Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLYKA kly3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(klyka c. 1635 osv. klijcka 1556 (: klijckor, pl.). klicka 1556 (: klickor, pl.))
Etymologi
[sv. dial. klyka, jfr östsv. dial. klytjo; etymologiskt identiskt med fris. kletsie, spjut (eg.: ngt gaffelformat, med syftning på den urspr. kluvna ändan av spjutskaftet), av ett germ. klūkiōn, besläktat med mht. kluc (gen. kluckes) avkluvet stycke, bit, tugga, feng. clyccan (eng. clutch), omfatta, gripa. Se N. O. Heinertz i IdgForsch. 35: 319 ff. (1915)]
1) den y-formiga del av ett träd l. en buske som uppstår därigm att en gren delar sig i tvenne grenar l. i spetsig vinkel skjuter ut från stammen; äv. om själva mellanrummet mellan grenarna resp. mellan grenen o. stammen; äv. i fråga om förgrening i flera än två grenar; äv. om avskuren l. avsågad dylik del av ett träd l. en buske. Nilsson Fauna 1: 171 (1820). (Gulbröstade sångarens) bo finner man .. bygdt i en klyka mellan 3—4 grenar. Därs. II. 1: 211 (1824). Klykor invid stammen. Lilljeborg Däggdj. 399 (1871). En klyka af pil har fordom begagnats som ”slagruta”. Eneström Finv. 193 (1910). I handen höll han en stor klyka full med abborrar. Sjöberg Kvart. 220 (1924). — jfr GREN-, STAM-, TRÄD-KLYKA.
2) y-formig inskärning l. insänkning (i ngt) som liknar en klyka (i bet. 1) l. en gaffel; y-formig(t) l. gaffelformig(t) inrättning l. anordning l. redskap (l. del av redskap). Tijl eth Före stelare hiul: klijckor och rijngar — 1 1/2 tb. ArkliR 1555: 5 (1556; trol. i fråga om bromsinrättning). Klyka at lägga en bössa på. Serenius (1734; under rest, sbst.). Uti en del af stolparne högg man upptill en insänkning ..; i dessa klykor .. lade man tvärträn. Hildebrand FörhistF 219 (1874; i fråga om pålbyggnader). Lummiga träd, med äpplen tyngda och päron, / klippta och ansade väl, med grenarna stödda af klykor. Klinckowström Örnsjötj. 71 (1906). (Gården på Runö är) täckt af ett spetsigt tak af råghalm, med klykor af gärdselstänger upptill. Ymer 1909, s. 211. Nerén (1930). — jfr JÄRN-, NÄT-, TRÄ-KLYKA m. fl. — särsk.
a) (†) tjuga; högaffel. Schroderus Dict. 6 (c. 1635). — jfr HÖ-, KORN-KLYKA.
b) sjöt. — jfr BÅT-, LAVETT-, RULL-KLYKA.
α) (föga br.) om den y-formigt utskurna inre ändan av en gaffel (se d. o. 2 b), klo. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 112 (1796). Calwagen (1851).
β) gaffelformig ställning som tjänar att stödja en nedfirad bom l. ett nedfirat rundhult; jfr BOM-SAX. Röding SD 49 (1798). Ramsten o. Stenfelt (1917). — jfr BARDUNS-, BASTINGAGE-, BOM-KLYKA m. fl.
γ) y-formig ställning, nedstucken i ett därför avsett hål i relingen, vari åran vilar vid rodd, rodd- l. årklyka. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). SDS 1896, nr 569, s. 2. — jfr RODD-, ÅR-KLYKA.
c) (förr) om inrättning för fasthållande av lyssticka l. pärta. Runeberg 1: 117 (1832). Man nyttjade (fordomdags) torrvedstickor, som sattes i en klyka på väggen eller i spisen (för att lysa upp stugan). LfF 1909, s. 44.
d) telef. inrättning för upphängning l. uppläggning av hörluren på en telefonapparat. Jönsson Telef. 56 (1882). När telefonapparaten ej begagnas, hänger hörluren på sin klyka. AB(L) 1895, nr 282, s. 7. Avringning (sker) genom att mikrotelefonen lägges tillbaka i klykan. RTKatal. 1935, 1: 100, Bil. — jfr MIKROFON-KLYKA.
e) om liten klämma för fasthållande av tvättkläder vid upphängning till tork. Björkman (1889). Östergren (1930). — jfr TVÄTT-KLYKA.
Ssgr: (1, 2) KLYK-ARM, r. l. m. (i fackspr.) skänkel av en klyka. Ekman NorrlJakt 183 (1910). SkogsvT 1912, Fackupps. s. 425.
(1) -FORMAD, p. adj. NF 2: 682 (1877).
(1) -FORMIG. Nilsson Fauna 4: 254 (1852). Ekman NorrlJakt 230 (1910).
(1) -STJÄRTAD, p. adj. zool. som har gaffelformigt utskuren stjärt; särsk. i uttr. (den) klykstjärtade stormsvalan o. d., ss. namn på stormsvalearten Oceanodroma leucorrhoa Vicill. Nilsson Fauna II. 2: 376 (1858). UNT 1929, nr 10403, s. 6.
(1, 2) -STÅNG. (i fackspr.) med klyka försedd stång. Hahr HbJäg. 543 (1866). TT 1873, s. 138. SvD 24/12 1933, Söndagsbil. s. 1.
(1) -STÖR, r. l. m. stör med naturvuxen klyka; äv. koll. Rätt opp från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på dem hängde stora bordnoten. Strindberg Hems. 10 (1887). Siwertz Ämbetsm. 221 (1912).
(1) -TRÄD. (i fackspr.) träd med stammen delad, så att en klyka uppstått. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 435. Rosenius SvFågl. 1: 239 (1918).
(1) -VÄXT, p. adj. (i fackspr.) om träd: växt på sådant sätt att en klyka uppstått. Cnattingius 171 (1879, 1894).
Avledn.: KLYKAD, p. adj. (klijck- 1556. klyk- 1904 osv.) (mindre br.) till 1, 2: försedd med klyka l. formad ss. en klyka, klykig. ArkliR 1555: 5 (1556). Bjur satte klykade pinnar i en ring i marken. Spong Kungsb. 159 (1928).
KLYKIG, förr äv. KLYKOT, adj. (-ig 1794 osv. -ot 17491773) (i sht i fackspr.) om träd, kvist, redskap av trä o. d., till 1, 2: försedd med klyka l. formad ss. en klyka. VetAH 1749, s. 284. Hängsle .. kallas .. de omkring tre fot långa klykiga qvistar, som sättas om stängerna vid vedfamnarnes ändar. Juhlin-Dannfelt 161 (1886).

 

Spalt K 1417 band 14, 1936

Webbansvarig