Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SOTARE 3tare2, sbst.2, äv. (numera bl. i bet. 1 ss. obetonad titel framför personnamn) SOTAR 1tar, om person m.//ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(sotar c. 1815 osv. sotare (-oo-) 1604 osv. sutar 1624)
Etymologi
[fsv. sotter, sv. dial. sotare; jfr nor. dial. sotar; avledn. av SOTA, v.2; formen med -u- beror sannol. på ortografiskt inflytande från fin.]
1) motsv. SOTA, v.2 1: person (i sht man) som sotar; numera företrädesvis om (därtill speciellt utbildad) person som yrkesmässigt sotar eldstäder med tillhörande rökgångar o. d. (i boningshus l. verkstäder l. industrianläggningar o. d.), officiell benämning: skorstensfejare; förr möjl. äv. inskränktare, om person som (enl. i Sv. sedan gammalt tillämpad metod) sotade med en på stång satt granruska l. dyl., ruskesotare, möjl. motsatt: skorstensfejare (i så fall betecknande person som (enl. i Tyskl. använd metod) sotade gm att förflytta sig uppifrån o. ned l. nedifrån o. upp (fara resp. stiga) inuti skorstenarna o. därunder lösgöra ansamlat sot med viska l. skrapa, viske- o. skrapsotare, viskesotare). Offta kommer eld, j sotarens hws. SvOrds. B 7 b (1604). Aff Skårstens-Fäjarne, eller Sotarne, förordnar (politie-)Collegium endera til Hufwudman för dem alla. PH 2: 1013 (1733). Jeppe tutar, trumman går, / Böneklockan klämtar; / Sotarn svart i skorsten står, / Hvisslar, sjunger, skämtar. Bellman (BellmS) 1: 161 (c. 1771, 1790). Små sotare som efter lycklig genomfart nått höjden af skorstenen, sjunga öfverljudt. Almqvist Hind. 134 (1833). I stad skall finnas erforderligt antal sotare. De antagas och entledigas af polismyndigheten. SFS 1874, nr 26, s. 7. Lika barn leka bäst, sa smeden dansade med sotaren. Landsm. XI. 2: 26 (1896). Sotarna, med viska, stege och raka, såg man dagligen (i Sthm på 1870-talet) och hörde deras rop. Linder Tid. 110 (1924). — jfr SKORSTENS-SOTARE. — särsk.
a) i jämförelse, i vissa uttr.
α) svart som en sotare, om person, betecknande denne ss. varande sotig l. (sot)svart ss. en sotare l. ss. mycket sotig l. smutsig osv. (i sht i ansiktet). Gruvarbetaren var svart som en sotare i ansiktet, när han kom upp ur schaktet. MinnVg. 176 (1900).
β) [mer l. mindre skämtsam ombildn. av uttr. svart som en sotare (se α)] (tillf.) svartsjuk som en sotare, om person, betecknande denne ss. mycket svartsjuk. Matmor hon är minst tjugo år äldre än han och svartsjuk som en sotare och snål som ett hår av hin, sade Elin. Johansson SmedLuff. 60 (1945).
b) i sg. best., om den sotare (iförd svart arbetsdräkt o. med sotigt ansikte) l. det ondskefulla väsen förkroppsligat i en viss bestämd (l. i alla) sotare (av angivet utseende) som man i sht i ä. tid skrämde barn (till lydnad) med; äv. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) i utvidgad anv., övergående i oeg. l. bildl. bet.: hin håle, djävulen; jfr SOTING. (Framställningen visar,) att .. (den svenske rikskanslern) av böhmiska mödrar uppfattades såsom självaste ”sotarn” eller ”busen”, vars blotta nämnande var nog att göra ostyriga ungar fogliga! Jensen SvMinn. 222 (1910). Hindenburg är Paris’ populäraste person i närvarande stund, låt vara att han uteslutande tjänstgör som sotarn, som man skrämmer barn med. Fogelqvist ResRot. 42 (1926). Det tillhör väl .. nu blott en äldre tid att hota barn med ’Nu kommer sotarn och tar dej’. Östergren (1943). För barnen var .. (polisen) värre är sotaren — man tog också till honom endast vid verkligt svåra och högtidliga tillfällen. Zetterström Dag 125 (1946).
c) [sv. dial. leva sotare; sannol. (med tanke på sotarens våghalsiga yrke o. ofta äventyrliga livsföring gjord) ombildn. av uttr. leva rövare (se RÖVARE 1 d)] (numera föga br.) i det bildl. uttr. leva (en) sotare, föra ett vilt l. rumlande liv l. hålla oväsen l. leva om l. leva rövare (jfr SOTAR-LIV). (Prästen) söp som en borstbindare och lefde sotare värre än en bonde, när han kom på marknader eller andra nöjen. Sällberg Långv. 57 (1894). Han lefver en sotare. SvSkorstensfej. 1912, nr 3, s. 4.
2) i oeg. l. bildl. anv. (jfr 1 b, c), om djur l. ngt sakligt som i ett l. annat avseende liknar l. erinrar om l. för tankarna till en sotare (i bet. 1).
a) [sv. dial. sotare] (numera mindre br.) om visst (sot)svart l. (sot)mörkt levande djur.
α) om sothöna. Ericson Fågelkås. 2: 145 (1907).
β) om paddtorsk; jfr SOT-KOLJA. Lilljeborg Fisk. 2: 196 (1886).
b) om ngt sakligt; särsk. om ngt som (har sot på sig o.) är (sot)svart l. (sot)mörkt till färgen. Rostar jag bröd, ringer det på telefonen och jag blir stående där tills barnen kallar brödet för sotare. SvD(A) 1961, nr 19, s. 110. särsk.
α) kok. färsk sill (särsk. strömming), stundom äv. siklöja, som efter föregående lätt saltning (i sht förr äv. rimning i saltlake) på ömse sidor halstrats l. stekts på öppen glöd l. på grill l. i torr stekpanna o. d. (i sht förr äv. direkt på gjutjärnsspis) så att den blivit sotmörk; äv. koll., om maträtt av på så sätt tillredda fiskar. Hedberg Gator 435 (1889). Nere i sjöarna gå siklöjor och vänta på nästa tillvarelseform som delikata sotare på ett smörgåsbord. Engström Jäs. 261 (1918). Ett recept på sotare — en delikatess. RöstRadio 1941, nr 5, s. 20.
β) tekn. i ånglokomotiv l. ångslup l. dyl., om ångstråle som (med hjälp av en blästerapparat) vid stillastående utblåses genom ett i anslutning till skorstenen anbragt blästerrör, varvid överskottsånga frigörs samtidigt som ett ökat drag genom rökgaskanaler o. skorsten åstadkommes, ledande till sotning av rökgaskanalerna (i det att där ansamlat löst sot rycks med o. förs ut i det fria genom skorstenen); äv. om (munstycket till) ifrågavarande blästerrör (med inbegrepp av blästerapparaten). Den s. k. ”sotaren” (i lokomotivet) var pådragen. TT 1873, s. 130. En kraftig, ringformad sotare håller draget vid makt, när maskinen (dvs. lokomotivet) står stilla. Därs. 1900, M. s. 108. För att åstadkomma .. (ett gott drag) har man den s. k. sotaren. Å äldre lokomotiv utgjordes denna helt enkelt af ett smalt ångrör, som var inledt i skorstenen. Lundberg Lok. 73 (1902). Ångbläster kan vara .. överbläster, då ånga genom ett mindre rör släppes direkt in i skorstenen i riktning utåt, s. k. sotare. 2SvUppslB 32: 440 (1955). jfr RING-SOTARE.
γ) (i sht förr, vard.) med. o. odont. om rensnål till kanyl för injicering. KatalDentalAB 1961, s. 18.
δ) [supen anses ”rensa” strupen (jfr DAMM-BORSTE)] (numera mindre br.) sup (brännvin). Sen .. gå (vi) opp i Jacobs gränd, och tar oss en sotare. Hedberg Sthmslif 379 (1886). EHTegnér AntSAOB (c. 1905).
Ssgr (i allm. till 1): SOTAR-, äv. SOTARE-BEFATTNING. jfr befattning 2 d. PT 1905, nr 46 A, s. 4.
-BITRÄDE~020. jfr biträde 5. Bengtsson Lustg. 59 (1953).
-DJÄVUL. (i sht vard.) om sotare som är l. uppfattas ss. djävulen l. en djävul (jfr sotare, sbst.2 1 b) l. (oeg.) som man är förargad på l. tycker illa om o. d. (i sht använt ss. skällsord); jfr -hio. Du din (förbannade) sotardjävul! Å hit med lilla näfven — / med granna syner er idag / han (sittande på skorstenskransen) frestar, sotardjäfven! Forsslund Arb. 132 (1902).
-FRU. sotarmästares hustru l. änka i egenskap av matmoder l. husbonde för anställda (o. inneboende) sotargesäller o. lärpojkar (jfr fru 2 b o. -änka); äv. (o. numera bl., utom i skildring av ä. förh.): kvinna gift med sotare, sotares maka, sotarhustru (jfr fru 3). En ung sotarfru. Sotarfrun var självständig mästare från 1886 tills hon dog 1923. SotJul 1952, s. 5.
-FÖRMAN~02 l. ~20. sotargesäll innehavande förmansbefattning inom ett sotningsdistrikt, officiell benämning: skorstensfejarförman. N. N. är sotarförman i Lund.
-GESÄLL. jfr gesäll 2; särsk. i fråga om nutida förh.: sotare som innehar formell kompetens ss. gesäll, ådagalagd gm godkända prov efter genomgången gesällklass för skorstensfejare anordnad av Statens brandnämnd (tidigare: Statens brandskola), officiell benämning: skorstensfejargesäll; jfr -förman. PT 1904, nr 169 A, s. 4. Välbeställde sotaregesällen och tillförordnade verkmästaren i skorstensfejardistriktet. SotJul 1935, s. 12.
-GOSSE.
1) sotarpojke (se d. o. 1); jfr sot-gosse. SotJul 1942, s. 12 (1728; om lärgosse). Svart som natten sotargossen / äntrade mot skorstenstopp. Därs. 1954, s. 27 (om ä. förh.).
3) (numera knappast br.) oeg. l. bildl., om småväxt (svartklädd) präst. Björkman (1889; angivet ss. förekommande i lägre spr.).
-GRABB. (vard.) jfr grabb, sbst.2
1) sotarpojke (se d. o. 1). (Sotaren sjunger på skorstenskransen:) Men här står sotargrabben, / å hit med lilla labben, / Här har ni stöd och stadigt tag (uppe på taket)! Forsslund Arb. 132 (1902). (Filmen visar) en sotargrabb som öfverlistar två tjufvar och får dem att krypa den ena in i kakelugnen, den andra i en mjöllår. Carlsson HelaSthm 261 (1912).
2) sotarpojke (se d. o. 2). Sotargrabben är duktig i skolan.
-HAGE. [den uppritade hagen liknar (l. har liknats vid) en skorsten som lekdeltagarna (i likhet med sotarna) har att ta sig igenom] hage (se d. o. 6) bestående av åtta sida mot sida ställda rutor ordnade så att fyra av rutorna (varav tre i följd) bildar en central axel mot vilken de återstående fyra rutorna bildar två vinkelräta tväraxlar åtskilda gm den ruta som icke ingår i den nämnda följden om tre; äv. allmännare, om hage med rutor bildande en central längdaxel med tväraxlar; äv. ss. benämning på lek som innebär att hoppande ta sig igenom hage av angivet slag; flygmaskinshage. Sotarhage (är) fortfarande den mest omtyckta av alla hagar. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 259 (1949). Därs. 264 (om lek). Därs. 269 (allmännare, om hage bestående av sju rutor o. en avslutande båge).
-HIO ~hi3ω l. -o, m.; best. -n. [senare leden av sv. slang hio, hin onde, djävulen (äv. ss. skällsord) möjl. ombildning av hin, sbst.2, i anslutning till i sv. slang förekommande (särsk. från romani stammande) personbetecknande ord på -o (t. ex. buro, landsortsbo, karl (äv. ss. skällsord), gringo, otäck l. otrevlig l. osympatisk person, skurk (äv. ss. skällsord), skiro, beskyddare, väktare, karl (äv. ss. skällsord), tjavo, grabb)] (föga br.) = -djävul. Den blodiga sotarn gick på bal, / tog sig en ros i Pillmans dal. / Svajig var du, hio, hio, sotarehio, blank och smal. Karlfeldt FlPom. 41 (1906).
-HUSTRU. sotares hustru; jfr -fru. VRP 9/7 1720.
-KAMMARE. sot. i fråga om förh. under naturasystemets tid: vanl. i (anslutning till) sotarmästares hus l. bostad belägen lokalitet (omfattande ett l. två l. flera rum) där i mästarens tjänst o. kosthåll varande gesäller o. lärpojkar gemensamt logerade; i fråga om nutida förh.: lokalitet där skorstensfejarmästare o. hans anställda personal har sin verkstad samt tvätt- o. omklädningsrum. SotJul 1932, s. 4 (om förh. 1880). Sotarkammaren var samma lokus som man åt och sov i, möjligen med en avbalkning till tvättrum, där det fanns ett par handfat och plåtbaljor. Därs. 1935, s. 12. Mäster som jag jobbade hos hade hyrt ett helt litet hus till logi och sotarkammare. Därs. s. 13. (Sotarens) dag börjar och slutar i sotarkammaren. Här finns verktyg och dusch och klädskåp. Därs. 1962, Omsl. s. 3. —
-KLOT. (numera bl. tillf.) = -kula. Fröding NDikt. 33 (1894; i rimställning).
(2 b β) -KRAN. tekn. kran för reglering av sotarventil. TT 1879, s. 153 (i lokomotiv). Konow (1887; i ångfartyg).
-KRÄFTA. med. hos företrädesvis sotare förekommande (av tjäran i sotet föranledd) form av hudkräfta som angriper pungens hud, skorstensfejarkräfta. Wretlind MannSlägtl. 7 (1890).
-KULA. av sotare vid sotning av en skorstenspipa använt lod i form av en kula (av järn l. mässing) som vid användandet fästs (med hjälp av ett stycke kätting (lod- l. kättingdel) o. ett l. två schackel) vid underdelen av en i ändan av en sotarlina fäst sotviska (krejs) o. som genom sin tyngd drar viskan nedåt, när denna vid sotningen sänks ner i pipan från skorstenskransen, fackterm (sot.): lod; jfr -klot. 2NF 26: 449 (1917; av järn).
-LEK(EN). benämning på förr förekommande folklek. Sotareleken (tillgår så:) Man binder upp en stövel i taket medelst ett snöre, så att stöveln hänger med öppningen ner. En blindbock utrustas med en lampborste eller liknande verktyg och får till uppdrag att söka sticka borsten in i stöveln och ”sota” den. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 42 (1950).
-LINA. av sotare vid sotning av en skorstenspipa använd lina (se lina, sbst.1) varmed en vid densamma (medelst ett l. två schackel) fäst sotviska (krejs) (o. ett vid viskans undersida i nedtyngande syfte fäst lod (se -kula)) från skorstenskransen sänks ned o. dras upp genom pipan ett antal gånger varvid denna rensas från sot, fackterm (sot.): lina; jfr sot-lina. Östergren (1943).
-LIV.
1) en sotares liv; liv ss. sotare. Ett sotarliv hänger ibland på en skör tråd. Ett femtioårigt sotarliv. SotJul 1949, s. 19.
2) [jfr uttr. föra l. leva rövarliv (se rövar-liv 3 a slutet) o. sotare, sbst.2 1 c] (numera föga br.) för sotare kännetecknande (tygellöst l. vilt) liv; av sotare fört liv l. oväsen; i uttr. föra l. leva sotarliv, föra l. leva ett vilt l. rumlande o. d. liv l. hålla oväsen l. leva rövare. Ordningen (på marknaden) war .. god undantagandes några sotare, som wille föra sotarelif, hwilket hindrades. SmålAlleh. 1883, nr 130, s. 3. Lefva sotarelif (dvs.) rumla. AntSAOBArk. (c. 1900). SvSkortensfej. 1912, nr 3, s. 4.
-LUVA. om sotares av för ändamålet lämpat tyg tillverkade påsformiga arbetsmössa, förr gjord så lång att den kunde dras ned på axlarna o. tjäna ss. skyddsmask vid skorstenssotning o. d., nu tillverkad i en kortare modell bl. nyttjad ss. huvudbonad, fackterm (sot.): kurpis; jfr -mössa 1. Sotarluvan används av sotare än i dag, dock inte som skydd mot sotet. SD(L) 1904, nr 301, s. 8.
-LÄRA. jfr lära, sbst. 1 b. Strindberg HögreR 135 (1899).
-LÄRLING. jfr lärling 1; fackterm (sot.): nynas; jfr äv. -gosse 1, -grabb 1, -pojke 1, -pys. PT 1908, nr 79 A, s. 2.
-MURRE. (vard.) skämtsamt l. (milt) nedsättande, om sotare; jfr murre, sbst.1 Weste FörslSAOB (c. 1817).
-MÄSTARE. jfr mästare 10; särsk. i fråga om nutida förh.: sotare som innehar formell kompetens ss. mästare, ådagalagd gm godkända prov efter genomgången mästareklass för skorstensfejare anordnad av Statens brandnämnd (tidigare: Statens brandskola) o. därtill eget sotningsdistrikt, officiell benämning: skorstensfejarmästare; jfr -verkmästare. Strindberg TjqvS 2: 122 (1886). Tidigt på morgonen utanför arbetskammaren lämnar sotaremästaren sina direktiv och så börjar en sotares dag. KampEld 2: 390 (1952). Sotarmäster Robert. HemJourn. 1981, nr 47, s. 18.
-MÖSSA.
2) dam- l. flickmössa (luva) som givits form av l. liknar en sotarmössa (i bet. 1). KatalÅhlénHolm 145: 39 (1953).
-PARAD. [efter motsv. anv. av sv. slang sotarparaden, sg. best. (Uhrström Sthmska 100 (1911), Thesleff Förbrytarspr. 93 (1912))] (i sht i vissa kretsar) om folkhop (urspr. med ett markant inslag av sotarlärlingar) som åtföljer (urspr.: gick före) vaktparaden i Sthm; äv. i utvidgad anv., om folkhop som åtföljer annan paraderande trupp l. musikkår o. d. i Sthm l. annorstädes; äv. oeg. l. bildl., dels om hop l. mängd av människor som följer ngn l. ngra i hälarna l. trängs omkring ngn l. ngra o. d., dels om människor som av slentrian l. mekaniskt tar efter andras maner l. idéer o. d. Man skåde blott på en konstsamling. .. Det som är gjordt med öfvertygelse blir evigt godt. Men hela sotareparaden, som bara följde med i spåren, huru fjärran från oss verkar den ej. Cederström Minn. 293 (1913). Som hedersvakt (efter den av ett par turister förhyrda hästskjutsen i Kingston) följde en sannskyldig sotarparad av mer eller mindre lätt klädda negergrabbar. Swing 1920, nr 2, s. 11. Vaktparadens förtrupp — sotarparaden. Mälardrottn. 156 (1939). Jättemusikkåren .. tågade med flygande fanor och dånande spel genom Klostergatan .. medan det unga Lund mötte upp i tusental, aldrig tidigare har en sådan ”sotarparad” skådats i Lund. SDS 1953, nr 308, s. 10.
-POJKE.
1) (ung) pojke arbetande ss. hjälpreda l. lärpojke l. sotare hos sotarmästare; i fråga om ä. förh. under naturahushållningens tid bl.: av sotarmästare anställd, väsentligen med kost o. logi lönad, (ung) pojke vars viktigaste arbetsuppgift bestod i att förflytta sig uppifrån o. ned l. nedifrån o. upp (fara resp. stiga) inuti skorstenar o. därunder rensa dessa från sot (för vilken syssla en ung pojkes vighet o. lilla kroppsvolym var väl lämpade); stundom äv. (vid förtroligt l. kamratligt l. skämtsamt l. nedsättande tilltal l. omnämnande l. karakteriserande o. d.) allmännare, om sotare oberoende av ålder l. ställning i yrket; jfr -gosse 1, -grabb 1, -pys samt sot-pojke. Min sotarpojke kallades sotarmästaren av sin fru i förtroliga ögonblick. Fryxell Ber. 3: 241 (1828). Alla mästare ha inte varit som en far för sina sotarpojkar. VSocLdÅb. 1939, s. 80. särsk. (numera knappast br.) bildl., = sotare, sbst.2 2 b α. AntSAOBArk. (1893; angivet ss. familjärt o. förekommande i Sthm). MinnB 181 (1914; om förh. under K. XIV J.).
2) om (pojke som är) son till sotare; jfr -gosse 2, -grabb 2. Wigforss Minn. 1: 29 (1950).
-PYS. om (mycket ung l. småväxt) sotarpojke (se d. o. 1); utom i skildring av ä. förh. numera bl. (med vard. l. slangartad prägel) använt vid förtroligt l. kamratligt l. skämtsamt l. nedsättande tilltal l. omnämnande l. karakteriserande o. d. (i denna anv. äv. allmännare, om (småväxt) sotare oavsett ålder); jfr pys, sbst.2 Ibland retades man med den lille sotaren och kallade honom sotarpysen. Lundin (o. Strindberg) GSthm 82 (1880).
(2 b β) -RÖR. tekn. rör varigenom ånga direkt från ångpanna leds till sotare. Lundberg Lok. 75 (1902; i ånglokomotiv).
-SKRAPA. om (sotares) sotskrapa (se d. o. 1). Palmstedt Res. 70 (1779).
-SPRÅK. sotares yrkesspråk; särsk. (i sht i sg. best.,) om den form av sådant yrkesspråk som fungerar ss. hemligt språk sotare emellan o. som mest utpräglat förekom i ä. tid, knoparmoj. SvUppslB 23: 276 (1935; i sg. best., om knoparmojet). Det mest utmärkande för det hemliga sotarspråket är .. de avsiktliga formförändringarna i fördunklande syfte. VSocLdÅb. 1939, s. 80.
-STEGE. av sotare vid sotning använd stege; särsk. om sådan på tak permanent anbragt stege. Ekelöf Prom. 201 (1935, 1941).
-SYN. (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) om (av sotare (jfr sot-herre) förrättad) sot- l. brandsyn. EtnolKällskr. 2: 40 (1795).
-TAXA. för (sotares) sotningsarbete gällande taxa, sotningstaxa. SvD(A) 1919, nr 80 A, s. 4.
-TRAKT. (mera tillf.) i fråga om ä. förh. i Sthm: sotningsdistrikt; jfr sotnings-trakt. SotJul 1952, s. 5.
(2 b β) -VENTIL. tekn. ventil reglerande den genom sotaren utblåsta ångstrålen, sotningsventil; jfr -kran. Lundberg Lok. 75 (1902; i lokomotiv).
-VERKMÄSTARE~0200. sotare innehavande formell kompetens ss. mästare (jfr -mästare) o. befattning ss. sotarmästarens närmaste man inom ett sotningsdistrikt, officiell benämning: skorstensfejarverkmästare. Inom Lunds sotningsdistrikt saknas sotarverkmästare.
-VERKTYG~02 l. ~20. om (sotares) sotningsverktyg. PT 1908, nr 174 B, s. 1.
-VISKA. om (sotares) sotviska; särsk. om cirkelrunt knippe av från ett gemensamt centrum radiellt utgående spänstiga fibrer l. metalltrådar o. d. (numera företrädesvis tillverkat av stålris) som (fäst på ett långt böjligt skaft av rotting l. pianotråd) används av sotare vid rensning av trånga o. krokiga rökkanaler, fackterm (sot.): långrotting. Östergren (1943). Hackan (dvs. raffeln) hängde som fastlimmad vid axeln (på sotaren) och det långa rottingskaftet på sotarviskan var prydligt hoprullat, klotet och linan hängde också på sin plats. Martinson KärlekKr. 117 (1947).
-VISSLING. av sotare (från tak l. skorsten l. i trapphus l. dyl. o. i sht i ä. tid) utförd långdragen o. kraftig vissling av visst karakteristiskt slag, fungerande ss. signal med visst bestämt innehåll till kollega l. kolleger; i sht förr äv. allmännare, om kraftig vissling (erinrande om ovannämnda). Högst karakteristisk är Sotare-hvissling: .. ett långt utdraget g (t. ex.), till hvilket exekutören glisserat upp från ett kort f och hvarifrån han glider ner en oktav, då tonen lemnas. (Lundin o.) Strindberg GSthm 534 (1882). (Landshövdingen) stack två fingrar i munnen och utstötte två eller tre prima s. k. sotarvisslingar. SvD(A) 1934, nr 122, s. 9.
-YRKE(T). WoJ (1891).
-ÅLDERMAN~102, äv. ~200. (förr) ålderman i sotares skrå. Weste FörslSAOB (c. 1817).
-ÄNKA. sotares änka; äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) pregnantare, om sotarmästares änka i egenskap av att vara sin mans efterföljare i yrket; officiell benämning: skorstensfejaränka; jfr -fru. En ung sotaränka. Den sista sotaränkan i Stockholm bodde på Östermalm i eget hus i ”Villastan” intill Karlavägen och Humlegården. SotJul 1952, s. 5 (om ä. förh.).

 

Spalt S 9001 band 29, 1982

Webbansvarig