Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EMPIRISM äm1piris4m, r. (m. Dalin (1850), Lundell); best. -en.
Etymologi
[jfr t. empirismus, fr. empirisme, ävensom eng. empiricism; till EMPIRI]
i sht filos. åskådning l. riktning inom filosofien som anser (den sinnliga) erfarenheten ss. den enda källan för all kunskap om värkligheten; erfarenhetsfilosofi; motsatt RATIONALISM; stundom allmännare: empiri. B. Höijer i LittT 1796, s. 223. Lockes Empirism. Broocman Ty. underv. 2: 108 (1808). Pfeiffer (1837; i fråga om läkekonst). Empirismen uppställer sin moralprincip med stöd af enskilda iakttagelser angående människonaturens känslor och drifter. Ahnfelt Etik 1: 37 (1890). 2 NF 19: 549 (1913).
Anm. I den sv. idealistiska filosofien användes ordet empirism äv. med metafysisk innebörd, om den riktning inom filosofien som icke erkänner tillvaron av någon annan självständig värklighet än den sinnliga. Boström 2: 201 (1840). Ribbing Phil. hist. 11 (1864). Nyblæus Forskn. IV. 1: 26 (1895). På motsvarande sätt användes adj. EMPIRISK (om åskådning o. d.), t. ex. Nyblæus Forskn. II. 1: 172 (1881).

 

Spalt E 529 band 7, 1922

Webbansvarig