Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÖFVA 3va2, v.1 -ade ((†) pr. ind. sg. -er VarR 17 (1538), Bergeström IndBref 167 (1770). ipf. döfde 2Saml. 35: 217 (1662), Fernow Värmel. 253 (1773). sup. döft Ps. 1695, 160: 3). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera föga br., Bondepr. C 4 b (1662), Högberg Vred. 2: 111 (1906)), DÖFNING (föga br., JGOxenstierna 1: 152 (1805), Östergren (1918)).
Ordformer
(dofwa Spegel Gl. 80 (1712; jämte döfwa). döfja Lind (1738, 1749))
Etymologi
[fsv. döva; till DÖF; jfr d. døve, isl. deyfa, got. gadaubjan, ä. t. tauben, täuben]
1) (†; jfr dock a) motsv. DÖF 1: göra (ngn) döf l. lomhörd. (Lat.) exsurdo (sv.) Döffua, göra dööff. Linc. (1640). Cavallin (1875). — särsk.
a) (numera mindre br.) motsv. DÖF 1 a; i fråga om starkt l. ihållande ljud: komma (ngn) att icke höra (annat), bedöfva, förvirra. Thet igenomträngande dunder döfvade mig ock så mycket, at jag föll ned på marcken. Humbla Landcr. 433 (1740). Döfva någon med sitt prat. Dalin (1850). Ett döfvande, åsklikt buller. Ödman Vår- o. sommard. 2: 134 (1888). — jfr BEDÖFVA, äfvensom ÖRON-DÖFVANDE.
b) motsv. DÖF 1 b; i p. pf. i adjektivisk anv. Ty huru döfvade ock .. (förbrytarens) öron för rättvisans röst kunde vara (osv.). Calonius 3: 60 (1798).
2) [utveckladt ur 1 a] försätta (ngn l. ngt) i ett tillstånd af dvala, förlama, söfva; allmännare: förslöa, förslappa, försvaga kraften l. skärpan af (ngt), dämpa. (Lat.) Narcoticum (sv.) lekiedom som döffuer werken. VarR 17 (1538). Umgänge, som .. döfvar arbetshågen. Tegnér 3: 380 (1836). Det var som hade hon .. blifvit döfvad genom grannskapet af narkotiska ämnen. Almqvist Skälln. 55 (1838). Sömnmedel borde man undvika som gift. De framkalla icke sömn, de endast döfva hjärnan. VL 28/6 1908, s. 4. jfr FÖR-, ÖFVER-DÖFVA, äfvensom SINNES-, SORG-DÖFVANDE. — särsk.
a) (medelst ett kraftigt slag) komma (ngn) att förlora medvetandet; ofta fisk. i fråga om viss metod att fånga fisk under tunn is: klubba. Döfva lake. Tiselius Vätter 1: 125 (1723). Melin VikSaga 227 (1910). — jfr BEDÖFVA.
b) (föga br.) göra (ngn) handfallen. Så kom vår Carol fort och snart til Danmark öfer, / Ther han the danska med sin blotta åsyn döfer. ORudbeck d. y. Vitt. 95 (1719). Amos rusade bort, döfvad af blygsel och vrede. Cederschiöld Riehl 1: 94 (1876).
c) refl.: bedöfva sig. Hvem kan undra om vi döfva oss med sprit? Tengström Kipling 28 (1899). Strindberg Kamm. 4: 39 (1907).
d) (i bygdemålsfärgadt spr.) förtaga motspänstigheten hos (ngt). 3/4 kanna bränvin at därmed döfva kimröken. VGR 1811, Verif. s. 60. Garnet .. döfvades, genom att först blötas och sedan nedgräfvas i gruf-askan, omlindadt med ett kål-blad. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 126 (1868).
3) (föga br.) motsv. DÖF 3: göra (ett ljud) doft, dämpa. Weste (1807). Skönhet .. / Du som .. / Döfvat tonernas skräll till lena och smekande välljud ..! Tranér Anakr. 162 (1828, 1833). Wikner Vitt. 120 (1877).
4) (†) bryta (ngns l. ngts) makt; undertrycka, kufva, tillintetgöra. Fast döden haar tin (Jesus’) ögon söft, / Haar doch tin dödh här döden döft. Ps. 1695, 160: 3. (Sv.) Döfja kjöttet, (t.) sein Fleisch betäuben, seine Lüste bestreiten. Lind (1749). (Sv.) Döfva matdunsten, (lat.) Vapores e cibo compescere. Sahlstedt (1773).
5) (i fråga om ä. förh.) gm magiska medel (besvärjelse osv.) oskadliggöra l. tillintetgöra (ngt) l. hindra (ngt) från att fylla sin uppgift. Ath döffwa swärd kniff och annath såådana. OPetri MenFall B 3 a (1526). Döfwa gewähr, förgiöra, eller beswärja bössor. Isogæus Segersk. 832 (c. 1700). Att döfva vådeld. Wigström Folkd. 2: 402 (1881). — jfr BEDÖFVA.
Särskilda förbindelser: DÖFVA BORT. (†) = DÖFVA, v.1 2. En blixt, som .. / .. döfvar bort hvar sena. Ling Eylif 41 (1814). Ett rus, / Som döfvar bort .. / Nödvändighetens evigt samma oro. Atterbom 1: 71 (1824).
DÖFVA NED l. NEDER. (†)
1) = DÖFVA, v.1 1 a. Hiob swaradhe och sadhe, Hwj plåghe j doch mina siäl, och döffuen migh nedher medh ordom? Job 19: 2 (Bib. 1541).
2) = DÖFVA, v.1 4. Ingen ting (är) så goodh .. till ath döffua nidh kötit medh såsom corsit och lidhande. FörsprRom. 5 b (NT 1526).
Ssgr (till 2): A: DÖF-DRYCK, förr äfv. -DRICK. (döfwe- KKD 6: 62 (1708), Lind (1749; under Liebstranck))
1) (†) dryck som försänker den som druckit däraf i dvala l. förtrollar honom; äfv. bildl.; jfr DOF-DRYCK. Han tog effter pistolen, och förmentes hafwa ärnadt henne en döfwe drick, om dee kringstående eij hade hindrat. JCederhielm (1708) i KKD 6: 62. Adlerbeth Ov. 295 (1818).
2) (i högre stil) dryck som stillar smärta l. oro l. gifver glömska; äfv. bildl. Aldrig förstod någon nation bättre (än den franska), at tilreda den konstlade vällustens döfdryck. LittT 1795, s. 17. Wirsén Vint. 251 (1890).
-MEDEL.
1) (föga br.) medel att försätta ngn i dvala. Nordforss (1805).
2) (i högre stil) medel att stilla oro l. att gifva glömska. Han är en bruten man, som .. i vinet söker ett döfmedel för sin inre oro. Wirsén i PT 1897, nr 24 A, s. 3.
B (†): DÖFVE-DRYCK, se A.
C: DÖFNINGS-MEDEL.
2) (i högre stil) = DÖFMEDEL 2. En för alla döfningsmedel okufvelig ofrid. Bring Högm. 204 (1862).

 

Spalt D 2595 band 7, 1923

Webbansvarig