Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJUTTSINGEN ʃut3siŋ2en l. SJUTTSIKEN ʃut3–sik2en, äv. (i vissa trakter) SJUTTINGEN ʃut3iŋ2en, sbst. m. best. o. interj.
Ordformer
(sjuttingen 1895. sjuttsiken (-sick-) 1957 osv. sjuttsingen (sjuts-) 1895 osv.)
Etymologi
[avledn. av SJUTTON b (β); jfr fasingen, fasiken (se FAN, sbst.1 anm. 1😮), KATTSINGEN]
(vard.) ss. lindrigare svordom: ”kattsingen”, ”katten”, ”sjutton”, ”tusan” l. dyl. Sällberg Aftonv. 43 (1895). Ja, för sjutsingen, ett tag var ja’ lumpsamlare också för all del. Törnblom FolkSpad. 135 (1914). Sjutsingen visste, hur människorna egentligen voro skapta. Hedenvind-Eriksson Hjul. 58 (1928). En ensling .. säger inte fy sjuttsicken när han slår sej på tummen. Se 1957, nr 12, s. 22. Nej, tacka sjuttsingen för det. DN(B) 1958, nr 33, s. 5.

 

Spalt S 2928 band 25, 1968

Webbansvarig