| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
BOFÄLLIGHET bω3fälig~he2t, äfv. bω3~ fäl2ighet, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1 slutet, numera mindre br.) -er (Växiö domk. akt. 1722, nr 19, Därs. 1789, nr 478).
1) till BOFÄLLIG 1. Stadg. ang. landtmil. 2: 551 (1691). Kyrkans förmögenhet har tilltagit i samma mån som dess bofällighet. Tegnér 4: 111 (1830; yttradt om en församlings kyrka). — (numera mindre br.) konkretare, om bristfällighet l. skavank (på byggnad o. d.) som uppkommit på grund af ålder l. bristande underhåll. Växiö domk. akt. 1722, nr 19. (Det bör) noga efterses .., om vid ett prestebord i man- eller ladugård sådana bofälligheter äro, som eldsfara med sig föra. Sv. synodalakter 1: 486 (1771). Växiö domk. akt. 1789, nr 478.
2) (numera föga br.) till BOFÄLLIG 2. Dätta livets bofällighet. Schultze Ordb. 992 (c. 1755). Så länge under all församlingens bofällighet och förderf dock ännu så många i hjertats enfald bekänna Jesu namn. Thomander 1: 527 (1859).
Spalt B 3694 band 5, 1918