Publicerad 1908   Lämna synpunkter
DEKLINABEL dek1lina4bel l. de1-, adj. -ble, -bla.
Etymologi
[jfr t. deklinabel, eng. declinable, fr. déclinable, af senlat. declinabilis, afl. till declinare (se DEKLINERA)]
(mindre br.) språkv. om nomen (l. pronomen): som kan deklineras (se DEKLINERA III), som har flera böjningsformer, böjlig; jfr INDEKLINABEL. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Ordet (den), då det brukas substantift och ensamt, d. v. s. såsom personal-pronomen, är i pluralis deklinabelt. Vinterbladet 1853, s. 65. Lyttkens o. Wulff Utt. (1889).

 

Spalt D 529 band 6, 1908

Webbansvarig