Publicerad 1928   Lämna synpunkter
FÖRVALTA förval4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förva´lta Weste; förvàllta Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, VDAkt. 1702, nr 274, Därs. 1703, nr 491), -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.).
Etymologi
[liksom d. forvalte av t. verwalten, till walten, härska, råda över (jfr VÅLD); jfr FÖR- II A]
(i sht i fackspr.) sköta l. handhava (ngt), hava ledningen av (ngt); förestå (ngt); administrera. Förvalta ngns angelägenheter, förr äv. ngns saker. Widekindi KrijgH 450 (i handl. fr. 1612). Emedan de alla voro mycket unga, så förvaltade marsken Torkel Knutsson riksstyrelsen. Fryxell Ber. 2: 67 (1826). Förvalta lag och ordning efter sin egen uppfattning af ”gudomlig och naturlig rätt”. Bolin Statsl. 1: 368 (1870). Manderström förklarade, att .. han icke (ville) förvalta utrikesdepartementet på de villkor riksdagen erbjöd. De Geer Minn. 2: 72 (1892). Direktionen åligger att med ospardt nit och trägen omsorg vårda och förvalta stiftelsens angelägenheter. SFS 1907, Bih. nr 55, s. 2. — särsk.
a) i vissa numera obr. uttr. o. förb. (jfr b slutet). (Gabriel Oxenstierna) hade förestådt Ridderhuset och dess direction (dvs. administration) förwaltet. RARP 1: 147 (1631). At han med den samvetsgrannaste trohet och upmärksamhet förvaltade sina göromål. Eurén Kotzebue Orth. 1: 77 (1793). — särsk. med avs. på personer: leda, sköta. Fennia XVI. 3: 22 (i handl. fr. 1761). Konsistorium förklarade honom vara alldeles otjenlig att förvalta en högre klass (i Malmö skola). Cavallin Herdam. 4: 37 (1857).
b) med avs. på ämbete, tjänst, syssla o. d.: sköta; fullgöra; äv. i utvidgad anv. med avs. på uppdrag, uppgift o. d. Mentes intet kunna så månge och svåre embeten aff een man tillbörligen förvaltas. RP 6: 148 (1636). De förvaltade sitt domarämbete i Beer-Seba. 1Sam. 8: 2 (öv. 1896). Den, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, åtnjuter under tiden de med densamma förenade aflöningsförmåner. SFS 1907, nr 134, s. 10. Det sätt, varpå de (dvs. bysantinerna) förvaltat sin uppgift att skydda den europeiska odlingen mot österns barbariska folk. Sylwan (o. Bing) 1: 15 (1910). — särsk. (†) med avs. på gudstjänst o. d. Gudztiensten, skal väl bliffua förvaltat. VDAkt. 1676, nr 86. Och Komus sjelf din offertjenst förvaltar. Stagnelius (SVS) 1: 285 (1814). Den, som framför nasarenens altar / sin kristianska offertjänst förvaltar. Rydberg Dikt. 2: 102 (1891).
c) med avs. på ägodelar, pänningmedel, förråd o. d., i sht i fråga om handhavande av ngt för annans räkning; äv. bildl. Alle Penningar som Omyndige Barn tilkomma, och förthenskull medh största säkerheet böra förwaltas. StadfästWexelBank. 1675, § 8. Det du förvaltar är icke ditt, ej heller annorlunda gifvet än att du derför skall göra räkenskap. Thomander Pred. 1: 363 (1849). Mannen .. är (i allmänhet) befogad att förvalta (disponera) hvad båda makarna äga. Björling CivR 235 (1910). — jfr PÄNNING-FÖRVALTANDE. — särsk. [jfr liknelsen i Mat. 25: 14-30] bildl., i uttr. förvalta sitt pund o. d., göra sina gåvor l. sin begåvning fruktbärande. Du vet, huru illa du förvaltat de pund, som dig förtroddes. Wallin 2Pred. 2: 274 (1824). Förvalta sitt pund. WoH (1904). jfr: Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. Mat. 25: 16 (Bib. 1917).
d) med avs. på gård o. d. Godsegare hvilka ej själfva förvalta sina gods. EkonS 1: 231 (1891).
e) teol. med avs. på nådemedlen; jfr ADMINISTRERA 1. Uppdraget att predika .. (Herrens) ord och förvalta hans sakramenter. Flensburg KyrklTal 188 (1874).
f) i p. pr. i adjektivisk anv.: administrativ. Förvaltande myndigheter l. värk, värkställande; motsatt: lagstiftande l. dömande. Krigs-Styrelsens förvaltande del är i Sverge uppdragen åt Krigs-Collegium. Hazelius Förel. 4 (1839). Palmén JurHb. 29 (1859). Mål och ärenden, som tillhöra statsdepartements och förvaltande myndighets handläggning. SFS 1885, nr 41, s. 2. Därs. 1920, s. 1104.

 

Spalt F 3505 band 9, 1928

Webbansvarig