Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TILLBEHÖRIG, adj. (se för övr. BEHÖRIG). (förr äv. skrivet ss. två ord)
(†)
1) tillhörande, tillhörig; äv. övergående i bet.: behövlig, nödvändig; jfr BEHÖRIG 1, TILLBEHÖRLIG 1. (En båt) m(ed) all tilbehörig redskap. 2SthmTb. 6: 511 (1582). Grufvor och dess tillbehörige virke. NoraskogArk. 4: 64 (1668). Iag (blev) commenderad förr ut med tillbehörigt manskap, att förfärdiga en brygga öfwer Oder-strömmen. KKD 2: 36 (1706). VLBibl. Bouppt. 1805.
2) tillbörlig, lämplig, passande; jfr TILLBEHÖRLIG 2. (Husföreståndaren) föresettia hwariom och enom (av tjänstefolket), j Rettan tidh, tilbehörighe syszlor och arbete. Paulinus Gothus ThesCat. 420 (1631). Konungen i Danmark .. (menade) at han wille behålla alt hwadh han i kriget .. wunnit och inkrechtat hade, och thet med al tilbehörig proprieté och souveraineté. Spegel Dagb. 147 (1680).
1) till 1: tillbehör; hjälpmedel; äv. övergående i bet.: (nödvändig) förutsättning; jfr tillhörighet 3 b. Stenhusset .. medh des tilbehörigheter. BoupptSthm 1671, s. 1819. (Att) tusend År och flere löpa (ibland) sin kos innan alla .. tilbehörigheter på lika tid sammandrabba. Brenner Dikt. 1: Föret. 2 (1713). Skulle nu tomheterna (på smalbenet) ej .. blifva jämnade med första (för)bandet, employeras såsom .. en tilbehörighet les compresses gradués, för att fylla med. Martin Bensj. 141 (1782). Rydberg DSkön. 30 (1889).
2) till 2: tillbörlighet, lämplighet; jfr tillbehörlighet. Efter såsom saksens erkläckeliga beskaffen- och tilbehörighet erfordrar. Dalin Arg. 1: 297 (1733, 1754; skämts.).
Spalt T 1192 band 34, 2004