Publicerad 1899   Lämna synpunkter
BANKRUTT baŋkrut4, sällan baŋ3k~rut2 (bankru´tt Weste), sbst.1, i bet. I r. (m. Sahlstedt (1773), Dalin (1850), Lundell (1893) m. fl.) ((†) n. Düben Sat. 67 (1722)), i bet. II (†) m.; best. -en; pl. -er;
l. adj. vanl. oböjdt o. predikativt, stundom pl. -a (ss. attribut Hagberg Shaksp. 6: 125 (1849). ss. predikativ PT 1896, nr 125 A, s. 2; jfr anm. nedan).
(1:o banquerotte Dalin Arg. 1: 32 (1754), Ad. prot. 1789, s. 689 m. fl.; bankverotte Dalin Vitt. II. 5: 70 (1738); ban(c)kerott Lagerström Bunyan 3: 123 (1744), Palmblad Fornk. 1: 347 (1844), Dalin (1850; jämte bankrutt) m. fl. banquerote Dalin Arg. 1: C 4 b (1733). banquerot Ordn. f. växelbänken 30 Juni 1657, mom. 21, Privil. f. Landskrona 1663, mom. 33; banckerot Risingh Kiöph. 60 (1669). banq’rott Livin Kyrk. 37 (1781); bankrott Lenngren 120 (1814). banckroot Schroderus Uss. F 3 b (1626). banckerout Risingh Kiöph. 60 (1669); banquerout Abrahamsson Reg. (1726); banqueroute Dalin Arg. 1: 57 (1733, 1754). Tessin Tess. 281 (c. 1770), Eurén Orth. 3: 91 (1794), Hultin V. skr. 21 (c. 1865; rimmande med ut) m. fl. — bancoruth Lucidor Hel. B 2 a (1669; rimmande med uth). ban(c)kerut Düben Sat. 67 (1722), Manderström Rimlex. 238 (1779), Leopold 3: 447 (1795, 1816). bankrut Triewald Skaldek. 75 (c. 1710; rimmande med ut), Serenius (1741), G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 165 (1795), SAH 1: 248 (1801), Lindfors (1815) m. fl.; bankruut Columbus Ordesk. 6 (1678). bankut Möller (1745, under safranier); bank-ut Knöppel Voc. (1773, under safranier). banco-rutto, bancorutto Risingh Kiöph. 71, 75 (1669). bankerutt Palmblad Norge 181 (1846). bankrutt Bellman 4: 112 (1791), Tegnér 3: 250 (1825) osv. 2:o panquerot Runius Dud. 2: 72 (1712). panckrott Balck Cat. V 3 b (1596). panckroot Fosz 466 (1621). pan(c)kerut Chronander Surge F 2 a (1647; rimmande med ut), Lind (1749, under banquerott); pankeruuth Arvidi 82 (1651; rimmande med pruut osv.). pankrut Mont-Louis 269 (1739). pan(c)kut Lind (1738, under banckerott), Dähnert (1746))
Etymologi
[jfr d. bankerot, nt. bankrot, bankrut, holl. bank(e)roet, t. bank(e)rott, ä. äfv. bankerutt, m., af fr. banqueroute, it. banca rotta, banco rotto, eg. sönderbrutet bord. Detta uttr., som är sammansatt af banco, banca, (växel)bord (se BANK, sbst.3), o. rotto, lat. ruptus, sönderbruten, ruinerad (jfr eng. bankrupt, där den it. formen ombildats efter latinet), förklaras vanl. gm hänvisande till en italiensk sed att för den köpman som inställde sina betalningar bryta ned den bod l. saludisk som han hade på torget. Snarare torde dock uttr. böra anses från början hafva varit figurligt o. betydt ”ruinerad bank” (jfr det långt tidigare uppvisade gr. ἀνασκευάζεσϑαι τὴν τράπεζαν, Demostenes), om ock åtskilliga spr. (ss. span., port., nygr., arab.) gm mekanisk efterbildning af det it. uttr. beteckna ”bankrutt” med ord som eg. betyda sönderbrytning; jfr äfv. BANKO-BRÅKARE. — Med afs. på ordets ombildning till personbeteckning o. adj. (se II, III) har sv. följt utländska föredömen. — Det begynnande p, som var vanligt på 1600- o. 1700-talet o. är analogt med det som finnes i lånorden PEDELL, PICKELHUFVA, PISKA, POKAL m. fl. (hvilkas ä. t. motsvarigheter hafva växlande b o. p), lämnar först på midten af 1700-talet under inflytande från franskan helt o. hållet rum för b. Gm liknande inflytande har äfvenledes uttalet med -ot4 o. 4t kommit att undanträngas af uttalet med -ut4, hvilket i ä. tid i sv. varit minst i bruk. Ändelsen -ott, som tidigast uppträder 1596 o. ännu hos Dalin 1850 är alternativt upptagen, kommer närmast från d. o. t., där motsv. uttal ännu är vanligast, o. ytterst från it. banco rotto. Ändelsen -ut (-uth osv.), hvilken uttalades med långt vokalljud, ss. rimmet hos åtsk. förf. bevisar (se ofvan), kommer från holl., hvars med u-ljud uttalade -oet själft är en ombildning af fr. -oute; jfr MARSCHRUTA med liknande ombildning af fr. route. Ändelsen -utt härstammar närmast från fr. Huruvida skrifsätten -ote, -ot, -oot representera särskilda uttal, är ovisst. — Med afs. på den nu förlorade vokalen i ordets midt erinras, att redan 1596 formen pankrott är uppvisad, under det att Risingh 1669 har bancorutto o. Lucidor 1669 bancoruth med bibehållande af den it. vokalen, o. under det att Runius 1712 o. Düben 1722 gm sin anv. af ordet i vers visa, att det, äfv. när det på fr. sätt skrefs med -e-, kunde uttalas trestafvigt. — Formerna (spela) pankut, bankut, bank-ut o. slutligen, alldeles deladt, (spela) pank ut (Lind 1749, under banckerott) bero på anslutning till UT, hvarvid panker möjl. uppfattats ss. ett adj. med den förr vanliga ändelsen -er (se PANK)]
I. egendoms afträdande till borgenärerna; betalningsinställelse; cession, konkurs, fallit, fallissemang; jfr anm. Se, såleds händer tidt, för en ursinnig kåna, / Måst hela Släckten .. / Se all sin ägendomb anslagen på hvar knut, / Förfähra alt Paris med plötzligt banckerut. Düben Sat. 67 (1722). Godtrohet och lemnad credit tvingade honom till en olycklig banqueroute. Tessin Tess. 281 (c. 1770). Bankerutter hafva i flera af .. (de större handelsstäderna) ägt rum. Palmblad Norge 181 (1846). Odhner G. III 1: 492 (1885). jfr MYNT-, RIKS-, STATS-BANKRUTT. — bildl. Tegnér 3: 250 (1825). (Sokrates) var det, som räddade menskligheten från den bankerott, hvari Sophistiken sökte störta tro och vetande. Palmblad Fornk. 1: 347 (1844). J. A. Eklund i Sv. tidskr. 1891, s. 518. — särsk.
a) [jfr d. spille bankerot, t. bankerott spielen, ä. eng. play bankrupt] (hvard., numera mindre br. utom i vissa delar af Sv.) i förb. spela bankrutt = b. Balck Cat. V 3 b (1596). Mången .. spelar banquerot, på dhet han således må komma til accord. Privil. f. Landskrona 1663, mom. 33. Sen spel i laglig tid en helsosam bankrut. Triewald Skaldek. 75 (c. 1710). Eurén Orth. 3: 91 (1794). Spela Bankrutt är ett vådligt spel, men som icke alltid är olyckligt. Wetterstedt Conv.-ordb. 7 (1822). Dalin (1850). Sundén (1885). — bildl. Om hans Hare-Mod seen spelar Bancoruth. Lucidor Hel. B 2 a (1669). Claëson 2: 65 (1859). Der tecknar skalden med smärta huru upplysningsfilosofien .. spelat en sorglig bankrutt. Wirsén i 3 SAH 2: 296 (1887).
b) [jfr t. bankerott machen, fr. faire banqueroute] i förb. göra bankrutt, göra cession l. konkurs, inställa sina betalningar, afträda sin egendom till borgenärerna. Dalin Arg. 1: 32 (1733, 1754). Allmogen måste antingen göra bankrutt eller svälta ihjäl. Tegnér 6: 386 (1831). Ljunggren SAHist. 1: 135 (1886). — särsk.
α) i numera knappast br. uttr. När .. (han) hade väl späckadt sin pung med andras penningar, giorde han .. en Bankerott. Lagerström Bunyan 3: 124 (1744). Han har gjort en bankrut af femtijo tusend riksdaler. Lind (1749) [jfr fr. il a fait banqueroute de huit mille piastres].
β) bildl. Leopold 2: 468 (1802, 1815). Jag .. hoppas, .. / Att, på den ömma tro, som du mig skyldig är, / Ditt hjerta inte gjort bankrut, sen jag var här. Dens. 1: 450 (1814). I ”furst Nechludov” (en roman af Tolstoi) gör öfverklassen, trots en och annan god ansats, ömkligt bankrutt. J. A. Lundell i NF 16: 461 (1892).
Anm. Ordet förekommer i eg. anv. mindre ofta än CESSION o. KONKURS, hvilka ord däremot knappast torde användas i bildl. bem. Det brukas hufvudsakligen om krascher af större omfattning (jfr RIKS-, STATS-BANKRUTT) o. har, då det begagnas om personer i smärre förh., stundom en mera klandrande bet. än dessa ord [jfr fr. banqueroute i likartad bem.].
II. [jfr motsv. anv. i eng.] (†) person som har gjort bankrutt, bankruttör. Så ähr man inthet rädd om peng:ne komma bortt thill siös eller gönom otroghne Bancquerotter. RARP 4: 570 (1651). Hwar vppå skulle föllia handelens ruin, många skyldige och Banquerouter warda. Risingh Kiöph. 52 (1669). Finnes han (dvs. Wexle-Debitoren) insolvent, så förklaras han som een Banco-rutto, och må intet meera i Kiöpmans Beurse sigh wijsa. Därs. 71.
III. [utveckladt ur I; jfr motsv. anv. i d., nt., t. o. eng.; jfr äfv. PANK, som uppkommit gm förkortning af bankrutt i ordets ä. form med p] ss. adj.: försatt i den ställning, att man måste inställa sina betalningar; oförmögen att infria sina affärs- l. penningförbindelser l. att betala sina skulder; insolvent; ruinerad; särsk. i förb. med vara l. blifva. Om tå nu Acceptanten skyldig är at betala, och finnes i så måtto insolvent, så declareras han banckerout. Risingh Kiöph. 60 (1669). Blifwa panquerot. Runius Dud. 2: 72 (1712). Riket är banquerotte. S. Stierncreutz i Ad. prot. 1789, s. 689. Jag blir bankrott, jag gör cession. Lenngren 120 (1814). Bankrutta gäldenärer. Hagberg Shaksp. 6: 125 (1849). Köpmännen (på Cuba) voro bankrutta. PT 1896, nr 125 A, s. 2. — bildl. Än har .. / Ej vanfrägd så mig gjort bankrutt (dvs. blottad, renons) på vänner. Hagberg Shaksp. 2: 87 (1847). Strindberg Tr. o. otr. 1: 41 (1890). Jag är bankrutt både till kropp och själ. Roos Skugg. 387 (1891).
Anm. Att i mera vårdadt spr. ordet mindre gärna nyttjas i attributiv ställning, att man sålunda hellre säger bankruttmässiga l. bankrutterade köpmän än bankrutta köpmän, beror därpå, att ordet har kvar ngt af sin substantiviska karakter. — Med afs. på ordets anv. i predikativ ställning utan böjning, ss. i de blifva bankrutt, jfr de äro pank, vi äro renons på vänner.
Ssgr (i allm. till I): BANKRUTT-BROTT. (i Finl.) brott mot för cessionant gällande bestämmelser gm hvilket borgenärs rätt lider intrång. FFS 1889, nr 39, s. 65. Gäldenär, som blifvit till ansvar för bankruttbrott dömd. Därs. 1895, nr 37, s. 76.
-FÖRKLARING03~020. Jungberg (1873).
-MÄSSIG~20. Odhner G. III 1: 15 (1885). bildl.: Ibsen skildrar gärna bankrutter och bankruttmässiga existenser. J. A. Eklund i Sv. tidskr. 1892, s. 606.
-MÄSSIGHET~200 l. —00~2. —
-SPELARE~200. (numera föga br.) ”Banquerut spelare” decoctor æris alieni, non vitio fortunæ, sed suo. Columbus Ordesk. 7 (1678). Dalin (1850). oeg.: som har dåliga affärer. Almqvist (1842).

 

Spalt B 262 band 2, 1899

Webbansvarig