Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AKTGIFVA ak3t~ji2va, sällan AKTGE ~je2, v. -gifver, äfv. -ger, -gaf, -gåfvo, -gifvit, sällan -gett (se för öfr. GIFVA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera föga br., Lind (1749, under wahrnehmung), Fries Utfl. 1: 322 (1853)), -GIFNING; -GIFVARE (se d. o.); jfr AKTGIFVENHET.
Etymologi
[jfr t. achtgeben]
gifva akt (på), observera. Acktgifning. Möller (1745). Se och lär det .. genom agtgifvande på dig sielf. Nohrborg 570 (c. 1765). En man .., som aktgifvit på tiden och dess förhållanden. Strinnholm i SAH 19: 203 (1838). Huruvida han (dvs. Bellman) umgicks med de personer, som på hans taflor uppträda .., eller blott aktgaf på deras umgänge sins emellan. Atterbom Siare VI. 1: 71 (1852). (Han) sågs .. begifva sig ut att aktgifva på förposterna och fiendens ställning. Rydberg Ath. 501 (1866; 1 uppl. 1859: inspektera förposterna och observera fiendens ställning). För ett aktgifvande öga och en kunskapstörstande ande finnes mycket att inhemta äfven på underordnade platser. C. G. Strandberg i SAH 45: 18 (1869). Sandahl i NF 15: 1155 (1891).
Anm. I finit form brukas nästan bl. GIFVA AKT, i inf. o. sup. hellre GIFVA AKT än aktgifva; däremot ersätta vbalsbst. aktgifvande, aktgifning motsv. felande former af GIFVA AKT, o. ss. p. pr. i attributiv l. predikativ ställning brukas uteslutande aktgifvande.

 

Spalt A 868 band 1, 1898

Webbansvarig