. 130 (1620). (Han) ärnade bara at skada Swenske Armeen. Rel. om sv. o. pol. arm. 1700, s. 4. När han går uti sin verkstad in, / Har han et förkläd utaf bara skin. Nordenflycht QT 1746—47, s. 132. En engelsk tiggare, som hann till 112 år, lefde all sin tid .. bara af Öl. Thorild 4: 171 (1795). Hon tretton grisar fick, och har tolf spenar bara. Stenhammar 139 (1795). Didrik bara teg och drack. Lenngren 310 (1797). Du vet, att bara oskuld plär komma från Berlings pressar. Tegnér 5: 52 (1806). Låna mig tjugu .. Riksdaler, bara på et par dar. Cederborgh UvT 1: 25 (1809). Jag ska bara gå in och ta af mej kappråcken. Dens. Ridd.-kand. 5 (1816). (Han) synes (icke) hafva druckit bara vatten i sina dar. Holmberg Bohusl. 3: 253 (1845). Detta är väl bara en saga. Rydberg Sing. 73 (1876; uppl. 1865: blott). Det är bara skräp med mig nu för tiden. Lundquist Profil. 1: 174 (1879, 1884). Det är .. bara prat. Björkman (1889). Det är bara jag. Dens. Nej vänta litet, bara litet! Rydberg Vap. 188 (1891). Det såg så bart ut på byrån med bara den stickade duken och spegeln. Malling Skytt. 7 (1897). [jfr sv. dial. baresta, d. dial. bareste] (jfr anm. ofvan) i superl. Snälle Dygde Sin, / Som barast’ om all Dygd ok Lärdom lade win. Lucidor Hel. X 1 b (1672). Elliest har jagh hafft een stor olycka, att (hunden) Cæsar blifvit helt plötsligen dödh för migh i dhetta här fremmande landet, så at utaf dhen ahrten nu baraste Turc lefver. Carl XII Bref 53 (1702). Så var det barast dä ..? Det var en ringa ting. Palmfelt Qvinnosk. 36 (1738). Lät mig ännu få säga dig baraste ett enda ord. Modée Dårh. 60 (1741). Det är baraste at han säger så, at han vil se Hennes Nåd. Schröderheim Fjäsken 19 (1791). Den, som lägger sig ner och idislar på det absoluta, tuggar på baraste väder. Tegnér 5: 120 (1817). Den älskarn, som baresta tiger och ler. Fahlcrantz 2: 64 (1825). Jag kan få baraste förtret hos fru Holmelin. Almqvist Ladug. 17 (1840). Det är baraste klara vattnet. Dalin (1850). Gif folket baraste en (bröd-)kant igen! Strandberg 5: 87 (1862). — särsk.
a) i pleonastisk anv.; jfr BAR, adj. 5 a slutet.
α) [jfr t. nichts als nur] efter intet annat än o. d. Intet annat .. än bara Eeld och Eeldzlåghor. L. P. Gothus Com. 22 (1613). Borg Luth. 2: 573 (1753).
β) [jfr ä. t. nur bloss, nur allein] (föga br.) framför blott. Säg, ska’ vi ta’ / Supen, hva’ sa’? / Bara blott en af de minste? Wennerberg 2: 79 (1847, 1882). — (†) framför allenast (se d. o. 1 b β) l. man, adv. Så hållen I slätt intet gilt / Än barsta man en Venus-Pilt. Lucidor Hel. Rr 3 a (c. 1674); jfr α.
b) motsv. adjektiviska konstr. med rena, pura, rama (åtföljda af sbst. i best. form), idel, lutter; jfr BAR, adj. 5 d. Så at han tå först märckte, at thet war intet skämt på färde, vthan bara alffuar. Petreius Beskr. 1: 16 (1614). Een otrolig Skatt uthi bara Gull bestående. Amer. 13 (1675). Barn af en stackars far, som, led från led(,) / Af bara bönder sina anor leder. Wallin Vitt. 2: 69 (1821). Solen i mitt lif är slocknad, bara mörker rundt omkring. Tegnér 1: 120 (1825). Sju dagsresors väg genom bara sand. Carlstedt Herodot 1: 396 (1832). Han till och med rodnade litet af bara förtjusning. De Geer Skr. 1: 20 (1841). Hvart man kom var den lilla karlen förut, för att vara bara öra eller bara öga. Wetterbergh Nord 45 (1862). Lundquist Stinde Borgarf. på resa 160 (1885). — särsk. i uttr. icke kunna se för bara tårar o. d. Man ofta ej kan se för bara eld och rök. Livin Kyrk. 75 (1781). Nu kan skon icke säga ett enda ord för bara gråt. Hagberg Shaksp. 2: 158 (1847). i ordspr. icke kunna se skogen för bara träd, se SKOG.
c) ensamt (med bortseende från l. uteslutande af alla andra l. allt annat); ensamt för sig, redan själfva, enbart, allena. Där kommer ständigt folk; bara medan jag satt där, kommo tre personer in. Bara i stora Malms-sokn .. skola väl finnas et hundrade (jättegrafvar). Dalin Hist. 1: 53 (1747). Bara Stockholms Stads Rederier ägde för 9 år sedan 131 Skepp. P. J. Bergius Intr. i VetA 1758, s. 31. Bara tanken (därpå) är ett brott. Schulthess (1885).
d) (mindre br.) helt enkelt, just, hvarken mer l. mindre än; närmande sig bet.: rent af (jfr 3). Hon har uttryck och miner, som äro — bara förtjusande, ingenting mer. Bremer Dal. 35 (1845).
e) [jfr t. nur schade, dass ..] syftande på ett föreg. påstående o. innebärande en inskränkning: blott, dock; jfr ALLENAST 1 d α. Våningen är nog bra; den är bara för dyr. Så roligt att du kom; det var bara dumt, att jag inte fick veta det förr. A. C. af Kullberg i Tegnérs ppr 109 (1818). Du himmelska Afrodite, hvad allt det der låter vackert; skada bara, att det inte (är verkligt). Wikner Vitt. 4 (1863).
2) utan utprägladt inskränkande bet., för att starkare framhålla en uppmaning, ett villkor, en önskan osv.: blott, allenast.
a) [jfr t. schweigt nur still; nur heraus damit; läutet man zu] i uppmaningssatser (jfr Cederschiöld Skriftspr. 149 (1897)). hufvudsakligen vid imper. Låt honom bara hållas! Gör bara som jag säger! Bara ut med hvad du har på hjärtat! Bara lugn! Bara lyd mig åt. Be but ruled. Serenius (1741). Gå dumma Höna — — bara gå. Bellman Gell. 1: 38 (1793). Bele mig icke bara! Stagnelius 1: 52 (c. 1813). Låt honom bara smaka karbasen, så lyder han nog. Dalin (1850). Vill du tiga bara. Lönnberg Skogsb. 206 (1881). Magistern tar nu bara först! Numers Kuop. 87 (1892). Se bara! Hur är icke jorden / en tummelplats för laster vorden! Jensen Böhm. diktn. 114 (1894); jfr b. jfr: Det säger jag dig bara. Vendla, ligg inte för länge och prata. Edgren Tre kom. 41 (1891). — (jfr den inledande anm.) i superl. Vik baraste bort: du frestar mig ej! Carlén Ensl. 1: 42 (1846).
b) i utropssatser, särsk. vid verben se o. höra. Se bara på! Ser man bara på! Tänk bara, hvad hon skall bli glad! Han skulle bara våga! Björn Förf. flickan 58 (1791). Då skulle Ni ha sett ett hopp ur väfstol’n bara! Leopold 2: 284 (1800, 1815). Deras (dvs. recensenternas) pannor sammanstötas, / hör ni bara, hur det klang! Tegnér 2: 33 (1819). Nej, ser man bara hur han skrattar! Hagberg Shaksp. 10: 372 (1850). — (i Finl.) Nej bara, hvad prosten skulle orka. Tavaststjerna Aho Folkl. 30 (1886).
c) i villkorssatser l. i sådana temporala l. relativa satser som till bet. närma sig villkorssatser (jfr II 1). Boding Mick. 6 (1741). Mången Svensk kan glömma bort, at tala Svenska, / När han bara en gång sedt Paris. Nordenflycht QT 1746—47, s. 132. Ja, jag beklagar den, som bara nosar dit. Thomander Skr. 3: 353 (1826). Kommer bara Karin — eller Hedda — .. till Stockholm, så bli de väl fashionablare, hoppas jag. Almqvist A. May 62 (1838). Jag är färdig att spricka af raseri, då jag bara tänker på hans skymf mot garderna. Crusenstolpe Mor. 6: 179 (1844). Jag skulle komma och betala min arrenderåg, om det bara passar för prosten att ta emot den. Tavaststjerna Aho Folkl. 22 (1886). Nu går solen fram och liffullt målar / guld och värme dit hon bara når. Reuter N. sång. 56 (1888). — (jfr den inledande anm.) i superl. Allting syns wunnit och förskämt / Hwar gullet barast blifwer nämt. Lucidor Hel. Rr 1 a (c. 1670).
d) [jfr t. wenn wir ihn man hier hätten] i önskesatser (jfr II 2). Han är hederlig nog: om bara alla de andra vore så! Hagberg Shaksp. 1: 101 (1847). Ack, den som visste hvad han tänkte bara! Därs. 2: 138.
e) [jfr t. er bekommt so viel er nur will] (ny anv.) i jämförelsesatser: öfver hufvud. (Ett) slags tyg, sydt i en snitt som var så föga komplicerad som det bara var möjligt. Lange Luba 42 (1889). Anne-Marie sprang .. in i sitt rum det tystaste hon bara kunde. Hallström En g. hist. 58 (1895).
3) [se BAR, adj. 6] (†) med öfvergång till bet.: helt o. hållet, helt, alldeles, riktigt, rent af; jfr BAR, adj. 6. (Han) leet .. föra henne bara nakot vthi ett gemeene Skökiehws. Lælius Jungf. N 7 a (1591) [jfr t. blutnackt]. Thet skal stå bara illa til wthi Werldennes sidste tijdh. Utl. på Dan. 602 (1592) [jfr t. blutschlecht]. Folket låso (dvs. läste) bara illa. Murenius 20 (1637). Dalin Arg. 1: 213 (1733, 1754).
II. konj.
1) [jfr t. nur dass] i villkorssatser l. i sådana temporala satser som till bet. närma sig villkorssatser (jfr I 2 c): om blott, om endast, endast; när blott, så snart som blott; jfr ALLENAST 2 b α. 2 RARP 4: 2 (1726). Jag har så mycket .. at berätta er, men bara jag får se er så glömmer jag bort altihop. Björn Billet 16 (1786). Bara jag nu får roa mig litet i Stockholm, så far jag hem til Wimmerby igen. Dens. Förf. yngl. 35 (1792). Jag får ondt bara jag tänker därpå. Weste (1807). Bara han gör det minsta fel, så får han bannor. Dalin (1850). Bara qvällen kom, slöt man sig hop i ring. Strandberg 1: 287 (1874). Snoilsky 2: 10 (1881).
2) [jfr d. bare] i satser som uttrycka önskan (jfr I 2 d) l. farhåga: om blott. Bara han ville komma! Bara det vore så väl! Bara han inte blir ond! Schulthess (1885). Bara de inte skrattar åt oss. Edgren Kamp. f. lyck. 14 (1887).

 

Spalt B 292 band 2, 1899

Webbansvarig