Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJUNKA ʃuŋ3ka2, v. -er, sjönk ʃöŋk4, äv. (numera bl. arkaiserande, i vitter stil, l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sank saŋ4k, sjönko ʃöŋ32, sjunkit ʃuŋ3kit2, sjunken ʃuŋ3ken2, förr äv. -te, -t, -t; förr äv. SJUCKA, v. -er, sjöck, sjuckit, sucken (pr. ind. sg. sinker Axelson K12Tid 314 (i handl. fr. 1711; möjl. felaktigt för siunker). sjucker (siu-) BOlavi 6 a (1578), Sahlstedt (1773). sjunker (siu-) Psalt. 69: 15 (öv. 1536) osv. sunker Triewald Konst. 20, 21 (1734). — ipf. ind. sg. sack Dom. 4: 21 (Bib. 1541). sank G1R 12: 240 (1539: nidsanck), Östergren (1938; angivet ss. förekommande skönl. ngn gång). sjunkte (siu-) Hiärne 2Anl. 169 (1706), Posten 1769, s. 891. sjöck Sahlstedt (1773), Dalin (1854; angivet ss. vard.). sjönk (siö-) Schultze Ordb. 4145 (c. 1755) osv. sånk Bureus Suml. 26 (c. 1600), KKD 5: 123 (1710). sönk Giese Sprachm. 1—3: 284 (1730), Lundell 299 (1893). — ipf. ind. pl. sjönko Weste (1807) osv. sunko (-e) Psalt. 46: 3 (Bib. 1541), Dalin (1854; angivet ss. föråldrat). sönko Lind (1749), Schiller SvSpr. 191 (1859). — ipf. konj. sjönke Sahlstedt SvGr. 70 (1769) osv. sunke Arvidi 80 (1651). sönke PDAAtterbom i PoetK 1820, 2: 173, Boivie SvSpr. 242, Bil. (1834). — sup. sjuckit Sahlstedt (1773), Dalin (1854; angivet ss. vard.). sjunkit (siu-, -et) Chronander Bel. H 8 a (1649) osv. sjunkt Topelius Ljungbl. 236 (1860; i rimställning). sunkit (-et, -itt) OMartini Läk. 26 (c. 1600), Schiller SvSpr. 191 (1859). — p. pf. sjunken (siu-, skju-, -in) BtÅboH I. 6: 203 (1633: nedsiunken) osv. sjunkt (siu-) Osbeck Resa 283 (1752, 1757), Ekelund Fielding 221 (1765: Insiunkte, pl.). suckin Ullenius Röthm. § 30 (1730: hopsuckin). sunken (-in) G1R 12: 221 (1539: nidersunckne), Schiller SvSpr. 191 (1859)). vbalsbst. -ANDE, -NING (numera företrädesvis i fackspr. o. ss. senare led i ssgr); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(sjunk- (schu-, siu-, siw-, skiu-) 1526 osv. sjuck- (siu-) 1541 (: bortsiucka)1854)
Etymologi
[fsv. siunka, sv. dial. sjunka, sinka, sjucka; jfr fd. siunkæ (d. synke), fvn. søkkva, nor. synke, søkke, got. sigqan, fsax. sinkan (mlt., lt. sinken), mnl. sinken (holl. zinken), fht. sinkan (mht., t. sinken), ags. sincan (eng. sink); till den avljudande stam som äv. föreligger i SANK, adj. — Jfr SACKA, v.1, SÄNKA]
1) i fråga om rörelse i vätska l. fuktig l. mjuk massa o. d.: (i en jämförelsevis långsam o. jämn rörelse) från ytan l. det övre skiktet röra sig l. falla ned (mot vätskans l. massans botten); helt komma under ytan (o. falla mot l. till vätskans l. massans botten); om fartyg på hav o. d. ofta liktydigt med: gå under, förlisa, gå i kvav o. d. Han föll i vattnet och sjönk som en sten. Skeppet sjönk med man och allt. Ekan var för tungt lastad och började sjunka. (Petrus) begynte .. gå på watnet .., men när han sågh, ath wädhret war starckt, wort han förfärat, och som han begynte siwnka ropadhe han .., Herre hielp mich. Mat. 14: 30 (NT 1526). Egyptierne sunko til botn, som stenar. Spegel Pass. 172 (c. 1680). (På grund av vattnets tryck) sunker .. (dykar)-Klockan med .. (vidfäst) tyngd ei längre än jemt med Wattubrynen. Triewald Konst. 20 (1734). Då jag att fördel winna / Mig drog tillbaka, sönk den bästa delen / Utaf min här i kärren oförmodadt. Hagberg Shaksp. 2: 340 (1847). Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön. Fröding NDikt. 60 (1894). En förr rätt allmän uppfattning var, att ögning (dvs. borrning av ett hål i stockens tjockända) af frodvuxet virke skulle förringa eller aflägsna faran för virkets sjunkning. SkogsvT 1907, s. 382. Kal Oska! Ä vi i sank? Har vi sjunket? Moberg Utvandr. 394 (1949; yttrat av passagerare i lastrum på fartyg). — jfr BORT-, FÖR-, IN-, NED-SJUNKA. — särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv. Trädh flyter til dhes dhet siunker. Grubb 819 (1665). En ska ha en bra tro, om en ska gå på vattnet, sa käringen, när hon sjönk. Östergren (1938).
b) (†) i uttr. sjunka till l. i grund l. i kvav, om fartyg: sjunka (till botten), gå under, gå i kvav. Tegel E14 131 (1612: til grund). PH 5: 3067 (1751: i grund). Tessin Skr. 14 (1757: i qwaf).
c) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) i uttr. ngt må l. bör l. skall o. d. varken (l. icke) sjunka (i sjö) eller brinna (i eld), betecknande att ngt som ngn har hand om (särsk. minderårigs arvslott) under alla förhållanden skall utlämnas till den rätte ägaren (eg. att varken skeppsbrott l. brand o. d. godtages som förklaring till att ngt förkommit l. förlorats). Barna peninge the th(e)r jcke siunka ell(e)r brinna skulle. OPetri Tb. 143 (1526). Eÿ må barnapening(e)r siuncke eller bri(n)na. 2SthmTb. 8: 142 (1590). Alldhenstundh åthskillige hafwa låhnt af Kyrkiorne .. Penningar .. och sådanne medell lijka medh barnepenningar, hwarken böre siunka eller brinna; Altså (osv.). LReg. 292 (1680). Nordström Samh. 2: 87 (1840; om medeltida förh.). (Holmbäck o.) Wessén MagnusEStadsl. 445 (1966).
d) (numera föga br.) medelst konj. eller förbundet med verbet flyta i uttr. som ange att ngn icke vet l. bryr sig om var ngn l. ngt befinner sig l. vad det blivit av l. hur det går l. gått för ngn l. ngt. (En tjur var) bortkommen så oförmodeligen, at ingen wiste anten han sank eller flöth. BtFinlH 2: 300 (1667). Hvad gör det mig, om han flyter eller sjunker. Granlund Ordspr. (c. 1880). jfr (†): Ingen wiste om jag war sunken eller fluten. Roland Minn. 5 (c. 1748).
e) om grums l. förorening i en vätska l. fällning i en lösning l. tyngre partiklar i en flytande massa: falla ned till botten (o. avsätta sig l. samlas där), utfällas; ofta med konstruktionsväxling, med subj. betecknande vätska o. d. med grums osv.: befrias från grums l. föroreningar gm fällning, renas, klarna. Hon lät kaffet stå och sjunka en stund, innan hon hällde upp. Genom Smeltungen skillies rätta skära metallen ifrån sin Steen-, berg- eller Jordaktighet förmedelst Eldens krafft, som begge tillflytande kommer, och metallen för sin tyngd till nedersta rummet siunker. Hiärne Berghl. 454 (1687). Sådan Sup, väl bränd och sjunken, / Stillar magens buller och dön. Bellman (BellmS) 1: 195 (c. 1773, 1790). I forna dagar kunde man, om man lät ett glas billigt portvin eller sherry stå och ”sjunka”, på glasets botten tydligen skåda ”bresilja” eller hvad det nu var för färgstoft som då användes. Langlet Husm. 560 (1884). (Syrehartset) sjunker till bottnen av raffineringskärlet. Bolin OrgKem. 39 (1925).
f) (i fackspr.) i p. pf., om ägg: vars vita sjunkit, medan gulan flutit upp mot skalets uppåtvända del. Olsson Hönssk. 605 (1930). Träskman Fjäd. 110 (1948).
g) i fråga om förhållandet att ngn av egen tyngd föres mer l. mindre djupt ned i ett mjukt, elastiskt material, t. ex. bolster l. kudde l. stoppad möbel; i sht i förb. SJUNKA NED. Sjunka i mjuka bolstrar. Weste FörslSAOB (c. 1815). Franzén Skald. 3: 110 (1829; i gräs). Ahlman (1872).
h) [delvis anslutet till 4] oeg., betecknande att kust l. höjd o. d. för en åskådare som rör sig bort från land synes försvinna i havet vid horisonten. I blånande djup sönk fjällets topp (för ynglingen på det bortilande vikingaskeppet). Geijer Skald. 6 (1811, 1835). Snart sjönk Ceylons kust i havet. Jacobsson HavVag. 116 (1933).
i) mer l. mindre bildl.; särsk. dels: gå förlorad, gå under, dels i uttr. sjunka i djupet, glömmas. Psalt. 69: 15 (öv. 1536). Himmelska Försyn! rädda min sjunkande tro. Levin Schiller Cab. 103 (1800). Ännu då .. (de stora dödas) namn sjunkit i djupet, gå deras verk och tankar vidare. Andræ Herdabr. 121 (1937). — jfr HÄN-SJUNKA.
2) [jfr 1, 4] falla l. (av egen tyngd) dragas l. föras från markytan ned under denna l. ned genom jorden, försvinna under jordens yta; falla ned o. försvinna genom en öppning l. spricka som bildas i jorden; ofta dels i (bildl.) uttr. som beteckna att ngn (på grund av blygsel eller skam o. d.) önskar att han kunde försvinna ned genom l. uppslukas av jorden, dels i sådana uttr. som det är som om ngn sjunkit genom jorden, (ngn är) som sjunken genom l. i jorden, betecknande att ngn är spårlöst försvunnen l. att man icke vet var ngn blivit av. Vips öpnas Plutos grotta! / Och Nymphen sjunker då. Bellman (BellmS) 1: 176 (c. 1775, 1790). Virgili sjunkna sten ren åldrens måssa höljer. Clewberg SorgTLovUlr. 36 (1782). (Brynhild till jättekvinnan:) Nu sjunk du Jätte-kön! Afzelius SæmE 224 (1818). Öfversten. .. Nå, har du ännu fått någon spaning på flyktingen? Aron. Nej, herr öfverste, det är som om hon sjunkit genom jorden. Jolin Barnhusb. 123 (1849). (Han) kände sig .. så stark .. att han .. velat aflägga den öppnaste bikt för sin fästmö, utan att ändå sjunka i jorden af blygsel. Cederschiöld Riehl 1: 16 (1876). Mitt ansikte öfverdrogs af en skamrodnad, som .. kom mig att vilja sjunka under jorden. De Geer Minn. 1: 26 (1892). Hade det funnits en barmhärtig Gud, hade han hellre låtit henne sjunka genom jorden än att utsätta henne på gamla dar för denna nesa. Hellström Lekh. 223 (1927). Som sjunken i jorden (dvs.) uppslukad (av jorden). Östergren (1938). — jfr NED-SJUNKA. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d.] (†) i uttr. ngn må sjunka där han står, i ed: ngn må uppslukas av jorden (om det som han sagt icke är sant). Fernander Theatr. 310 (1695).
b) [delvis anslutet till 4] betecknande att ngn l. ngt sänkes i en grav; äv. bildl., i uttr. betecknande att ngt går till ända o. d. Fahlcrantz 1: 10 (1835, 1863; om kista som sänkes ned i graven). Den gamla karolinska tiden sjönk sakta i sin grav. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 52 (1951).
c) (i vitter stil, numera bl. tillf.) bildl., i uttr. sjunka till Hel, komma till (det underjordiska) dödsriket, dö. Ack, Balder sönk till Hel! Geijer Skald. 57 (1812, 1835).
3) om vätska: långsamt tränga l. sippra l. dra sig (in i jord l., i utvidgad anv., i annat poröst material); företrädesvis dels i förb. SJUNKA IN, NED o. ssgrna IN-, NED-SJUNKA, dels (i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning. Sjunkning, det förhållandet att ett polityr- eller lackskikt vid torkning sjunker in i träets porer. TNCPubl. 23: 90 (1954).
4) (i en jämförelsevis långsam o. jämn, glidande rörelse, i sin helhet l. med en viss del) falla från en högre till en lägre nivå (utan särskild tanke på det därvid passerade mediet), sänka sig, glida l. gå ned(åt). Vågskålen sjönk sakta. Hissen sjönk. Han lät huvudet sjunka mot bröstet. Den lyftade armen sjönk långsamt mot bordet. Du kan och i dett samma, när .. (motståndaren vid fäktning) wille stöta secund’ förwända din hand uti qvarta och låta udden siunka (osv.). Porath Pal. 2: E 1 a (1693). Ned på marken han damp, och kring ynglingen klungo hans vapen; / Hjelmen från hufvudet sönk. MarkallN 1: 68 (1820). (Grönsiskorna) gjorde nya svängar, lyftes och sjönko. Rosenius SvFågl. 2: 49 (1921). — jfr BORT-, HOP-, IN-, NED-, SAMMAN-, TILLBAKA-SJUNKA. — särsk.
a) (i vitter stil) i uttr. sjunka ur l. från ngns hand, äv. ngn ur handen o. d., om föremål som ngn släpper greppet om: glida ur ngns hand osv. Wallin Rel. 1: 109 (1813, 1825). Lyran sönk mig stum ur handen. Franzén Skald. 1: 4 (1824). Svärdet sönk försvarslöst ur en domnande hand. Wallin 1Pred. 2: 287 (c. 1830). Hans (dvs. O. I:s) spira var ett ax, och tungt / Af kärna från Hans hand det sjunkt. Topelius Ljungbl. 236 (1860).
b) i uttr. låta ngt sjunka (jfr c), med avs. på ngt som ngn håller i handen l. händerna: låta ngt sänkas l. glida ned, sänka (o. släppa) ngt; med avs. på verktyg l. vapen o. d. äv. med tanke på att man upphör att arbeta med verktyget resp. angripa l. hota med vapnet osv. Alonzo. (låter sit (höjda) svärd sjunka) Hvad! Eurén Kotzebue Cora 42 (1794). Vid ett öppet fönster .. satt en flicka och sydde; hon lät just nu nålen sjunka för att smeka en liten hund. Cederschiöld Riehl 1: 33 (1876). Också denna avisa (som han läste i sängen) lät polismästare Malmros långsamt sjunka mot täcket. Hellström Malmros 65 (1931).
c) i sådana uttr. som ngns hand l. arm sjunker l. (i sht) ngn låter händerna l. handen sjunka, ngns hand osv. sänkes resp. ngn låter händerna osv. sänkas (i vila); ofta bildl., betecknande att ngn blir overksam l. icke företar sig ngt (i känsla av vanmakt inför ngt) o. d. Til at göra wår möyeligheet, betyga wår troo- och willigheet, och händerne icke siuncka låta, så hafwe wij först bewilliat, att widh wåre förre Uthlagor förblifwa. Stiernman Riksd. 1189 (1652). Se dessa mäktiga .. knappast sjunker svärdet ur deras döende hand — hvad säger jag? handen är ej sunken, innan deras herradömen äro sönderfallna. Wallin Rel. 1: 109 (1813, 1825); jfr a. (Hon) Låter så händerna sjunka i skötet och stirrar framför sig. Siwertz Visd. 67 (1911). (Turisten som vill se allt) inser att han icke kan tömma havet med sin lilla fingerborg, och låter handen sjunka. Böök ResSv. 106 (1924).
d) (i sht i vitter stil) om himlakropp o. d., i sht sol l. måne: (skenbart) sänka sig (mot l. under horisonten), dala; gå ned; äv. [jfr 1]: (gå ned o. därvid) försvinna (i ngt; se särsk. α o. β). Redan sjunker solen i vester. Weste (1807). Länge bibehöllo .. (Alperna) sin hvita, glänsande färg; men småningom, som solen sönk, göt sig ett mildt rosensken öfver (dem). Nicander Minn. 1: 175 (1831). Då en stjerna .. genom den vestra (skärningspunkten mellan hennes bana o. horisonten) sjunker under horisonten, säges hon gå ned. Gyldén Astr. 221 (1874). Solen sjunker i gyllne skyar. Rydberg RomD 110 (1877). Den sjunkande solen lyste bjärt på det lysande följet. Fridegård Offerrök 98 (1949). jfr: Han .. kom ändtligen en sjunkande soltimme upp på klinten öfver Mälaren. Levertin Magistr. 4 (1900). — särsk.
α) i uttr. sjunka i moln, gå ned o. därvid försvinna i moln, gå i moln; stundom äv. bildl., med subj. betecknande hopp o. d. (Sv.) Månen sjunker i moln, (fr.) la lune se couvre de nuages. Weste (1807). Sjunker .. (hoppet) någon gång i moln, så framträder det likwäl snart i ny glans och fröjdar osz med sitt milda sken. Hagberg Pred. 1: 84 (1822). Månen sjunker i moln, (dvs.) nedgår i moln. Dalin (1854).
β) [jfr 1 h] i uttr. sjunka i havet l. djupet o. d., (gå ned o. därvid) skenbart försvinna i havet osv.; äv. med subj. betecknande aftonrodnad. Aftonrodnan sönk i djupet. Atterbom Minn. 13 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Solen sjunker i ett haf, / der (osv.). Wirsén Dikt. 137 (1876).
γ) i det bildl. uttr. ngns stjärna sjunker l. håller på att sjunka o. d., ngns anseende l. makt l. välde minskar l. avtar resp. håller på att minska osv. Ju högre Seleucias, Ktesifons och Bagdads stjärnor .. stego, dess lägre sjönk Babylons. Tegnér Niniv. 94 (1875). Hans stjärna håller på att sjunka. Östergren (1938).
e) segna (ned); särsk. i sådana uttr. som sjunka till jorden l. marken l. till ngns fötter l. (ngn gg äv. i) knä l. i ngns armar l. famn l. till ngns bröst; äv. i fråga om mer l. mindre avsiktlig l. viljestyrd rörelse, närmande sig l. övergående i bet.: kasta sig l. falla (se FALLA VII 1 a) till ngns fötter osv. Han blef igenom högra bröstet diupt stucken, så att han sank till jorden. Dahlberg Dagb. 122 (c. 1660; uppl. 1912). Sulma blef räddad. — Tacksamt sönk hon i mina armar. Eurén Kotzebue Cora 95 (1794). Snyftande sjönk Augusta till den älskade moderns bröst. Carlén Repr. 191 (1839). (Sv.) sjunka till ngns fötter .. (fr.) se prosterner aux pieds de qn. Schulthess (1885). Wägner Sval. 283 (1929: i knä). Nu hade doktorn sjunkit på knä inför sin gäst. Bolander HerrKr. 13 (1946). Herrarna i svart, .. som .. pratar fram krigets i utmattning till jorden sjunkna vålnad. Ruin SjunknH 19 (1956). — jfr FÖR-SJUNKA.
f) (i vitter stil, numera mindre br.) = FALLA II 2. Hvi sönk jag (dvs. Æneas) icke för din hand, / O Tydei tappre son! Wallin Vitt. 2: 279 (1807). När andetiden kommer, då utsändes skördemannen af Menniskones Son, och axet sjunker för hans lia. Melin Pred. 3: 102 (1852).
g) (mera tillf.) oeg., betecknande att ngn gm förflyttning (till fots l. med fordon) i sluttande terräng kommer ned till en lägre nivå. Vägen gick på flodens vänstra strand, och vi hade redan sjunkit djupt under Koko-nors spegel. Hedin GmAs. 2: 433 (1898).
h) (numera föga br.) digna (se d. o. 5). Detta hertigdömet .. (dvs. Skåne) är nu uti ett miserabelt tillstånd försatt och sinker (möjl. felaktigt för siunker) .. under sin börda och stora fattigdom. Axelson K12Tid 314 (i handl. fr. 1711). Jag .. sunkit under bördan / Utaf qvalen. Lindegren 1: 296 (1805). (Sv.) sjunka under en börda: (lat.) oneri succumbere. Lindfors 2: 424 (1824).
i) (utom i β o. γ numera bl. tillf.) betecknande att ngt passerar uppifrån o. ned genom kroppen l. något kroppsorgan. (Bensår) hwilka för then stora Wätskan, som .. siuncker til Benen, äro mycket swåra at läka. Hoorn Jordg. 1: 85 (1697). Mahn håppass att på tidhen siunker .. (den kula som en person fått i höften) att en kan få ut henne. JStålhammar (1708) i KKD 7: 189. — särsk.
α) (†) om mat (jfr β): passera l. gå ned genom matstrupen; anträffat bl. i fråga om oförmåga att svälja l. få ned föda. Mäst om alla högtijder wille maten j 2 eller 3 dagar inthet siunka för henne. BtFinlH 2: 361 (1671).
β) (fullt br.) i uttr. betecknande att maten efter en måltid (gm att man vilar) får passera ett stycke genom matsmältningskanalen (varigm t. ex. känslor av övermättnad icke infinna sig), ofta övergående i bet.: smälta; särsk. i uttr. låta maten sjunka. (Sv.) låta maten sjunka, (eng.) let [o. ’s supper] digest. WoH (1904). SvHandordb. (1966).
γ) (vard., fullt br.) i sådana bildl. uttr. som hjärtat sjunker (i stövelskaftet l. byxorna o. d.), betecknande stor nervositet, i sht stor rädsla. Det tyckes mig att hiertat är suncket i Byxorna på Barder. Verelius 36 (1681). ”Kära Lovisa, hm, hm”, sa han, ”det är något jag ville tala med dig om.” ”Ja, jag kan förstå det”, sa jag så fogligt jag kunde, fast hjärtat sjönk som en sten. Agrell Sthm 235 (1892). Ju längre resan fortgick österut, dess mera sjönk hjärtat ”i stöfvelskaftet”. Nyström NKina 1: 186 (1913).
δ) mer l. mindre oeg., om ögon: sjunka in (se SJUNKA IN 3 a), insjunka. Se hur i Hungrens fjät den bleke Döden bäfvar! / Se, i en svartnad grop hur ögat sjunket står! Lidner (SVS) 2: 377 (1784). Alla sutto nu som skuggor med håliga kinder och sjunkna ögon. Strindberg NSvÖ 1: 86 (1906).
j) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. (jfr c, d α, γ, h, i γ): sänka sig, falla o. d. Mild, opåkallad, kom för första gången / Kom, sagta sjunkande på silkesvingar, / .. den tysta sömnen. Kellgren (SVS) 2: 318 (1790). Febern hjälper mej sjunka och sjunka — som i en hiss. Sjögren TaStjärn. 108 (1957). — särsk.
α) (numera bl. tillf.) i fråga om förskjutning av gränslinje mot söder. På andra sidan Östersjön sjunker .. (bokens) norra gräns ännu mera åt söder. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 44 (1852).
β) om blick: sänka sig. Rydberg Dikt. 1: 151 (1882). Hallström Than. 46 (1900).
γ) i uttr. sjunka över ngn l. ngt, om natt l. mörker l. dröm o. d.: sänka sig över ngn l. ngt. Öfver parken (dvs. Idavallen) sönk ej nattens flor. Geijer Skald. 56 (1812, 1835). Werin Ekelund 1: 223 (1960; om dröm).
5) om (mark)yta l. dyl.: slutta l. luta l. falla nedåt, bli (så l. så mycket) lägre. Nu börjar marken slutta neder, / Och sjunka i en lönlig gång, / Som mellan tvenne kullar leder. Creutz Vitt. 54 (1755). Sanka ängar sjönko sakta mot vattnet. Lagerlöf Holg. 2: 473 (1907).
6) betecknande att ytnivån av en vätska l. en massa av ett (särsk. flytande) ämne l. övre gränsen för (en hög av) föremål o. d. blir lägre, särsk. ss. följd av att vätskan minskar l. massan osv. minskar l. smälter l. krymper samman o. d.: falla (se d. o. III); sätta sig; ofta med tanke äv. på en viss deformation o. svårt att skilja från 7. OMartini Läk. 27 (c. 1600). När hafswatnet alt mer och mera utfaller och lägre siunker. Broman Glys. 3: 563 (c. 1740). Som (den i ett kärl packade) strömmingen .. siunker, så måste den laka afhällas som befinnes stå öfwer fisken, på det kärillet sedan må fullpackas med färsk eller nysz saltad Strömming. PH 6: 3870 (1755). (Glammet) steg i liflighet i samma mon som bränvinet sönk i flaskan. Lovén Folkl. 60 (1847). När ån fyller, går laxen högre i vattnet, och när ån sjunker, går laxen lägre. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 96. En februarinatt 1696 skedde .. en stor rasning (i Stora Kopparbergets gruva i Falun). .. Ett halvår senare blevo 9 drängar borta efter en ny sjunkning i rasmassorna. Lindroth Gruvbrytn. 1: 390 (1955); jfr 4, 7 d. — jfr AV-, BORT-, EFTER-, HOP-, HÄN-, NED-, SAMMAN-, TILLBAKA-, UNDAN-SJUNKA. — särsk.
a) om mark l. naturformation (t. ex. höjd) l. ort o. d., betecknande att marknivån l. naturformationen blir lägre resp. att orten får en lägre belägenhet. På den sidan jorden siunckte är lera. Hiärne 2Anl. 169 (1706). Liksom en del orter sjunka så höja sig andra. Bergman Jordkl. 325 (1766). Erfarenheten, att landet småningom höjer sig på somliga orter och sjunker på andra. Lindström Lyell 45 (1857).
b) (i fackspr.) om smält gjutgods: vid stelnandet krympa samman så att ytan av godset inbuktas; företrädesvis ss. vbalsbst. -ning. Om Järnet är Hårdsatt af god art, som alltid har den egenskapen att snarast stelna och mäst krympa eller sjunka, såsom Arbetare säga (blir den gjutna hällen skev). Rinman JärnH 162 (1782). HbGjutgFel 77 (1953: Sjunkning).
c) om (ytnivå av) kvicksilver l. sprit o. d. i termometer l. kvicksilver i barometer l. (oeg., delvis anslutet till 4) visare på barometer l. annat mätinstrument: gå ned, visa lägre; äv. i överförd anv., dels om termometer l. barometer l. annat mätinstrument: visa lägre, falla, dels om vad som mätes med ett sådant instrument (temperatur, feber, lufttryck o. d.): falla, minskas, avtaga o. d. Fock 1Fys. 143 (1853; om kvicksilver i barometerrör). Barometern har sjunkit. Dalin (1854). Temperaturen i det rum, som cylindern skall hålla varmt, är .. i ett oupphörligt, hastigare eller långsammare sjunkande. TT 1871, s. 205. PriskatalSonesson 1895, s. 175 (om lufttryck i ledning från pump). Visar febern någon benägenhet att sjunka? Östergren (1938).
7) i fråga om deformation l. destruktion (bristande, insjunkande, ras, sönderfall o. d.), särsk. ss. en följd av att underlaget för ngt sviktar l. förstöres o. d.; jfr 6. — jfr HOP-, IN-, NED-, SAMMAN-, UNDAN-SJUNKA.
a) om kind, bröstkorg o. d.: mista sin normala, utbuktande form, sjunka in, bli infallen l. intryckt l. hålig. Min sjunkna kind. Valerius 2: 38 (1809). Läpparnas purpur är slut, och kinderna vissnat och sjunkit. Runeberg (SVS) 3: 144 (1836). Solen sken varmt på .. (den sjukas) ansigte, luften var på en gång frisk och ljum, och för hvarje andetag vidgades hennes sjunkna bröstkorg. Benedictsson Folkl. 138 (1884, 1887).
b) om markyta l. golv l. grund l. annan yta utgörande underlag för ngt: ge efter l. ge vika (o. därvid brista, så att en öppning l. ett hål uppstår); om mark l. grund äv.: sätta sig. Skyn hotar med sit fall at täckia Jordens Rund, / Ok Jorden höter mäd sitt siunkand åth Afgrund. Lucidor (SVS) 374 (1674). Då hela hopen (av ryssar) en gång rykte ut på Räfwelanda fjord, sank isen under dem, så at de alle drunknade. Celsius G1 2: 312 (1753). Lutningen (hos tornet i Pisa) är en verkan af grundens sjunkning. MoB 5: 33 (1783). I anseende till sjunkning (äro) somliga afdelningar (i Lunds domkyrka) lägre än andra. Brunius SkK 66 (1850).
c) om byggnadsverk, ngt uppmurat, ställning o. d.: på grund av sin egen tyngd l. sviktande l. förstört (t. ex. ruttet) underlag l. förfall o. d. pressas nedåt (o. intaga en mer l. mindre lutande l. skev ställning o. d.). Schroderus Comenius 538 (1639). (En byggmästare bör känna) Huru Reparation skall företagas på ett Steen-Huus som sunckit mitt uppå. Carlberg SthmArchitCont. G 2 b (1740). För att om bottnen (i flodbädden) icke är fast, hindra bockarnas sjunkning (vid broslagning), spikas plankor under benen. Hazelius Bef. 227 (1836); jfr 1. Om den naturliga grunden är begränsad af fast mark, så sjunker en derå stäld byggnad så länge till dess densamma är i jemnvigt med det motstånd, som jorden gör emot sammanpressning. Rothstein Byggn. 359 (1859); jfr 1. Huset har sjunkit (på grund av de förbipustande tunga godstågen) och är nu både snett och vint. Östergren (1938).
d) om naturformation (t. ex. berg) l. byggnadsverk l. bebyggelse (t. ex. stad) o. d.: (på grund av naturkatastrof l. andra yttre omständigheter) störta samman l. jämnas med marken resp. falla i ruiner l. ödeläggas o. d.; numera företrädesvis i sådana uttr. som sjunka i ruiner l. grus (och spillror), äv. i aska l. i l. till stoft o. d. Jorden remnade, och monge Byjar sunko (vid jordbävningen). Schroderus Os. 1: 618 (1635). (Sv.) Städer hafva sjunkit .. (fr.) il y a des villes qui ont fondu. Weste (1807). Låt hela detta hus i aska sjunka. Almqvist Amor. 43 (1839). Tegnér Niniv. 71 (1875: i ruiner). Det slott, som sjönk i stoft (vid branden). Snoilsky 2: 95 (1881). Genom jordbävningar och yngre släktens pietetslöshet sjönk .. (Apollotemplet vid Miletos) i grus och spillror. Grimberg VärldH 3: 260 (1928). — särsk. bildl., om styrelseskick l. välde l. heder o. d.: störta samman l. ödeläggas o. d. Ther ingen Rättwijsa är .. moste, efter Platonis mening, itt Regimente .. ödeläggias och siunka. Schroderus Waldt 1 (1616). Bååth GrStig. 155 (1889: till stoft).
8) i vissa bildl. anv. — jfr BORT-, FÖR-, HOP-, HÄN-, IN-, NED-, SAMMAN-, UNDAN-SJUNKA.
a) i uttr. sjunka i ngt (jfr e γ).
α) (numera bl. tillf.) i uttr. som ange att ngns blick sänkes l. förlorar sig i en annans. Hennes bedjande blick sjönk i faderns. Carlén Rosen 704 (1842). Der hviskar en mund, / der sjunka två ögon i dina. Rydberg Dikt. 1: 59 (1876, 1882).
β) betecknande att ngn (l. ngt) råkar l. försättes i ett visst tillstånd l. att ngn helt upptages l. absorberas av viss verksamhet o. d. (Thomas) sanck .. j then allerfarligaste och swåresta troonnes frestelse. PErici Musæus 3: 11 b (1582). Alt uti tysthet sönk. Creutz Vitt. 39 (1761). I armod sjunkna slägter. Crusenstolpe Tess. 2: 232 (1847). Hennes andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup sömn. Rydberg Ath. 415 (1876). (Spanien) sjönk allt djupare i vanmakt. Pallin NTidH 25 (1879). Efter en stund stoppade han ned pennan och sjönk i tankar. Agrell Bunin MitjKärl. 198 (1931). Gisslekarna .. låter sig gärna förena med en lättlärd ramsa, som likt ett flöte förhindrar, att de sjunker i glömska. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 11 (1949).
γ) i sådana uttr. som sjunka i mörker l. bakgrunden o. d., sänkas i l. omhöljas av mörker resp. komma l. träda i bakgrunden osv. Frågan om anskaffande för Stockholm af en ordentlig isbrytare .. (har) sjunkit ännu djupare i bakgrunden. GHT 1895, nr 223 (B), s. 1. I mörker sjönko lyckodrömmens länder. Ps. 1937, 268: 1. Scenen sjönk i mörker. Lagerkvist Dvärg. 102 (1944).
b) försvinna, upphöra, dö bort o. d. (jfr c); numera nästan bl. (i vitter stil) i uttr. sjunka hän o. i särsk. förb. Katrinas begynnande leende sjönk åter. Almqvist Grimst. 30 (1839). O, hvilken syn mitt öga gläder! / Nu sjunker hvarje vägens sorg. Sander Dikt. 1 (1870). När .. (Andreas) fick se sitt stackars orakel .. sjönk det sista spåret af sjelfbeherskning, tårarna sprungo fram mellan fingrarna och (osv.). Hallström GHist. 128 (1895). Än sprudlar en koltraststämma. / Snart sjunker den också hän. Silfverstolpe Heml. 67 (1940).
c) (i sht i vitter stil) om tid(savsnitt) o. d.: förgå, gå till ända, framskrida, gå mot l. närma sig sitt slut; ofta (särsk. om dag l. afton) med mer l. mindre tydlig anslutning till 4 d. Hvad efter kärleken man njuta vill, / Hvad efter kärleken man verka tänker, / Är endast skuggor, drömmar efter dagen, / Och midnattsvålnan af ett sunket lif. Stagnelius (SVS) 4: 81 (c. 1818). Han kände sin egen lefnads dag sjunka till aftonen. Svedelius Lif 179 (1887). Och de sågo, hur skuggorna över de böljande och spräckliga fälten omkring honom blevo allt längre; och de kände, hur kvällen sjönk. Malmberg Åke 30 (1924). — särsk. (numera föga br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. i sjunkande åren, om person: åldrande, som håller på att bli gammal. En man i sjunkande åren. Gummælius Engelbr. 58 (1858).
d) om ton l. röst o. d.: falla (till lägre tonhöjd) l. minskas (med avseende på styrka l. hörbarhet); äv. om person: vid sång (icke hålla tonen utan oavsiktligt) låta en ton l. de i en melodi o. d. ingående tonerna falla till en lägre tonhöjd (än den rätta); förr äv. om språkljud: bli mindre sonor, försvagas o. d. Hvarje dur-skala har en .. beslägtad moll-skala, som i sjunkande består af enahanda toner. Mankell Lb. 64 (1835). I de nyare språken och icke minst i vårt eget, särdeles i våra landskapsmål, visar a benägenhet att sjunka och fördunklas till mer eller mindre grumliga ä-(e-) eller å-ljud. NF 1: 1 (1875). (Sångerskan) sjönk nästan för hvarje takt och slutade i ett fullständigt Ess-dur emot orkesterns E-dur. Norman MusUpps. 89 (1883). (Stararna) vissla och spela .. en lång och längtansfull sjunkande ton, tju-u-u-u-u! Forsslund Djur 111 (1900). Cheviot sänkte hastigt sina ögon i vännens, medan hans röst sjönk. Moberg Rosell 40 (1932).
e) i fråga om antal l. mängd l. storlek l. styrka (jfr d) l. grad l. intensitet l. snabbhet l. värde l. dyl.: minska(s) l. avtaga l. nedgå l. gå tillbaka. När moodet stijger, så siunker Lyckan. Grubb 593 (1665). Uphostningen afstannar, pulsen sjunker och det råsslar i bröstet. VeckoskrLäk. 4: 276 (1783). Prenumerantantalet var allt jemt i sjunkande. Ljunggren SAHist. 2: 69 (1886). Det enda som sade mig att tiden gick, var att cigarrerna sjönko i lådan. Lindqvist Dagsl. 3: 27 (1904); jfr 6. En sjunkande levnadsstandard. Hedberg VackrTänd. 181 (1943). — särsk.
α) i fråga om pengar l. värde i pengar; särsk. om pris l. värde. Priserna på vissa varor ha sjunkit. Fastigheten har sjunkit i värde. QLm. 1: 41 (1833). Hvarken Konungen och Prinsessorna och ännu mindre Enke-Drottningen skulle visa Herr Kongl. Rådet (Piper) så mycket deltagande, om hans aktier i gunsten börjat sjunka. Crusenstolpe Tess. 3: 201 (1847). Dåliga tider medföra sjunkande, goda tider stigande taxeringsvärden. Fahlbeck NatFörm. 19 (1890). Alltjämt sjönko nitrataktierna. Siwertz Varuh. 190 (1926). Lindström Vindsröjn. 12 (1939; om myntvärde).
β) om psykisk känsla; särsk. om mod, tillförsikt o. d. Hoppet sjönk för varje dag. Modet siunker på honom. Serenius Ddd 5 b (1734). (Kejsar) Ferdinand bäfvar på sin thron, hans öfvermod sjunker. Hagberg i 2SAH 5: 92 (1808, 1813). Alfonsos oro för kriget .. sjönk och blef till ringaktning. Janson Lögn. 23 (1912).
γ) i fråga om anseende l. aktning l. omdöme (om ngn l. ngt) l. makt l. inflytande l. dyl.; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av i (jfr a). Iag wil ej mistyckia at Iag siuncker i the wrångas Omdöme. Spegel GW 10 (1685). Det är sant, at både Spanien och Portugal, efter denna uptäckten (dvs. av Amerika), mera sjunkit än stigit. Lanærus Försök 23 (1788). Tasso. Har jag i hennes ögon sjunkit? Säg! Leonora. Ej qvinnogunst så lätt förspillas kan. Oscar II 2: 103 (1861, 1887). När kalifen åter flyttade sitt residens från Samarra till Bagdad, befann sig abbasidernas konst liksom deras politiska makt i stadigt sjunkande. Munthe IslamK 63 (1929). Antonius, eljes alltid så nöjd med sig själv, sjönk i sitt eget värde. Krusenstjerna Fatt. 3: 354 (1937).
f) i fråga om moralisk l. kulturell l. intellektuell l. social l. konstnärlig (se β) kvalitet l. standard: (för)falla l. glida utför l. försämras l. gå tillbaka l. deklasseras l. dyl.; numera nästan bl. dels om person, i förb. med bestämning som anger i vilket avseende ngn fallit osv., dels med saksubj. Bildningen sjönk under de långa krigen. En usling, sunken från öfvermodets karakter till tiggarens. BrinkmArch. 2: 363 (1805). Det intellektuela lifvet .. (hade på kontinenten under 1600-talet) snart sjunkit tillika med andra yttringar af flit och nyttig verksamhet. Bolin Statsl. 2: 121 (1871). Moraliskt och socialt sjunkna män. Sthm 1: 634 (1897). Hon hade alltid tänkt sig att bli professorska. Motsatsen skulle tyckts henne som .. ett socialt sjunkande. Siwertz JoDr. 120 (1928). Lo-Johansson Förf. 57 (1957). — särsk.
α) [jfr 4] (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om ängel: fallen (se FALLA II 6). Fahlcrantz 2: 174 (1826, 1864).
β) i fråga om konstnärlig kvalitet. Kvaliteten på hans litterära produktion har sjunkit. Konsten var .. således sunken så lågt som möjligt. Höijer 2: 323 (c. 1808). Wirsén i 2SAH 2: 188 (1887).
g) (i sht i vitter stil) i fråga om lynne l. (sinnes)stämning o. d.: förändras till det sämre l. fördystras l. dyl. Eder Excellence gör väl och rätt, att ej glömma mig: väl derföre, att Eder Exc. ger lif åt ett sjunkande lynne. BrinkmArch. 1: 310 (1822). Ett deprimerat Moskva, där rykten surrade i luften och stämningen var i sjunkande (på våren 1915). Claëson Lockhart PolAgent 117 (1933).
Särsk. förb.: SJUNKA BORT10 4. (utom i c numera bl. tillf.) till 1, 4, 6, 8: sjunkande förflyttas bort (till en plats) l. försvinna l. falla ihop o. d.; företrädesvis i bildl. anv. Nordforss (1805). Väl, jag snart ju dit skall sjunka bort, / Der man kanske aldrig mera vaknar. Qvanten Dikt. 118 (1880). jfr bortsjunka. särsk.
a) (†) till 4 e: sjunka ihop (se sjunka ihop 2) l. svimma l. dö. (Sv.) Han siönk bårt under mina händer, (lat.) Collabebatur inter manus meas. Schultze Ordb. 4145 (c. 1755).
b) till 8 a β: försjunka (i ett tillstånd o. d.). Att sjunka bort i en evig känslolöshet. Leopold 5: 230 (c. 1820).
c) (i vitter stil, fullt br.) till 8 b: försvinna l. dö bort l. upphöra l. dyl. Glesa, mörknande granar, från hvilkas toppar sista strimman af sol sjunkit bort. Benedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 298. Stadens buller sjunker bort i natten. Koch Arb. 242 (1912).
SJUNKA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. till 1: sjunka o. därvid komma igenom (ngt); äv. dels abs., dels bildl. Hildebrand i 3SAH 12: 255 (1897). Berg Sjöf. 110 (1910; abs.). Den kristna bönen sjunker igenom alla dessa lager av mer eller mindre viktiga realiteter. Hartman NattLys. 40 (1951).
SJUNKA IHOP10 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032, förr äv. IHOPA. jfr hopsjunka.
1) (numera bl. tillf.) till 4, om kläder o. d.: falla ned (till marken l. på en pall o. d.) i en hög. Heidenstam Vallf. 91 (1888).
2) till 4 e, om person (l. ngns kropp o. d.): krympa ihop l. förlora sin upprätta (stående l. sittande) ställning o. d.; särsk.: gm att (avsiktligt) slappna av l. (vanl.) på grund av trötthet l. utmattning o. d. låta kroppen l. armar o. huvud o. d. sjunka ned i viloläge l. (likt ett dött föremål) falla ihop l. ned till marken l. på knä l. i böjd l. hopkrupen ställning o. d.; äv. mer l. mindre bildl. Hon (dvs. en kvinna som led av benuppmjukning) sank ihop så att hon blef 2 fot eller en aln kortare än förut. SvMerc. 1: 109 (1755). Du vet, att desse mörkrets Resar / I dagen sjunka hop till mesar. Thorild (SVS) 1: 205 (1792). Man söker och söker (efter det absoluta) af gammal vana eller i full förtviflan, och aflägsnar sig immerfort från målet tills man af trötthet sjunker ihop. Törneros (SVS) 4: 180 (c. 1827). Löjtnanten (till beväringen): se så, gossar, gif. .. (Beväringen rätar på sig.) Nej, det är för tidigt! Sjunk ihop igen. .. Gif akt! SöndN 1874, nr 3, s. 2. Örfil efter örfil (brann) på Tomsons kinder. Han sjönk ihop som en trasa, jämrade sig och tiggde om nåd. Bergman Hancken 57 (1920). Han hade åldrats och sjunkit ihop. Siwertz JoDr. 281 (1928).
3) till 6: få en lägre höjd; minskas (i höjd l. volym); krympa (samman), falla ihop; dra sig l. packas samman; äv. bildl. (jfr 5); stundom svårt att skilja från 4. Tagh Risker, salta them in medh Eenebär och Cummin, och lägg en botn på them och Stenar, så at the siuncka wäl i hoopa. Kockeb. C 1 b (1650). När tunnan (vid insaltning av kött) är full lägges en botten med stora stenar uppå at det wäl siunker tilhopa. Warg 48 (1755). Snön har sjunkit ihop under tövädret. Weste FörslSAOB (c. 1815). Jesus Christus måste alltmera växa in i hjertat. Eljest sjunker christendomen i en menniskas hjerta tillhopa till ett sjelfbehagligt väsende. Rundgren Minn. 2: 240 (1870, 1883). När bröderna öppnade kassaskåpet, visade det sig, att kakan stått så länge i ugnen, att den hunnit sjunka ihop. Hedberg Räkn. 73 (1932).
4) till 7: sjunka o. därvid mista sin tidigare form l. förstöras; rasa l. störta samman o. d.; äv. bildl.; jfr 3. Sylvius Curtius 737 (1682; om lik). De långa (brinnande ved-)träden sjunka ihop i röda, flammande ruiner. Knöppel SvRidd. 26 (1912). Lösa lifsideal sjunka ihop liksom fästningarna för det tunga artilleriet. Söderblom Herdabr. 58 (1914).
5) till 8 e: minskas (i antal l. mängd o. d.). Hedenstierna Jönsson 34 (1894). Korvarne på gällstången, som en gång varit fjorton men nu sjunkit ihop till fyra. Månsson Rättf. 1: 303 (1916).
SJUNKA IN10 4. jfr insjunka.
1) till 1: sjunka o. därvid tränga in (i ngt, särsk. i gyttja l. sand o. d.); äv. (i Finl.): sjunka igenom (o. falla i vattnet). Vårt lif är färden på en bräcklig is. Det är sant, att vi hvart ögonblick löpa fara att sjunka in. JLRuneberg (1838) hos Strömborg Runebg IV. 1: 191. Båtarna ligga på det torra, och många av dem sjunka in i slammet. Hedin Pol 1: 161 (1911).
2) till 3, om vätska: sippra l. tränga in (i ngt); äv. dels abs., dels med konstruktionsväxling, med subj. betecknande material l. dyl. vari vätska intränger. Vattnet sjunker in i svampen. Weste FörslSAOB (c. 1815). När porerna blivit fyllda och ett blankt ytskikt bildats är grundpoleringen färdig, och arbetsstycket undanställes för att torka och ”sjunka in” några dagar. HantvB I. 2: 245 (1934).
3) till 4: sjunka o. därvid glida l. tränga in l. hamna (i ngt) o. d.; ofta oeg. l. bildl. (se särsk. a, b), särsk. betecknande att ngt sjunker djupare ned l. glider l. tränger in i en öppning i ngt. (Huvudvärk) aff kåld wäske som siucker och dragher sigh in i hiernan. BOlavi 6 a (1578). Naturen älskar dig och bjuder: Sjunk in i hennes sköt, som öppet står. FAvPlaten (1835) hos Söderhjelm Prof. 329. (Hon) tryckte på en fjäder, då spegeln sjönk in i toilettebordets skifva. Ridderstad Samv. 1: 343 (1851). Denna kyss, given av en lättsinnig ung man .. sjönk in i hennes blod och förgiftade det. Krusenstjerna Pahlen 2: 97 (1930). särsk.
a) om ögon, betecknande att ögonen (synas) tränga djupare in i ögonhålorna, ofta med särskild tanke på det sjukliga utseende detta ger upphov till. Ögorne siunka (under havandeskapet) meer in. Palmchron SundhSp. 350 (1642). Han blef askgrå och ögonen sjönko in i hufvudet; han åt aldrig om qvällarne och sof på bara golfvet. Strindberg SvÖ 1: 217 (1882).
b) betecknande att ngt sjunker ned l. (oeg.) tränger in i ngt (t. ex. dimma l. tät grönska) vari det försvinner; ofta bildl., särsk. betecknande att ngt försvinner i mörker. Vårlig majdag sakta sjunker in i skymningsro. Hansson Nott. 80 (1885). Snart sjunka Herkules stoder in i en allt tjockare regndimma (när man passerat Gibraltar). Nyblom Österut 3 (1908). Han lät sin blick sjunka in i trädklungornas dunkel. Sjöman Lekt. 441 (1948).
4) till 7.
a) om kind l. bröstkorg o. d., = sjunka 7 a. Bremer Hertha 78 (1856; om kinder). Johnson Nu 121 (1934; om bröstkorgar).
b) till 7 b, om mark(yta): ge efter l. ge vika (o. därvid brista så att (ett) hål bildas). Schultze Ordb. 4146 (c. 1755). Han (dvs. slottsherren i drömmen) störtar sig / för att sin ångest gömma, / Till jorden ned, och jorden sjunker in. CVAStrandberg 2: 33 (1844).
c) till 7 c, d: sätta sig; störta in l. samman. Weste (1807). Huset har sjunkit in ngt. Meurman (1847).
5) till 8 a β: försjunka (i ngt) o. d. Han sjönk stundom så alldeles in i Gud .. att han icke kunde tala derom. Thomander 2: 137 (1831). Han sjunker åter in i sin slummer. Wetterbergh Penning. 579 (1847). Under vintertiden sjönk samhället in i ett dåsigt stillastående. Lundkvist FlodHav. 90 (1934).
SJUNKA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. sjunka o. därvid komma ned (i l. till l. på ngt).
1) till 1; förr äv. (om fartyg): gå till botten, gå under. Jeremia sank nedher j trecken. Jer. 38: 6 (Bib. 1541). Skeppet får en Stööt, ock därmäd siunker nijd. Columbus BiblW C 2 a (1674). Det är sant, at .. (Grållen) en gång så när hade sunkit ned öfwer bringan. Dalin Vitt. II. 6: 114 (1740). Allt djupare blevo drivorna, ju högre vi stego. Snart sjönko vi ned till knäna. Wallquist Doktorn 93 (1935). särsk.
a) (†) i uttr. sjunka ned i (djupaste) grund l. till havets grund, sjunka (i djupet) l. gå till botten. JMessenius (1629) i HB 1: 104 (: till hafzens grundh). Om .. (ett skepp) förlastas, så siuncker thz nedh i grund. Schroderus Comenius 468 (1639). Spegel GW 87 (1685: i diupste Grunde).
b) till 1 g. Då en lade sig i säng, sank en hel och hållen ned i dun. Kalm VgBah. 87 (1746).
2) till 2; i sådana uttr. som sjunka ned i jorden o. d.; äv. oeg. l. bildl., särsk.: försvinna; i sht förr äv. ss. beteckning för att ngn dör o. begraves. När S. Erikz skrijn skulle föras til Vesterås orkadhe ike 20 par oxar förat tijt utan sånk nidh i Jorden. Bureus Suml. 26 (c. 1600). Dit (dvs. i jorden) sönko de neder, makan, barnen, vännerna, hvar efter annan. Wallin 2Pred. 1: 210 (1831). Siwertz JoDr. 9 (1928; bildl.).
3) till 3. Böljan, fri, i mullen sjunker ner, / Trängd i rännan hon mot himlen svallar. Tegnér (WB) 1: 89 (c. 1804).
4) till 4. Himlen siunker neer ok lutar til sit fall. Lucidor (SVS) 277 (1672). Jean låter hufvudet sjunka ner. Strindberg NRik. 168 (1882). särsk.
a) till 4 d. Spegel GW 34 (1685; om solen). Solen har sjunkit ner. Sätherberg Blom. 1: 30 (1841).
b) till 4 e; särsk.: inta en lägre, sittande l. knäböjande l. liggande ställning (ofta med bibet. av hopsjunkande l. avslappnande o. d.). (Jael) slogh .. (Sisera) naghlan genom tinningen, så at han sack nedh til iordena. Dom. 4: 21 (Bib. 1541). (Skådespelerskan) var av den gruvliga nervspänningen under tre kvart timma i vardera akten oavbrutet på scenen så medtagen, att hon, kommen i kulissen sjönk handlöst ned på första stol och knappt kunde tala. ZTopelius (1862) i Konstnärsbrev 1: 71. Sjunk ned för din Gud i wördnad i ditt inre och äfwen i det yttre. Böj knä för honom, fall ned för honom. Rudin 2Evigh. 1: 272 (1881, 1887). Siwertz Varuh. 31 (1926).
c) (numera mindre br.) till 4 h: digna ned; anträffat bl. mer l. mindre bildl. Carl X Gustaf (1658) i HSH 5: 195. Collan Dikt. 33 (1864).
d) (numera bl. tillf.) till 4 i; äv. bildl. (Den som lider av njursten bör) löpe thet fästerste (dvs. det fortaste) som honom mögelighit är, ty tå pläghar stenen siucka nidher. BOlavi 75 b (1578). Modée HåkSmulgr. 13 (1738; bildl.). särsk. om mat l. dryck: gå l. slinka ned l. dyl.; jfr sjunka 4 i α. BtFinlH 2: 353 (1670). När winet siuncker neder, så simma orden ofwan. Hiärne 2Hskr. 195 (c. 1715).
e) (i sht i vitter stil) till 4 j, bildl.: falla, sänka sig o. d.; äv. i uttr. som beteckna att ngt försvinner i ngt (jfr 7 a). Och som en blodig skugga sjönk hans vikingslif / med alla sina strider, sina äfventyr, / i natten neder. Tegnér (WB) 5: 151 (1822). Då, när tidens fröjder förvissna, som blomstret på marken, och verldens sorger sjunka neder, som dimmor till jorden, och .. det kroppsliga fängelset slutligen brister, — då fattar anden sin frihet, och känner sitt lif i Gud. Wallin 1Pred. 1: 24 (c. 1830). Natten sjönk ner över jorden som ett täckelse. Lagerlöf Saga 153 (1908). särsk. (numera bl. tillf.) till 4 j α, i fråga om gräns. Boken går högst åt norr i Skandinavien. Den .. ingår i Götha rike söder om Götha elf, och sjunker derifrån ned till Kalmar sund. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 44 (1852).
5) till 6. Triewald Konst. 34 (1734; om vatten i ett rör).
6) (numera bl. mera tillf.) till 7, särsk. till 7 b—d. AndelPs. 74 (1614; om höjder); jfr Ps. 1937, 310: 1. Vthi Veletris sanck ett stycke Land nidh. Schroderus Liv. 431 (1626). Dryselius Måne 170 (1694; om is). 3 gårdar .. som skola hafwa siunckit neder. Hiärne 2Anl. 170 (1706). (Den trogne vägledaren, som dött, var) En grund, på den jag troligt bygde, / Som ej sönk ned i werldsens mull. Nordenflycht (SVS) 1: 26 (1737); jfr 2.
7) till 8; särsk.
a) till 8 a β, i uttr. sjunka ned i ngt, försjunka l. försvinna i ngt l. helt uppslukas l. absorberas av ngt; i sht förr äv.: insjukna i ngt. Sjunka ned i tankfullhet. Nordforss (1805). Den bittra sorgen .. / Förente sitt förgift med den förkylning, / Som han .. af vädret fått. / Så sönk han ned uti en dödlig sjukdom. Franzén Skald. 2: 138 (1825, 1828). På samma gång (som medvetandet vaknade hos den sinnessjuke) sjönko alla sådana tankar, som hängde samman med hans sjukdom ned i glömska. Lagerlöf Herrg. 139 (1899). Snart stannade samtalet åter av, därför att modern ånyo hade sjunkit ner i sina funderingar. Dens. Saga 47 (1908). Schück VittA 4: 1 (1935).
b) till 8 b, om lycka l. hopp o. d.: dö bort, försvinna, upphöra o. d. Wallin Vitt. 2: 252 (1805; om hopp). All Kristins lycka sjönk ned, liksom om hon tappat den ur händerna som porslin. Hallström Brilj. 88 (1896).
c) (numera bl. tillf.) till 8 c, om tid: gå till ända o. d. Våra dagar .. sjunka neder, utan att vi kunne hejda eller qvarhålla dem i farten. Wallin 1Pred. 2: 256 (c. 1839).
d) till 8 e. Senaten och Patricierne hade .. (vid decemvirernas fördrivande) sjunkit lågt ner i magt och anseende. LBÄ 5—6: 121 (1797). Sedlarne hade (1762) sjunkit ned ända till en tredjedel af sitt namn-värde. Malmström Hist. 5: 240 (1877). (I slutet av 1840-talet) hade antalet (medlemmar i Juvenalernas krets) sjunkit ned till femton. Wennerberg 2: LXXXVIII (1882).
e) till 8 f. Möller (1807). (Predikanten) bör hwarken sjunka ned till hvardagsspråket, eller pråla med alla Rhetorikens blomster. Hagberg Pred. 6: II (1820). Dumas d. ä. .. sjönk till slut ner i det rena simpla geschäftmakeriet. Fröding ESkr. 2: 169 (1894). Fröken de Brun som sjunkit ned i en lägre samhällsklass. Krusenstjerna Fatt. 2: 348 (1936).
f) (i sht i vitter stil) till 8 g. Almqvist Kap. 47 (1838). Icke ett pulsslag mäter tom tid, icke en tanke sjunker ned till kyla (under Romeos o. Julias kärlekssaga). Hallström LevDikt 33 (1914).
SJUNKA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. jfr sammansjunka.
1) till 4 (vanl. med pluralt l. koll. subj.): sjunka o. därvid förenas l. samlas (till ngt); äv. (med pluralt subj.) oeg.: tränga in i varandra o. förenas; äv. bildl. Kampen, jäsningen, ojemnheterna i .. (en stor författares arbeten) hafva satt sig: de hafva sjunkit tillsammans till en helgjuten bild (i hans samlade skrifter). Frey 1850, s. 40. (Vågorna) vräkte .. över hamnpiren. Himmel och hav sjönko samman till ett. Krusenstjerna Pahlen 1: 34 (1930).
2) till 4 e, 6: sjunka ihop (se sjunka ihop 2); äv.: falla l. sjunka till ro; äv. bildl. Alla hans tankar och strider kändes .. uttvistade; sinnet sjönk tillsammans, en oväntad ro infann sig. Almqvist AmH 2: 95 (1840). (Omständigheter) som föranleda .. (skolbarnen) att ej hålla sig upprätta, utan liksom sjunka tillsammans (över skolbänkarna). LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 91. Lagerlöf Liljecr. 151 (1911).
3) till 6, = sjunka ihop 3; äv.: packas samman. Man stöter .. (plantlådan) moot Iorden, och då siuncker (det däri planterade) Trädet och Iorden tillsammans. Rålamb 14: 47 (1690). Sedan nu .. (den insaltade sillen) om 4—6 dagar sjunkit tillsammans, afhälldes laken uti ett kar. VetAH 1817, s. 40. Den runda kulle, som hans mage bildade under filtarna, (tycktes) med var dag .. sjunka samman. Siwertz JoDr. 99 (1928).
4) till 7, = sjunka ihop 4. O ve! vår Herres Sion sjunker samman. Rydberg Dikt. 2: 44 (1891).
5) till 8 e, = sjunka ihop 5. I det moderna livets alltmer stegrade takt sjunker även byggnaders livslängd samman. Siwertz Varuh. 76 (1926).
SJUNKA TILL. (†) till 4, om öga: tillslutas. Som månan går i molnets bädd, / Så sönk dess (dvs. en kvinnas) öga till, för dagen. Leopold 2: 44 (1801, 1815). Lindegren 1: 221 (1805).
SJUNKA TILLBAKA10 040, äv. 032, äv. (vard.) TILLBAKS04. jfr tillbakasjunka.
1) till 1, 4: sjunka o. därigm förflyttas bakåt l. till sitt förra läge o. d. En irrande gnista som sjunker tillbaks i elden. Hallström Händ. 242 (1927). särsk.
a) till 4 e: sjunka ned o. luta sig l. falla bakåt; på nytt sjunka (ned mot l. på l. i ngt). Ling As. 688 (1833). Trött efter arbetet sjönk (han) tillbaka i stolen. Siwertz JoDr. 83 (1928). Han gör en kraftansträngning. .. Men han kommer bara upp på knä. Sen sjunker han tillbaka ner i gräset. Eriksson ÖmhHung. 49 (1948).
b) oeg. l. bildl. (jfr 3); särsk. dels (om person): dra sig bakåt, gå bakåt, placera sig längre bak, dels: föras l. trängas tillbaka l. återgå (till ngt); i sht förr äv.: rygga tillbaka (för ngt). Fahlcrantz 1: 5 (1835, 1863). Har jag då sett detta jordelif i en så glad dager, jag som sjunkit tillbaka för tanken att föda ett barn till jordens dag? Bremer Brev 1: 461 (1837). Begynnelsemomentet af .. Logos’ inträde inom den menskliga tillwarelsens skrankor sjönk tillbaka i .. (aposteln Johannes’) medwetande. Melin JesuL 1: 150 (1842). (Man) finner .., att Ehrensvärd i enskilda fall vid tillämpningen af sin princip (om skönheten ss. ett harmoniskt helt) sjunker till baka till det föreställningssätt, enligt hvilket det nyttiga och det vackra sammanfalla med hvarandra. Nyblæus Forskn. I. 1: 314 (1873, 1879). Kommer (i bandy) backen i fullföljande av ett påbörjat arbete väl högt upp, måste halvbacken sjunka tillbaka. Almkvist Bandy 72 (1919).
2) till 6: sjunka o. därigm återgå (till en lägre ytnivå). Wattnet sjönk tillbaka. Cavallin (1876).
3) till 8; särsk.
a) till 8 a β: på nytt försjunka (i ngt, särsk. i minnet av ngt). Hon svarade ingenting, och så sjönko de tillbaka i sin förra tystnad. Benedictsson Peng. 300 (1885). Hans tankar sjönko tillbaka i döda sorger. Vinterg. 1894, s. 34.
b) till 8 f: sjunka o. återgå till en lägre standard. LärovKomBet. 1884—85, 1: 106. Skall det välstånd, som nu uppbäres av Europas teknik och industri, sjunka tillbaka? NordT 1931, s. 564.
SJUNKA UNDAN10 32, äv. 40. jfr undansjunka.
1) (†) till 1, 4, 7, 8 c, i uttr. sjunka undan ngn l. sjunka ngn undan, sjunka (o. försvinna) under l. från ngn; om ben: vika sig under ngn. När wi satte osz öfwer en liten siö eller kärn, sank båten undan osz. Broman Glys. 1: 194 (1726). Mina ben söncko undan mig af fruktan. Säfström Banquer. L 4 b (1753). Det sjunker oss undan, det slutande år. Tegnér (WB) 1: 57 (1803). Jorden sjönk undan honom. Ahlman (1872).
2) (mera tillf.) till 2: sjunka ned i jorden (o. försvinna där). De begravde fadern helt stilla. Han liksom sjönk undan, sjönk ner i jorden och försvann. Johnson Här 5 (1935).
3) till 4: sjunka o. försvinna. Molnen ha sjunkit undan och himmelen är klar. Weste FörslSAOB (c. 1815). Det var som om suparna nu sjunkit undan och lämnat ett ännu större bekymmer kvar. Johnson Här 25 (1935); jfr sjunka 4 i β.
4) till 6, om vatten l. hav o. d.: (rinna l. dunsta bort o. därigm) få en lägre ytnivå, sjunka. Hafwet har .. tid efter annan sunkit undan, och fallit ut lengre til æqvatoren. Swedenborg RebNat. 1: 21 (1719). Vattnet har sjunkit undan. IllSvOrdb. (1955).
5) till 7, särsk. 7 b: (giva efter o.) sjunka (o. försvinna). Grundwalen (för en påtänkt byggnad) siunker vndan. Johan III (1588) i HB 2: 176. Marken sjunker undan. Auerbach (1913).
6) till 8 b: dö bort, försvinna, upphöra. Dagsljuset sönk undan, och månen upplyste svagt vår kosa. Linnerhielm 1Br. 118 (1797). Allt hennes missnöje med äktenskapet (hade) sjunkit undan. Moberg Rosell 80 (1932).
SJUNKA UNDER. (†) till 8 b: gå under; försvinna, upphöra. Låt Riksens villdjur sjunka under, / Svek, Egennytta, Tvedrägt, Våld. Bergeström SvSällh. 3 (1765; klandrat i SvMerc. 1765, s. 269). Skiljsmässans korta stunder, / Snart, fort de sjunka under / För kärleken, som renas. Börjesson E14Son 161 (1847).
Ssgr: A: (1) SJUNK-BOMB. sjömil. mot undervattensbåtar använd bomb som från örlogsfartyg (l. flygplan) fälles mot vattenytan, sjunker genom vattnet o. bringas att detonera på lämpligt djup; jfr -mina. BetErsättnByggnFlott. 1925, s. 9.
Ssgr (sjömil.): sjunkbomb-fällare. på örlogsfartyg: anordning varmed sjunkbomber fällas (släppas) i vattnet (nära fartygssidan); jfr -kastare. VFl. 1934, s. 141.
-kastare. på örlogsfartyg: anordning varmed sjunkbomber kastas ut i vattnet (ett stycke från fartyget); jfr -fällare. VFl. 1934, s. 144.
(6) -BOX. metall. av eldfast, värmeisolerande material bestående form (sammanhållen av en metallram) som placeras ovanpå l. anbringas i översta delen av kokill vid gjutning o. avser att förhindra att sugtratt bildas i götet, då metallen sjunker samman vid stelningen. JernkA 1895, s. 357. Därs. 1935, Bih. s. 40.
(1) -DY. (numera bl. mera tillf.) dy vari man l. ngt sjunker ned. SvLantmät. 2: 322 (i handl. fr. 1690).
(1) -FÄRDIG. om båt: färdig l. nära att sjunka; som lätt sjunker (vid påfrestningar o. d.). Björkman (1889). En europeisk skeppare skulle fundera grundligt innan han skulle bege sig ut .. med en sådan där sjunkfärdig båt (dvs. en djonk). Mörne Katz VitMän 75 (1928).
(6) -GJUT -jɯ2t, n.; best. -et; pl. =. [senare leden vbalsbst. till gjuta, v.] metall. sjunkmatare l. täckt motsvarande utrymme i gjutform; numera företrädesvis: sjunkmatare till vilken smältan kommer före inträdet i formhåligheten; jfr -göt, -huvud. TNCPubl. 5: 27 (1944). 2SvUppslB 11: 738 (1949). Gjuteriet 1952, s. 143.
(6) -GÖT. metall. i sjunkbox l. sjunkmatare o. d. befintlig smälta l. där stelnat gods (som avlägsnas vid senare bearbetning); i sht förr äv. = -gjut. Bergman HbJärn 1: 179 (1918). JernkA 1935, Bih. s. 40.
(1, 4, 6) -HASTIGHET~002, äv. ~200. (i sht i fackspr.) hastighet varmed ngt sjunker. 2NF 37: 550 (1925; hos sjunkbomb). SvD(A) 1961, nr 59, s. 22 (hos flygplan).
(6) -HUVUD. metall. = -göt; i fråga om reservoar för smälta numera företrädesvis om sjunkmatare till vilken smältan kommer efter att ha passerat formhåligheten. JernkA 1850, s. 19. I den uti sand gjutna delen (av götet), som vi hädanefter skola kalla sjunkhufvud, befinner sig det hetaste stålet, alldenstund det sist uttappats. Därs. 1883, s. 282. 2NF 9: 1233 (1908; om smälta i sjunkmatare). Rig 1932, s. 8 (på gjutform för kanon). TNCPubl. 27: 38 (1957).
Ssg (metall.): sjunkhuvud-, äv. sjunkhuvuds-form. form (se d. o. II 1) för sjunkhuvud. JernkA 1868, s. 235.
(1) -MARK. mark där man sjunker ned. Hedin Asien 1: 613 (1903).
(6) -MATARE. metall. på gjutform: med öppen överyta försedd reservoar för smälta som förser gjutgodset med det material som svarar mot krympningen vid gjutgodsets stelnande (o. motverkar bildning av sugtrattar); jfr -gjut, -huvud. Gjuteriet 1952, s. 143.
(1) -MINA. (numera bl. tillf.) sjunkbomb. VFl. 1919, s. 64.
Ssg (numera bl. tillf.): sjunkmin-kastare. sjunkbombkastare. VFl. 1920, s. 29.
(1, 4, 6) -MÅN. (sjunk- 1872 osv. sjunke- 1743) (i sht i fackspr.) så mycket som lägges till vid ngts tillverkning l. vid beräkning av ngt o. d. för att motsvara det som (senare) behöves på grund av att (en del av) det tillverkade osv. sjunker; jfr mån, sbst.1 11. VDAkt. 1743, Syneprot. F III 7. Alla poster och pilastrar (i en träbyggnad) göras med sjunkmån, så att ej timret hänger upp sig vid den alltid inträdande sjunkningen. Juhlin-Dannfelt 258 (1886). Skall (pappers-)veden flottas, måste beräknad sjunkmån avdragas. HbSkogstekn. 187 (1922).
(1) -NOT. [efter nor. synkenot] (tillf.) sänknot. Stuxberg Fisk. 382 (1895).
(6) -PIPA. [med avs. på senare leden jfr eng. pipe, sugtratt] metall. sugtratt. JernkA 1891, s. 153.
(4, 6) -RUM. (sjunk- 1933 osv. sjunke- 1774) utrymme lämnat öppet för sjunkning; särsk. om sådant mellanrum mellan stockar l. knutändar i timrad byggnad. Crælius TunaL 437 (1774).
(1) -TIMMER. skogsv. jfr -virke o. dyk-timmer. SD(L) 1902, nr 509, s. 4.
(3) -VATTEN. (i sht i fackspr.) vatten som från ytan sipprar ned i marken. LAHT 1931, s. 1169.
(1) -VIRKE. skogsv. virke sjunket under flottning. SkogsvT 1907, s. 381.
B (†): SJUNKE-MÅN, -RUM, se A.
C: (1) SJUNKNINGS-FÖRLUST. skogsv. förlust uppkommen gm att virke vid flottning sjunker. HbSkogstekn. 440 (1922).
(1, 4, 6) -HASTIGHET~102, äv. ~200. (i sht i fackspr.) sjunkhastighet. Fock 1Fys. 114 (1859).
(1, 4, 6) -MÅN. (i sht i fackspr.) sjunkmån. VetAH 1739, s. 143. Haller o. Julius 260 (1908).
(1) -PROCENT. skogsv. procent av flottat virke som sjunker; äv. bildl. BtRiksdP 1905, I. 1: nr 103, Bil. s. 17. Lo-Johansson Gen. 88 (1947; bildl.).
Avledn.: SJUNKARE, m. l. r. [sannol. med syftning på att laxen icke lyckats ta sig uppför (sjunkit tillbaka i) vattenfallen] (†) till 1: uppgående lax fångad vid Motala ströms utlopp i Norrköping. Cederström Fiskodl. 260 (1857).
SJUNKENHET, r. (i vitter stil, mera tillf.) till 8 f: (moraliskt l. ekonomiskt) förfall l. dyl. All sjunkenhet och allt mörkt elände avtecknar sig (i en viss bok) mot fonden av människokärlekens ansträngningar att höja och upplysa. Heikel Stil. 91 (1929).
SJUNKIG, adj. (föga br.) till 1: som man lätt sjunker ned i, benägen att ge efter. En isbelagd flod med sjunkig dybotten. SD(L) 1901, nr 70, s. 3. Hedin Indien 1: 342 (1910).

 

Spalt S 2907 band 25, 1968

Webbansvarig