Publicerad 2004   Lämna synpunkter
TIBIA ti4bia, r. l. f.; best. -an; pl. i bet. 1 -er, i bet. 2 -or.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. tibia; av lat. tibia, skenben, pipa, flöjt; rotbesläktat med gr. σίφων, rör, σιφνεύς, mullvad. — Jfr SIFON]
1) om del av extremitet hos människa l. djur.
a) anat. skenben (se d. o. a). Öfver högra knäskålen låg en liten bronshylsa .. Vid vänstra tibian låg ett järnstycke. AntT IX. 6: 6 (1905). Splitterfraktur på tibian. SvLäkT 1935, s. 413.
b) zool. om det ben hos fyrfota ryggradsdjur som motsvarar människans tibia (se a); äv. om motsvarande ben hos insekt l. mångfoting o. d. VetAH 1813, s. 244. Benen äro (hos fjärilarna) svaga, ej långa, tibierna taggiga. Thomson Insect. 136 (1862). FoFl. 1933, s. 113 (i fråga om uroxe).
2) (förr) om romerskt blåsinstrument (ursprungligen tillverkat av skenben l. med form liknande ett sådant). Tibian, som aldrig saknades vid någon Romersk fest .. var det första instrument, på hvilket Romarne öfvade sin tonkonst .. denna pipa (var) rak och kort samt .. försedd med 4 hål. Lysander RomLittH 27 (1858). Valentin Musikh. 1: 77 (1900).

 

Spalt T 977 band 34, 2004

Webbansvarig