Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RAPP rap4, sbst.3, n. (Lind (1749) osv.) ((†) r. l. m. VDAkt. 1720, nr 163, Dalin Arg. 1: 244 (1754)); best. -et; pl. = (Lind (1749) osv.) ((†) -ar VDAkt. 1776, nr 574, Sparre Sjökad. 652 (1850)).
Etymologi
[jfr d. rap, nor. rapp, eng. rap, samt t. raps; av ljudhärmande l. ljudsymboliskt urspr. — Jfr RAPP, sbst.4, RAPPA, v.1]
1) (hårt, hastigt) slag med käpp l. piska l. dyl.; numera i sht i fråga om slag mot en levande varelse (i avsikt att tillfoga smärta). Han tillstod, sig hafva gifvet sin hustru en rapp. VDAkt. 1720, nr 163. Topasstuffen delade jag med et lyckligt rapp. Berzelius Brev 11: 21 (1818). (Skolpojken) stupades öfver bänken och fick sina 17 rapp. Hellberg Samtida 1: 15 (1870). Jag (fick) ett rapp över ögat av (leopard-)svansen. SvD(A) 1933, nr 35, s. 18. — jfr DAGG-, KÄPP-, PISK-RAPP m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om hugg med blankt vapen (värja o. d.). AsiatB 1: 97 (1741). En Adelsman, hvilken torde sedan gå efter mig, och gifva mig et rapp med kalla järnet. Weise 1: 140 (1769). HH XXXII. 2: 213 (1783).
b) mer l. mindre bildl. Borg Luther 2: 612 (1753). Lifvets rapp som svidit. Fallström FontSjung. 44 (1912).
2) (vard., mera tillf.) stryk. Bengts Vargt. 53 (1915). Nu skall hon ha rapp. Stjernswärd Vildbas. 119 (1927).

 

Spalt R 286 band 21, 1956

Webbansvarig