Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANOMAL an1ωma4l l. an1o- l. an1å-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[af t. o. fr. anomal, af gr. ἀνώμαλος, ojämn, olikartad, afvikande, af ἀν privativum o. ὁμαλός, slät]
som afviker från regeln l. vanliga förhållandet l. ngn allmän naturlag; afvikande, oregelbunden, abnorm. Hvad som synes oss anomalt är ofta en yttring af en för oss ännu obekant allmängiltig lag. Almqvist (1842). Salig Romilly, han som .. / Uti sitt sjelfmord var bra anomal. Strandberg 4: 12 (1857). Björkman (1889). — särsk.
a) med. om sjukdom: afvikande från det vanliga förloppet l. den regelmässiga utvecklingen. Då gikten är anomal och icke yttrar sig i ytan af kroppen. Hartman Husläk. 320 (1828). Collin Ordl. (1847).
b) språkv. afvikande från den vanliga bildningen l. utvecklingen, oregelbunden. Många nu anomala språkformer äro kvarstående vittnen om hvad som förr var normalt. Oordentligt gående Verb (Anomalt) af 4 konjugationen är Två (tvätta), som i supinum heter tvagit. Almqvist Sv. spr. 72 (1832). Rydqvist SSL 1: 280 (1850).
Anm. Till sist anf. anv. af ordet ansluter sig dess sällsynta o. numera knappast förek. bruk ss. sbst. i pl.-formen anomaler, oregelbundna verb (Almqvist Sv. spr. 68, 84 (1832)) o. i ssgn ANOMAL-FÖRTECKNING (Faxe Buttmann 184 (1825)).

 

Spalt A 1646 band 2, 1898

Webbansvarig