Publicerad 1918   Lämna synpunkter
EFTERSTAVA äf3ter~sta2va, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Etymologi
[till EFTER- 11 c]
— jfr STAVA EFTER.
1) (eg. stavande) säga l. läsa efter, stavelse för stavelse l. ord för ord återgiva (vad ngn annan förestavar l. säger l. läser före l. dikterar); i sht förr äv. i utvidgad anv.: (osjälvständigt l. okritiskt) upprepa l. återgiva, eftersäga (vad ngn annan l. andra förut sagt); jfr EFTERBABBLA, EFTERPLADDRA 2. Düben Boileau Skaldek. 8 (1721; i bild). De närvarande kunde dem (dvs. de framsagda bönerna) .. efterstafva. Mörk Th. 3: 64 (1758). Detta påstående, ehuru ofta det blifvit efterstafvadt, är tillkonstladt. Lidbeck Anm. 260 (1817). Efterstafva den ed jag föresäger dig. Topelius Fält. 1: 51 (1851, 1854). Det (Guds) ord, som tanklöst efterstafvas, uppfostrar skrymtare. Dens. Evang. f. barnen VI (1893). — (†) med personl. obj. Det är en Jude, som beder, och efterstafvas af oförståndet. Ödmann Str. förs. III. 2: 123 (1811).
2) (†) på ett osjälvständigt sätt taga (ngn) till förebild; efterhärma, efterapa (ngn). Dem, som ej vilja efterstafva de hjernlöse Sprättarne. Elgström Frunt. 70 (1809).
Ssg (till 1): EFTERSTAVNINGS-ANDA. Det tanklösa nyhetskrämeriet och den omyndiga efterstafningsandan (inom den nya vitterheten). Tegnér 3: 137 (1817).

 

Spalt E 237 band 7, 1918

Webbansvarig