Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MOSSE mos3e2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (i vissa trakter, i sht i Finl.) MOSSA, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -ar ((†) -or LBÄ 9—10: 89 (1798), Palmblad LbGeogr. 125 (1851)).
Ordformer
(mos- c. 15401896 (: mosabär). moss- (-å-, -sz) 1538 osv. mås- (-åå-) 15951900 (: Måsadun). -a 1595 (oblik form), 16141916. -e 1558 osv.)
Etymologi
[fsv. mosi (oblik form mosa), sv. dial. mosse, mossa o. d., mosse (se vidare MOSSA, sbst.1)]
låglänt, jämn, sank, ofta tuvig mark; dylikt landområde bestående av lucker jord (torv) o. utmärkt av stripig l. risig markvegetation (vitmossa, starr, ljung, pors o. d.) o. en gles, snårig (rand)skog; jfr KÄRR, MAD, MORAS, MYR, TRÄSK; särsk. dels bot. om växtsamhälle vars bottenskikt huvudsakligen utgöres av tuvbildande, föga näringskrävande vitmossearter o. halvgräs, dels geol. om mark som (gm försumpning) bildats av avlagringar av sådan vegetation, i sht högmosse l. torvmosse; ofta motsatt: kärr. G1R 12: 116 (1538). Måsar och käär. Petreius Beskr. 1: 103 (1614). Ängarna blefvo åter mossa. Topelius Fält. 1: 275 (1853). De flesta mossarna äro igenväxta sjöar, ibland med en återstod af sjön kvar i form af tjärn. Hagman FysGeogr. 79 (1903). — jfr BAST-, DUN-, DY-, GRÄS-, GUNG-, HÅL-, HÖG-, KÄRR-, LJUNG-, LÅG-, RIS-, RÖD-, SKOGS-, SLÄTT-, STARR-, TORV-, TUV-, VIT-MOSSE m. fl. — särsk. i uttr. ugglor i mossen, se UGGLA.
Ssgr (i allm. i fackspr. Anm. Vissa av här behandlade ssgr kunna äv. hänföras till mossa, sbst.1): A: MOSS-ALLMÄNNING~020. huvudsakligen bestående av mossmark. MosskT 1892, s. 9.
-ARTAD, p. adj.2 (p. adj.1 se sp. 1415). (moss- 1828 osv. mosse- 1932) Hisinger Ant. 4: 144 (1828). Mossartade ängar. MosskT 1891, s. 126.
-BILDNING. abstr. o. konkret. Fries BotUtfl. 2: 47 (1847, 1852; abstr.). Mossbildningen växte öfver trädstubbarna. SkogsvT 1904, s. 127.
-BORR. specialkonstruerad borr för upptagning av prov från djupare torvlager, torvborr. LAHT 1891, s. 355.
-BORRNING. (i fackspr.) jfr -borr. UpplFmT 43: 86 (1931).
-BRAND. brand (i de övre lagren) på mosse l. mossmark. MosskT 1891, s. 166.
-BRÄCKA, r. l. f. (i vissa trakter) växten Saxifraga hirculus Lin., myrbräcka. Västerb. 1931, s. 202.
-BRÄNNARE. [jfr t. moorbrenner] person som utför mossbränning. MosskT 1888, s. 178.
-BRÄNNING. (moss- 18871898. mosse- 17711775) [jfr t. moorbrennen] bränning av det översta lagret (mosstorven) i mossar i syfte att göra detta fruktbart. Trozelius Rosensten 23 (1771). MosskT 1891, s. 166.
(jfr anm. ovan) -BÄR. (moss- 1638, 1659. mossa- 1896. mosse- 16941716)
1) [jfr t. moor-, moosbeere] (†) växten Vaccinium oxycoccus Lin. (som växer på vitmosstuvor på mossar), tranbär. Franckenius Spec. F 4 a (1638). Lindestolpe FlWiksb. 40 (1716).
2) (i Finl.) växten Rubus chamæmorus Lin. (som växer på mossar), hjortron. BotN 1896, s. 9.
-DAMM, r. l. m. jfr damm, sbst.1 I 3. MosskT 1888, s. 320.
-DRAG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1416). långsträckt inslag av mossjord o. för sådan jord typisk vegetation i mark av annat slag; jfr drag I 24. Hemberg Kola 4 (1902).
(jfr anm. sp. 1421) -DRÅG l. -DRÅGA, r. l. f. (-dråga 17641897). (i fackspr. o. bygdemålsfärgat) dalsänka med mossjord o. mossvegetation; jfr drog, sbst.2 NoraskogArk. 4: 315 (1764). Skog och åter skog, vildmark under susande barrträdskronor och mellan bruntecknade mossdrågor. Hemberg NJagtsk. 239 (1897).
-DUN. (moss- 17681859. mossa- 17351900. mosse- 1795) (i vissa trakter, †) växten Eriophorum angustifolium Rth. (som växer på mossar o. vars mjuka, håriga ax lämpa sig som stoppning i bolstrar, dynor o. d.), ängsull. BoupptVäxjö 1735. BotN 1900, s. 278.
Ssgr: mossduns-bolster. BoupptVäxjö 1795.
-dyna, r. l. f. BoupptVäxjö 1835.
(jfr anm. sp. 1421) -DY. dyig mossjord; äv.: mossbevuxen dy (se dy, sbst. 2). MosskT 1889, s. 358. BtRiksdP 1898, I. 1: nr 6, s. 2.
-EGENDOM~002. lantegendom l. gård med övervägande mossjord. MosskT 1887, s. 20.
(jfr anm. sp. 1421) -FLARK. flark i mosse l. mossmark l. övervuxen l. igenvuxen av mossa. SvSkog. 306 (1928).
(jfr anm. sp. 1421) -FLY, n., äv. r. l. m. (moss- 18871891. mosse- 1773) jfr -flark o. fly, sbst.1 2. Fernow Värmel. 13 (1773). En skara vildrenar betar borta på en mossfly. Torpson Norden 309 (1887).
-FORMATION. jfr formation 2. MosskT 1887, s. 136.
(jfr anm. sp. 1421) -FYLLD, p. adj. om mark: uppfylld av mossjord o. mossvegetation. Rosman BjärkSäby 1: 45 (1923).
-FYND. [jfr d. mosefund] arkeol. fornfynd (depåfynd) i mosse; äv. (geol.) om fynd av växtdelar o. d. VittAMBl. 1873, s. 39. Mossfynd visa, att (Orkney-)öarna förr haft skog. 2NF 20: 900 (1914). Fornv. 1931, s. 289.
-FÖRSÖKSANSTALT~0102. anstalt som bedriver försök med mossodling o. d. MosskT 1887, s. 294.
-GYTTJA. (moss- 1912 osv. mossa- 1755) gyttjig mossjord. HushBibl. 1755, s. 56. Knöppel SvRidd. 98 (1912).
-GÅRD. jfr -egendom. MosskT 1893, s. 229.
-GÖDNING. blandning av gödningsämnen (i sht fosfat o. kali) som äro lämpliga för torvjord. Juhlin-Dannfelt (1886).
-GÖDSEL. = -gödning. Feilitzen Upps. 51 (1897).
(jfr anm. sp. 1421) -GÖL. göl i mosse; äv. om göl som är mer l. mindre igenvuxen av mossa; kärrliknande vattensamling. Gadd Landtsk. 2: 142 (1775). SvNat. 1925, s. 26.
-HACKA, r. l. f. för bearbetning av (torv)mossar. MosskT 1890, s. 157.
-HALS. [jfr t. moorhals] jfr hals 6 l. VetAH 1763, s. 285.
-HAVRE. viss havresort som lämpar sig för odling på moss- och myrjord. MosskT 1891, s. 86.
(jfr anm. sp. 1421) -HED. [jfr t. moorheide] hed på mossmark; äv. (i fackspr.): mosse där torvbildningen nästan avstannat; äv. om mossbevuxen hed. BotN 1846, s. 126. 2NF 18: 1199 (1913). SvSkog. 309 (1928).
-HOLME. (bygdemålsfärgat) i mosse befintlig upphöjning med fastare mark. Landsm. 1907, s. 85.
-HÖ. hö som skörda(t)s på mossar. BoupptRasbo 1766.
-INDUSTRI. för industriellt utnyttjande av (torv)-mossar. LdVBl. 1888, nr 89, s. 2.
(jfr anm sp. 1421) -JORD. (moss- 1773 osv. mosse- 17271862) [jfr t. moorerde] sådan jord som finns i mossar, jord som består av förmultnade mossväxter, torvjord; jfr -mylla; äv.: markområde som består av sådan jord. Salander Gårdzf. 70 (1727). En mossjords uppodling. Hellström NorrlJordbr. 212 (1917). Upsala(A) 1922, nr 16, s. 6.
Ssgr: mossjord(s)-formation. MosskT 1886, s. 2.
-vall. (huvudsakligen) bestående av mossjord. MosskT 1891, s. 159.
-JORDHUMLE. (†) bot. växten Hypericum tetrapterum Fr. (som växer bl. a. på mossar), fyräggad johannisört. Lilja SkånFl. 555 (1870).
(jfr anm. sp. 1421) -KOL. [jfr t. moor-, mooskohle] (†) tunnskiffrigt, luckert brunkol med jordartat brott. ASjögren Min. 200 (1865). Ekenberg (o. Landin) 98 (1888).
-KOLONAT. (mindre br.) = -koloni. PT 1905, nr 275 A, s. 2.
-KOLONI. [jfr t. moorkolonie] nyodling på mosse l. mossmark. BtRiksdP 1895, 6Hufvudtit. s. 48.
-KOLONISATION. (mindre br.) anläggande av mosskoloni(er). BtRiksdP 1895, 6Hufvudtit. s. 51. Feilitzen Upps. 6 (1897).
-KORN. sort av sädesslaget korn som lämpar sig för odling på mossmark. UtsädT 1893, s. 193.
-KULTUR. [jfr t. moorkultur] torvmarkernas användning inom jordbruket, mossodling; i sht förr äv.: ekonomiskt utnyttjande av torvmarker för beredning av torvprodukter; äv. konkret. MosskT 1886, s. 8. Därs. 1891, s. 308 (konkret).
Ssgr: mosskultur-förening. [jfr t. moorkulturverein] förening för främjande av rationell mosskultur. Svenska mosskulturföreningen, namn på en hela landet omfattande förening bildad 1886. MosskT 1886, s. 2. BtRiksdP 1905, 9Hufvudtit. s. 237.
-KÄRING. (moss- 1903. mossa- 19241941) (i vissa trakter) ur mossar (o. andra fuktiga ställen) uppstigande dimma l. dunst (som av folkfantasien uppfattats ss. människofigurer), irrbloss, lyktgubbe. 4GbgVSH V—VI. 4: 95 (1903).
(jfr anm. sp. 1421) -KÄRR. (moss- 1861 osv. mossa- 1591) mossaktigt kärr, kärrmosse; äv. om mossbevuxet kärr. SkrGbgJub. 6: 233 (1591). Arrhenius Jordbr. 3: 330 (1861). Hellström NorrlJordbr. 56 (1917).
-LAGG. (moss- 1720 osv. mossa- 1926. mosse- 1793) mosskant; särsk. (i fackspr.): smalt bälte med rikligare fuktighet o. växtlighet i kanten av högmosse (mellan mossranden o. fastmarken); äv. (i icke fackmässigt spr.): sankt bälte av mossjord kring en sjö o. d.; jfr lagg, sbst.2 Lindestolpe Färg. 68 (1720). SDS 1906, nr 196 A, s. 3.
(jfr anm. sp. 1421) -LAND. (moss- 17461757. mossa- 1754) (†) landområde som huvudsakligen består av mossmark l. huvudsakligen är bevuxet med mossa (o. lav). Renbeteskomm. 1907, 2: 27 (1746). Cneiff Landth. 49 (1757).
-LIK, n. [jfr t. moorleiche] arkeol. människolik från förhistorisk tid som anträffa(t)s i en mosse. Fornv. 1933, s. 323.
-LÄNT, p. adj. om mark: sidlänt o. mossaktig. Mossländta dalar. TurÅ 1903, s. 198.
(jfr anm. sp. 1421) -MARK. (moss- 1773 osv. mosse- 1788) om markområde med sådan jord o. vegetation som finns i mossar; äv.: mossbevuxen mark; vanl. i pl.; äv.: jordmån bestående av mossjord. Gadd Landtsk. 1: 257 (1773). GT 1788, nr 87, s. 2. Vi .. släppte hundarne på en mossmark. Jäg. 1897, 2: 85. SkogsvT 1903, s. 25.
(jfr anm. sp. 1421) -MYLLA, r. l. f. (moss- 1761 osv. mosse- 1862) sådan mylla som finns i mossar l. som består av förmultnad mossa. Erling ÅkerbrChem. 14 (1761). Strindberg Blomst. 124 (1888).
-ODLARE. person som odlar mossmark. MosskT 1888, s. 409.
-ODLING. abstr. o. konkret; jfr -kultur. EconA 1807, apr. s. 88.
-OMRÅDE~020. MosskT 1887, s. 222.
-PATINA. arkeol. patina på metallföremål som länge legat i en mosse. Fornv. 1916, s. 116.
-PATINERAD, p. adj. arkeol. jfr -patina. Fornv. 1933, s. 360.
-PATINERING. arkeol. = -patina. Fornv. 1940, s. 74.
-PLAN, n. centralparti av högmosse. 2NF 18: 1200 (1913). Innanför randskogen utbreder sig .. mossplanet som en jämn, svagt sluttande yta. SvGeogrÅb. 1930, s. 123.
-RAND. mot periferien belägen, vanl. sluttande, glest skogbevuxen del av mosse, belägen innanför mosslaggen. MeddSFFlF 12: 236 (1885).
-RIS, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1418). om risig växt på mosse. Högbom Norrl. 326 (1906).
-ROT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1418). (moss- 1806 osv. mossa- 16381828. mosse- 15971868)
1) bot. växten Peucedanum palustre (Lin.) Moench., som växer i mossar o. kärr. SthmTb. 26/9 1597 (möjl. en annan växt). Franckenius Spec. B 1 a (1638).
2) (i vissa trakter) växten Calla palustris Lin., som växer på sank mark, missne (se d. o. 1). Samzelius Blomst. 65 (1760). Fries Ordb. 82 (c. 1870).
-RÅG. jfr -korn. MosskT 1887, s. 184.
-SERIE. bot. av karakteristisk växtlighet utmärkt utvecklingsstadium av vegetationen på en mosse. BotN 1925, s. 20.
-SJÖ. sjö i en mosse. Allvin Mo 96 (1857).
-SKIFTE. (moss- 1899 osv. mossa- 1926) i sht lantmät. fastighetsdel bestående av mossmark. PT 1899, nr 86 A, s. 4.
-SKO, r. l. m. (mosse-) (i vissa trakter) brädlapp o. d. som fästes under fotsulan för att underlätta gång på sumpig mark, madsko, sumpsko. PåSkid. 1928, s. 10.
-SKOG. (moss- 1820 osv. mosse- 1921) skog som växer på mosse. Bergman VSmSkr. 23 (1820).
(jfr anm. sp. 1421) -SLÄTT, r. l. f. slätt bestående av mossmark l. bevuxen med mossa. Nordenskiöld Vega 1: 122 (1880).
(jfr anm. sp. 1421) -STRÄNG, r. l. m. (mosse- 1933) lång o. smal sträng l. jordremsa med mossjord l. mossvegetation. SvNat. 1933, s. 59.
-TAG. plats där man tar torv. PT 1901, nr 110 A, s. 4.
-TALL. jfr -skog. MosskT 1889, s. 58.
-TEG. odlad teg på mossmark. EconA 1807, dec. s. 88.
-TJÄRN. tjärn i mosse; särsk. (i fackspr.): i mitten av en högmosse befintlig tjärn som utgör återstoden av den igenväxta sjö varav mossen uppstått. TT 1902, K. s. 56.
(jfr anm. sp. 1421) -TORV. (moss- 1752 osv. mosse- 17471828) [jfr d. mostørv, t. moor-, moostorf] (vanl. över bränntorven liggande) näringsfattigt lager av torv i högmossar, sammansatt av hoppackade lager av mer l. mindre förmultnade mossarter (huvudsakligen vitmossor). Linné Vg. 104 (1747). NF 19: 1192 (1896).
Ssg: mosstorv-sten. (i fackspr.) tegelstensformad bit av packad mosstorv (använd ss. isoleringsmaterial i väggar o. d.). MosskT 1887, s. 107.
-TOV, förr äv. -TUV, r. l. m. (moss- 1751 osv. mossa- 1751c. 1870) (i Skåne) = -ull. Linné Sk. 373, 374 (1751). Fries Ordb. 130 (c. 1870).
-TRAKT. karakteriserad av mossmark. Bergstrand Geol. 50 (1868).
-TUV, se -tov.
-TYP. (moss- 1899 osv. mosse- 1931) BotN 1899, s. 125.
-TÅG, r. l. f. (i vissa trakter) växten Juncus alpinus Vill., som växer på mossar o. kärr. Lilja SkånFl. 231 (1870).
-TÄRNING. kubformigt stycke mossjord som utstuckits ur torvmosse. MosskT 1891, s. 155.
-ULL. växten Scirpus cæspitosus Lin. (som bildar tuvor i mossar o. kärr), myrsäv, torvsäv, tuvsäv. Lilja SkånFl. 35 (1870).
-UNDERSÖKNING~0020. vetenskaplig undersökning av mossar. MosskT 1889, s. 6.
-UTDIKNING~020. Modig AntVoV 1867—69 30 (1870).
-UTTORKNING~020. särsk. i sådana ssgr som mossuttorknings-bolag, -fond, -forstmästare, -ingenjör.
(jfr anm. sp. 1421) -VALL. (moss- 17521887. mosse- 16901758) (mindre br.) ängsvall med mossjord; mossbevuxen ängsvall; äv. om jordmånen i ett sådant markområde. SvSaml. 3—6: 146 (1690). Såningen (av mossen) ger röta, och .. förvandlar måssvallen til svartmylla. Brauner Åker 112 (1752).
Ssg: mossvalls-hö. skördat på mossvall(ar). Arrhenius Jordbr. 3: 164 (1861).
-VATTEN. vatten som finns i mosse l. mossjord. Lundequist Landtbr. 38 (1840).
-VETE. jfr -korn. MosskT 1889, s. 20.
-VIDD. vidsträckt mossmark. Stora mossvidder. SmåskrLandth. 5: 6 (1892).
-VIK. inbuktning från mosse i den omgivande fastmarken. MosskT 1892, s. 11.
-VIOL. växten Viola epipsila Ledeb., som växer bl. a. på mossar o. i kärr. Lilja SkånFl. 160 (1870).
-VIPA. (i vissa trakter) ljungpipare, som gärna uppehåller sig på mossar. Landsm. V. 7: 39 (1891).
-VULEN. (†) mossaktig, mossartad. Gadd Landtsk. 2: 284 (1775).
-VÄXT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1419). (†) tillväxt av högmosse. Brauner Åker 93 (1752).
-YTA. yta l. ytlager i en mosse; äv.: mark(yta) som utgöres av mossmark. TT 1873, s. 203. Vidsträckta mossytor. MosskT 1888, s. 372.
-ÅKER. åker som upptagits på mossmark. MosskT 1887, s. 72.
(jfr anm. sp. 1421) -ÄNG. (moss- 1751 osv. mossa- 15551558) sidlänt äng på mossmark, kärräng; möjl. äv. om mossbevuxen äng. G1R 25: 232 (1555). Sidvallsängarna .. förvandlades till ofruktbara mossängar. SvRike I. 2: 101 (1900).
-ÖDEMARK~002. MosskT 1887, s. 141.
-ÖKEN. vidsträckt, ofruktbar mossmark. JönkHushSällskT 1874, s. 10.
-ÖRT. (†) = kärr-spira. Dybeck Runa 1845, s. 70 (1660).
B (†): MOSSA-BÄR, -DUN, se A.
-FOLK, se C.
-GYTTJA, -KÄRING, -KÄRR, -LAGG, -LAND, -ROT, -SKIFTE, -TOV, -ÄNG, se A.
C (numera bl. i -folk): MOSSE-ARTAD, -BRÄNNING, -BÄR, se A.
-DIKNING. mossutdikning. G1R 20: 355 (1549).
-DUN, -FLY, se A.
-FOLK. (mossa- 1839. mosse- 18811915) (i vissa trakter) om älvor. Afzelius Sag. 1: 18 (1839). Johansson Varseln. 41 (1915).
-JORD, -LAGG, -MARK, -MYLLA, se A.
-PORS. bot. växten Myrica gale Lin., pors; jfr kärr-pors 1. Franckenius Spec. E 2 b (1659). Bromelius Chl. 72 (1694).
-ROT, -SKO, -SKOG, -STRÄNG, -TORV, -TYP, -VALL, se A.
Avledn.: MOSSAKTIG, adj.2 (adj.1 se sp. 1420). som liknar l. har karaktären av en mosse l. av mossjord. Tiderus GrLat. 53 (1626; lat.: Paluster). Sank och mossaktig mark. NoraskogArk. 6: 109 (1747). Nathorst LandtbrSk. 25 (1896).
MOSSIG, adj.2 (†) om mark: kärrartad, mossaktig, sumpig. Lind (1749).

 

Spalt M 1421 band 17, 1945

Webbansvarig