| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVAN sva4n, m. (l. f.) l. r.; best. -en (3Mos. 11: 17 (Bib. 1541) osv.), i best. anv. förr äv. utan slutart. (Schultze Ordb. 5235 (c. 1755), Melanderhjelm Astr. 1: 58 (1795; i bet. d γ)); pl. -ar (Asteropherus 113 (1609) osv.) l. -or (förr äv. att hänföra till sg. svana, Asteropherus 34 (1609) osv.), äv. (numera bl. vard.) -er (förr äv. att hänföra till sg. svana, Asteropherus 113 (1609), Östergren (1951)); förr äv. SVANA, f. (l. m.) l. r.; best. -an; pl. -or (se ovan) l. -er (se ovan).
Anm. 1:o I ä. tid brukas stundom sg.-formen svana om svanhona, i motsättning till svan, om svanhanne. Så en swana under sina wingar / Moderligt de späda ungar bringar. VexiöBl. 1822, nr 43, s. 3. Den lotus för solen sin kalk slår ut, / På dammen der seglar en svana, / Och sjunger med maken sin klagan fram / Allt öfver den vän hon mistat. Bergstedt Vikr. 58 (1846). 2:o I ä. tid uppges stundom pl.-formen svanor användas ss. f. pl., formen svanar ss. m. pl. Svan, hvilket ord numera nyttjas både för hannen och honan af detta fågelslag, har likväl en tvåfaldig pluralis, så att det för hannarne heter svanar, och för honorna svanor. Almqvist SvSpr. 3 (1832).
zool. egentlig andfågel (se d. o 2) tillhörande undergruppen Anserini (omfattande äv. gäss) av underfamiljen Anserinæ (visseländer) (o. utgörande den största andfågeln), kännetecknad bl. a. av mycket lång hals o. (varav de i Sv. vanliga arterna har) vit fjäderdräkt; i fråga om förh. i Sv. i sht om fågel av arterna knöl- o. sångsvan. VarRerV 54 (1538). Skiuter någon Swaan, han skal til lijfwet straffat warda. Schmedeman Just. 191 (1621). Svanor simma med sina uphögda wingar wid stranderna, mäst wid Ellenbogen emellan Malmö .. och Scanör .. der de årligen skjutas i myckenhet. Linné Sk. XII (1751). Jonas .. stack sin breda hand under Jennys lilla nacke, som kunnat komma svanorna å Ekolsund att begå sjelfmord af afund. Hedenstierna HemHärd 131 (1889). I Kvismaren i Närke ser man svanarna sträcka parvis tillsammans, runt om sjön, med taktfast susande vingslag. Rosenius SvFågl. 4: 365 (1935). DjurVärld 8: 385 (1960). — jfr KNÖL-, RUGG-, SÅNG-, UNG-SVAN. — särsk.
a) i ordspr. Swaanen behöfwer så wäl sina fiädrar, som Sparfwen sina. Grubb 774 (1665). Svanen har snö i stjerten. (Snart efter svanens flyttning om senhösten kommer snö). Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i jämförelser. Lucidor (SVS) 1: 209 (1672). Jungfrun är hvitare än svan. Schultze Ordb. 5235 (c. 1755). Mjölkhvite gångarn med guld i manen, / med ben som hinden, / med hals som svanen. Tegnér (WB) 5: 91 (1825). Båten flöt fint. Som en svan. Sundman AndréeLuftf. 227 (1967).
c) i förb. betecknande olika arter av svanar. särsk.
α) (numera mindre br.) i förb. tam (förr äv. hemtam) svan, om knölsvanen (som ofta hållits ss. tam l. halvtam i dammar o. d.); jfr TAM-SVAN. The hemtamma Swaner blifwa fast fetare, än the wilda. IErici Colerus 1: 113 (c. 1645). Den art af Svan (Cygnus Olor), som i Skåne vild anträffas, träffas ofta i stora flockar vid kusterna af detta landskap. Man har kallat honom tam svan, emedan han lätt låter tämja sig. SKL 792 (1850). Af svanor finnas twå slag: den wilda, .. som sjunger wackert; och den tama. Berlin Lsb. 96 (1852); jfr β. Carlson Fågl. 299 (1894).
β) (numera mindre br.) i förb. vild svan, om sångsvanen (som är skygg o. icke låter sig tämjas); jfr VILD-SVAN. IErici Colerus 1: 113 (c. 1645). Vilda Svanen är mindre stor och tung än hemtamda Svanen. Gravander Buffon 4: 43 (1807); jfr α. De vilda svanarnas sång. Lagerlöf SkildTid. 1: 52 (1943).
γ) i förb. svart (förr äv. nyholländsk) svan, (den i sht i Australien o. Nya Zeeland hemmahörande) svanen Chenopsis atrata Latham (som är nästan helt gråsvart till färgen); i sht förr äv. i uttr. vari ngt betecknas ss. motsatsen till vad som råder i verkligheten. Men (en from hustru) finner Tu, när Phoenix syns, swart Swaan, och hwijter en Korper. CupVen. C 6 a (1669). 1Brehm 2: 503 (1875: Nyholländska). Svarta svanor, svarta svanor / Glida som i sorgetåg .. / Hvita Svanor tamt i vassen / Kryssa efter gunst och bröd. Snoilsky 2: 230 (1881). DjurVärld 8: 394 (1960).
d) (utom i γ i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om person liknad vid en svan (se särsk. α); förr äv. i uttr. barmens svan, om kvinnobröst. Minnets svanor / I aftonglansen dofva sånger höja / Vid stränderna af Tidens Ocean. Stagnelius (SVS) 2: 209 (c. 1820). Han tryckte henne till sitt bröst, kallade henne sin sköna svan, sin lefnadsblomma, sin glädje! Bremer Pres. 251 (1834). Vid en tvär sväng i polkan kom den ena av barmens svanor att flaxa till litet och stack ut näbben ur boets skyar av tyll och flor. Lagergren Minn. 1: 440 (1922). — särsk.
α) om poet l. diktare, särsk. i uttr. sångens svan, o. i detta uttr. äv. om poesin. Mera / Harmoni än kraft, i er, behagliga snillen, / Er, o svanar Galliens! er, Italiens dufvor! Thorild (SVS) 1: 45 (1781). Hur ögat brinner och hur tåren bränner / Då hjertat ber sin tysta bön till Gud, / Då sångens svan sitt hvita segel spänner / Och stämmer in, fastän i brutna ljud! Björck Dikt. 2 (1861). Mitt hell i dag jag höjer / För dig, du sångens svan (dvs. G. Wennerberg). Snoilsky 5: 189 (1897). särsk.
α’) [efter eng. the swan of Avon, Avon’s swan] i uttr. svanen från Avon, Avons svan, om den engelske förf. W. Shakespeare († 1616; född i staden Stratford-upon-Avon). Främst lyser Avons svan på diktens morgonhimmel. Nyblom Rim 58 (1882, 1904). Ekbohrn (1936: från).
β’) (numera bl. tillf.) i uttr. svanen från Arno, om den italienske diktaren Dante Alighieri († 1321; född i Florens vid floden Arno). MarkallN 1: 67 (1820).
β) om fartyg (med tanke på att svanarna är sjöfåglar). Då tackar Frithiof sin värd, och sätter / å nyo ut öfver böljans slätter, / och glädtigt skjuter hans svarta svan / sin silfverfåra på solblank ban. Tegnér (WB) 5: 89 (1824). Handelns svanor fritt kring vida hafven flögo. Böttiger 1: 68 (1856). Sen fjärran med seglens svan jag färdats. Rydberg Dikt. 2: 149 (1891). DN(A) 1934, nr 28, s. 13. Anm. till d β. Under 1500-talet användes ordet i sg. best. ss. egennamn för olika krigsfartyg (jfr SERPENTIN 1). Tætta breff Som Gifwit oc scrifwith ær paa wort skip swanen. G1R 1: 95 (1523).
γ) [efter motsv. anv. av lat. cygnus, svan] astron. i sg. best., om en stjärnbild på norra stjärnhimlen (vilkens fem ljusstarkaste stjärnor bildar Norra korset; jfr KORS 6 a). Luth Astr. 12 (1584). Stjärnhimmeln i sept. 1908 .. Mot söder synes högst upp Svanen, bildande ett rättvändt kors. LD 1908, nr 202, s. 3.
-BARM. (svan- 1810—1849. svane- 1810—1890) (i vitter stil, numera föga br.) om hög l. svanvit kvinnobarm. Så Skaldens röst i tiden ock förklingar, / Och vid hans sång ej någon svanbarm stiger. Atterbom SDikt. 1: 277 (1810). Ljusa jättedottern .. / Mot hans skuldra sänkte / Svanebarmens snö. Wirsén Vint. 14 (1890). —
-BLÖT. (†) mjuk som svandun; jfr blöt, adj. 1. (Den som funnit en hustru) beddas / I Astrildz Swaan-blöt Duhn och sofwer vthan Sorg. Lucidor (SVS) 1: 109 (1669). —
-BOJ. [jfr t. schwanenboy] om olika tjocka, mjuka ylle- l. bomullstyger utgörande l. påminnande om boj (se boj, sbst.2); äv. (o. numera bl., om ä. förh.) om ett slags lucker bomullsvävnad använd till beklädnad av fuktvals vid litografiskt tryck o. d.; jfr -duk, -skinn 2, -skinns-duk. 21 al(nar) hwit swanboij. BoupptVäxjö 1736. Svan-Boy .. brukas i råckar för fruntimmer och barn, nattmössor, byxor, nattråckar, västar o. s. v. Synnerberg (1815). (Fuktvalsarna) äro klädda med svanboj eller något annat mjukt, poröst material över en massa som för att skydda järnspindeln bör vara vattentät. HantvB I. 7: 369 (1939). GrafUppslB (1951).
-BRÖST. (svan- 1804 osv. svana- 1548. svane- 1572—1586. svans- 1560)
2) (†) av svanskinn (med kvarsittande dun) framställd bröstvärmare; jfr bröst 4. 3 sticke Swanabrist (dvs. -bröst). hwartt såå stortt. som andra måtteliga brist dukar. HH 2: 24 (1548). KlädkamRSthm 1586 B, s. 2 a.
3) (hippol. o. veter.) hos häst: starkt framskjutet bröst (påminnande om en knölsvans). Hästen 64 (1938). —
-DAMM. (svan- 1866 osv. svane- 1824—1893) damm (se damm, sbst.1 II) för l. med tamsvanar; särsk. om sådan damm i slottspark o. d. Atterbom LÖ 1: 304 (1824). Slott som speglade sig i svandammar. Lo-Johansson Soc. 80 (1958). —
-DAMM-MUSSLA. [jfr t. schwanenteichmuschel] dammusslan Anodonta cygnea Lin.; jfr -mussla. NF 3: 829 (1879). 2NF 5: 1229 (1906). —
Ssg (†): svanduks-påse. påse av ”svanduk”. (Krusbärsättikan) silas .. genom ylle eller swandukspåse. Fischerström 4: 179 (1792). —
-DUN. (svan- 1659 osv. svana- c. 1621. svane- 1668—1741) [fsv. svanadun; jfr t. schwanendaunen, pl.] dun (på l.) från svan (jfr dun, sbst.1 1, 2); i sht förr särsk. motsv. dun, sbst.1 2, koll., om sådant dun använt ss. stoppning i sängkläder (madrasser) l. (kvarsittande på svanskinn) ss. prydnad på klädesplagg. Jagh ähr wan ath såwa på swana dun, / iagh ähr itt konunge barn. Visb. 1: 421 (c. 1621). Om .. (teatermössan) är rosefärgad, kantas den med svandun. Berg Handarb. 178 (1874). Hon var draperad i en tunn slöja kantad med svandun. Krusenstjerna Pahlen 2: 188 (1930). särsk. oeg., om svandunslikt dun erhållet från vita gäss. Kjellin 330 (1927).
Ssgr: svanduns-, äv. svandun-barm. (i vitter stil, numera föga br.) om svandunslen kvinnobarm. Tegnér (WB) 5: 76 (1824). Ett den starke gör till svag: / Svandunsbarmens böljeslag. Wirsén NDikt. 41 (1880).
-bädd. (i sht förr) bädd av l. stoppad med svandun; äv. bildl. Kellgren (SVS) 2: 363 (1794; bildl.). PoetK 1814, s. 11.
-fäll. (förr) om fäll av svanskinn med kvarsittande dun. Sängkläder .. 1. Rödh Swaneduns fäll. BoupptSthm 1674, s. 5 b (1668).
-muff. (i sht förr) muff (se muff, sbst.1 1) kantad l. stoppad med svandun. VeckoskrFrunt. 1823, s. 64.
-vippa. (i sht förr) puder- l. dammvippa av svandun. JulkatalPUBergström 1930, s. 19. Askar med vitt ansiktssmink och puder, svandunsvippor. Kulturen 1976, s. 121.
-FJÄDER. (svan- 1734 osv. svane 1548—1948) fjäder (på l.) från svan; jfr -penna. Några Örnefieddra och Swanefieddra tilhopa feste. som smuckade äre mett gull och flittler, och hoffwer til att sitia vdi en hatt. HH 2: 21 (1548). —
-FLOCK. (svan- 1910 osv. svane- 1849—1951) flock (se flock, sbst.1 2) av svanar. Dybeck Runa 1849, s. 31. —
-FÄNGE. (förr) fångst av svanar; äv. konkretare: sätt för fångst av svanar. Linné Ungd. 2: 358 (1734; konkretare). Svederus Jagt 365 (1831). —
-GÅS. [jfr t. schwanenganse, eng. swan-goose] zool. om (gås tillhörande) släktet Cygnopsis cygnoid Lin. (som är storvuxet o. svanliknande). Rebau NatH 1: 484 (1879). DjurVärld 8: 396 (1960).
-HALS. (svan- 1681 osv. svane- 1689—1917. svans- c. 1755)
1) om svans (långa, smala o. hos knölsvanarna böjda) hals; äv. i bildl. anv., om lång o. smal hals hos person (särsk. kvinna). Rålamb 4: 98 (1690). Döttrarna, i sina mödrars spår, / .. Till återhelsning knappt sin svanhals rörde / För ynglingar som ej till kasten hörde. Snoilsky 4: 116 (1887). En svanhals böjdes, ett linjespel som lyste vagt och svann. Rosenius SvFågl. 4: 359 (1935).
2) i sht hippol. hos häst: högt ansatt (se ansätta I 1 f), lång, smal (o. bågformigt böjd) hals (ansedd ss. ett fel). Nordforss (1805). Med sin långa, sänkta rygg, sina runda former, sin svanhals, sitt fina hufvud .. företer .. (Fredriksborgshästen) snarast bilden af en förfluten tids prydnadshäst. TLandtm. 1900, s. 490. Svan-h(alsen) .. är lång, smal och högt ansatt med hög resning och den övre h(als)randen bågformig. 2SvUppslB 12: 819 (1949).
3) om långt o. svanhalsformigt svängt, cylindriskt föremål som påminner om en (knöl)svans hals (i bet. 1). ÖoL (1852). Hagdahl Kok. 957 (1879; om kaka i form av en svanhals). Är det större båtar .. skall man dra ett smäckert c:a 4 mm rör från tanken genom däck och avsluta det med en svanhals dvs. omböjning över däck. Elfman o. Ginsburg Båtäg. 110 (1960). särsk.
a) (förr) på l. till vagn för dragdjur, om var o. en av två, (för att framhjulen skulle kunna vridas obehindrat) framtill placerade, uppåt (bågformigt) svängda förlängningar av bom som sammanband fram- o. bakvagnen; äv.: i sin främre ände uppåt (bågformigt) svängd bom som (samman med en likadan) sammanband fram- o. bakvagnen; jfr svank-trä. BoupptSthm 14⁄9 1681, s. 799 b. En helt ny af särdeles invention, tvåsitsig Chaise hängande på Swanhalsar, är til salu. GT 1787, nr 93, s. 4. En kälk underställning med halfva Svanhalsar o. S. fjedrar. InventVagnHovstall. 1814, s. 34. (Vagnen) är icke gord med svanhalsar, utan med bom, och då kan hon blifva elak, at vända med. Muncktell Dagb. 2: 403 (1820). En stor ”Berlinare” på svanehalsar .. rullade .. upp till bondgården. Bååth-Holmberg Sekl. 2: 4 (1897). Cronquist Ekipage 11 (1952).
b) (†) om ett slags gillersax (för räv). De så kallade Berlinska RäfSaxar eller Swanhalssar. HdlCollMed. 8⁄6 1748.
c) sjöt.
α) om svanhalsformigt böjd järnten som (i en hylsa) fäster en boms (se bom, sbst.1 2 b slutet) beslag till mast l. fartygssida; äv. (o. vanl.) om hela bombeslaget. 4. Stycken Rundståppare eller Swanhalsar på understa Däcket, brukas beqwämligast af 4. och 5. famnar hwardera långa. Rajalin Skiepzb. 235 (1730). Det gnisslade i de rostiga svanhalsarna när rårna med sina höga, vita dukar svängde mot skeppets längdriktning. Mörne Ekv. 154 (1932). Svanhals .. 2. ett enklare bombeslag. Rydholm (1967).
β) (förr) böjd järnten som fäste rorpinnen vid rorhuvudet. Rorpin med en Swanhals. Rålamb 10: 38 (1691). Rorpinnen 11 tum ifyrkant wid Rorhufwudet försedt med järn skenor och knipare, Rorwandring och Svanhals. Hammar FartygOstIndComp. 57 (i handl. fr. c. 1771).
γ) från däck uppgående ventilationsrör böjt i 180° (för att undvika inlopp av vatten). Sohlman Sjölex. (1955). Rydholm (1967). e) skom. om ett slags järnläst med svanhalsform. PrislCFNordströmSthm 1939, s. 55. f) (†) om ett slags päron med avsmalnande övre del. GBonde (1756) hos Trolle-Bonde Hesselby 161. Windsor .. I Sverge kallas den: på Gotland ”Hängpäron” och ”Jungfrulår”; i Kalmartrakten Svanhalsar (osv.). Eneroth Pom. 2: 203 (1866). Svanhalsarna äro mogna och vi ska köpa hem en korg åt Salomons mamma. Smith Colstrup 51 (1916). Ekbohrn (1936).
Ssgr (i allm. till -hals 1): svanhals-artad, p. adj. jfr arta V 3. Bronsnål med svanhalsartad böjning. Fornv. 1907, s. 249.
-form. form hos (l. liknande den hos) en svanhals. Pivådävertar av svanhalsform. Weinberg Sjömansk. 345 (1954).
-formig. svanhalsformad. Grubber .. (dvs. ett) harfartadt redskap med .. svanhalsformigt krökta pinnar. Juhlin-Dannfelt 114 (1886).
-hacka. (†) hacka (se hacka, sbst.1 1 a) vars järn förenas med skaftfästet gm en svanhalsformigt böjd del. Radsåningen (av frön i trädgårdsland) går långsammare, men rensningen går då så mycket fortare, ty den kan ske med så kallad svanhalshacka, som drages mellan raderna. Langlet Husm. 707 (1884). Cannelin (1921).
-järn. (†) = svan-hals 3 b ; jfr järn 5 b β. Den andra typen af räfsaxarna, svanhalsjärnen, i Norrland vanligen kallade rotjärn, som själfva betas, användas .. på vissa trakter t. o. m. allmännare än trampjärnen. Ekman NorrlJakt 138 (1910). En sax, ett s. k. svanhalsjärn är avsedd att läggas i kallkällor för fångst av vildgäss och agnades endast med en vit knapp, fastsatt på gillersnöret. Fatab. 1944, s. 198.
-nål. arkeol. (från sen bronsålder o. från förromersk järnålder härrörande) prydnadsnål med svanhalsformigt böjd övre del. AntT XVIII. 1: 10 (1905). Fornv. 1964, s. 45.
-HALSAD. [avledn. av -hals] som har svanhals; äv. i bildl. anv.; jfr -halsig. Svanhalsade vågor. Lagerlöf Drottn. 156 (1899). IllSvOrdb. (1955). —
-HALSIG. (-og, -ot) [avledn. av -hals] (†) svanhalsad; anträffat bl. motsv. -hals 2; om häst. Salander Gårdsf. 54 (1731). Därs. 60 (1758). —
-HAMN. (svan- 1672 osv. svane- 1833 osv.) (numera bl. i vitter stil l. kulturhist.) hamn (se hamn, sbst.1 3) i form av en svan; äv. dels i utvidgad anv., motsv. hamn, sbst.1 3 b, dels om fjäderdräkt av svanskinn o. d. använd för att imitera en svanhamn (i ovan anförd bet.; jfr hamn, sbst.1 2, 3 a). Lucidor (SVS) 1: 182 (1672). Långt vesterut vi se hur / Hafvet går i svanehamn. Almqvist Törnr. 1: 156 (1839). Sif och Skade togo .. svaneham och flögo mot norr. Rydberg Gudas. 113 (1887). Svanehvits moder .. bär en svanhamn på ena armen och på den andra en liten gullharpa. Strindberg Svanehvit 142 (1902). Man har tänkt sig att svangestalten helt enkelt kan på- och avtagas som en dräkt, och det är svanhamnen, svanskinnet, som åstadkommer förvandlingen genom att man ikläder sig den. Sydow Folksag. 110 (1941). —
-HOPP. [efter amerik. eng. swan dive] sport. rakt simhopp från hög höjd, varvid armarna i utgångsställningen hålls vinkelrätt ut från kroppen, svalhopp; äv. i oeg. anv., särsk. dels om elegant simhopp i allmänhet, dels om hopp ned i annat än vatten; äv. ironiskt. TIdr. 1896, s. 391. (Om det) står tre vackra flickor och tittar på .. gör man ett elegant svanhopp. ÖgCorr. 26⁄7 1966, s. 6. Såg ni svanhoppet … rena familjeplumset, sa Johan. Hesslind Sista 77 (1974). Jag gjorde ett svanhopp bredvid henne så sängen gungade. Karnstedt Slamf. 241 (1977). —
-JAKT. (svan- 1679 osv. svane- 1685) (förr) jfr jakt, sbst.1 1. Carl XI AlmAnt. 39 (1679). Svanjakten i Öresund, som förr i tiden var särdeles gifvande, fick utöfvas endast af landshöfdingen i Malmöhus län, hvilken räknade intäkten af densamma bland sina ordinarie löneförmåner. SvNat. 1915, s. 92. —
-JUNGFRU. mytol. väsen (jungfru) uppträdande i svanhamn i form av ung svanhona; särsk. om valkyria; jfr -mö o. -riddare. 2NF 833 (1918). —
-MUSSLA (†) dammussla. Svanmusslan (Mytilus cygneus) som i anseende til sin inra hvita glänsande färg fått detta namn, har fina, men större och starkare skal än (andmusslan). Fischerström Mäl. 240 (1785). Rebau NatH 1: 722 (1879). —
-MÖ. (svan- 1891 osv. svane- 1887) mytol. jfr -jungfru. Svanemöarna Idun, Sif och Auda. Rydberg Gudas. 97 (1887). —
-PENNA. (svan- 1749 osv. svane- 1833) penna (se d. o. 1) från (l. hos) svan; äv. om penna (se d. o. 2) tillverkad av en svanfjäder; jfr -fjäder. Lind (1749). Den pil, han mot Montgomri sändt, I målet snart den stod. / Dess svanepennor dränkte sig / Allt i hans hjerteblod. Runeberg 3: 147 (1833). På fyrahundratalet, i tidig medeltid, började man använda fjäderpennor. Det finns bilder av munkar vid en skrivpulpet med en gåspenna eller svanpenna i handen. Kulturen 1981, s. 143. —
-POLSKA. mus. i folkmusik, om ett slags polska kännetecknad av flageolettspel. Norlind SvFolkl. 25 (1911). (Flageolettspelet) finnes inom .. (näckmusiken) huvudsakligen i två former: med två toner i kvart och tre toner i ters-kvart. Man har vanligen kallat de förra gökpolskor, de senare svanpolskor. .. Angående de gängse namnförklaringarna måste .. förkastas de tydningar, som gjorts, att styckena skulle utgöra direkta tonmålningar av göksång .. och svansång. SvTMusF 1930, s. 25. —
-RIDDARE. (svan- 1848 osv. svane- 1889) [efter t. schwanenritter] mytol. i medeltida tysk mytologi: särsk. riddare (Lohengrin) som färdas i en båt dragen av en svan; jfr -jungfru. Bäckström Folkb. 2: 124 (1848). 2SvUppslB (1955). —
-SKINN. (svan- 1552 osv. svana- 1548)
1) särsk. skinn (se skinn, sbst.1 2) från svan; i ä. språkprov svårt att skilja från 2. Item En Swartt flogels Liffkraga, vnderfodratt mett Swanaskin. HH 2: 8 (1548); möjl. till 2. Bette Suanskin gode 12. SkinnkamRSthm 1552 A, s. 3. Swanskin med smått påsittande dun åstundas til bröstlappar och lifstycken, som äro ganska warma. Rothof 509 (1762). Svanskinn, af Anas olor, som .. begagnas med det påsittande snöhvita dunet till åtskilliga bräm, palantiner och dylikt. Almström Handelsv. 447 (1845). Ur sin ränsel av svanskinn drog han fram en smutsig tygpåse. Munsterhjelm Wallenius MännJäg. 66 (1934).
2) [tyget var lent o. mjukt som svandun] (förr) svanboj. HovförtärSthm 1693 A, s. 2406. Men Helgedags strumporna äro dels af hwitt Swanskinn eller blått kläde, dels ock stickade af hwit eller grå ull. Lenæus Delsbo 209 (1736, 1764). De filtar som användas i presssen böra alla vara av god kvalitet; en tjockare samt tre à fyra av tunnare material, s. k. svanskinn. HantvB I. 7: 180 (1939). jfr ylle-svanskinn.
Ssgr: svanskinns-duk. (†) till -skinn 2 = svan-boj. 1 1⁄4 alnar Svan skinns duk à 5 d:r. HovförtärSthm 1759, s. 2974.
-tratt. (†) till -skinn 2: tratt klädd med svanboj ss. silduk. (Efter jäsningen) går (körsbärs)saften åter igenom Svanskins-tratt och försättes med stött, fint Socker till 1⁄3 af des vigt. VetAH 1788, s. 28. —
-SLÄKTE(T). om släktet cygnus Lin. (numera räknat ss. en underavdelning av undergruppen Anserini av underfamiljen Anserinae av familjen egentliga andfåglar, Anatidae). 2SvUppslB (1953). —
-STAM. i sht zool. jfr stam, sbst.3 II 10. Den beräknade fasta svanstammen i Tåkern. SvNat. 1915, s. 88. —
-SÅNG, se C. —
-UNGE. unge av svan; äv. ss. smeknamn. IErici Colerus 1: 115 (c. 1645). Min mor .. gaf mig smeknamnet sin lilla svanunge. Ridderstad Samv. 1: 188 (1851). —
-VAKTARE. (svane- c. 1645) (i sht förr) person (man) som vaktar tamsvanar, svanväktare. IErici Colerus 1: 114 (c. 1645). —
-VIT. (svan- 1648 osv. svane- 1722—1898) (i sht i vitter stil) vit som en svan. Stiernhielm Herc. 168 (1648, 1668; om rådjur). Små, lätta svanhvita moln .. prydde Österns blåa himmel. Nicander Minn. 1: 100 (1831). (Hon) sänkte mot hans bröst den svanehvita barmen. Jensen Mickiewicz Tad. 163 (1898). —
-ÖDLA. paleontol. under perioderna trias, jura o. krita uppträdande svanhalsad ödla tillhörande underordningen Plesiosauria av ordningen Sau–ropterygia; jfr -hals-ödla o. plesiosaurie. Thorell Zool. 2: 206 (1861). DjurVärld 7: 317 (1962).
B (†): SVANA-BRÖST, -DUN, se A. —
-FYLLING. fyllning (se d. o. 1 b) avsedd l. använd att lägga i svan ss. maträtt. KryddRSthm 1555—56, s. 67. —
-SKINN, se A. —
-SÅNG, se C. —
C (numera i sht i vitter stil): SVANE-BARM, -BRÖST, -DAMM, -DUN, -FJÄDER, -FLOCK, se A. —
-GOSSE. mytol. gosse som färdas i en båt dragen av svanar; jfr svan-riddare. Rydberg Dikt. 2: 12 (1891). —
-HALS, -HAMN, -JAKT, se A. —
-LÄND. (numera föga br.) svanvit länd (se länd, sbst.2). Ett gammalt andachtz-Täcke / .. Der med begiorda .. (Venus) des sköna Swane-Länder. Wexionius VellingkBaner 2 (1685). —
-MÖ, se A. —
-NOT. (†) om ljud l. ton som påminner om svansång. Och edher sång / i Fågla mång / vnder Himmelen klaara / Han liudhe foort / medh Swane noth / vthöffuer Synden swåra. Wivallius Dikt. 53 (1625). —
-PAR, -PENNA, -RIDDARE, -SKRI, se A. —
-SÅNG. (svan- c. 1755 osv. svana- 1582—c. 1640. svane- 1611 osv.)
1) om det av sångsvanen frambringade klingande o. ljudliga lätet; äv. ironiskt. Iagh hörer itt liwdh, och menar thet wara af en trummeta, och thet kan allenast wara en Suanesång. Forsius Phys. 312 (1611). Så bannas hon och dundrar / .. Att grannen sig förundrar / På sådan svanesång. Holmström Vitt. 200 (c. 1700). Tidigt på morgonen .. då total vindstilla rådde, såg jag i Källstadsviken omkring 100 sångsvanar. Den s. k. svansången hördes nu förträffligt i den stilla morgonstunden. BihVetAH XXVIII. 4: nr 6, s. 31 (1902). NatNärke 246 (1947).
2) [jfr motsv. anv. av lat. cygnea cantio, t. schwanengesang, schwanenlied, eng. swan-song, fr. chant du cygne] om lätet hos flyttande (sträck av) sångsvan(ar) l. (i sht) om svans läte o. med syftning på den antika föreställningen att den döende sångsvanen tog avsked av livet med sång, i sht bildl., dels om författares (l. kompositörs o. d.) sista verk, dels i uttr. betecknande att ngn tar avsked av livet l. att diktare skriver sitt sista verk l. skådespelare ger sin sista föreställning l. att ngn gör ngt l. ngt sker för sista gången l. att ngt är på väg att upphöra o. d.; ofta i uttr. sjunga (äv. göra o. d.) sin l. ngts svanesång l. sjunga svanesången o. d. PErici Musæus 3: 25 b (1582). Denne Fogelen Fanin (dvs. solen) wara deras Anförare / öfwer hwilkens afferd ingen söryer mera än Swanen / hwilcken då en Swanesångh siunger / för än han affreser och lyffter sigh upp uthur Westerbotnens Siöar. Rudbeck Atl. 2: 245 (1689). Cajsa Stina står och tappar; / Hela hjertat i mig klappar; / Bara ingen stopet nappar; / Då gör jag min svane-sång. Bellman (BellmS) 1: 3 (c. 1769, 1790). Och likväl är det ändå omisskänneligen samma caracter (dvs. Sokrates i Platons dialoger Faidros och Faidon), den personifierade visheten och dygden, som .. med lugna ja muntra blickar ser på döden och sjunger sin svanesång vid befriarens annalkande. Tegnér (WB) 3: 288 (1820). Den lysande debatten på riddarhuset den 25 april 1772 kunde kallas frihetstidens parlamentariska svanesång. Odhner G3 1: 85 (1885). Karoline Müller — den äldsta av damerna (vid Operan) — lämnade scenen, sedan hon sjungit sin svanesång i Gustav Vasa vid galaföreställningarna i nov. 1810. Nordensvan SvTeat. 1: 122 (1917). BonnierLM 1954, s. 850 (om en författares sista bok).
Ssg: svanesångs-lek. (†) till -sång 2, om lek med många deltagare, som avses symbolisera solens o. dagarnas gång under året; jfr svan-lek. Rudbeck Atl. 2: 246 (1689). —
-VAKTARE, -VINGE, -VIT, -VÄKTARE, se A.
D (†): SVANS-BRÖST, -HALS, se A.
Spalt S 14816 band 32, 1998