Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÄTTE vät3e2, sbst.2, m.//ig.; best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. vätt, Bergius Småsak. 6: 43 (1757) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. vätt l. vätta, Björner Samson 20 (1737: owätter), Hammarstedt SvForntro 18 (1920)); förr äv. VÄTT, m.//ig.; best. -en; pl. -ar l. -er (se ovan); l. VÄTTA, sbst.1, f.//ig.; pl. -or (Dalin Hist. 1: 150 (1747), Tranér Anakr. V (1833)) l. -er (se ovan); l. VÄTTER, f. (l. m.); best. -tern (Eneström Finv. 41 (1910)) l. -tren (LPetri Kr. 16 (1559)); pl. vättrar.
Ordformer
(vett- i ssg 1835 (: Vettljusen). vetta (w-) 1747 (: Wettor, pl.)–1833 (: Vettor, pl.). vettar (w-), pl. 1757–1889. vette- (w-) i ssgr 1758 (: wettelius)–1881 (: Vetteros). vetter (w-), pl. c. 1740–1829. vetto- (w-) i ssgr 1747 (: Wetto-lius)–c. 1755 (: Vetto-lius). väter 1910–1912 (: väterljus). vätren, sg. best. 1559. vätt (w-) 1745–1911. vätt- (w-) i ssgr 1748 (: Wättlius)–1911 (: vättsjukdomar). vätta 1807 (: Vättor, pl.)–1960. vättar (w-), pl. 1810 osv. vätte 1821 osv. vätte- (w-) i ssgr 1775 (: Wättelius) osv. vätter, sg. 1910–1918. vätter (w-), pl. 1737 (: owätter)–1920. wetran, sg. best. 1720. wijte c. 1670. wättrar, pl. 1568)
Etymologi
[fsv. vätter, f.; jfr fd. vætte, vat (d. vætte, nor. vette), fvn. vætr, vettr, vítr (nor. nn. vett), mnl. o. nl. wicht, fht. wih(t) (mht. wiht, t. wicht), feng. wiht (eng. wight); jfr äv. got. waihts, fsax. with (mlt. wicht, lt. wich), alla med bet.: ting, något; bet.: övernaturligt väsen, sannol. av eufemistisk anv. av bet.: ting, något; sannol. samma ord som VIKT. — Jfr VITTRA, sbst., VÄTTE, sbst.3]
(i fråga om ä. folkliga föreställningar) om övernaturlig, liten o. människoliknande varelse (som lever under jorden); jfr JORD-BYGGARE 1, PYSSLING 2, VITTRA, sbst. Then skadelige Vätren och trullkonan Hartgrep. LPetri Kr. 16 (1559). Hustrun min hade .. fått tilbyta sig en Ko af Wetran. Bergius Småsak. 6: 47 (i handl. fr. 1720). Man måste wakta sig, at man ej slår barnets lögewatn på det ställe der wetter hafwa sitt tilhål, ty der af trifwes icke barnet. Törner Vidsk. 66 (c. 1740). Vätterna sku’ ha något, sade en gammal man til mig när jag spilde bränvin. Osbeck Lah. 268 (1796). Wättar woro goda warelser, som gerna trifdes hos barn och ofta tände sina små ljus wid deras waggor. Lovén Folkl. 186 (1847). Vad skogens vättar snappat till sig, det tog ingen tillbaka. Moberg Rid 142 (1941). Han ser ju ut som en liten vätte å ni låter mig inte ge honom tillväxthormoner. Berglin DagSeger 63 (2009). — jfr BERG-, BOL-, JORD-, JUL-, LAND-, MEN-, O-, SKOGS-, SLÄKT-VÄTTE.
Ssgr: A (†): VÄTT-LJUS, se C.
B: VÄTTA-LJUS, se C.
C: VÄTTE-LJUS. (vätt- 1748–1899. vätta- 1864 osv. vätte- 1758 osv. vätter- 1910–1912. vätto- 1747–1755)
1) om fossil som till formen påminner om ett ljus (se ljus, sbst. 4 c) (enl. ä. folktro uppfattat som ett ljus använt av vättar), belemnit (jfr pes 3); i sht förr äv. om lysande l. flimrande fenomen i naturen som enl. ä. folktro tillskrevs vättar (jfr irr-bloss 1). De lius, som synas i mörkret på sumpiga orter, kallas Wetto-lius. Dalin Hist. 1: 151 (1747). (Under Maglestenen) tände dvärgarna sina vättaljus och lekte och svängde om. Heidenstam Svensk. 1: 282 (1908). Belemniterna är kända från jura–krita, och deras cigarrformade bakre del bevaras ofta som fossil, s.k. vätteljus. TNCPubl. 86: 50 (1988).
2) (numera bl. i vissa trakter) om tusensköna. Krok o. Almquist Fl. 1: 12 (1883). Våren är kommen. Hökön pryder sig, där den kan, med viden och vätteljus. VL 14/10 1898, s. 2. —
-ROS. om den till familjen snyltrotsväxter hörande växten Lathraea squamaria Lin.; jfr tand-gräs a. Vetteros .. efter folksägen, att vettar vistas derunder. Fries BotUtfl. 3: 226 (1864). På hasselrötterna vegeterar den egendomliga, ljusröda vätterosen. SvNat. 1926, s. 106. —
-TRÄD. om vårdträd varunder en gårds l. ett boningshus vättar enl. ä. folktro troddes vara bosatta. Det egendomliga offret på luciaaftonen till bo- eller vätteträdet. MeddNordM 1898, s. 29.
D (†): VÄTTER-LJUS, se C.
E (†): VÄTTO-LJUS, se C.

 

Spalt V 2422 band 38, 2019

Webbansvarig