| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMÄDA smä3da2, v. -ade, äv. (numera bl. ngn gg, med starkt ålderdomlig prägel, i ipf. o. sup. i ssgn FÖR-SMÄDA) smäder, smädde, smätt, smädd (pr. sg. akt. smädar KOF 1: 261 (1575: försmädar), MB 1: 1 (Lag 1734) osv.; smäder Hebr. 10: 29 (NT 1526: försmädher), Franzén Skald. 6: 284 (c. 1844; i rim). — pr. sg. pass. smädas Rydberg Ath. 175 (1859: försmädas), Därs. 222 (1876) osv.; smädes OPetri 1: 66 (1526: försmädhes), Bellman SkrNS 1: 208 (1758); smäds Granatenflycht Vitt. 291 (1698). — imper. sg. smäd Syr. 31 (”32”): 31 (Bib. 1541: försmädh), Grubb 742 (1665), Dahlgren Moreto 104 (1873: Försmäd); smäda Syr. 31 (”32”): 31 (öv. 1536: försmädha), Wensell Ordspr. (1863) osv. — ipf. smädade Werwing Hist. 2: 69 (c. 1690) osv.; smädde (-e-) Mark. 15: 32 (NT 1526: försmädde), Petreius Beskr. 2: 51 (1614), Östergren 2: 893 (1923: försmädde; angivet ss. sällsynt o. ålderdomligt). — sup. smädat Joh. 8: 49 (NT 1526: försmädhat), 2RARP 14: 171 (1743) osv.; smätt (-dt) Jes. 37: 23 (Bib. 1541: försmädt), RP 8: 419 (1640), Östergren 2: 893 (1923: försmätt; angivet ss. sällsynt o. ålderdomligt). — p. pf. smädad OPetri 1: 70 (1526: försmädhat, n.), Schultze Ordb. 4598 (c. 1755) osv.; smädd 1Petr. 4: 14 (NT 1526: försmädde, pl.), Remmer Tart. 3 (1820); smädt, m. OPetri 1: 90 (1526: försmädt), Brenner Pijn. 74 (1727: försmädt)). vbalsbst. -AN (†, JGOxenstierna 4: 358 (1815), KFKarlson (1874) hos Börk Darius 65), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ERI (se avledn.), -NING (†, Lind (1738), Nordforss (1805)); -ARE, -ERSKA, se avledn.
sårande l. skymfligt l. föraktfullt l. hånfullt klandra l. förringa (ngn l. ngt) l. yttra sig om (ngn l. ngt) l. tilltala (ngn); (för)håna, begabba; skymfa; äv. liktydigt med: häda (se d. o. a); i sht förr äv. allmännare: klandra l. uttala sig nedsättande om (ngt); äv. dels med sakligt subj. betecknande tunga o. d., dels i p. pr., om ngt sakligt: som innebär l. medför smädelse l. smälek, dels abs.: utfara i l. utslunga smädelser l. skymford o. d. Öffver heele boken .. (dvs. J. Magnus’ historia), ther honum nogit beqvemeligit tilfälle giffves, laster, häder och smäder (författaren) uthan all sanningh .. vårtt christelige regement. G1R 25: 185 (1555). Hwilken Herrens Nampn smäder, drucken eller nöchter, och kan öffuertygas medh twå wittnen. Han skall döden döö. SvFlH 1: 368 (i handl. fr. 1644; enl. hskr.). (Den sanna äran) jämna stigar träder, / Och viker ej en hårsmon af, fast tadel-tungan smäder. Liljestråle Fid. 18 (1772). (J.) Svanberg hade i unga år förmodligen ordentligt studerat sin Kant, men smädade den nyare tyska filosofien. Svanberg RedLefn. 152 (1882). En engelsk styrman .. som .. skymfar och smädar på ett härför väl inrättat språk. Holmström LändStränd. 1: 17 (1913). Ackté Jalander 178 (1932; i p. pr., i pl., om tillmälen). Medicinens reformator Paracelsus blev .. både firad och smädad, och gällde än som ett banbrytande snille, än som en fräck bedragare. Hewe VälsignVäxt. 42 (1939). Det är tragiskt att höra .. (Hj. Gullberg i dikten Modersmål) smäda det språk han brukar med sådant mästerskap. Björck K12Stövl. 70 (1954). — jfr FÖR-SMÄDA o. O-SMÄDAD. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. smäda ngn som ngt, skälla ngn för ngt. Smädar mig någon som narr, så får han så heta tillbaka. Adlerbeth HorSat. 67 (1814).
b) (numera föga br.) i uttr. smäda ngn till ära och rykte, nedsvärta l. smutskasta ngns goda namn o. rykte. Gustaf II Adolf 126 (1616).
c) (†) i uttr. smäda på l. emot ngn l. ngt, smäda ngn l. ngt. (Nattvardens sakrament) administreras på samma sätt (hos de grekisk-ortodoxa ingermanlänningarna) som hoos oss (svenskar), hvarföre haffva dee då smädt på vår religion? RP 8: 419 (1640). I synnerhet förmante .. (G. I) de Evangeliske Predikanter, at .. icke smäda på Påfven eller Prelaterne. Dalin Hist. III. 1: 116 (1761). EtnolKällskr. 2: 196 (i handl. fr. 1822: emot).
B: SMÄDE-ANDE l. (i bet. 3) -ANDA. (smäde- 1759—1852. smädes- 1750) (†)
2) om person som smädar l. har benägenhet att smäda. KulturbVg. 2: 166 (1759). Annerstedt UUH Bih. 5: 61 (i handl. fr. 1780).
3) om sinnelag l. inställning som utmärkes av lust l. begär att smäda. Drif (ur ditt hjärta) smädes-andan ut, som gäckeri bedrifwer / Med alt hwad heligt är. Kolmodin QvSp. 2: 201 (1750). Hwasser VSkr. 3: 77 (1838). —
-ARTIKEL. (smäde- 1921 osv. smädes- 1909) om artikel (se d. o. II d γ) vari ngn l. ngt smädas. SD(L) 1909, nr 348, s. 5. —
-BILD. om bild (se bild, sbst.1 1 c) som smädar ngn l. ngt, vrångbild, illvillig karikatyr. 2NF 13: 937 (1910; om smädekrucifixet). Zetterström 25År 244 (1931). —
-DIKT. om dikt vari ngn l. ngt smädas, niddikt; förr särsk. om sådan dikt i makaronisk språkform. Serenius Ll 3 b (1734, 1757; om makaronisk dikt). Olsson Fröding 220 (1950). —
-DRAPA. (smäde- 1865 osv. smädes- 1915) (i vitter stil, ålderdomligt) jfr -visa. VRydberg (1865) hos Warburg Rydberg 1: 613. —
-FOLK. (numera bl. tillf.) folk (se d. o. 3, 3 h) l. ”trupp” som smädar. Nordenflycht QT 1745, s. 79. —
-FULL. (smäd- 1784—1845. smäde- 1665 osv. smädes- 1737) (i sht i vitter l. högre stil) om ngt sakligt: som uttrycker l. innehåller l. innebär l. medför en skymf l. hån l. smädelse l. förolämpning o. d., skymflig l. hånfull l. (för)smädlig l. förolämpande o. d.; stundom äv. om person: smädande l. smädelysten l. hånfull l. försmädlig (se d. o. 2) o. d.; äv. ss. adv.: (på ett) skymfligt l. hånfullt (sätt), med hån l. förakt. Smädefulla ord, uttryck, uttalanden. Ett smädefullt straff. En smädefull död. Stiernman Com. 3: 323 (1665; i pl., om skrifter). KyrkohÅ 1901, s. 154 (1760; om människa). Lenngren (SVS) 2: 43 (1781; ss. adv.). Den smädefulla dag skulle obevekligt komma, då .. (läraren) stod inför klassen beslagen med okunnighet. Swensson Hoffm. 109 (1935).
Avledn.: smädefullhet, r. l. f. (i sht i vitter l. högre stil, numera bl. mera tillf.) Ekblad 228 (1764). —
-FÅGEL. (†) bildl., om person som smädar l. har benägenhet att smäda. Murbeck CatArb. 1: 530 (c. 1750: smäde- och lögne-foglar). —
-GLAFS? (†) smädande gläfs (se gläfs, sbst.1 2)? Achtas eij hwad .. ähretiufwar och lögnesmedar .. oss på Ryggen .. wår .. heder angrijpa, annat än som Afwundz smäde och hunda-glaffs. HdlCollMed. 1697, s. 967. Anm. Möjl. innehåller språkprovet en ssg avunds-smäde, avundsamt smädande, där senare leden är ett eljest icke anträffat sbst. smäde med bet.: smädande; jfr smäda, sbst. —
-GLOP. (numera bl. tillf.) om glop som smädar l. har benägenhet att smäda; jfr -fågel. Hasselroth Campe 250 (1794). —
-INFALL~02 l. ~20. (i vitter l. högre stil) smädande infall (se d. o. 6 a). Hasselroth Campe 215 (1794). —
-KALK. (smädes- 1915) (i vitter l. högre stil) bildl., i uttr. som betecknar att ngn utsätts för smädelser; jfr kalk, sbst.1 I b β α’. Högberg Storf. 149 (1915). —
-KAMPANJ. om kampanj (se kampanj, sbst.2 3 a, b) vari ngn l. ngt smädas. Utsättas för en (systematisk) smädekampanj. Inleda en smädekampanj mot ngn l. ngt. 2NF 37: 685 (1925). —
-KRUCIFIX. om den på en husvägg på Palatinen inristade teckning från 2:a—3:e årh. e. Kr., som föreställer en på ett kors upphängd man med åsnehuvud o. en gestalt knäböjande bredvid o. som anses vara att fatta ss. ett hån mot de kristna; i sht i sg. best.; jfr -kors, spott-krucifix. 2NF 14: 1079 (1911). —
-KÄFT. (†) om smädande käft; äv. metonymiskt, ss. skymford till person som smädar l. har benägenhet att smäda. Fördömda smädekäfft. TRudeen Vitt. 251 (1686). Hvem tör nu hoppas frid för tina smädekäftar? Därs. 205 (c. 1690). —
-KÖR. kör av smädelser l. smädare. I smädekören inblandas även andra (tonfall). Upsala(A) 1929, nr 133, s. 2. —
-LJUD. (i vitter l. högre stil) om smädande ljud (se ljud, sbst.1 2 h), närmande sig l. övergående i bet.: smädelse(r); jfr -läte. Wallin FörslPs. 150 (1816); jfr Ps. 1937, 343: 2. Hvad bryr mig verldens hån och smädeljud, / Blott du .. (min älskade) till mig ditt öga vänder. Östergren Dikt. 120 (1871). —
-LUST l. -LUSTA. lust att smäda. Lind 1: 1077 (1749). Då ryska Czaren af Smädelust skrifvit, att Gustaf I var en småländsk bondes son, kunde (osv.) BL 20: 63 (1852). —
-MUN. (i vitter l. högre stil) om smädande mun; äv. metonymiskt, ss. skymford om l. till person som smädar l. har benägenhet att smäda; äv. mer l. mindre bildl.; jfr -trut. Gudh skickar thet så allment, at .. Qwinnehädare och Smädemunnar blifwa aff alla Menniskior förhatade och tagha en ond Endelycht. Schroderus Albert. 3—4: 334 (1638). SColumbus Vitt. 90 (c. 1678; bildl.). Sj, Bessus smjlar nu i hiärtans glader Mjn, / Og med sin smäde-mun mig i min Band åtalar. Börk Darius 494 (1688). —
-NAMN. smädande l. skymfande namn, öknamn l. spenamn. UUKonsP 5: 229 (1660). ”Synålen” var det smädenamn varmed ungdomen tog hämnd på kristendomslektorn. Swensson Willén 47 (1937). —
-ORD. (smäd- 1638—1818. smäde- 1615 osv. smädes- 1584—1759) smädande l. skymfande ord (l. uttryck), smädelse l. skymford l. okvädinsord l. glåpord. Slunga, slänga, kasta smädeord efter ngn. VgFmT II. 2—3: 99 (cit. fr. 1584). När .. (den kristne trälen) någon gång passerade hednatemplet gick han hastigt och svarade inte på de smädeord som tempeltjänarna ropade efter honom. Fridegård Offerrök 172 (1949). —
-PENNING. (förr) om penning (se d. o. I 3 g α) med smädande l. skymfande inskription l. bild. Ziervogel Förel. 21 (1772). —
-PIL. (numera bl. tillf.) bildl., om smädelse som träffar ngn som en pil. Nordencrantz Arc. 362 (1730). —
-SKOTT. (smäd- c. 1740. smäde- 1746—47) (numera bl. tillf.) bildl., om smädelse som träffar ngn som ett skott. Min vän, om äran dig vil biuda i sin sal, / Så vet at afund står på post i alla hörnen, / Och måttar efter dig med smädskott och förtal. JGHallman Vitt. 227 (c. 1740). Nordenflycht QT 1746—47, s. 147. —
-SKRIFT. (smäd- 1801. smäde- 1588 osv. smädes- 1756. smädo- 1658) om skrift vari ngn l. ngt smädas, nidskrift. 2SthmTb. 7: 416 (1588). Under inflytande af den romerska rätten förblef ända in på 1800-talet smädeskriften l. den s. k. paskillen behandlad som en särskildt svår form af ärekränkning. 2NF 19: 949 (1913). —
-SKRIVARE. person som skriver smädeskrifter l. smädeskrivelser o. d., nidskrivare; jfr -skribent. SC 1: 211 (1820). Odhner G3 1: 83 (1885). —
-SKRIVERI10104 l. 30~102. om handlingen l. verksamheten att författa smädeskrifter l. smädeskrivelser o. d., nidskriveri. Strindberg Brev 6: 376 (1888). —
-SPRÅK. (numera föga br.) smädande tal l. framställning l. uttryck o. d. Lundberg Paulson Erasmus 202 (1728). Ahlman (1872). —
-TAL. om smädande tal; särsk. (numera mindre br.): smädefullt yttrande l. smädefulla ord l. smädefullt sätt att tala. RP 1: 233 (1629). Med sådant smäde-tal (dvs. tal om mänsklig dårskap) fördristar du dig visa, / At man bör åsnan mer, än en Magister prisa? Triewald Lärespån 80 (c. 1710). Af hopens jubelrop och smädetal / Vildt öfverröstades martyrens qval. Cygnæus 9: 179 (1853). TySvOrdb. 2015 (1932). —
-TITEL. (numera bl. tillf.) smädande l. skymfande titel l. beteckning o. d. Lind (1749). Chydenius 343 (1778). —
-TROLL. (†) om elak l. illvillig person som smädar l. har benägenhet att smäda; anträffat bl. i pl. Kolmodin QvSp. 2: 156 (1750). —
-TRUT. (numera föga br.) = -mun. Hur’ rasa medlertid (dvs. när Jesus hänger på korset) the illska smäde-trutar? / Hör på! Brenner Pijn. 109 (1727). Tag nu och dräm igen smädetruten på dem riktigt en gång! Högberg Fåg. 62 (1912). —
-TUNGA. (i sht i vitter l. högre stil) smädande tunga; äv. metonymiskt, ss. skymford om l. till person som smädar l. har benägenhet att smäda; äv. mer l. mindre bildl. De som .. (honom) så oskyldigt angripit, torde för sin smäde tunga, niuta sin argheets för tiänst till godo. VDAkt. 1735, nr 5. (Den helige Ande skall bistå eder) när .. hela werlden är eder emot, och djäfwulen ansätter eder, samt med sina förgiftiga smädetungor talar det wärsta om eder. Borg Luther 2: 13 (1753). Smädetunga .. (dvs.) smädare. Weste FörslSAOB (c. 1815). —
-VISA. smädande visa, nidvisa; jfr -dikt. AdP 1789, s. 39. Den gamla Smädewisan om brölloppet på Näs i Adellöfs Socken, der alla gästerna hade djurs namn. SvLitTidn. 1816, sp. 198.
C [ssgstypen har möjl. uppkommit efter mönster av sådana ssgr som okvädes-ord] (numera föga br.): SMÄDES-ANDA, -ARTIKEL, -DRAPA, -FULL, -GLOSA, -KALK, -ORD, se B. —
-SKRIFT, se B. —
D (†): SMÄDO-SKRIFT, se B.
SMÄDARE, m.//(ig.) [jfr fsv. forsmädhare, föraktare, o. dan. smæder] person som smädar l. har benägenhet att smäda; äv. liktydigt med: hädare; ofta föregånget av bestämning i genitiv betecknande den l. det som smädas; jfr försmädare. Serenius E 4 a (1734). Religionens smädare och undergräfvare. Kellgren (SVS) 4: 200 (1781). 1734 års lag var mycket sträng mot smädare och begabbare. SvFolket 6: 69 (1938). (Teaterkritikern) blev .. en smädare under camouflaget av ett kritiskt patos. Siwertz Pagoden 52 (1954).
SMÄDELSE, se d. o. —
SMÄDERI104, n. [jfr d. smæderi] (numera föga br.) smädande; äv. övergående i konkret anv., om smädligt yttrande l. smädelse(r). Sylvius Mornay 606 (1674). (Han) wände sitt brinnande Hath ifrån then som honom smädat hade, in på then som Smäderijet intet straffa wille. Dens. Curtius 102 (1682). Wärjan och machten bör man bruka emot sin Fiende, men medh smäderij och föracht intet strijda emot them, som .. äre medh Döden afgångne. Därs. 191. —
SMÄDERSKA, f. [jfr fsv. forsmädhirska, föraktare; delvis till smädare] (numera bl. tillf.) kvinnlig smädare; jfr försmäderska. Wikforss 2: 23 (1804). Atterbom SDikt. 1: 250 (1837). —
SMÄDESAM, adj. (numera mindre br.) särsk. om ngt sakligt (i sht ord): smädande l. skymflig; äv. ss. adv. LMil. 1: 237 (1683; i pl., om ord). Hammarsköld, om hvilken du (dvs. Tegnér) yttrar dig litet smädesamt, är ett godt hufvud .. och har verkligen alldeles ovanliga kunskaper. Agardh (1809) i 2SAH 49: 502. —
SMÄDIG, adj. (tillf.) om ngt sakligt: smädande l. skymfande; jfr försmädig. DN(B) 1958, nr 87, s. 6. —
SMÄDLIG, se d. o.
Spalt S 7778 band 28, 1979