Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOFT dof4t, i bet. I n., äfv. r. l. m., ngn gg f., i bet. II r. l. m. l. f. l. (numera knappast br.) n. (n. i bet. I: Rääf Ydre 3: 165 (i handl. fr. 1621) osv.; n. i bet. II: Stagnelius (SVS) 3: 70 (1817), E. Sjöberg S. dikt. 43 (1820), Ljunggren Tre ber. 45 (1883, 1892), Lundell. r. l. m. l. f. i bet. I: Hiärne 2 Anl. 88 (1702), Oec. 86 (1730), Brauner Tankar om boskap 60 (1756); m. i bet. II: Dalin (1850), Kindblad (1870); f. i bet. II: Lundell);
best. -en; ss. n. -et (-e Rudbeck Atl. 2: 24 (1689: Skolstugu dåffte; dial. form));
pl. i bet. II -er ((†) -ar Broocman Hush. 2: 186 (1736; på samma sida: -er)); pl. i bet. I 4 (†) -er (Tiselius Vätter 1: 86 (”116”) (1723)) l. = (Rinman 1: 1080 (1788)), i bet. I 5 (†) -ar (Knorring Ståndsp. 1: 56 (1838: mjöldoftar)); pl. i bet. II 2 =: Stagnelius (SVS) 1: 208 (c. 1815).
Ordformer
(duft Lex. Linc. (1640; under pollis: dufftmiöl; i bet. I 1), Hiärne 2 Anl. 88 (1702; i bet. I 1), Tiselius Vätter 1: 86 (”116”) (1723: Dufter; i bet. I 4), Broocman Hush. 2: 186 (1736: dufter; i bet. II 2))
Etymologi
[fsv. dupt, doft, n., sv. dial. duft, m. (Smål.), duft, n. (Estl.), doft, n. (Finl., Estl.), motsv. ä. d. duft, doft, nor. dial. duft, f., isl. dupt, n. (i alla de anförda spr. o. dial. med bet. I (1)), fht. duft, frost, mht. tuft, m., dunst, dimma, dagg, rimfrost, t. duft, m. o. f., dimma, ånga, vällukt. Till grund för ordet synes ligga germ. *dufta, n., o. *dufti, f. (jfr DYFT), bildadt till roten i DOF, adj.]
I. damm, pulver, samt i anv. som utvecklats från denna bet.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. isl.] (numera föga br.) (fint) damm l. stoft l. pulver; i sht om mjöldamm; puder. Dofft som sitter på Qwarna wäggerna. B. Olavi 26 a (1578). Detta watnet .., när man det destillerar, lemnar qwar een öfwermåttan fijn duft. Hiärne 2 Anl. 88 (1702). Hvar gång man går från arbetet, betäckes bordet med en duk, at intet doft må få tilfalla. E. Swedenborg i VetAH 1763, s. 112. Hvad som, skådadt fjärmare, / tedde sig som kägelskyn / .. Det är Grottemäldens doft. Rydberg Dikt. 2: 77 (1891). — i numera obr. förb. Lika som en Falska (dvs. falaska) effter ett bränt Paper .., .. fast den synes heel .., dock likwäl när man henne rör eller blås uppå, går hon till dofft. Rudbeck Atl. 1: 138 (1679). — jfr FÄRG-, GULD-, GULL-, HUMLE-, MJÖL-, PURPUR-, SKOLSTUGU-, SNUS-, SNÖ-, STEN-, STENKOLS-DOFT m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. Som väder och doft, / Så drifves mitt stoft / Af jordiska ting. O. Gyllenborg Vitt. 73 (c. 1705). (Guldmalm) sönderbokad fin som dåft. Linnerhielm 1 Bref 79 (1788, 1797).
b) mer l. mindre bildl. För alla väder-kast, et doft, en liten fjäder, / Det flyger hit och dit. Dalin Vitt. II. 4: 27 (1739; om et flyktigt sinne). Hvad är edert lif? Ett damb, ett doft, är det, som lätt bortföres af den minsta flägt. Wallin Rel. 2: 274 (1827) [jfr: Ty hwadh är idhart lijff? Itt damb äret. Jak. 4: 14 (Bib. 1541), Pulvis et umbra sumus. Horatius Od. 4: 7]. — särsk. [jfr uttr. ligga i askan; se ASKA, sbst. 1 f α] (†) i det bildl. talesättet (låta) slå doftet af sig, (låta) borsta dammet af sig, visa sig som en karl, bemanna sig. I skulle draga med en gong (i kriget) och latte slo dofftet af eder. Hist. tidskr. 1891, s. 275 (i handl. fr. c. 1580).
2) (numera knappast br.) om frömjöl, pollen. Alströmer Præs. i VetA 1770, s. 53. Menniskjohandens åtgärd, att med hannarnas doft pudra honfruktens kart (på fikonträdet). Ödmann Str. förs. II. 1: 56 (1803). Dalin (1850). — jfr BLOM-DOFT.
3) (numera knappast br.) agnar. Sedan (skördemännen tröskat säden) kasta the henne medh Kastskoflen, at dofftet må skilias ther ifrån. Schroderus Comenius 399 (1639; i t. texten: der Kaff).
4) (†) liten del, partikel, korn. Allahanda grand och fina duffter och particler, hvar af Vatnetz .. smak, krafft och Phœnomena härkomma. Tiselius Vätter 2: 95 (1730). Fina doft (af stenvandladtkrut) .. dragas svagt af magneten. Rinman 1: 1080 (1788). — jfr KRISTALL-, LJUS-DOFT.
5) (numera mindre br.) minsta möjliga mängd, smula, dyft, grand, ”gnista”, ”aning”; eg. o. bildl. Det minsta doft af sundt förnuft och rent hierta. Lundberg Erasmus Dårsk. 170 (1728). (En) liten dåfft hvettemiöl. Oec. 86 (1730). Ett enda doft af qvinlig list är i stånd att betäcka hela långa kedjor af intriger. Wetterbergh Samh. kärna 2: 236 (1857). En sås, som kryddas med salt och en doft hvitpeppar. Montell Den unga frun 31 (1898). Jägarn lönade en doft välvilja med stora återtjänster. Högberg Frib. 16 (1910). i vissa numera nästan bl. i Finl. br. uttr. Det bästa smör kan .. få oarter, om en doft vassla qvarlemnas. Läsn. f. folket 1836, 3: 67 (ur finska almanackan 1834). Ett vänligt ord, en doft kardus (dvs. piptobak), / Och fred var åter sluten. Runeberg 2: 10 (1848). (Runeberg) lefde på .. litet salt fisk, en doft af smör och mjölk. Söderhjelm Runeberg 1: 85 (1904). — jfr MJÖLDOFT. — särsk. (numera nästan bl. i Finl., föga br.) i förb. med negation: inte ett dyft l. dugg l. grand. (Han) lyfter vp .. then ringa .. / .. som ägde ei ett doft. Kolmodin Qv.-sp. 1: 169 (1732). Der stå vi med munnen öppen och gapa, men begripa göra vi inte ett doft. Tavaststjerna Inföd. 12 (1887).
6) [jfr motsv. anv. i t.] (föga br.) benämning på ett tunt om stoft- l. daggbeläggning erinrande öfverdrag på vissa växter o. växtdelar: dagg. VetAH 1816, s. 112. Det blåa doftet på barken .. hos S(alix) acutifolia. C. A. Agardh i Bot. notiser 1849, s. 139. Ytan (på astrakanen är) .. öfverdragen af doft eller dagg. Eneroth Pom. 2: 1 (1866).
II. [anv. i sv. (liksom i d.) beroende på inverkan af l. lån från t. duft] töcken; ånga; vällukt.
1) [jfr motsv. anv. i t.] (†) töcken, dimma. Almqvist Drottn. j. 492 (1834). Solen var just i nedgående .. — ett blått doft insvepte hela slätten. Agnes Geijer (c. 1840) hos Hamilton Geete I solnedg. 1: 142. — jfr SOL-DOFT.
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) ånga, utdunstning, dunst. At inpacka Humlan i Mattor eller stora Buldans-Säckar, är icke .. godt ..; ty på det sättet kan han icke länge förvaras förr än hans starkesta dufter utspela. Serenius Eng. åkerm. 247 (1727); jfr I 4. — särsk.: välluktande ånga; utan skarp gräns öfvergående i 3. När violernas doft ur ängarne stiga. Stagnelius (SVS) 1: 208 (c. 1815). I qvalmen af häggarnas dofter. Runeberg 1: 179 (1836).
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] vällukt; ironiskt äfv. om dålig lukt l. stank. Ljufliga dofter. Rosornas doft. Franzén Skald. 1: 189 (1803, 1824). En smekande aftonvind / Med blommors doft i sin famn. E. Sjöberg 138 (1824). Doft från himlen eller stank från satan. Hagberg Shaksp. 1: 298 (1847). Detta tempel begagnas nu till stall .. och doften var densamma som i våra ladugårdar. Beskow Resem. 221 (1861). Jag .. tycker mera om friska doftet i gröna häcken, än den finaste parfum à la Pompadour. Lundgren Mål. ant. 3: 131 (1873). De eteriska oljor, som förläna blommorna deras doft. F. W. Areschoug i UVTF 13: 40 (1875). Blandade dofter af tjära och rutten fisk. Tavaststjerna Inföd. 32 (1887). Doften / Af julpaketers lack. Bååth På gr. stig. 47 (1889). — jfr AMBRA-, BLOM-, FRUKT-, HONUNGS-, JASMIN-, KAFFE-, KAPRIFOLIE-, KLÖFVER-, KRYDD-, LACK-, LILJEKONVALJE-, LÖK-, MORGON-, ROSEN-, RÄNNSTENS-, SOMMAR-, SYREN-, VIOL-, VÅR-, VÄL-DOFT m. fl. — mer l. mindre bildl. Den förfining i seder, som prisas såsom det finaste doftet af den vesterländska civilisationen. Agardh Bl. skr. 2: 170 (1853). Sägner med doft af gammal romantik. O. Wågman i Sv. turistfören. årsskr. 1907, s. 12.
Ssgr: (I 1) DOFT-FIN. (föga br.) dammfin. Abelin Frukt 193 (1902).
(II 3) -FJÄLL. zool. om vingfjäll som bäras af vissa fjärilsarters hannar o. från hvilka en blomdoftliknande lukt utgår, hannfjäll. 2 NF 8: 505 (1907).
(II 3) -FULL. För bleka sofvarn (dvs. den stupade) bäddas må en doftfull blomstersäng. Ingelman 176 (1828, 1843).
(II 3) -FYLLD. Beckman Påfv. 25 (1880).
(I 4) -GLAS. [ordet är ett försök till öfversättning af MIKROSKOP] (†) mikroskop. Alranogast (kan man utfinna en jordarts beskaffenhet) igenom microscopier, eller Duft-glas. Serenius Eng. åkerm. 120 (1727); jfr Carleson Hush. 232 (1756).
(I 1) -LAF. (†) bot. lafarten Ramalina pollinaria Ach. E. Acharius i VetAH 1797, s. 267.
(I 1) -LIK, adj. (†) E. Fries i VetAH 1819, s. 99.
(II 3) -LÖS. C. G. v. Brinkman (1830) hos Wrangel Brinkman o. Tegnér 243.
(I 1) -MJÖL. (†) mjöldamm, mjöldoft. B. Olavi 170 b (1578). Lex. Linc. (1640; under pollis).
(II 3) -MÄTTAD.
(II 3) -RIK. En doftrik .. skogspark af Akacier. P. Elgström i Phosph. 1810, s. 15.
(II 1) -SKY. (†) Öfver hvarje flammas spets en tunn, / Blåaktig doftsky lätt sin dimma krusar. Atterbom 1: 245 (1854).
(II 1) -SLÖJA. (†) En underbart färgad, men dock fullkomligt genomskinlig doftslöja .. flöt omkring klippornas väggar och höjder. Atterbom Minnen 336 (1818).
(II 3) -UPPFYLLD~02, äfv. ~20.

 

Spalt D 1863 band 7, 1920

Webbansvarig