| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
SPÖ spö4, n.; best. -et, äv. -t; pl. -n (Aken Reseap. 347 (1746) osv.), äv. (utom i bet. 2 a numera bl. i vissa trakter) = (ReglSwArmeen 1710, s. 15, Östergren (1945) osv.) ((†) -en KulturbVg. 2: 20 (1744)); förr äv. SPÖD, n. (Upp. 11: 1 (NT 1526), Lind (1749), Fiellström Björnaf. 19 (1755: spödet, sg. best.; möjl. till sg. spöde)) l. r. l. m. (l. f.?) (VDAkt. 1680, nr 361); best. -et (äv. att hänföra till sg. spöde, Forsius Fosz 443 (1621), Fiellström Björnaf. 19 (1755)); förr äv. SPÖDE, n.; best. -et (äv. att hänföra till sg. spöd, se ovan); pl. -en (HT 1889, s. 50 (1710)).
1) längre, smal o. böjlig gren l. kvist l. späd stam l. längre skott (som skurits l. brutits av (o. iordningställts) för viss användning); äv. (se i sht b, c, e) allmännare om smal (i sht böjlig o. i en spets utlöpande) käpp l. stång av trä l. annat material (rotting, metall, glasfiber o. d.). Upp. 11: 1 (NT 1526). (Man) uthmärcker .. (timlinjen på en solvisare) medh ett Spödh. Rålamb 4: 119 (1690). Spön böra intet wara stadigare och starckare, än at the allenast kunna bära Halmen (i fångstgropen). Aken Reseap. 347 (1746). Skall jag gifta mej, tar jag i Hamburg en mö; / der ä’ flickorna så smala om lifvet som ett spö. Jolin Kom. 26 (1845). De smala spöna, som man använder till att stödja ärter och bönor med. Lagerlöf Holg. 2: 151 (1907). Låt mig bryta spön av trädens spröda grenar, / snida flöjt och härma flöjten nu. Lannby CantJond. 93 (1937). Över vinterns snöyta sträcker .. (fjällbjörkarna) bara upp några risiga spön, som är sönderfilade av yrsnö. Selander LevLandsk. Pl. 33 (1955). — jfr ASK-, BAMBU-, BJÖRK-, GILLER-, LIM-, LIVS-, RIKT-, ROTTING-, RUNE-, RÖNN-, TROLL-, VIDE-, ÄRT-SPÖ m. fl. — särsk.
a) i jämförelse, i fråga om regn, i uttr. stå som spön i backen (äv. bl. stå som spön, förr äv. stå spön i backen), om regn: ösa l. vräka ned. Störtskuren .. öste ned, eller som allmogen i småland yttrar sig, stod som spön i backen. Cederborgh OT 4: 11 (1818). Det regnar .. som om det skulle ”stå spön i backen”. SöndN 1862, nr 41, s. 1. Regnet har stått som spön. Larsson Hem 13 (1899). Hedin Pol 2: 247 (1911).
b) ss. redskap för bestraffning gm piskning; i sht om förr (vid verkställande av spöstraff l. gatlopp) använt sådant redskap; jfr 2 o. RIS, sbst.1 6. (Några tjuvar hade dömts att löpa gatlopp) igenom 300 man, som thesze brotzlige icke med spöd utan med käppar .. piskat ock plågat. Schmedeman Just. 1371 (1694). Spö .. (dvs.) Hasselkäpp, som brukas till bestraffning. Dalin (1854).
c) ss. redskap för framdrivande l. fösande av boskap (stundom äv. fösande av person(er) likt djur; jfr b) o. d.; särsk. dels i ssgn RID-SPÖ, dels ss. enkelt ord: ridspö (numera i regel bestående av en läderklädd stålstång). Han bröt sig ett spö att mota korna med. Eric(us) Torstani kom ock uthur proban, och bekende, att han hadhe fööst en gosse .. medh ett spöö. VästeråsDP 3/3 1621. Med de smidiga spön (dvs. björkens) drifwas kreatur och oförnuftiga människor til lydno. Aspelin Fl. 52 (1749). NFSportlex. (1946). — jfr KÖR-, PELAR-, RID-SPÖ.
d) (förr) om spö använt i stället för l. för samma syfte som kyrkstöt; (spöliknande) kyrkstöt. Murenius AV 118 (c. 1643). Spö (dvs.) staf hvarmed en kyrkobetjent .. går omkring i kyrkan att väcka dem som somna under gudstjensten. Weste FörslSAOB (c. 1817). I äldre tid ingick det i kyrkvaktarens plikter att .. med en stav eller ett spö .. hålla församlingen vaken under de ofta mer än timslånga predikningarna. SvFolket 9: 52 (1939).
e) om metspö; äv. om smal spetsig stång l. ten (av glasfiber l. stål o. d.) med en grövre handtagsdel o. anordning för spinnfiske o. d. (äv. med inbegrepp av rulle, lina samt drag osv.); ss. enkelt ord i sht: metspö. Schroderus Lex. 59 (1637). Winter-mete kallas pimp, och känne. De spön, som därtil brukas, kunna (osv.). Gyllenborg Insjöfisket 26 (1770). Hammarström Sportfiske 99 (1925; om flugspö). Asplund LivSmultr. 94 (1945; om slantspö). I Kaitum, berättade pappa, fiskade man inte med nät, men med spö, drag och utter. Höijer Solv. 272 (1954). — jfr AGN-, DJUP-, FLUG-, FLÖT-, KAST-, KÄNN-, LAX-, LAXÖRINGS-, MET-, PIMPEL-, PIRK-, RULL-, RYCK-, RÖR-, SLANT-, SPINN-, SVIRVEL-, SÄNK-SPÖ m. fl.
f) (numera föga br.) raketstång. Sjelfva raketen är sammansatt af trenne delar, nemligen hylsan, satsen och spöet. KrigVAH 1827, s. 48. Billmanson Vap. 65 (1882). — jfr RAKET-SPÖ.
g) [eg. i fråga om otrevlig lön för mödan] (vard.) i uttr. få skit (ngn gg äv. strunt) på långa spön för ngt, få (absolut) ingenting för ngt; jfr SKIT 2 a α. Strindberg Brev 5: 93 (1885). Högberg Frib. 386 (1910: strunt).
2) om spörapp l. om l. i uttr. för spöslitning; äv. allmännare: stryk; jfr 1 b.
a) (förr) i uttr. så l. så många par spö, rapp med så l. så många par (dvs. omgångar av två sammanhållna l. sammanbundna) spön (vanl. 3 rapp med varje par); äv. dels utan förb. med ordet par: piskning med spö (ss. strafform) l. spöslitning (l. övergående i bet.: spöstraff), äv. bildl.; dels (se α) i uttr. slita (så l. så många par) spö. Med svåra straff och plågors spöd. Gestrinius Vitt. 243 (1718). Fälles någor til arbete, eller at mista hud, förthy at han ej orkar böta ..; tå räknas nijo öre för hwart dagswärke; tre daler emot ett par spö .. try slag af hwarthera paret. SB 5: 1 (Lag 1734). Ej må man straffas med flera, än fyratijo par spö; och ej qwinna med flera, än tretijo par ris. Därs. 2. Kongl. Förordningen af den 20 jan. 1779 .. förordnade (icke dödsstraff för tvegifte utan) allenast fyratio par spö. Almqvist AmH 2: 36 (1840). En ganska god Idé, äro de dagliga recensionerna af Aftonbladet, så att spöna följa omedelbarligen på dumheten. Tegnér (1842) i 3SAH XLVIII. 2: 150. Det minsta, som borde drabba nötet Silfverstolpe, är spö. AnderssonBrevväxl. 1: 113 (1847). (Jag) dömde .. en som stulit bikupor till spö i stället för fängelse vid vatten och bröd. De Geer Minn. 1: 110 (1892). — särsk. i vissa uttr.
α) [utgående från 1 b o. med denna bet. delvis bevarad] slita spö (ngn gg äv. spön) l. så l. så många par spö (ngn gg äv. spön), undergå prygel med spö l. spöstraff resp. pryglas l. straffas med så l. så många par spö. Lind (1749). Man ref .. (apostlarna) klädren af, de måste slita spö. Kolmodin QvSp. 2: 590 (1750). De brottslige kläddes nakne, sleto spön och halshöggos. Kolmodin Liv. 1: 159 (1831). Efter ransakningens slut dömdes .. (tjuven) till det ohyggliga straffet att slita 40 par spö. Carlén Skuggsp. 2: 343 (1865). Varför jag vill ha prästens klocka! .. Trälar har stulit och slitit spö och stegel för den klockans skull. Martinson KärlekKr. 292 (1947).
β) få (l. ha) spö (jfr b) l. så l. så många par spö, få (l. ha) spörapp, slita spö (se α) resp. så l. så många par spö. Få spö. Sahlstedt (1773). Han fick tjugu par spö. Widegren (1788). Han skulle i dag ha spö, men det fattas spön. Weste FörslSAOB (c. 1817); jfr 1 b. Den som hälsade på konungen (vid hans återkomst till Paris efter flyktförsöket 1791) skulle få spö, men den som förolämpade honom skulle hängas. Almquist VärldH 7: 83 (1928).
γ) ge (ngn) spö (jfr b), ge ngn spörapp, låta ngn undergå spöslitning l. spöstraff. Gifwa en soldat spöd. Serenius (1741). Vi gifva spö på ryggen; men .. (turkarna) under fötterna, och det på bara fotsolan. JJBjörnståhl (1778) i 3SAH LVII. 2: 138. (Sv.) Ge hela kompaniet spö, (eng.) flog through the line. Björkman (1889).
δ) (†) löpa spö, springa gatlopp. Lind (1738). (Sv.) löpa spö, (fr.) passer par les baguettes. Möller (1755).
Anm. till a. Med avseende på innebörden av uttr. så l. så många par spö (som nästan genomgående felaktigt tolkats: så l. så många rapp med dubbla spön) se BRuthström i SvJuristT 1985, s. 419 f.
b) (vard.) i utvidgad anv.: stryk; särsk. i uttr. som ge ngn spö l. få l. ha spö (jfr a β, γ), ge ngn, resp. få stryk. Vill du ha spö? sa han åt Klas Arnulfson. Lo-Johansson Gen. 76 (1947). Du ska få spö din jävel, sa Putte. Fogelström Dolly 190 (1958). Lundquist SannMCl. 140 (1965).
-GUBBE.
1) (förr) till 1 d (o. 2 a); ss. (delvis skämtsam) benämning på kyrkvaktare (urspr.) med tanke på att en av dennes uppgifter var att med spöet l. kyrkstöten (l. på annat sätt) väcka sovande; äv. bildl.; jfr hund-fogde, kyrk-stöt. Hall KultInt. 115 (i handl. fr. 1642). Aller-underdånigste Memorial att få bli Spögubbe i Svenska Akademien. Lidner 2: 54 (1791). (Kyrkvaktarna) äro .. kände under namnet Spögubbar, af deras befattning att fördrifva hundar ur kyrkorne och kanske förnämligast, sömnen från kyrkobesökande. Dybeck Runa 1842—43, 1: 19. Rig 1938, s. 5. särsk. i ordspr. l. ordstäv. Vi presterskap, sa’ .. spögubbe(n). SvOrdspråksb. 92 (1865).
2) (förr) till 2 a: profoss med uppgift att verkställa spöstraff; äv. om person med uppgift att utdela spöstraff o. hålla ordning vid skola o. dyl.; äv. bildl. Man förordnade en spögubbe, som ock de ostyriga gossarne styra skulle. NoraskogArk. 5: 239 (1672). Intet går iag (dvs. professor Schütz) dijt (dvs. till kyrkoläktaren för att hålla uppsikt över studenterna), det må spödgubben giöra. UUKonsP 15: 242 (1682). Björlin Elsa 93 (1879). Schybergson Estlander 411 (1916; bildl.).
3) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) vid studentkompani: (beväring med uppgift att vara) rolighetsminister; jfr spöis. ExMinn. 1859 20 (1859). Själv valdes jag till spögubbe, och mina epåletter försågos med de romerska liktorernas fasces (spöknippor) och bilor. Meyer Stud. 71 (1930).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): spögubbe- l. spögubbs-, äv. spögubb-aga. (förr) till -gubbe 1; förr särsk. bildl., om (hårdhänt l. onyanserad l. enögd) kritik. Tavaststjerna Laur. 52 (1897).
-rör. till -gubbe 1. (†) (den i medelhavsländerna förekommande) växten Arundo donax Lin. (som bl. a. använts för tillverkning av olika slags spön, äv. sådana använda av spögubbar), italienskt rör. Rothof 672 (1762).
-GÅNG. (†) om spöstraff undergånget gm gatlopp. ”Jag känner ännu klådan efter sista spögången” — sa’ tjufven. Holmström Sa’ han 49 (1890). —
(1 c) -HAND. hippol. hand i vilken ryttare håller ridspöet. Ungern-Sternberg Bourgelat 140 (1752). —
-KNIPPA l. -KNIPPE. knippa av spön; äv. bildl. Strindberg SvÖ 3: 171 (1890; i pl., om grenar). Edfelt Slagf. 58 (1952; i pl., bildl.). särsk. till 1 b, om knippa av spön avsedda för utdelande av slag l. bestraffning o. d.; äv. om sådan knippa dels ss. fornromersk o. fascistisk maktsymbol, dels ss. ornamental figur. Eberhardt AllmH 2: 346 (1768; i fråga om förh. i antikens Rom). (En tjuv) må .. wara i wäntan, at til öfwerflöd blifwa ihugkommen med en nådig Spöknippa. Weise 1: 128 (1769). Sturzen-Becker 1: 21 (1861; bildl.). Upmark Möbl. 106 (1913; i pl., om ornament på möbel). Martinson MötDikt. 297 (1950; om fascistisk symbol). —
-KUND. (förr) bildl., om person som upprepade ggr dömts till spöstraff. Quennerstedt Torneå 1: 184 (1901). —
-PÅLE. (förr) påle vid vilken delinkvent fastkedjades för att undergå spöstraff; äv. bildl.; jfr kåk, sbst.1, o. skam-påle. CFDahlgren 4: 123 (1831). Blomberg BrinnSnön 74 (1935; bildl.). —
(1 b, c) -RAPP. jfr rapp, sbst.3 1; äv. bildl. Platen HlednRytt. 30 (1856; med ridspö). Ahlin Markn. 309 (1957; bildl.). —
(1 b, c) -SLAG. slag utdelat med spö, särsk. till 1 b; äv. bildl. Lindqvist RysslSång 1: 352 (1904). Sjöberg Kris. 63 (1926; bildl.). särsk. (förr) om slag utgörande (del av) spöstraff; äv. liktydigt med: spöstraff. Det .. måtte (av rätten) för godt erkännas och afsägas, at den Anklagade åwärkat sig Spö-slag. Weise 1: 263 (1769). ÅbSvUndH 23: 142 (1928). —
-SLITA. [utgående från ett icke anträffat uttr. slita spö på ngn l. dyl. (jfr slita 8 a α) l. slita ngn med spö (jfr slita 8 c) l. från -slitning]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) (ss. bestraffning) tilldela (ngn) spörapp, låta (ngn) undergå spöstraff. Deleen Meidinger 268 (1825). Norrl. 4: 24 (1906).
2) (tillf.) i utvidgad anv. (med anslutning till spö 1 c): piska (djur). Då spjärnade de (dvs. hästarna) emot och måste spöslitas ned i isvattnet. Lindström Österhus 258 (1952). —
(2 a α) -SLITANDE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -ning; jfr ris-slitande. LMil. 3: 170 (1692). —
-SLITARE, m.//ig.
1) (mera tillf.) till 1 e, om person som (ofta l. gärna) fiskar med spö, sportfiskare; jfr slitare 2. DN 1975, nr 200, s. 20.
2) [jfr -slita] (†) bildl., om person som (ofta l. gärna) offentligt framför kritik l. utdelar tillrättavisningar l. går till angrepp mot ngn. CAEhrensvärd Brev 2: 374 (1800).
3) [jfr -slitande, slitning] (numera mindre br.) till 2 a α; särsk. bildl., om person som (upprepade ggr) offentligt fått utstå kritik l. tillrättavisningar l. angrepp. De allra fleste af våra spöslitare taga sin hudstrykning under hångrin och svordomar. Wieselgren Hvirfl. 1: 132 (1891). HT 1952, s. 297 (bildl.). —
-SLITEN, p. adj. [jfr -slita] (numera bl. i skildring av ä. förh.) som har undergått spöstraff; äv. substantiverat. Oscar I Straff 15 (1840; substantiverat). Jägerskiöld Upplevt 43 (1943). —
(2 a α) -SLITNING. (utom i fråga om utländska förh. numera bl. rättshist.) (verkställande l. undergående av) spöstraff (särsk. motsatt dels: gatlopp, dels: prygelstraff); jfr -slitande o. ris-slitning. Schultze Ordb. 4556 (c. 1755). Ett cirkulärbref (utfärdades) .. 1812, som anbefallde mildring i krigslagarne, och prygelstraffets användande i stället för gatulopp och spöslitning. KrigVAT 1845, s. 109. —
-STRAFF. straff bestående i slag med spö; särsk. (numera bl. rättshist.): straff för män bestående i att delinkvent fastkedjad vid spöpåle på ryggen fick utstå spöslitning med visst antal rapp med två sammanhållna l. sammanbundna spön, kåkstrykning; avskaffat i Sv. år 1855; motsatt dels: gatlopp, dels: risslitning, dels äv.: prygelstraff; jfr -slitande, -slitning o. påk-straff. Dömas till l. undergå spöstraff. 2RARP 7: 165 (1734). Förordning, om afskaffande af spö- och risstraff. SFS 1855, nr 61, s. 11. En skärpt form av spöstraff var gatloppet. Levander Brottsl. 210 (1933). —
-STUGA. (förr) i fråga om utövande av rätt att aga l. bestraffa husfolk o. underlydande: (rum i) byggnad i vilket (vilken) hudflängning med spö l. ris verkställdes. Afzelius Sag. VIII. 1: 38 (1856); jfr -kammare. —
-TRÖJA. (förr) vid verkställande av spöstraff av den dömde använt klädesplagg som för män lämnade ryggen bar men för kvinnor täckte armar o. en stor del av överkroppen; jfr -livstycke, -skjorta. LdVBl. 1890, nr 134, s. 3. —
-VÄRDIG. (†) bildl.: klandervärd l. oacceptabel l. motbjudande. Hjelt Medicinalv. 2: 528 (i handl. fr. 1794). —
-ÄNDA. ända l. spets på spö; särsk.
Spalt S 10610 band 30, 1986