Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STABBE stab3e2, äv. STABB stab4, om sak r. l. m., om person m., om djur m. l. r.; best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. stabba, Rudbeck Atl. 1: 146 (1679) osv.); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i bet. 1) STABBA stab3a2, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar (se ovan) l. -or (Spegel GW 98 (1685: Minnes-Stabbor). Eurenius Atl. 16 (c. 1724)).
1) (utom i a o. c numera bl. i vissa trakter) i marken kvarstående (kort) del av avhugget (l. avbrutet) träd; stubbe; äv. dels: kubb (särsk.: huggkubb), dels: stolpe l. påle l. jämförelsevis kraftig stake l. käpp o. d. BtHforsH 1: 222 (1637). (Vid plantering av pil) tages hwar gren för sig, och därpå afskiäras alla små qwistar, at grenen blifwer just som en stake .. den stora ändan af stabben bultas något litet .. sedan sättes denna stora ändan af stabben en aln diupt uti god sidlänt jord. Rosensten Skog. 22 (1737). (Sv.) Gräfwa up the gamla stabbarna, (t.) die alten Stöcke ausgraben. Lind 2: 850 (1749). Grenpallar och stabbar .. tjänstgjorde som stolar (hos befolkningen i Finnmarkerna). Ymer 1902, s. 406. Arwidsson o. Ohlson 10 (1911; om käpp nedsatt i isen vid vak upptagen för fiske). Stabben som förr alltid stod mellan spisen och dörren har ersatts av en vedlår. Stabben hade man att klyva ved på och den nyttjades också när man yxade till ämnesved o. a. Gruddbo 258 (1938). Galgen (för mattpiskning) bestod av två förtorkade päronträd, avskurna 2,3 m från marken. Dessa uppburo mattbommen. I den ena torra stabben hackade fåglarna upp sitt bohål. FoFl. 1951, s. 174. — jfr HUGG-, RÄV-STABBE m. fl. — särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter o. etnogr., om ä. förh.) om (hugg)kubb l. stubbe o. d. använd vid folkliga upptåg l. ceremonier (i sht vid bröllop); jfr HUGG-STOCK slutet. Vid (stabb-)dansens utförande i Malung har så tillgått, att först brudgummen och bruden stått på deras vida Stabba .. då det öfriga laget dansat omkring dem. Dybeck Runa 1842—43, 2: 63. I Järna utvalde på sista bröllopsdagen brudgummen en karl ock en kulla, vilka ställdes på en i stugan framsatt stabbe ock bjödo på den s. k. färdsupen, varefter de bjudna dansade med varandra. Landsm. 1911, s. 494. På vissa håll har ”stabben” även attraherat de vid bröllop vanliga uppträdandena av groteskt maskerade personer (osv.). NordKult. 24: 118 (1933).
b) om stolpe som utgör del av byggnad l. redskap o. d.; särsk. om uppståndare (t. ex. på kälke). Hlider (dvs. byggnader), där Böndren insättia sina wagnar och allehanda åketyg .. äro bygde på .. stabbar eller stålpar med taak ofwan och alt yppet under emillan stabbarna. Rudbeck Atl. 1: 241 (1679). Så lade han .. (mjölsäcken) bakpå kälken, närmast stabbarne, satte sig själf frampå och tog repet som ett par tömmar. Hülphers HerrHäst. 4 (1907). (Reptrillans mittaxel) är med sin bakre .. ända vid trillans användning fastkilad i en husvägg eller trillfotens stabbe. Fatab. 1928, s. 45.
c) metall. om underlag för städ bestående av storändan av ett träd l. (i utvidgad anv.) av sammanfogade delar av trä l. (numera) av metall. Een hammar med dess nödige Resewärcke .. Städh i stabbe och Hölstter. InventAvesta 1669, s. 426 b. Stabbe i hammarverk förfärdigas af storändan utaf kådig fura på det sätt, att fyra stycken hopbandas och kilas, eller ock bygges den uti timrad kista af kubbar med 18—21 cm .. i topp, hvilka kubbar resas på ända. Cnattingius 159 (1878, 1894). VaruförtTulltaxa 1: 322 (1912; av metall). — jfr RÄCK-, SMÄLT-, STÄD-STABBE m. fl.
d) (†) i utvidgad anv. (jfr c), om stolpe l. påle (äv. pelare l. kolonn) av annat material än trä; äv. om minnesstod l. bildstod; äv. om torn l. (övergående i 5) röse av sten, särsk. i uttr. Herkules stabbar, om de av antika författare omnämnda klipporna Herakles’ stoder (uppfattade ss. torn l. rösen). Herculs stabbar. Rudbeck Atl. 1: 146 (1679). Där Här drog af Lande .. eller der landet frucktade för fremmande Härars infall; der sattes stora höga Torn eller stabbar up af steen. Därs. 229. Därs. 234 (om rösen). Ett Tempel, Westæ til ära med Corintiske stabbar står wid oxetorget (i Room). Därs. 249. (Sv.) Stabbe ((lat.) columna) (eng.) Pillar. Serenius (1741). Meurman (1847; om minnesstod l. bildstod; betecknat ss. vard.). jfr: Pytagoras hade .. sedt Hesiodi siäl bunden wid en Kopparstabbe. Rudbeck Atl. 2: 27 (1689). — jfr MINNES-STABBOR.
2) (†) = STABB-STOL? Wänne stool 1 st. Högh Stol i Scholan 1 st. .. Bokaskåp 1 Dörar 1 Bänker 2 Stabbe 1 Fota paller i Domkyrkian 3 st. Granander SidSkaraDomk. 40 (i handl. fr. 1597).
3) (i vissa trakter) om (förtorkad l. kal) jämförelsevis kraftig stam av annan växt än träd; jfr 4. Mossgrafvars vatten .. omramadt af vassens blekta stabbar. Rosenius Naturst. 9 (1897). De vinternakna stabbarne af vägvårda och rölleka och gråbo. LundagKron. 1: 307 (1918).
4) [jfr 3] ss. senare led i ssgr betecknande växter med jämförelsevis kraftig stam l. stjälk; jfr EN-, GET-STABB.
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Hof DialVg. (1772))] uppstaplad hög; stack o. d.; utom i a numera bl. i vissa trakter. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Fisken) bör .. sedan den är sköljd och innan den utlägges till torkning, ligga 24 timmar i ordentliga lag eller så kallad stabb, hwilkens storlek (osv.). Ekström AfhFiska 142 (1845). Vid byggnaden låg en stabbe tegel, som snart skulle på taket. GHT 1897, nr 108 B, s. 1 (från Sävsjö i Smål.). Mellan kl. 6 och 7 om morgonen samlades vi (dvs. eleverna) i skolan .. Om vintern var då de förstkommandes göromål att elda, vilket alltid skedde med rått ris av gran och furu. Härav hade vi för det mesta uppstaplat en väldig stabbe på platsen mellan dörren och spisen. ÅbSvUndH 8: 14 (1923). Stabben är den tätt hoppackade sädesstacken i ladan. VästsvHembSt. 182 (1928; från Västergötl.). — jfr HÖ-STABBE m. fl. — särsk.
a) (i fackspr.) stapel av bräder l. plankor o. d. som upplagts för torkning med mellanrum mellan lagren av bräder osv. för att möjliggöra luftväxling. Weste FörslSAOB (c. 1817). Vid uppstaplande av virket i stabbar o. d. brukas antingen ströläggning eller skotläggning. Landsm. XVIII. 1: 28 (1912). (I Svartvik) var det bräddragare, som fick frakta virket upp på stabbarna och det gick till så, att de bar virket framför sig. Sågverksminn. 59 (1948).
b) (†) om (sammanvällt?) paket (se PAKET, sbst.1 2 b). Paketen gjordes uteslutande av råskenor, något hårdare för hufvudet än för stolpen. Vid besigtningen blef ej större antal räls kasserade för brakor å hufvudet, än när man användt stabbar af garfvadt jern. JernkA 1863, s. 272.
6) (i formen stabbe) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. i vissa trakter) om kort o. tjock man l. pojke (äv. dels i sådana uttr. som en stabbe till karl, dels, numera bl. i bygdemålsfärgat spr., i uttr. Per stabbe); äv. om trög l. dum man l. pojke. (T.) Er ist ein rechter Klotz, (sv.) han är rätt en stabbe eller stolle. Lind 1: 1023 (1749). Per Stabbe, (dvs.) kort och tjock karl. Dalin (1854). En liten säker stabbe till karl. Östergren (1945). Stabbe .. (dvs.) knubbig karl. IllSvOrdb. (1964).
7) (i formen stabbe) [jfr motsv. anv. i sv. slang (Landsm. 1924, s. 74 (anfört ss. skolpojksuttr. från Sthm))] (vard.) pappa, far. Ni veta väl, vördnadsvärda föräldrar, att edra förhoppningsfulla söner tala om eder som stomman och stabben? SvD(A) 1925, nr 311, s. 10. En gång slog stabben mej i skallen med en halvpanna. Siwertz Tråd. 210 (1957).
8) (i vissa trakter) laxunge l. laxöring. Cederström Fiskodl. 262 (1857; om laxunge; från Norrköping). — jfr LAX-STABBE.
(1 a) -DRICKNING. etnogr. om förr vid bröllop förekommande drickande varvid den l. de drickande stod på en (hugg)kubb. Landsm. 1911, s. 505. —
(1 a) -GUBBE. (numera bl. i vissa trakter o. etnogr., om ä. förh.) vid stabbupptåg uppträdande utklädd man; jfr stäbb-gubbe. Borgström ResVerml. 53 (1845). —
(5 a) -LÄGGA, -ning. (i fackspr.) lägga (bräder l. plankor o. d.) i stabbe l. stabbar; jfr stabba, v.1 2. Ekman SkogstHb. 176 (1908; ss. vbalsbst. -ning). Allt detta .. timmer, som rann in i gapet på .. (sågen) och spyddes ut igen .. för att stabbläggas ute i brädgården. Väring Vint. 281 (1927). —
(5 a) -LÄGGARE. [jfr -lägga] (i fackspr.) arbetare med uppgift att lägga virke i stabbar (o. vid behov ta ned det från stabbarna). LbFolksk. 293 (1890).
Ssgr (i fackspr.): stabbläggar- l. stabbläggare-brygga. stabbläggarställning. HågkLivsintr. 10: 92 (1929).
-käpp. käpp använd av stabbläggare för att hålla virkesbördan i balans på axeln under bärande. Stabbläggare G. Persson, Korsnäs, har skänkt en stabbläggarekäpp (till Tekniska museet). Dædalus 1956, s. 26.
-ställning. ställning intill stabbe använd av stabbläggare vid transporter till o. från stabben. HågkLivsintr. 10: 94 (1929). —
(1) -MÖLLA. (stabb- 1952 osv. stabba- 1949 osv. stabbe- 1952 osv.) (i vissa trakter o. etnogr.) väderkvarn vars kvarnhus uppbärs av en stolpe kring vilken det är vridbart, stolpkvarn. TurÅ 1949, s. 170 (från Skåne). —
(1) -STOL. (stabb- 1934 osv. stabbe- 1904 osv.) (i vissa trakter o. etnogr.) kubbstol. En stabbestol med sniderier i tallmotiv. SDS 1904, nr 254 B, s. 3. —
(1 a) -UPPTÅG~02 l. ~20. etnogr. förr (i sht vid bröllop) förekommande upptåg varvid en (hugg)kubb spelade en framträdande roll. Budk(Brage) 1936, s. 4. —
(1) -VED. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ved av med rötterna upptagna stubbar. Lind 2: 850 (1749).
B (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter o. etnogr.): STABBA-MÖLLA, se A.
C (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. etnogr.): (5) STABBE-LEGAD, p. adj. [sv. dial. stabbelegad (Hof DialVg. (1772; om säd))] om stråsäd o. hö: som legat i lada i hög l. trave någon tid (o. eftertorkat). Schultze Ordb. 5157 (c. 1755). —
-MÖLLA, -STOL, se A.
Spalt S 10657 band 30, 1986