| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFSPRINGA a3v~spriŋ2a (a`fspringa Weste), v. -er, -sprang, -sprungo, -sprungit, -sprungen. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abspringung)), -NING (mindre br.; jfr Dalin (1850)); jfr AFSPRÅNG.
1) (mindre br.) springa ned (från ngt). Desultor .. Then som neder eller affspringer. Lex. Linc. (1640). (Därefter) Afspringer ryttarn (näml. från hästen) i ett tempo rakt bakåt. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 46 (1836). Schulthess (1885).
2) (knappast br.) springa bort l. åstad. Sv. o. t. handlex. (1851). — (†) bildl.: fly bort. Wårt Lijff från osz medh hast affspringer. Dalius Valet. C 8 b (1681).
3) springa loss; plötsligt lossna l. aflossas (från ytan af ett föremål). Efter afsvalningen hamras de (dvs. järnblecken) med trädklubba, så att glödspånen afspringa. Almroth M. tekn. 488 (1839). I fogarne läggas tunna blyskifvor, för att hindra hörnens afspringande. Rothstein 567 (1875). Ett afsprunget stycke. Björkman (1889).
4) (föga br.) om eldvapen, skott osv.: (oförmodadt) gå af l. afbrinna. Dalin (1850). Schulthess (1885).
5) springa tvärt af; brista i tu. Grundell 62 (1705). Det händer at sådane bårrar (dvs. bergborrar af stål) afspringa på läggen och kunna då skada Bårarens hand. Rinman 1: 170 (1788). Laga en afsprungen .. sträng. Gosselman Col. 1: 52 (1830). Mycket hårddragna (metall-)trådar .. afspringa som glas. Almroth M. tekn. 221 (1838). G. Svedelius i Jernk. ann. 1854, s. 78 (om vefstake).
Anm. I alla bet. hellre (utom i part.) SPRINGA AF.
Spalt A 564 band 1, 1898