| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRIDA skri3da2, v. -er, skred skre4d, skredo skre3dω2, skridit skri3dit2, skriden skri3den2 (pr. sg. skrider (-ijd-) VgFmT II. 6—7: 120 (1587) osv.; skrijer HSH 40: 24 (1655); skrijr Rosenfeldt Vitt. 157 (c. 1690; i vers). — ipf. ind. sg. skred (-ee-) HH 20: 278 (c. 1640) osv.; skridde (-ijdd-) Schroderus Os. III. 1: 239 (1635: fortskrijdde), Frese Sedel. 21 (1726). — ipf. ind. pl. skrede Widekindi KrijgH 217 (1671); skredo 2RARP 6: 264 (1731) osv.; skridde (-ijdd-) Hund E14 256 (1605), Schroderus Os. III. 1: 242 (1635). — ipf. konj. skrede HC11H 3: 132 (1680) osv. — sup. skredit (-et) VDAkt. 1724, nr 52, Därs. 1779, nr 494; skridit (-ijd-) Schroderus Os. 2: 3 (1635) osv.; skridt HC11H 5: 172 (1687), Geisler Fägnet. B 1 b (1709: öfwerskridt). — p. pf. skreden (schr-, -ee-) RARP 8: 169 (1660: skredne, pl.), Ehrenheim Phys. 1: 239 (1822: framskredne, sg. best.); skriden (-ijd-, -in) GillbgDomb. 22/5 1640 (: ihoopa skridin), NorrlS 14: 47 (1698) osv.). vbalsbst. -AN (i vitter stil, mera tillf., KWarburg i 2Saml. 24: 2 (1903: inskridan), Norlind Interm. 47 (1907), Blomberg Vallf. 21 (1926)), -ANDE, -ELSE (i ssgn UT-SKRIDELSE), -NING; -ARE (se avledn.).
1) förflytta sig l. gå med en långsam o. jämn, glidande (se GLIDA 2) rörelse; i sht förr äv. allmännare, övergående i bet.: röra l. förflytta sig, gå; äv. dels med obj. betecknande väg o. d., dels i p. pr. mer l. mindre adjektiviskt, särsk. i överförd anv., om gång l. takt; jfr 2.
a) om levande varelse (jfr b) l. tågande skara l. procession o. d.: gå långsamt (o. värdigt l. högtidligt), med en jämn, glidande (se GLIDA 2) gång; i sht förr äv. dels ss. beteckning för en långsam (o. mödosam) gång av en sjuk l. fysiskt svag varelse, dels allmännare, övergående i bet.: gå, bege sig, tåga, draga o. d.; äv. i mer l. mindre tydligt utförd bild (jfr 4—6). Långsamt skred processionen framåt mot domkyrkan. Then som mongestädz wil skrijda han moste mykit lijda. SvOrds. C 5 b (1604); jfr LIDA, v.1 1. Att .. (värken i benen) eij tillåter sömnen om nattena; men måste doch bittida om morgonen medh största möda skrijda uthi Scholen. VDAkt. 1679, nr 231. Tin nådh tu teer, o Herre godh! / Then som medh ett förkrossat modh / I troon haar til tigh skridit. Ps. 1695, 252: 4. Dödståget, med skridande gång, framhunnit till kyrkan. Atterbom SDikt. 1: 172 (1808, 1837). Elgen skrider som en drömsyn bakom smärta tallar hän. Snoilsky 1: 299 (1878). Bort gå de, / stumma skrida de / en efter en till skuggornas värld. Heidenstam NDikt. 132 (1915). Präster i de praktfullaste dräkter .. skredo högtidligt framåt. Lagergren Minn. 5: 325 (1926). — jfr AV-, BORT-, FORT-, FRAM-, FRAMOM-, GENOM-, HÄN-, IN-, NED-, TILLBAKA-, UNDER-, UPP-, UT-, ÖVER-SKRIDA o. FRAMÅT-SKRIDANDE, sbst. o. p. adj.
b) († utom ss. förled i ssgr) om lägre djur: krypa, kräla. Verelius 231 (1681). Skalmasken skrider. Sahlstedt (1773). Weste FörslSAOB (c. 1815).
c) (i sht i vitter stil) i fråga om rörelse hos ett föremål (jfr 2 b—d, 3), stundom närmande sig l. övergående i 2 b; särsk. om himlakropp, sky, urvisare, fartyg (äv. om person som färdas ombord på fartyg), vattendrag o. d.; äv. i överförd l. bildl. anv. (jfr 5, 6). Han väntade otåligt på moderns hemkomst; visaren på uret skred långsamt. Svart Gensw. H 8 b (1558; om fartyg). Och himlens stjernor skredo, och natten led och led. BEMalmström 6: 36 (1839). Utöfver verlden skrider medeltidens stjernenatt. Rydberg Dikt. 1: 48 (1876, 1882). När snipan in uti vassen glider, / .. / Jag skrider stolt som en liten konung. Gellerstedt 2Dikt. 78 (1881). Långa tider kunde livet flyta lugnt, som en sakta skridande flod. Johansson Medmänn. 148 (1937). Molnena skrida och skrida. Ferlin Goggl. 45 (1938). Den stilla skridande versen svarar mot en stämning av andakt och vemod. Werin Ekelund 1: 226 (1960). Solen skred sakta över den klara himlen. Gustaf-Janson SommVind 151 (1970). — jfr FORT-, NED-, TILLBAKA-, UNDAN-, UNDER-, UPP-, ÖVER-SKRIDA o. FRAMÅT-SKRIDANDE, sbst. o. p. adj. — särsk.
α) (numera föga br.) om vagn: sakta gå l. rulla o. d.; äv. om person som färdas i vagn. Ther .. jagh i Stockholm ändeligen skulle comparera (dvs. inställa mig) .., så kunde jagh .. icke uthan besvär medh vagn skrijda uptill kyrkion. OxBr. 12: 110 (1644). Jag skönjer, långt ifrån, en gammal vagn omsider, / Som efter magra ök saktmodeligen skrider. Remmer Theat. 1: 53 (1814).
β) (†) bildl., om område: komma att gå in l. läggas (under ngt). Hvar Stockholm skall bliffua nogon välbestelt stadh, så lährer Töresiö och väl en dagh skrijda derinunder. OxBr. 3: 47 (1623).
γ) (†) i uttr. skrida utur ngt, bildl., om egenskap: gå ifrån l. överge ngt. At Egenskaperna (dvs. Kristi olika naturer) aldrigh skrijdha vthur sin Natur, hwilko the äre egne. Schroderus Os. III. 2: 278 (1635).
2) glidande (se GLIDA 1) förflytta sig (en viss sträcka, ur sitt läge o. d.); stundom utan bestämd avgränsning från 1 o. 3.
a) (numera bl. tillf.) om person; särsk.: ta sig fram på l. åka skidor l. skridskor; skida; skrinna. Jag spänner dem (dvs. skridskorna) / På mina egna fötter; Håll Er Se’n / I mina råckskört fast, och skrid bakefter. Atterbom LÖ 1: 19 (1824). Vid skridandet med skidor bars ofta (av finnen i forna dagar) konten eller näfverränseln på ryggen. Retzius FinKran. 23 (1878). De (dvs. jägarna på skidor) brydde sig inte om att följa de krokiga skogsvägarna, utan skred rätt framåt. Lagerlöf Holg. 2: 37 (1907). — jfr TILLBAKA-SKRIDA.
b) om enskilt föremål o. d.; numera företrädesvis i förb. med bestämning som anger förflyttning l. lägesförändring; i sht förr äv. abs.: rubbas från sin plats l. ur sitt läge, glida. Hoorn Jordg. 1: 206 (1697; om sätet på ett barn vid födseln). Stolarne i Kyrkan äro till sine bräder och stånd aldeles behålne, men en elr annan något utur led skredne. VDAkt. 1751, nr 441. När skarfningar (i en träbyggnad) komma i långwäggarne .. bör ock et hål borras mit i skarfwen, som med en rund dymling slås igen, så derföre, at intet stockarne kunna skrida. König Mec. 92 (1752). Pergamentet .. bör (vid kalkering) fästas med nålar i hörnen, at det ej må skrida. Miniatursk. 10 (1784). Cederschiöld HbBarnm. 150 (1843). Östergren (1939). — jfr AV-, NED-, TILLBAKA-, UT-SKRIDA o. BOG-SKRIDEN, BOG-SKRIDNING. — särsk. (†) om fot: slinta. Thens oactsammas håp j nödhennes tijd, är såsom en ruttin tand och en skrijdande foott. SalOrdspr. 25: 19 (öv. 1536; Luther: gleyttender fus).
c) om mängd av föremål l. massa av ngt, i fråga om en förflyttning av mängden l. massan i dess helhet en viss sträcka: glida, rutscha, rasa; äv. med bibet. av 3. Han såg snömassorna, som plötsligt började skrida utför bergssluttningen, komma mot sig. Björnståhl Resa 2: 59 (1773). Glacieren i .. (Akavagge), af hvilken en del skrider mot norr en annan del mot söder, benämna .. (samerna) Akkajekna. TurÅ 1897, s. 157. Selander LevLandsk. 31 (1955). — jfr ÖVER-SKRIDA. — särsk. (†) om mat: gå l. slinka ner. Tå sade modren, tu Erick ät kåål, Erick swarade, iag tycker kålen wil inthet skrjda, iag äter fuller fläsk. VDAkt. 1668, nr 11.
d) i p. pr., i överförd, mer l. mindre adjektivisk anv.
α) (numera bl. tillf.) i uttr. skridande gång, betecknande att duken på en vals vid valsens rotation lindas snett o. delvis glider över underliggande varv. Carlström Spinnm. 10 (1832).
β) (tillf.) om ljud: som (är av det slag som) uppkommer då en massa rutschar utför en sluttning l. dyl. Dahlbäck Åb. 254 (1914).
γ) (†) i uttr. skridande tonhåll, om akut accent i tvåstavigt ord (med lång vokal), där huvudtrycket vilar på första stavelsen. Tullberg SvSpr. 2: 7 (1836). Dens. SvRättskr. 48 (1862).
3) om mängd av föremål l. massa av ngt l. om ngt som är uppbyggt av visst material l. som utgör en förening av olika delar: förskjuta sig därigm att föremålen resp. olika partier l. delar glidande förflytta sig i förh. till varandra; ofta med bibet. av 2, med tanke tillika på en total förflyttning.
a) om mängd av föremål l. massa av ngt. Det krossade och genom skridning innom hvartannat tätt sammanpackade teglet. VetAH 1815, s. 204. Blott då och då prasslade en nedfallande stenskärfva, som rörts genom grusets omärkliga skridande. Scholander I. 2: 241 (c. 1870). Där, mellan hav och land, på sand som skrider, / på tång som gungar, kan du ensam gå. Taube BalladBohusl. 17 (1943).
b) om byggnad(sverk) o. d.; i sht förr ngt allmännare: gm förskjutning o. d. förlora sin form l. helt l. delvis rasa ihop l. rubbas ur sitt läge, giva vika (för tryck o. d.), bukta l. slå sig, ge sig o. d.; förr särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som befinner sig i det skick som ngt har som delvis rasat ihop osv. VDAkt. 1697, nr 432. At .. (byggnaden) är illa huggen i knutarne, mycket skreden och otätt, at stora hohl och öpningar synas. Därs. 1734, Syneprot. F III 7. Näfver-tak hålla aldrig stånd, de skrida och krypa ihop. Lund SvarVetA 21 (1766). Norra gafwelen (på byggnaden), ehuru med en pelaster försedd, befinnes likwäl skriden och bucktig. Ambrosiani DokumPprsbr. 113 (i handl. fr. 1811). För att förebygga skridningar i l. av banvallen. Östergren (1939). Katastrof hotade Palatinen; murmassorna började lossna och skrida. GHT 1971, nr 113, s. 18; jfr a, 2 c. — jfr UT-SKRIDA.
c) textil. om (glestrådig) vävnad, betecknande en förskjutning av en l. flera trådar inom vävnadens ena trådsystem i förh. till trådarna i dess andra trådsystem; äv. oeg., i fråga om bindeställenas regelbundna förskjutning i sidled mellan två på varandra följande inslag. Ekenmark Hb. 26 (1820). 2UB 8: 300 (1900; oeg.). SIS 650037 (1960).
d) (†) i utvidgad anv., i ssgn IHOPA-SKRIDEN, om person: hopsjunken, hopfallen (GillbgDomb. 22/5 1640).
4) bildl., om person (l. stat l. levande varelse), betecknande en (successiv) förändring l. utveckling med avs. på dennes (dennas) verksamhet l. beteende l. tillstånd, t. ex. i sådana uttr. som skrida framåt, gå framåt, göra framsteg, utvecklas mot l. till ngt högre l. bättre, skrida mot, i sht förr äv. till ngt (med en rektion som betecknar skeende l. tillstånd; jfr a—d), gå mot l. hamna i ngt. Palmchron SundhSp. 396 (1642). De store Regements kropparne .. råka understundom genom oskick och oaktsamhet uti skadelige wederwärdigheter, hwaraf de esomoftast komma af sig och skrida til undergång. HC11H 9: 29 (1697). Måtte vi .. allesamman i den meningen .. vara evigt unga, att vi städse skrida framåt i det goda. Rundgren Minn. 3: 27 (1863, 1888). Vi skrider oundvikligt mot en ny despotism, rebellernas, en ny ortodoxi, kättarnas, ett nytt kastväsen, jämlikhetsivrarnas. Johanson SpeglL 154 (1909, 1926). — särsk.
a) i uttr. skrida till ngt (med en rektion som betecknar förehavande l. handling o. d.), övergå till l. ta itu l. ge sig i kast l. sätta i gång med (att utföra) ngt l. företa sig ngt l. gå till ngt, ofta med särskild tanke på att vad man övergår till osv. är ett avslutande l. slutgiltigt moment i förehavandet l. handlingen osv., stundom en ytterlighetsåtgärd (i denna senare anv. äv. liktydigt med: tillgripa ngt); äv. i förb. med inf. föregången av att (se α). Skrida till aktion, angrepp, dom (i sht förr äv. doms), fientligheter, förhandlingar, handling, omröstning, verkställighet, votering. Man skred skyndsamt till verket för att med det snaraste realisera ombyggnadsprojektet. Efter långa förberedande diskussioner skred man slutligen till val av rektor för kommande treårsperiod. Så snart trupperna nått fram till stridsområdet, skredo de till anfall. Skrida till våld l. våldsamheter. Skrida till ytterligheter. Schroderus Os. III. 2: 305 (1635). Begärte han, Her Lars Sparre .. ville inleggia sine acta .., för än man skrider till revisionen. RP 8: 302 (1640). (Tvistande präster) skal Domcapitlet hafwa macht at förlijka, om thet gitter, förr än the til Rättegångh skrijdha. KOF II. 2: 449 (c. 1655). DeductJKrabbe D 1 a (1678: till Dombs). Skulle vid Deliberationerne ey kunna öfverens kommas om, hvilken mening som skall få bifal, så skrides til votering. 2RARP I. 2: 287 (1720). Såsom trätan .. intet kunnat genom förlikning dämpas, hade K. Christopher skridit til den ytterlighet, at han låtit fånga Ärke-Biskop Jacob Erlandson. Lagerbring 1Hist. 2: 499 (1773). Folkungarne framträda åter och skrida från hotelser till våldsamheter. Geijer SvFolkH 1: 184 (1832). Nordöstlig strandpipare, 2 par, hade antagligen ännu ej skridit till häckning. FoFl. 1949, s. 2. FinT 1955, s. 47. — jfr TILL-SKRIDA. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) i uttr. skrida till att (i sht förr äv. skrida att) göra ngt, övergå till l. ta itu med l. företa sig att göra ngt. RP 8: 148 (1640). Några woro, som tyckte .. andra och bättre medel böra sökas, och tagas wid handen, förrän man skrede til at indraga godsen. HC11H 9: 105 (1697). Icke utan betänkligheter å några medlemmars sida skred konsistoriet att fråga Rudbeck, om han ville antaga rektoratet. Annerstedt Rudbeck Bref XCVII (1899). Wägner Norrt. 67 (1908).
β) i en mängd numera obr. (l. bl. tillf. använda) uttr., t. ex. skrida till avsked, ta itu med l. komma till uppgörelse l. överenskommelse, skrida till klagan, (ge sig till att) klaga, skrida till lägersmål, inlåta sig på (olovligt) könsumgänge, skrida till ord, ta till orda, skrida till den l. den sentensen, (gå att) avkunna den l. den domen, skrida till den l. den utvägen, tillgripa den l. den utvägen, skrida till önskan, (övergå till att) framföra sina välgångsönskningar; se vidare under resp. ord betecknande rektionen. Der emot så haffue dhe .. låtet tractaten så vidt komma, att vij till affskeden skrijda skole. AOxenstierna 2: 705 (1624). Parterne togo afträde, då Consistorium minus skreed till denne sentens (i ett mål gällande en skuldfordran): Effter den förlijkning, som .. är uprättad .. så förmanes K. (betala). ConsAcAboP 6: 272 (1687). FörarbSvLag 1: 300 (1690: skrider till lägersmåhl). Kom låtom oss til önskan skrida! Nordenflycht (SVS) 2: 83 (1745). Han ej till misznögd klagan skred; / Men utstod toligt, hwad Han led. JTibelius (1778) hos Palmberg Tibelius 48. Först då, när man märkte att ett längre tigande nödvändigt skulle ägga mer än lugna herr Gyllendeg, skred man till ord. Runeberg 4: 206 (1834). Skrida till den utvägen att (dvs.) försöka .. den utvägen (osv.). Dalin (1854).
b) (numera föga br.) i uttr. skrida till en hög l. sin manliga o. d. ålder, förr äv. skrida till ålderdom, gå mot l. uppnå en hög osv. ålder resp. bli gammal. VDAkt. 1674, nr 132 (: till ålderdom skrijdin). Det Iagh til een högh ålder nu ähr schreden. Därs. 1681, nr 264. Därs. 1685, nr 215.
c) (numera föga br.) i uttr. skrida till äktenskap, ingå äktenskap. Om the Pijghor och Möer, som sigh Gudhi förlofwat och vthi theras blomstrande Ålder til timmelige Ächtenskap skrijdit hafwa, hafwe wij beslutit at thetta hollas skal: At (osv.). Schroderus Os. 2: 171 (1635). Bolin Statsl. 1: 94 (1868). jfr: Tu äst en man om 40 åhr, / Mången är som förr til gifte går, / Somma årcka intet til 20 de (dvs. tjugonde året) bida, / För än dhe til detta standet skrida. Beronius Reb. C 4 a (1674).
d) (numera mindre br.) betecknande att ngn i en framställning l. behandlingen av ngt (t. ex. vid undervisning l. underhandling) går vidare l. övergår till ngt; särsk. i uttr. skrida till ngt. Nu wil man (i framställningen) skrijda til Xerxem igen. Schroderus Sleid. 18 (1610). (Kemien) bör .. ej confunderas med Historia Naturali, hwars egenteliga göromål är bringa alla kroppar under wissa Naturens rike. .. Dock supponeras denna Historiska kundskapen som förut kunig, innan man skrider till Chemien. Dædalus 1946, s. 69 (1753). Innan jag skrider till sjelfva saken, bör jag .. berätta: at (osv.). Höpken 2: 565 (1759). (Berg-)tussarne lade allt flere gyllene vigter på vågen, ju längre vätten skred i sin redogörelse (för vad han upplevt ute bland människorna under julen) och det godas vågskål vardt .. tyngre. Rydberg Vigg 18 (1875). Skrida till saken. Schulthess (1885).
e) (numera föga br.) i sådana uttr. som skrida utom l. över ngt, överskrida (gränserna för) ngt, gå utanför l. utöver ngt, skrida så l. så långt l. för långt l. alltför vitt (med ngt), gå så l. så långt resp. alltför långt (med ngt). Ther så wore vdi Saning .. då tuifle wij inthz ther vpå, att i wijtt skride och giöre öfuer then fulmacht, som eder kan wara medgiffuen ifrå Suerige. UrkFinlÖ I. 1: 121 (1597). (Man) hafwer .. vthi Påfwedömet alt förwijdt ther medh (dvs. med att fira apostlarnas högtider) skrijdhit. Schroderus Os. 2: 3 (1635). At föra och drifwa saken emot alla dem af Regeringen och Rådet, som .. hafwa .. understådt sig .. förskingra wår och Kronans .. egendom, hafwandes således skridit utom de skrankor, som deras .. embets plikt dem tilbinder. HC11H 11: 63 (1682). Knöppel Legrand Vän 28 (1743: at skrida något förlångt med sin upricktighet). I största nödfall blott må (kvinno-)könet så långt (dvs. till att fria själv) skrida. Dens. GudRådsl. B 3 b (1744). Alla tre (dvs. Birger Jarl, Magnus Ladulås o. G. I) blefvo de nydanare och hade i mer än ett fall att skrida utom den bestående författningen. Hildebrand Statsförf. 226 (1896).
f) (†) i uttr. skrida från ngt, avlägsna sig l. avvika från l. överge ngt; jfr SKRIDA IFRÅN 1 a slutet. RP 8: 26 (1640). De gamle (ha) skrifwit k .. (i) kuinna, kuäda .. ifrån hwilkas skiäliga bruk man synes endast, af Latinska skrifsättets efterapande, hafwa skridit. Hof Skrifs. 107 (1753).
g) (†) i uttr. vartut ngn skrider med ngt, vart ngn vill komma l. vad ngn vill med ngt. Nu kan iag först omsider, / Betracht i dhetta måhl. / Hwart ut min fader skrider, / Med detta giftermåhl. Beronius Reb. C 4 b (1674).
5) bildl., med saksubj., betecknande att utvecklingen av ngt l. en verksamhet l. en process l. ett skeende o. d. förlöper l. att ett tillstånd o. d. utvecklar sig på ett visst sätt l. att ngt i sitt förlopp l. i sin utveckling närmar sig l. når fram till ett visst stadium o. d.: förlöpa, utveckla sig, gå o. d.; stundom dels med tanke på att ngt förlöper l. utvecklar sig långsamt, dels pregnant: utveckla sig i rätt riktning, gå framåt; äv. opers. Förhandlingarna skredo endast långsamt framåt. En långt skriden förruttnelse. Wi vele tilsee, huru wi kunne utföre saken .., fast thet går trögt till, så skrider thet fulle, (om) åköraren (dvs. pådrivaren) willigh er. GNilsson Struts (1587) i VgFmT II. 6—7: 120. När thet tijt med eder (dvs. kvinnorna) skrider, / At I på barnesäng af födslopino qwider, / Så är ehr hälsebot (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 9 (1732). (Prästen visste) at han .. skulle blifwa eftersänd, om Siukdomen skulle skrida til det yttersta med honom (dvs. den sjuke). Kling Spect. Rr 3 a (1735). Underwisningssättet .. avancerar steg om steg med naturen i samma skridande gång, som den nyttjar att stärka barnets kropp. Nordin Bet. XXXVIII (1785). Ju mer vetenskapen skrider framåt, dess sämre skickad blir den att lösa sin förnämsta uppgift: den att hjälpa oss skapa en sammanhängande, enhetlig världsbild. Selander Modernt 128 (1932). — jfr SAKTA-SKRIDANDE, AX-SKRIDNING. — särsk.
a) i ordspråket det lider medan det skrider o. liknande uttr., betecknande att det går framåt l. ändrar sig (till det bättre), även om det går långsamt; äv. med anslutning till dels 1, dels 6. Dhet lijder medhan dhet skrijdher .. (dvs.) Dhen kommer och fram, som Oxarna drijfwer. Grubb 91 (1665). Det lijder medan det skrijder, sa den som aldrig kom fram. Celsius Ordspr. 1: 344 (1708). Ehwad thet ock skrider, så lider thet småningom til åldren. Swedberg Ungd. 127 (1709). Lät wara det dröjer något; det lider doch medan det skrider. Runius (SVS) 3: 31 (c. 1710). Holm Ordspr. 202 (1964).
b) (†) i uttr. det är in till det närmsta skridet med ngn, ngn är nära slutet l. döden; jfr 6. Frese VerldslD 5 (1715, 1726).
c) (†) i uttr. saken börjar l. sakerna börja att skrida, det börjar att hända något med det förhandenvarande ärendet l. dyl. (Fredsförmedlaren, som missnöjd gått sin väg) kom tilbaka, och sakerna begynte således at skrijda. Widekindi KrijgH 794 (1671). Denna saken börjar nu att skrida. Nordforss (1805).
d) (†) i uttr. låta saken skrida till doms, överlämna ärendet l. målet till avgörande gm dom. NoraskogArk. 4: 185 (i handl. fr. 1709). Eneman Resa 1: 38 (1711).
e) (†) i uttr. ngt skrider alltför högt, ngt går för långt l. är för strängt. Then förste thenne Stadgans Deel (som stadgar att alla förbud i de gamla stadgarna skola gälla) skrijder alt förhögt. Schroderus Os. 2: 157 (1635).
f) ss. vbalsbst. -ande l. -ning o. ss. förled i ssgn SKRID-VIS, betecknande en (sakta, stundom nästan omärkligt skeende) successiv förändring l. övergång, särsk. sådan som beror på (avsiktlig l. oavsiktlig) underlåtenhet att konstant fasthålla vid l. klart fixera ngt, glidning (se GLIDA 3). Ett skridande av minnesbilden i en eller annan riktning äger rum. Beckman SprL 64 (1918). Det försiggår .. (hos nittiotalsförfattarna) en tydlig förskjutning i synen på det svenska. .. I symbolisk förkortning återfinner man denna skridning i en passus, som ingår i Levertins ryktbara Bellmanskarakteristik 1895. Björck HeidenstSek. 170 (1946). Det föränderliga i bildsynen (hos Lionardo da Vinci) är en konstnärlig transponering av skridningen i hans naturfilosofi. SvD(A) 1959, nr 105, s. 4. — jfr LJUD-SKRIDNING.
6) bildl., om tid(speriod): förflyta, lida (se LIDA, v.1 3), gå; ofta med tanke på att tidens l. tidsperiodens gång uppfattas ss. långsam; äv. opers. Thet är intet altid sommar, then skrider ock til sin enda. Swedberg SabbRo 406 (1688, 1710). Det skrider snart til aftonen, då wi få gå til hwilo .. aldeles förloszade ifrån det onda, som osz här (på jorden) hela dagen så beswärar. Nohrborg 142 (c. 1765). Tiden lider, / Dagen skrider. Bellman (BellmS) 1: 111 (c. 1775, 1790). Ack! låter osz lofwa och bedja wår Gud, / När stunderna wexla och skrida. Ps. 1819, 424: 6; jfr Ps. 1937, 424: 6. Minuterna skredo ohyggligt långsamt. Wägner Silv. 216 (1924). Allt som timmarna skred, blev det klart för henne, att (osv.). Gustaf-Janson Gubb. 326 (1934). — jfr BORT-, FORT-, FRAM-, HÄN-, IN-SKRIDA o. NÄST-SKRIDEN. — särsk. (numera föga br.) i oeg. l. överförd anv., med subj. betecknande ur l. timglas, med tanke på den tid som uret resp. timglaset visar. När efter alt människligit omdöme, mitt Lifstimme-glas redan syntes skrida til sitt slut, .. wardt .. min tid at dö till den i Guds Råd bestämde tiden utstäld. Frese VerldslD M 1 a (1726). Då klockan skred mot ett, så reste man / Sig från sin stol och skildes ömsesidigt. CVAStrandberg 5: 332 (1865).
1) (†) till 1 a: (skridande) gå bort l. avlägsna sig; äv. i bild: avvika. Han skred af från rätta vägen. Schultze Ordb. 4403 (c. 1755). Heinrich (1828).
2) (numera föga br.) till 2 b: glida av. Kyrkiotaket i Ramqvilla är af vädret så rördt, att det är skredet af sitt Fundament. VDAkt. 1724, nr 62; möjl. icke särsk. förb. Akta dig wäl, att ej sadeln skrider af. Lindfors (1824). Björkman (1889). —
2) (i vitter stil, mera tillf.) till 6, om tid(speriod): gå sin kos, förflyta. Högberg Vred. 2: 215 (1906). —
SKRIDA EMOT. [jfr gå emot 1 e] (†) till 1 a, c, bildl.: gå l. strida emot (ngt). Alt detta (dvs. att en viss befattningshavare vid skolan rymt med skolavgifterna efter att ha förskingrat en del av dem) skrijder emoth all tillböhrligheet. VDAkt. 1692, nr 146. Celsius G1 2: 143 (1753). Anm. Förb. är möjl. att uppfatta ss. en vanlig förb. av betonat verb o. obetonad prep. —
SKRIDA FORT. (†) till 5, 6: fortskrida, förlöpa o. d. Mörk Ad. 2: 453 (1744; om ngns liv). Dens. Th. 2: 89 (1752; om dagar). Björkman (1889). jfr fortskrida. —
1) till 1.
a) till 1 a, c (o. med motsv. bruklighet); äv. med bestämning betecknande väg o. d. VetSocLdÅb. 1947, s. 61 (1692). BEMalmström 6: 6 (1840; om stjärna). Jag hade sett .. (biskopen) iklädd sin biskopsskrud med kräklan i handen skrida fram stora gången till altaret. HågkLivsintr. 14: 390 (1933). särsk. (numera bl. tillf.) bildl., om andlig rörelse: vinna terräng, gå framåt; jfr 4. Rundgren Minn. 2: 84 (1865, 1888).
3) (numera bl. tillf.) till 4: utveckla sig i riktning mot ngt bättre, gå framåt o. d. Agardh BlSkr. 2: 269 (c. 1840).
4) till 5: utveckla sig i riktning mot ngt högre l. bättre l. mot sin fullbordan l. mot ngt som i tiden ligger längre fram, gå framåt, fortskrida, avancera o. d. Schroderus Comenius 233 (1639; om ngns ålder). Tegnér Niniv. 94 (1875; om berättelse). Ahnfelt Et. II. 2: 115 (1906; om arbete).
5) till 6, om tid(speriod): förflyta; fortskrida (till en viss tidpunkt). Linné Gothl. 163 (1745). Så skredo åren fram. Wieselgren GDag. 494 (1901). —
SKRIDA FÖRBI10 04. särsk.
1) till 1.
a) till 1 a; äv. i uttr. skrida förbi ngn, skridande passera förbi ngn. Nordforss (1805). Rudin SnoilskyBår 17 (1903).
b) (i vitter stil) till 1 c, bildl.: passera revy. Hon (dvs. den unga Kristina) vänder sida efter sida / I boken, som till jul hon fick, / Och Gustaf Adolfs segrar skrida / Förbi i Merians kopparstick. Snoilsky 2: 18 (1881).
SKRIDA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) (numera bl. tillf.) till 1.
a) till 1 a: (skridande) gå l. avlägsna sig ifrån (ngn l. ngt). Linnerhielm 1Br. 18 (1787, 1797). särsk. (†) bildl., om person l. samhälle o. d.: avlägsna sig l. avvika från l. överge (ngt); jfr skrida 4 f. HSH 31: 59 (1661). Kexholm och Nötheborg, som här tils .. synts hållit medh wåra, länkade sigh nu meer til Fienden, och skrede ifrån sin neutralitet. Widekindi KrijgH 217 (1671). Honom, som wil antaga Regements styret, at regera land och rike, åligger det at .. icke .. den ringaste hårsmån skrida ifrån lag och förordningar. Lundberg Paulson Erasmus 171 (1728). Ty som han Jöns Jönsson wida skrider ifrån rena sanningen (osv.). VDAkt. 1731, nr 679.
b) (†) till 1 c, bildl., om företeelse: skilja sig l. avvika från (ngt). En .. berättelse .., som så temmelig skrider ifrå sanningen. Holm NSv. 59 (1702). Mer finner jag eij nödigt at anföra i detta målet, hälst som .. witnets ord (om vad jag yttrat) .. skrida från min dialect i swenskan. SRosén (1740) i KyrkohÅ 1911, MoA., s. 94.
2) (†) till 3 b: gm förskjutning l. sättning glida bort l. skiljas från (ngt). FrÅdalFjäll 1928, s. 106 (1699). Choret som började skrida ifrån kyrkans mur .. sammanlappades. NorrlS 1—6: 59 (c. 1770). Anm. Förb. är möjl. (i vissa fall) att uppfatta ss. en vanlig förb. av betonat verb o. obetonad prep. —
SKRIDA IHOP10 04.
2) (numera föga br.) till 3 a, b: sjunka ihop; sätta sig; äv. i utvidgad l. bildl. anv., dels om person: krympa ihop, dels i fråga om pengar: smälta ihop; äv. opers. Björkman (1889). (Gubben var glad över pengarna) för si det hade nog skridit ihop för honom. Högberg Frib. 51 (1910). Hon såg .., hur modern skred ihop och blev alltmer tunn och tryckt. Stiernstedt Liw. 301 (1925). —
1) till 1.
α) i uttr. som beteckna att ngn kommer in i en viss levnadsålder. (F. J. Wrede) hade .. vid sin död .. skridit ett godt stycke in i sitt nittioförsta år. Paulson Minnestal 19 (1894, 1899).
β) inskrida (se d. o. 2), ingripa, vidta åtgärder o. d.. AB 1853, nr 204, s. 2 (klandrat ss. germanism i Vinterbl. 1853, s. 175). SvHandordb. (1966).
2) (i sht i vitter stil) till 6, om tid(speriod): inträda, börja o. d. Natten skrider in. Nordforss (1805). Jensen BöhmDiktn. 9 (1894). —
1) till 1 a, c (o. med motsv. bruklighet); särsk. om solen: gå ned. Triewald Bij 91 (1728; om solen). Solen började skrida ner bakom de många torf- och tegeltaken. Gellerstedt Glänt. 101 (1909). Siwertz Pagoden 104 (1954; om person).
2) till 2.
a) (numera bl. tillf.) till 2 b: glida l. hasa l. åka ned (till l. från en plats o. d.). (Slaggen) fördelar sig uti finare rinnande små bäckar och droppar, som ibland Kolen skrida längre ned i Ugnen. Rinman JärnH 663 (1782); jfr b. Strumpan skrider ned. Widegren (1788). Vagnsdynan har skridit ned. Dalin (1854). Cannelin (1939).
1) till 1 a, c, 2 a—c: skridande gå l. sakta förflytta sig tillbaka; glida l. hasa tillbaka l. bakåt; äv. bildl. Tempeus Messenius 117 (1612). Kunde ej, då .. (Johan Gyllenstiernas) starka hand icke mera dref verket, allt skrida tillbaka i de gamla fogningarne och hela den fruktade hvälfningen förvandla sig till en elak dröm? Carlson Hist. 3: 68 (1874).
2) till 5: utvecklas i riktning mot ngt sämre, gå bakåt l. tillbaka, försämras o. d. Holmberg 2: 598 (1795). Tegnér Niniv. 59 (1875). —
1) till 1 a, c, 2 a—c (o. med motsv. bruklighet): skridande gå undan, vika undan; glida undan o. d.; förr äv. i uttr. skrida undan ngn, dra bort l. bege sig undan från ngn. Lät wara att de (dvs. perserna) skrjda / Oss undan; dok likwäl de straxt här brewjd fin’s. Börk Darius 803 (1688). Det jag steg på, skred undan. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hammar (1936).
1) till 1 a, c, c α (o. med motsv. bruklighet). OxBr. 12: 110 (1644; om person åkande i vagn). Iagh är behäfftat af en swår rygg wärk och kan med stoor mööda skrijda up i kyrkian. VDAkt. 1690, nr 200. Fridegård Offerrök 98 (1949; om följe). särsk.
a) (i sht i vitter stil) om solen: gå upp. Weste FörslSAOB (c. 1815). Låt Nådens gyldene vårsol / Skrida för Ryssarne opp! Stagnelius (SVS) 3: 74 (1817).
2) (numera bl. tillf.) till 2 b: glida upp l. dyl. (till l. från en plats o. d.). Widegren (1788). Kragen har skridit upp. Ahlman (1872). —
1) till 1.
a) till 1 a; förr äv. refl., i uttr. skrida sig ut, gå l. tåga ut. Sanningen skrider sig gönom porten vtt (när lögnen håller sitt intåg). Visb. 1: 269 (c. 1640). Hallström Than. 36 (1900).
b) (i sht i vitter stil) till 1 c; äv. oeg. l. bildl. Strinnholm i 2SAH 19: 214 (1838; bildl.). Hedin GmPers. 418 (1887; oeg., om flods delta).
3) (†) till 3 b, om mur l. vägg l. dyl.: gm förskjutning l. sättning rubbas ur sitt läge o. därvid komma att helt l. delvis glida l. bukta ut o. d. Stenarne begynte lossna och norra wäggen (av den gamla stenkyrkan) skred ut. NorrlS 1—6: 59 (c. 1770). Juhlin-Dannfelt 331 (1886).
4) till 6, om tid(speriod).
b) (†) i uttr. tiden skrider längre ut, det drar längre ut på tiden. Vthaff .. (änkedrottningens) förhalning .. (i fråga om hertig Karl Filips överflyttning till Ryssl.) skredh .. tijden längre vth, än som en så stoor willewalla och twedrächt Vndersåtarne emellan, vthan ett hufwud ther i Landet tohla kunde. Widekindi KrijgH 474 (1671). —
1) (numera bl. tillf.) till 1 a, c: skridande l. sakta gå l. förflytta sig över (ngt); särsk. bildl.
a) om språkligt uttryck o. d.: sträcka sig över (viss längd); sträcka sig (från ngt) över (till ngt). Arvidi 156 (1651; om vers med avs. på dess längd). Skrider satsen eller satssammanhanget över från den ena strofen till den andra, blir intrycket oroligt. Wrangel Dikten 153 (1912).
b) betecknande att ngn l. ngt går utanför en angiven gräns l. ram, särsk. gränsen för vad som är rätt l. tillbörligt l. tillåtet: gå över l. överskrida o. d. (ngt); särsk. i en mängd numera obr. uttr., t. ex. skrida över hövan l. målet l. måttan, gå över gränsen för det rätta l. tillåtna måttet, gå utanför ramen för det tillåtna l. tillbörliga, skrida över lagar l. privilegier o. d., gå utanför ramen för vad som är fastställt i lagar resp. privilegier osv., skrida över sitt ämbetes myndighet, överskrida sina ämbetsbefogenheter. Wij haffue ett måel .. (näml. lydnaden mot konungen) ther fåå wij intz schride öffuer, ehwad man och seden moste .. oförtient, vthståå. HB 2: 313 (1597). Schroderus Os. 1: 335 (1635: skrijder öfwer måttan). Thenne Mannens (dvs. Johannes Krysostomos’) Strängheet och Nijtälskan, then han icke alltijdh hafwer kunnat styra, vthan synes stundom hafwa skrijdit öfwer Målet. Därs. 575. Hvruledes .. (borgaren i Stralsund) Carlewagn medh olofligh handel skrider öfwer, och missbruker Kongl: Maÿ.tz. förunthe privilegier. VRP 1678, s. 207. Ridderskapet och Adelen .. andrager, at thet ibland skal händt .. wara, at någon Fiscal, miszbrukandes Kongl. Mayt:tz höga namn och skridandes öfwer thes Embetes Myndighet, utan .. sine Förmäns befalning .. understår sig at angifwa och anklaga en eller annan til thes heder och lif. Schmedeman Just. 1351 (1693). Nu, då sielfswåld skridit öfwer sina skrancker. Nordberg C12 1: 591 (1740). De fläste Regenter (äro) aldrig .. nögde med den magt de i början hafwa fått, utan stå i en ständig benägenhet at skrida öfwer de faststälde Lagar. Oelreich 256 (1755). Schultze Ordb. 4402 (c. 1755: Skrida över hövan). Ni kan anwända tusen Riksdaler, men det får icke skrida öfwer denna summa. Nordforss (1805).
2) (numera bl. tillf.) till 6, i sådana uttr. som det skrider över tiden, det går över (den fastställda) tiden, tiden överskrides; i sht förr äv. klockan skrider över (det l. det klockslaget), klockan blir mer än (så l. så mycket), ngns tid är skriden över det l. det åldersåret, ngn har passerat den åldersgräns som det l. det levnadsåret anger. (Redovisning av uppbördsmedel för en månad skall) innom den fiortonde dagen i näst påfölliande Månad til Landz Contoiret inlefwereras, försummas det, så at det skrider öfwer tijden .., skal Häradzfogden plichta för hwar dag tre mark Sölf:rM:t. LReg. 63 (1688). Klockan skred öfwer 10. SynodA 282 (1717). Gustaf (I) måste .. då Hans tid redan war skriden öfwer det sextjonde ålders året, spänna swärdet wid sidan. Celsius G1 2: 314 (1753). Det har redan längesedan skridit öfwer tiden. Nordforss (1805). Anm. Förb. är möjl. (i vissa fall) att uppfatta ss. en vanlig förb. av betonat verb o. obetonad prep.
-FINNE, se d. o. —
(1 b) -FLÄT, r. l. m.? [senare ssgsleden sannol. etymologiskt identisk med sv. dial. flet, m., fläta, flätning, till fläta, v.2] (†) = -orm. Broman Glys. 1: 446 (1733). —
(1 b) -FOT. [jfr t. schreitfuss] (numera föga br.) zool. ss. benämning på vissa, hos lägre djur förekommande slag av fötter som äro anpassade för en krypande l. krälande gång, krypfot. Marklin Illiger 299 (1818). Thomson Insect. VI (1862). TySvOrdb. 2101 (1932). —
(1 b) -FÄ. (numera bl. ålderdomligt l., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. sammanfattande beteckning för (i sht ryggradslösa) djur som förflytta sig krypande l. krälande (särsk. larver l. maskar l. vinglösa insekter); i äldre zoologisk litteratur om djur tillhörande den linneanska klassen Vermes (omfattande maskar, blötdjur m. m.); särsk. dels i pl., dels i sg. koll.; jfr kryp, sbst.1, kräk 1. Rudbeck Samolad 4 (1701: schrifä). The matskar eller Skridfä som komma utur inälfworna. Broman Glys. 3: 186 (c. 1730). Om sommaren blir man och warse en art af Skridfä med långa ben, som hoppa på watnet. Triewald Förel. 1: 122 (1735). (Lat.) Vermes .. (sv.) Skridfä. Linné SystNat. 33 (1740). Ormar, Crokedyler, skorpioner och andre skadelige skridfä måste man i detta landet (dvs. en ö i Indonesien) vakta sig före. Brelin Resa 62 (1758). GT 1786, nr 48, s. 1 (koll.). De finaste ljud .. under sandens yta av de små skridfän som osynliga rör sig i sina gångar. TurÅ 1958, s. 234. särsk. (†) bildl., särsk. ss. nedsättande beteckning på person; jfr kryp, sbst.1 c, kräk 1 c γ. Lagerbring 1Hist. 1: 126 (1769). Litteraturens skridfän. Polyfem V. 21: 3 (1812). —
(1 b) -FÄNAD. (†) koll., om ryggradslösa, krypande l. krälande djur; jfr dels fänad 2, dels -fä. BtVLand 1: 14 (1757). —
(2 a) -HJUL. (†) anordning bestående av ett jämförelsevis stort hjul fäst vid en skridsko o. avsedd att spännas fast vid foten o. användas på liknande sätt som en rullskridsko. TIdr. 1886, s. 166. Balck Idr. 2: 479 (1887). —
(2 c) -IS. is(massa) l. glaciär (jökel) stadd i skridning. Paijkull IstNord. 57 (1867). Alpernas längsta skridis, Aletsch-gletschern. TurForskn. 12: 297 (1921). —
(2 b) -JÄRN. (numera bl. tillf.) om var o. en av de under en isjakts medar fästa skenor varpå isjakten glider fram; jfr skridsko-järn 2. Tavaststjerna Inföd. 140 (1887). —
(2 c) -JÖKEL. [jfr dan. o. nor. skridjøkel; efter nyisl. skriðjökull] glaciär, jökel, isström. Zimmermann Jord. 3: 20 (1816). —
(1 a) -LJUS. [efter fsv. skridhlius l. fvn. skriðljós] (i skildring av ä. förh., arkaiserande) om handlykta (använd av gående person). På tunet vid kungsgården springa svennerna med skridljus. Heidenstam Folkung. 1: 14 (1905). jfr: Lyktan (som bars framför prästen vid sockenbud) kallades (under medeltiden) äfven skridljus. Hildebrand Medelt. 3: 559 (1901). —
(1 b) -SKINNBAGGE~020. [jfr t. schreitwanzen, pl.] (†) rovskinnbagge; jfr -lus. 1Brehm III. 2: 176 (1876). NF (1890). —
-SKO, se d. o. —
(1 b) -STINKFLY~02 l. ~20. entomol. skinnbagge hörande till familjen Reduviidæ, rovstinkfly. 3Brehm 14: 216 (1931). —
(2 a) -STÅNG. (i fackspr.) = skred-stång. Rietz 598 b (1865). Wetterhoff Skog. 2: 88 (1887). Nordström Luleåkult. 161 (1925).
(5 f) -VIS. (mera tillf.)
II. adj.: skeende gm successiv förändring. För studiet av ett konstverks skridvisa tillkomst lämna .. Medicigravarna ett av de märkligaste vittnesbörden. Josephson KonstvFöd. 63 (1940).
C: (3 c) SKRIDNINGS-TAL. [jfr t. fortschreitungszahl] textil. i fråga om vävnad med regelbunden bindning, i sht satäng: tal som anger, huru många trådars avstånd (i sidled) som en varptråds bindeställen förflyttas vid närmast följande inslag. 2UB 8: 300 (1900).
Spalt S 4801 band 26, 1973