döfstum | SAOB

Publicerad 1923

DÖFSTUM dø3v~stum2, adj. -mme, -mma. adv. -T.

Etymologi

[efter t. taubstumm; klandradt i JournSvL 1799, s. 555]

som är både döf o. stum; som är stum på grund af döfhet; äfv. om person som varit både döf o. stum, men, med bibehållen döfhet, lärt sig tala; äfv. i substantivisk anv. Deleen Meyer Paris 2: 144 (1799). Nordforss (1805). Allt måste afhandlas och afgöras skrifteligen, liksom om menniskoslägtet blifvit döfstumt. Tegnér (WB) 5: 343 (1826). Hela antalet dövstumma i Sverge uppgick vid folkräkningen 1900 till 5299. Flodström SvFolk 129 (1918).

Ssgr: DÖFSTUM-, äfv. -STUMS-, ngn gg (nästan bl. i skriftspr.) -STUMME-ALFABET. —

-ANSTALT~02 l. ~20. —

-INSTITUT. AB 1869, nr 127, s. 3. —

-LÄRARE. —

-LÄRARINNA. —

-PASTOR. —

-PRÄST. prästman som är anställd för att utöfva religionsvård bland döfstumma. SFS 1905, nr 57, s. 1. —

-SKOLA. —

-SPRÅK. —

-UNDERVISNING~0020.

Afledn. DÖFSTUMHET30~2, äfv. 3~20, r. l. f. Hygiea 1842, s. 142. —

DÖFSTUMME, m. (†) person som är döfstum. Deleen Meyer Paris 2: 145, 147 (1799). —

DÖFSTUMMING, m.||(ig.) (hvard.) person som är döfstum. Cederschiöld Artist. 3 (1915).

Spalt D 2595 band 7, 1923

Webbansvarig