Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOLSK 4lsk, äfv. dol4sk, adj.1 -are. adv. -T.
Etymologi
[fsv. dulsker, dylsker, sv. dial. dolsk, motsv. ä. d. dolsk, fjollig, d. dial. dolsk, jfr fht. tulisc, dåraktig; till roten i DVALA; jfr DOLL, DVÄLJAS, DÖLJA, DÖLSK samt DOLSK, adj.2]
(nästan bl. i skriftspr., mindre br.) trög, loj, lat, lättjefull; slö, slapp, försumlig; indolent, likgiltig, liknöjd. Serenius (1741). En drift (att lära), så allmän, at näppeligen någon så dolsker lärer gifvas, som kunde anföras til vedermäle deremot. Browallius Præs. i VetA 1747, s. 10. I mycket kalla klimater krymper kroppen tillsammans, och själen blir dolsk och trög. Palmblad Lärob. i geogr. 85 (1835). Den dolska dvalan. Ridderstad S. dikt. 1: 463 (1855). Under tiden har Korea framhärdat i dolsk, overksam afspärrning mot alla främmande inflytelser. E. Svensén i Vintergatan 1894, s. 256.

 

Spalt D 1907 band 7, 1920

Webbansvarig