Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFSPRÄNGA a3v~spräŋ2a, v. -er, -de, -t, -d (se för öfr. SPRÄNGA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under absprengung)), -NING.
Etymologi
[jfr d. afsprænge, t. absprengen]
— jfr SPRÄNGA AF.
I. tr.
1) gm sprängning aflägsna l. frånskilja (ngt). (Medelst krut) afspränga ett stycke af en klippa. För att afspränga kolfhalsar betjenar man sig af flera olika utvägar. Berzelius Kemi 3: 244 (1818). Emaljen (låter) med en skarp tång afspränga sig från tandbenet. Därs. 6: 539 (1830). Guldet kan på åtskilliga sätt borttagas (afsprängas) från ytan af gammalt förgyldt gods. Almroth M. tekn. 504 (1839). (Sprängtickan) utbildas på gamla löfträd ..; utväxt afspränger den barken, då trädet utdör. Fries Utfl. 3: 347 (1864). — gm frånskiljande medelst sprängning åstadkomma. Skålar af glas fås vanligen när kolfvar eller retorter gå sönder, då man afspränger .. större och mindre skålar. Berzelius Kemi 3: 145 (1818). R. Falck i Tekn. tidskr. 1895, A. K. s. 12. — jfr AFSPRINGA 3.
2) gm sprängning bryta (ngt) i tu l. tvärt af. Runda stockar och växande träd kunna lika som skrädt virke afsprängas. Fältarb. II. 3: 21 (1885). Brobjelkarna afsprängas medelst .. minor. Busch i NF 11: 31 (1887).
II. (föga br.) intr.: spränga l. fara åstad i sporrstreck. Dalin (1850). jfr Lundell (1893).

 

Spalt A 566 band 1, 1898

Webbansvarig