Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOGMATIKER dogma4tiker, äfv. 0302, m.||ig.; best. -n; pl. = l. (med lat. pl.) dogmaticl a4tisi, äfv. a3tisi2; ngn gg (numera vanl. med ironisk anstrykning) DOGMATIKUS a4tikus, äfv. —302, m.
Ordformer
(dogmaticus Dalin Arg. 1: 14 (1732, 1754), Bruhn Kyrk. hist. 17 (1822))
Etymologi
[liksom d. dogmatiker, holl. dogmaticus, t. dogmatiker, eng. dogmatic, fr. dogmatique, lat. dogmaticus, af gr. δογματικός, eg. person som uppställer l. antager vissa grundsatser, till δόγμα (se DOGM)]
1) till DOGM 1.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] person som har gjort dogmatiken till sitt studium l. som är hemma i dogmatiken. I Theologien vil han icke allenast vara Dogmaticus och Theoreticus, utan ock Practicus. Dalin Arg. 1: 14 (1732, 1754). (Hume) har gjort mer till återlifvandet af den sanna religionens anda, än tio dogmatici. Geijer I. 5: 89 (1811). (Kyrkans symboler) äro .. också att anse som en källa för dogmerna, och således äfven som ett föremål för dogmatikerns uppmärksamhet. Reuterdahl Inl. t. theol. 350 (1837). Reformationens fäder och de äldre dogmatici anse i allmänhet, att de mänskliga begreppen om Guds väsende ej äro adekvata. Lindberg Dogm. 31 (1898).
b) (†) teolog som stöder sig bl. på bibeln o. de kristna dogmerna, icke äfv. på den skolastiska filosofien. Där voro .. de, som föragtade .. (skolastiken), och höllo sig endast vid Skriften och Kyrko-Fäderna, samt kallades derföre Biblici eller Dogmatici. Eberstein Sedol. 17 (1784).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., ä. eng. o. fr.] till DOGM 3: person som vid vetenskaplig forskning o. d. ledes af l. utgår från vissa utan vidare ss. sanna antagna förutsättningar, hypoteser l. läror; person som utformar en viss lära i dogmer. Cartesiska scholans anhängare äro:
α) trogna — dogmatici — ..
β) sjelfständiga. Ribbing Philos. hist. 232 (1864). Nietzsche har trott sig vara mindre dogmatiker än någon .. Men han är icke dess mindre en dogmatiker, och det af det genuina slaget, som med barnslig enfald tror på sanningen af de vetenskapliga gissningarna om vårt släktes urtillstånd. V. Rydberg (1892) hos Warburg Rydberg 2: 645. En dogmatiker på historiens område. A. Stille i Hist. tidskr. 1908, s. 225. Bornerade dogmatiker. Holmberg Osunda kulturriktn. 31 (1912). — särsk.
a) filos.
α) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] filosof som anser att vetande om det varandes väsen är möjligt; motsatt SKEPTIKER l. (i sht i ä. tid) EMPIRIKER; jfr DOGMATISK 2 b α, DOGMATISM 2 a α. B. Höijer i Litt.-tidn. 1795, s. 265. Norrmann Eschenburg 1: 266 (1817).
β) filosof som antager kunskap om det varandes väsen utan att dessförinnan ha undersökt kunskapsförmågan; motsatt KRITIKER; jfr DOGMATISK 2 b β, DOGMATISM 2 a β. Lutteman Schulze Kants Critik 171 (1799).
b) [jfr motsv. anv. af gr. δογματικός] i medicinens historia: anhängare af dogmatismen (se d. o. 2 b); motsatt EMPIRIKER. Hippokrates (anses) för stiftare och stamfader til den Sekten af Medici, som kallas Dogmatici. Lagerbring Hist. lit. 341 (1748).

 

Spalt D 1876 band 7, 1920

Webbansvarig