Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOLSK 4lsk, äfv. dol4sk, adj.2 -are. adv. -T; jfr DOLSKELIGEN.
Etymologi
[sv. dial. dolsk; jfr fsv. dylska, döljande, dylskas, neka, tredskas; sannol. till fsv. dul, vägran, döljande, nekande; jfr DOLSK, adj.1]
om person: som till karaktären är inbunden l. hemlighetsfull o. snar till ovilja o. onda anslag; äfv. i utvidgad anv. om sak; lömsk, bakslug, ränkfull; förr äfv.: förtegen, inbunden, förbehållsam. Dolske Petard, och gräslige jord-grund-skytlande (dvs. jordskakande) Miner. Stiernhielm Fred. 1 (1649). Tu Hierte-tiuf, du dolska boof. Dens. Harm. 57 (1668; om Astrild). Wi drefs för Wjnn åkk Wåg, .. / Hwar Dålsker Klippa låg åg log åt dänna Nöden. I. Börk i Lykkopris B 2 a (1689). (Sv.) Dolsk, (t.) heimtückisch, verschwiegen, bedächtig, hinterhaltig. Lind (1749). (Han har) på ett dolskt och hemligt sätt underminerat min heder. Växiö domk. akt. 1785, nr 472. Malajen är af ett slutet, fåordigt, nästan dolskt lynne, som genom förtryck lärt sig förställning, snar till vrede och sen till försoning. Svensén Jorden 243 (1885). En dolsk fientlighet yppar sig i sidoblickar och förbehållsamma ord. Strindberg Inferno 41 (1897).

 

Spalt D 1907 band 7, 1920

Webbansvarig