| Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SKAL ska4l, sbst.1, n. (TullbSthm 21/8 1578 osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) r. l. m. l. f. (LPetri Luther Nattw. B 1 a (1558: skalen, sg. best.), FoF 1914, s. 35 (: sin skal); jfr 4Mos. 6: 4 (Bib. 1541: skalena; ovisst)); best. -et, ss. r. l. m. l. f. -en; pl. = (Risingh LandB 81 (1671) osv.), ss. r. l. m. l. f. -ar (Dalin Arg. 2: 253 (1754), VDAkt. 1794, nr 519), ss. r. l. f. -or (IErici Colerus 1: 310 (c. 1645), Månsson Rättf. 1: 12 (1916)) ((†) -er LPetri ChrPina E 6 a (1572), Linné Diet. 2: 182 (c. 1750)).
1) om olika slag av organiska bildningar som utgöra ett hölje omkring l. ett täcklager över (en viss del av) ett djur l. ett ägg l. en växtdel; ngn gg äv. om liknande bildningar med annan funktion (se närmare under a o. c); äv. om sådana bildningar som avlägsnats från l. utgöra rester av djur(del) l. ägg l. växt(del), särsk. ss. avfall (i denna anv. ofta koll.) l. ss. material för tillverkning av olika föremål (i denna anv. ofta ss. ämnesnamn). — jfr KALK-, KISEL-, KITIN-SKAL m. fl.
a) om jämförelsevis hård, kalkrik l. kitinartad bildning som helt l. delvis omsluter kroppen l. ett kroppsparti hos vissa djur, t. ex. kräftdjur, musslor, snäckdjur; stundom äv. om liknande bildningar inuti kroppen hos vissa djur (t. ex. ”valfiskfjäll” hos bläckfisk); äv. (i ssgn PUPP-SKAL l., tillf., elliptiskt för denna) om det av en vävnad av trådar bestående höljet kring en puppa. Fälla skalet, om kräftdjur: befria sig från l. förlora sitt gamla skal. Ömsa, skifta, byta skal, om kräftdjur: befria sig från l. förlora sitt gamla skal o. få ett nytt. Krypa ur skalet, om snäckdjur: helt l. delvis komma fram ur snäckan. Fossila skal. Vid kokning av kräftor blir skalet rött. VarRerV 55 (1538). För tretio år sedan brukade de i Irland at bränna skahl til kalk och giöda åkren med. Serenius EngÅkerm. 162 (1727). Alla Snäckor och Muslor i hafwet, med deras Slägtingar, bygga sig af hafs-watnet skahl och hus, som äro intet annat än kalk. Linné Sk. 335 (1751). Under huden .. finna vi hos Sepia ett inre skal, som stundom går under namn av ”valfiskfjäll”, en oval kalkbildning av komplicerad byggnad. 4Brehm 15: 12 (1931). Sköldpadd, pärlemor samt skal av musslor och snäckor, oarbetade, (äro) fria (från tull). Tulltaxa 1939, s. 15. I juli— augusti ömsar hummern skal. Hasslöf SvVästkustf. 106 (1949). Snäckorna har alltid väckt människornas förundran och förtjusning. .. De lade örat till det tomma skalets mynning och hörde sången av det eviga, havsbrusande världsalltet. Kulturen 1951, s. 3. — jfr BLÄCKFISK-, DJUR-, FISK-, HUMMER-, KRABB-, KRÄFT-, MASK-, MUSSEL-, OSTRON-, PUPP-, PÄRLEMOR-, PÄRLMUSSEL-, RYGG-, RÄK-, SEPIA-, SNIGEL-, SNÄCK-, TRILOBIT-SKAL m. fl. — särsk.
α) (i fackspr. numera bl. tillf.) om det pansar (bestående av en inre benkapsel o. en yttre hornkapsel) som innesluter en sköldpadda. Forsius Phys. 32 (1611). (von Platen) presenterade .. skal och lemningar af sköldpaddor upgräfde i Östergöthland. Berzelius Brev 14: 11 (1820). 2SvUppslB 26: 604 (1953). — jfr BEN-, RYGG-, SKÖLDPADDS-SKAL.
β) om täckvinge hos insekt; numera bl. i ssgr. VetAH 1744, s. 2. Berzelius Kemi 6: 763 (1830). — jfr VING-SKAL.
γ) i överförd anv., om skaldjur; särsk. (o. numera bl., i vissa trakter) om mussla. Schroderus Comenius 91 (1641). Solen .. tilreeder .. Pärlor och kostelige Steenar i Ostror och andre Skahl. Risingh LandB 81 (1671). Har man icke tillräckligt med agn med sig (för storsjöfisket), går man .. in i fjordarna och tar skal, blåmusslor, med rivor. SvKulturb. 3—4: 237 (1930). — jfr KLÖV-SKAL.
δ) (i sht i vitter stil) bildl. (jfr d, 2).
α’) [delvis äv. med anslutning till b] i sådana uttr. som krypa ur skalet (jfr b α) l. våga sig fram ur sitt skal, (våga) visa sig l. framträda, (våga) visa sitt rätta jag; bli tillgänglig l. öppen o. d. (Alfhilds) kärlek vågade sig slutligen helt obekymrad fram ur sitt skal. Lundegård Tit. 86 (1892). SvHandordb. (1966).
β’) i sådana uttr. som krypa in i sitt skal (äv. krypa i skal), dra sig in i l. inom sitt skal, sluta sig inom sitt skal l. ett skal, dra sig undan yttervärlden l. kontakten med andra människor, sluta sig inom sig själv, bli tillknäppt l. reserverad l. otillgänglig l. förtegen o. d. Hr Schechta .. ville .. nu vara qvitt från alt vidare besvär .. (i målet mot ”manufakturisten” Hedman) och åter krypa in [i] sitt förra skal igen samt der .. afbida, hvad den aldrahögste beslutit att låta gå öfver oss. 2RARP 17: 240 (1747). Åtskilliga omständigheter .. ha gjort honom till en skygg och ömtålig natur, som lätt kryper i skal när han plågas af något. Norlind Hell 2: 211 (1913). (En pojke i uppväxtåren) är ej säker på sig själv, drar sig därför inom sitt skal, blir blyg och kantig. Nilsson FestdVard. 32 (1925).
b) om ett äggs ytterhölje; dels om det jämförelsevis hårda o. sköra, kalkrika ytterhöljet till ett fågelägg, dels om det läder- l. hinnartade ytterhöljet till ägg från vissa andra äggläggande djur (t. ex. ormar, myror) l. (i ssgn ROM-SKAL l. elliptiskt för denna) om den hinna som omger ett romkorn. En kyckling, som nyss krupit ur skalet. Schroderus Comenius 147 (1639). Bland (myrorna) .. woro flera helt unga. De hade nysz krupit ur sitt skal. Topelius Lb. 1: 7 (1860). De flesta kräldjuren utvecklas ur ägg ..; de .. äro inneslutna i ett läderartat, ofta tänjbart skal. 4Brehm 10: 15 (1927). Ett (höns-)ägg består av skal, skalhinna, äggvita och äggula. StKokb. 151 (1940). — jfr ROM-, ÄGG-SKAL. — särsk. bildl. (jfr d, 2).
α) (numera bl. tillf.) i uttr. krypa (förr äv. träda ut) l. kläckas ur skalet o. d. (jfr β, γ, a δ α’), födas, komma till världen; framträda (öppet l. ss. ngt färdigskapat o. självständigt); äv. om ngt sakligt: framkomma l. släppas ut (ss. ngt färdigt) o. d. Den fin’s ännu ej född ell’ utur skalet kläckter, / Som, efter sin förtiänst, sin Konung gåfwor gier. Frese VerldslD 128 (1715, 1726). Ministèrens förslag kröp ur skalet. Crusenstolpe Ställn. 13: 86 (1848). Ljunggren Est. 2: 225 (1860: har .. trädt ut ur skalet).
β) (numera bl. tillf.) i uttr. ngra äro kläckta ur samma skal, ngra ha samma ursprung l. föräldrar. Kolmodin QvSp. 1: 468 (1732).
γ) (numera föga br.) i uttr. ngn har nyss krupit l. är nyss kommen ur skalet o. d., ngn är ung o. omogen l. ”grön” o. d. En yngling, nyss kommen utur skalet. NoraskogArk. 5: 336 (i handl. fr. 1729). Han, hon har nyss krupit ur skalet. Weste FörslSAOB (c. 1815).
c) om ytterhöljen av olika slag omkring växtdel; särsk. dels om det hårda, träaktiga ytterhöljet kring kärnan av en nöt l. stenfrukt, dels om det yttre, köttiga höljet (yttre delen av fruktväggen) kring vissa stenfrukter (t. ex. valnötter) l. den köttiga l. läderaktiga kapselväggen hos vissa växter (t. ex. hos hästkastanj l. kardemumma), dels om det tunna, jämförelsevis sega ytterhöljet kring köttiga frukter l. bär l. potatis l. kring köttiga rotdelar l. det tjocka o. mjuka ytterhöljet kring en citrusfrukt (t. ex. apelsin) l. en banan, dels om den jämförelsevis tunna o. sega hinna som bildar ytterväggen av ett frö l. om de jämförelsevis tunna o. hårda blomfjäll som hos säd o. d. bilda agnarna; i sht förr äv. om de valvler som bildas, då ett fröhus öppnar sig, l. om de knoppfjäll som omge en knopp. Hästkastanjens skal är mjukt och taggigt. Ett duväpple med rött skal. Av sädeskornens skal får man vid förmalning kli. Koka potatis med skalet på. Ärterna kokas, till dess de släppa skalet, dvs. till dess skalet lossnar. (Nasiren får) icke äta thz aff wijnträä giordt är, huarken wijnbäärs kernana eller skalena. 4Mos. 6: 4 (Bib. 1541). Mandell med skall. 2VittAH 8: 120 (1578). Knoppen öpnar sina skal. GFGyllenborg Vitt. 1: 186 (1759, 1795). Ett moget Frö består af Kärnan och Skalet. Hartman Naturk. 109 (1836). När citronen är utpressad, kastar man skalet på gatan. Granlund Ordspr. (c. 1880). Frukten (hos sälg) är en enrummig, mångfröig kapsel .., som vid mognaden i spetsen öppnar sig med 2 skal. Forssell InlBot. 49 (1888). Junkerpotatis .. har .. runda knölar, hvitt kött och rödt skal. LAHT 1893, s. 83. Zetterström VärldHj. 39 (1942; om bananskal). — jfr AGN-, APELSIN-, BLOM-, BÖN-, CITRON-, DRUV-, FRUKT-, FRÖ-, KAKAO-, KAPSEL-, KASTANJ-, KORN-, LÖK-, MANDEL-, NÖT-, OLLON-, PEPPAR-, POTATIS-, PÄRON-, RIS-, ROV-, SÄDES-, VALNÖTS-, ÄPPEL-, ÄRT-SKAL m. fl. — särsk.
α) (†) om balja hos ärtväxt; särsk. i uttr. gå i skal, om ärtväxt: ha utvecklat sig så långt att baljorna börja utbildas. VarRerV 42 (1538). Tagh gröna Bönor och siudh them, doch icke medh Skalen. Kockeb. A 8 b (1650). Ärter, bönor ligga innom ett skal som kallas skida. Weste FörslSAOB (c. 1815). Gå i skal (som ärter). ÖoL (1852). jfr ÄRT-SKAL.
β) (numera knappast br.) om barken på (stam l. gren av) träd l. buske. Spegel 405 (1712). Skal på trä, äller bark. Schultze Ordb. 4182 (c. 1755). Lindfors (1824).
d) (utom i γ i sht i vitter stil) i bildl. anv. av a, b o. (i sht) c (jfr 2), dels för att beteckna ngt som utgör ngts yttre hölje l. yta l. utanverk till ngt l. yttre ram omkring ngt l. om ngts yttre form l. om det sätt på vilket ngn uppträder utåt l. ngt framträder l. ter sig l. om ngt som bl. är yttre sken o. d., dels (med särskild tanke på ett tomt skal l. ett avfallsskal) ss. beteckning för ngt värdelöst l. innehållslöst o. d.; ofta i förb. med (ss. motsats till) kärna (se KÄRNA, sbst.1 3). Han har ett skrovligt skal, dvs. är till det yttre tvär l. kantig l. butter o. d. Under det hårda skalet dolde sig en ytterst känslig natur. Han såg bara till skalet, dvs. till det yttre. Icke hålla sig till l. stanna vid skalet. Taga skalet för kärnan. LPetri Luther Nattw. B 1 a (1558). En utwärtes och til skalet ringa Nyårs-Gåfwa, men til kärnan och innehållet dyrbarare Skänck, än Himmel och Jord. Runius (SVS) 2: 54 (1706). Sök i allt blott sjelfva kärnan; / Skal är allt, som bräcks. Böttiger 2: 83 (1857). Detta utrop, som mot hennes vilja bröt igenom konvenansens hårdnade skal .., rörde öfversten. Topelius Vint. I. 1: 209 (1859, 1880). Den rent grekiska civilisationen var .. i Byzans blott ett skal, som under tidernas lopp blev allt tunnare. Schück AllmLittH 1: 5 (1919). (Officers-)Uniformen var just det rätta skalet kring hans lätta cynism och ljusa försmädlighet. Siwertz Sel. 1: 138 (1920). Här nere är en smärtans dal, / Vår hydda är ett bräckligt skal, / Av stoft vår dräkt. NPs. 1937, 140: 2. — särsk.
α) med särskild tanke på att skalet av en nöt o. d. måste brytas l. brista sönder l. avlägsnas för att kärnan skall komma fram l. bli synlig l. tillgänglig; äv. (numera bl. tillf.) i uttr. öppna ett skal. Jesus öpnade strax detta skal, och wisade hwad för en nyttig kärna der inneslöts (dvs. han förklarade liknelsen). Bælter JesuH 5: 600 (1759). Så måste Gud bryta det hårda skal af likgiltighet, trots och sjelfgodhet, som betäckte mensklighetens hjerta och skiljde det från Gud. Rudin 1Evigh. 1: 682 (1873, 1878). Då jag på sedvanligt sätt skulle tacka för allt det vackra som jag blivit föremål för, brast det hårda skalet och tårarna kom. Järnvägsminn. 78 (1952).
β) med särskild tanke på att ett skal blir värdelöst, när kärnan borttagits; särsk. i sådana uttr. som ett skal utan kärna, ett tomt skal. (Sakramentarierna) taga bortt kernan oc lata skalerna bliffua quarra. LPetri ChrPina E 6 a (1572). Rådets myndighet var ett skal utan kärna. Carlson Hist. 3: 95 (1874). Tänk om jag går omkring här bland turisterna och blir ett sådant där tomt skal! Siwertz Tråd. 98 (1957).
γ) (vard.) i uttr. inte ett skal o. d., inte ett dugg l. dyft, inte det minsta. Jag har tröttnat på honom. Jag bryr mig inte ett skal om honom längre. Oterdahl Skolfl. 222 (1924). Hon hade en mamma, som inte gjorde ett skal. Krey-Lange KolumbÅterk. 176 (1933).
2) oeg. l. bildl., om konkret föremål l. bildning som i ett l. annat avseende liknar ett skal (i bet. 1) l. fyller samma funktion som ett sådant l. utgör ett (en) skalliknande hölje l. skorpa l. hinna l. ett yttre skelett o. d. (Järnet) får .. hwar gång (under de olika glödgningsmomenten) ett nytt skal af Slaggspån. Rinman JärnH 212 (1782). (Byggnaden) består af ett yttre skal af gjutjern. TT 1874, s. 268. Projektilen består af ett yttre skal samt en ihålig kärna. Holmberg Artill. 3: 136 (1883). Lewis tänker sig elektronerna ordnade kring atomkärnan i bestämda koncentriska ”skal”. Det yttersta ”skalets” elektroner kallas valenselektroner. 2NF 38: 1154 (1926). — jfr DIAMANT-, GLÖD-, KNAPP-, MIN-, PLAST-, SOL-SKAL m. fl. — särsk.
b) geol. om vartdera av de båda koncentriska skikt som omge jordklotets kärna l. om ett övre l. yttre lager av en geologisk formation, t. ex. av en rullstensås. Jordklotets skal. Scheutz Jord. 124 (1856; rubrik). Med afseende på sin inre byggnad kunna rullstensåsarna betraktas såsom bestående af tvenne delar, .. nemligen den inre stommen eller kärnan .. och den yttre omklädnaden eller skalet. SvGeolU C 1: 92 (1868). Därs. Ca 6: 330 (1915). — jfr SIMA-SKAL.
c) byggn. o. tekn. om vägg l. ytterbeklädnad som täcker en annan, innanför l. bakom denna befintlig vägg l. om var o. en av de två väggar som tillsammans bilda en hålmur (ofta med en fyllning av något slag mellan väggarna); särsk. om sådan vägg som delvis är bärande. (De normandisk-gotiska kyrk-)murarnes fördelning i två skal med tomt mellanrum. Hahr ArkitH 255 (1902). På vanligt medeltidssätt äro murarna uppförda med två skal och mellanliggande kärna af oregelbundna mindre stenar i ymnigt kalkbruk. Ekhoff StClem. 41 (1912). SoldUndFlygv. 1944, s. 206 (på flygplan).
(1 a) -AVLAGRING~020. avlagring av fossila djurskal; ofta konkret, om den därvid uppkomna formationen l. anhopningen. Lindström Lyell 127 (1857). —
(1 a) -BACKE. (numera föga br.) (jämförelsevis hög) skalbank. SamlRönLandtbr. 2: 31 (1777). Holmström Skån. V (1865). —
(1 a β) -BAGGE. entomol. insekt tillhörande ordningen Coleoptera, försedd med täckvingar; i pl. äv. ss. benämning på ordningen. Retzius Djurr. 27 (1772; i pl., om ordningen Coleoptera). Skalbaggarne äro talrikast af alla insekter. Rebau NatH 1: 585 (1879). Den som vänder en skalbagge rätt, honom varder sju synder förlåtna. Levart Nov. 98 (1901). jfr bombarderar-, hallon-, kolorado-, potatis-, rov-, vatten-skalbagge. särsk. [möjl. äv. anslutet till skala, v.2] (†) bildl., om cyklist. NNisse 1892, nr 28, s. 1.
-artad, p. adj. som liknar en skalbagge; särsk. entomol. i uttr. skalbaggsartade insekter, ss. benämning på den till vinginsekter hörande gruppen Coleopteroidea omfattande ordningarna vridvingar (Strepsiptera) o. skalbaggar (Coleoptera). 4Brehm 13: 240 (1930).
-kvalster. entomol. parasitkvalstret Pergamasus crassipes Lin., som på larvstadiet gärna hakar sig fast vid någon insekt, ofta en skalbagge. 1Brehm III. 2: 205 (1876).
-samlare. person som (t. ex. i vetenskapligt syfte) samlar in l. samlar på skalbaggar. Hector Saml. 12 (1918).
-släkte. entomol. insektssläkte av ordningen Coleoptera. Sundström Darwin Menn. 1: 258 (1872).
-svart. som har den (skimrande) svarta färg som utmärker flertalet skalbaggar. En olivhyad flicka med skalbaggsvart hår och odaliskögon. Nerman Service Bluffm. 245 (1925).
(1 a β) -BAGGERI, n. [avledn. av -bagge slutet] (†) om cykelåkning l. cykelsport. NNisse 1892, nr 36, s. 1. —
(1 a) -BERG. (numera föga br.) (jämförelsevis hög) skalbank. Linné Vg. 197 (1747). NF 2: 785 (1877). —
(1) -BETÄCKNING. täcklager l. hölje av skal. Foraminiferernas skalbetäckning. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 155. Elfving Kulturv. 106 (1895; på potatis). —
(1) -BETÄCKT, p. adj. (numera föga br.) = -beklädd; särsk. till 1 a. Den skalbetäckta snigeln. Hagberg Shaksp. 6: 230 (1849). särsk. (†) till 1 a β, = -vingad. VetAH 1798, s. 144. —
(1, 2) -BILDNING. bildning av skal; ofta konkret, om skal ss. ämne l. material. Thorell Zool. 1: 131 (1860). 2NF 1: 859 (1903; konkret). Själva skalbildningen är kärnpunkten i skalformningsprocessen. Gjuteriet 1953, s. 4. —
(1) -BORR. (i fackspr.) borr med skal- l. skedformigt skär, skedborr. Landsm. XVIII. 1: 12 (1912). —
-BOTTEN.
1) geol. till 1 a: botten (havsbotten l. jordgrund) som l. vars övre lager består av skalgrus. Lilljeborg Fisk. 1: 748 (1884). Denna ormstjärna .. syntes vara allmänt förekommande på skalbottnen vid Knähaken. FoFl. 1947, s. 71.
(1 c) -BRÄNNA. (i fackspr.) vid lagring uppträdande sjukdom hos äpplen, kännetecknad av bruna, oregelbundna fläckar på skalet. SvVäxtförädl. 2: 28 (1951). —
-BYGGNAD.
(1 a) -BÄRANDE, p. adj. om djur: försedd med skal l. snäcka. Dalin (1854). Skalbärande rhizopoder. LAHT 1931, s. 565. —
(1) -DEL, sbst.1 (sbst.2 se skala, sbst. ssgr). del av skal l. (vanl.) om den del (av ngt) som utgöres av skal; särsk. till 1 c. Post KoprJordb. 8 (1862). (Efter förmalningen) passerar den rensade säden maskiner för avlägsnande av groddar och skaldelar. Förbundet 1911, nr 11, s. 6. —
(1 a) -DJUR. [jfr t. schaltier] sammanfattande benämning på djur som äro försedda med ett fast skal; numera bl. om djur som äro täckta av ett fast kalkskal l. ett kitinskal med varierande mängd kalkinlagringar (t. ex. snäckdjur, musslor, högre kräftdjur) o. ofta med särskild tanke på djur av hithörande slag vilkas kött ätes (hummer, kräftor, räkor, krabbor, ostron o. musslor). Skaaldiur kallar man the som medh skaal betäckte äre, och the äre antingen fullkomlighe diwr .. medh fullkomlighe ledamoter, såsom Skaalpaddan, humbror, Krabbor. .. Eller äre the ofullkomlighe, them man kallar wäxtediwr. Forsius Phys. 158 (1611). (Plats ledig för) Delikatessman el. dam som kan sälja delikatesser av olika slag (ss.) skaldjur, lax, finare kött m. m. DN(A) 1964, nr 46, s. 30.
(1 a γ) -DRÄKTIG. (†) om vattensamling: vari det finnes skaldjur. VetAH 1762, s. 66 (om älv med pärlmusslor). —
(1) -FAT. fat med skal; särsk. (förr) till 1 c: i bränneri förekommande kärl för uppsamling av (potatis- o. sädes)skal o. andra avfallsprodukter vid brännvinsbränning. TT 1877, s. 28. —
(1 a) -FISK, sbst.1 (sbst.2 se d. o.).
1) [fsv. skalfisker; jfr d. skalfisk, fnor. skelfiskr, t. schalfisch samt eng. shellfish] (numera knappast br.) sammanfattande benämning på i vatten levande djur som äro försedda med skal; företrädesvis liktydigt med: skaldjur. VarRerV 55 (1538). Kräfweter äro Skalfiskar. IErici Colerus 1: 308 (c. 1645). Att fånga skalfisk såsom muslor, testæ, kräftor &c. Ferrner ResEur. 430 (1761). De fleste skal-fiskar hysa stenar eller pärlor. GT 1788, nr 59, s. 2. 2NF 38: 556 (1926).
2) (†) i pl., ss. benämning på en i tidigare zoologiskt system förekommande grupp av fiskar (Sclerodermi) med pansarliknande hud. 1Brehm III. 1: 318 (1876). —
-FORM.
1) till 1, särsk. 1 a: ett skals form; form liknande ett skals. I många växlande skalformer. Östergren (1939).
-FORMAD, p. adj.
(2) -FORMNING. tekn. Gjuteriet 1952, s. 169. Skalformning(.) Denna metod går .. till så, att man häller en torr blandning av sand och konstharts på ett varmt brätt, varvid konsthartset blir plastiskt och ett tunt lager av formmaterial häftar fast vid brättet. IngHb. 6: 670 (1954). —
(1) -FRI. som är fri från l. saknar skal; särsk. till 1 c, om förmalningsprodukt o. d. TLandtm. 1900, s. 130 (om solrosfrökaka). —
(1 c) -FRUKT. [jfr t. schalenfrucht] i sht bot. frukt omgiven av skal; särsk. dels om frukt som utgöres av en kärna omgiven av ett hårt skal (t. ex. hasselnöt), dels (förr) om frukten hos baljväxter (bönor, ärter), dels bot. om frukt hos vilken fröskal o. fruktvägg äro så fast förenade att de icke kunna skiljas åt (t. ex. hos gräs); förr äv. om frukt hos vilken fruktväggen är sammanvuxen med den omgivande blombottnen (t. ex. hos korgblomstriga växter). (Rupertus) tillät (sina munkar att äta) allenast Skaalfrucht, såsom Erter och Bönor. Schroderus Os. 2: 643 (1635). Skalfrukt (achenium) är en torr en- eller fåfröig frukt, som tätt omslutes af det med densamma sammanwäxta blomfodret. Arrhenius Bot. 209 (1845). Skalfrukter äro alla slags nötter (hasselnötter, valnötter), kastanjer, mandlar etc. Ekenberg (o. Landin) 298 (1890). —
-FÄLT.
(1) -FÄRG. färg på skal. Bonnier o. Tedin BiolVar. 247 (1940; i fråga om svarthavre). Sonesson BöndB 780 (1955; i fråga om ägg). —
(1 a) -FÖRANDE, p. adj. geol. om jordart, jordlager o. d.: vari det förekommer fossila djurskal. Skalförande leror. SvGeolU C 1: 225 (1868). —
(1) -FÖREKOMST~002, äv. ~200. särsk. geol. till 1 a: förekomst av fossila djurskal; äv. konkret, om anhopning av sådana skal. De Geer SkGeogrUtv. 58 (1896; konkret). —
(2) -GJUTA, -ning. tekn. gjuta i form framställd gm skalformning. Flera delar av Volkswagensmotorn är skalgjutna. Gjuteriet 1953, s. 9. —
-GRUND.
(1 a) -GRUS. [jfr d. skalgrus] geol. jordart bestående av sönderkrossade, fossila djurskal (ofta uppblandade med kvartssand); jfr snäck-grus. SvGeolU C 1: 48 (1868). Skalgrus af snäckor och musslor finnes i Sibbarpstrakten nästan öfverallt i vallen från de understa lagren till de öfversta. AntT XVII. 3: 15 (1904).
-HALT.
(1) -HALVA. om vardera halvan av ett skal som består av två jämförelsevis lätt skiljbara, mer l. mindre symmetriska delar. VetAH 1762, s. 74 (av mussla). Grafström Kond. 73 (1892; av valnöt). —
(1 c) -HAVRE. (numera bl. tillf.) lant. (vanlig) havre, som utmärkes därav att dess korn äro omgivna av skal som äro fastsittande vid kärnan; motsatt: skallös havre. LB 2: 338 (1900). —
-HINNA. hinna varmed ett skal invändigt är beklätt l. som närmast innanför skalet omger ngt med skal försett.
b) till 1 b: hinna som närmast skalet i ett ägg omger äggets vita. Berzelius Kemi 6: 654 (1830). StKokb. 151 (1940). —
-HUD. [jfr t. schal(en)haut]
-HÖG.
1) till 1: hög av skal, bildad t. ex. vid ätning av skaldjur l. ägg, skalning av frukt l. potatis; jfr 2. Törnblom FolkSpad. 11 (1914; om hög av potatisskal).
2) arkeol. till 1 a: avskrädeshög från nordens stenålder, bildad huvudsakligen av skal från ätbara skaldjur, kökkenmödding. 2NF 8: 863 (1907).
(1 a β) -INSEKT. [jfr eng. scale insect] (†) insekt med täckvingar, skalbagge. VetAH 1778, s. 198. Post KoprJordb. 9 (1862). —
(2) -IS. (i fackspr.) på ytan av en maskinellt avkyld trumma bildad o. från trumman avskrapad is. SvFiskelex. (1955). —
(1 a) -JORD. (numera föga br.) huvudsakligen av krossade fossila djurskal bildad jordart; jfr snäck-jord. IErici Colerus 2: 156 (c. 1645). Fennia XLVII. 8: 3 (1927). —
(2 c) -KONSTRUKTION. byggn. o. tekn. konstruktion av byggnad, flygplan, vätskebehållare, fartyg o. d., utförd på ett sådant sätt att ett i o. för sig nödvändigt ytterhölje till viss del göres bärande; äv. konkret, om ytterhöljet. HantvB I. 6: 167 (1938; i fråga om byggnad). SoldUndFlygv. 1944, s. 206 (i fråga om flygmaskin). —
(1 c) -KORN. (numera bl. tillf.) lant. varietet av sädesslaget korn, som utmärkes därav att blomfjället bildar ett skal som omger o. sitter fast vid kärnan; motsatt: skallöst l. naket korn, himmelskorn. LB 2: 305 (1900). Selander LevLandsk. 409 (1955). —
(1 a) -KRÄFTA. [jfr t. schalenkrebs] kräftdjur av (den i äldre zoologiska system förekommande) avdelningen Thoracostraca, som kännetecknas därav att alla bröstsegment l. flertalet av dem äro orörligt förenade med huvudet till ett kitin- l. kalkskal; särsk. i pl., ss. benämning på avdelningen. Thorell Zool. 2: 403 (1865; i pl., om avdelningen). —
-KRÄK. (†)
1) till 1 a: (mindre) skaldjur. Swedenborg RebNat. 1: 17 (1719). At upräkna alla de Skal-kräk, hvaraf Perlor hämtas, vore en vidlyftig onödighet. VetAH 1759, s. 140. Heinrich (1828).
2) till 1 a β: insekt med täckvingar, skalbagge. Bergman SvarVetA 5 (1769; om äppelblomvivel). Afzelius Sag. 3: 112 (1841; om nyckelpiga). —
(2) -LAV. (†) laven Lecidea testacea (Hoffm.) Ach., försedd med fjällika bålsegment. Acharius Lich. 96 (1798). —
(1) -LIKNANDE, p. adj. —
(1 c α) -LUPEN, p. adj. (†) om balj- l. skidfrukt: som bildat baljor l. skidor; jfr löpa, v.1 VIII 3. Serenius (1741). ÖoL (1852). —
(1 a) -LÅS. zool. om den mekanism varmed (det av två skalhalvor bestående) skalet hos vissa skaldjur tillslutes. NF 4: 1464 (1881). —
(1) -LÄMNING. särsk. till 1 a, konkret, om lämning bestående av fossila djurskal; vanl. i pl. SvGeolU A 1: 48 (1868). —
(1) -LÖS. [jfr t. schalenlos] som är utan skal, icke försedd med l. omgiven av skal.
a) (numera bl. tillf.) zool. till 1 a, om djur: icke skalbärande. Skallösa hafsmaskar. Rinman 1: 792 (1788). SvDjurv. 298 (1930).
c) till 1 c; särsk.
α) bot. o. lant. om korn l. kärna av vissa sädesslag: som icke är omgiven av ett efter tröskningen vid kärnan fastsittande skal; särsk. i uttr. som utgöra benämningar på olika arter l. varieteter av sädesslag med sådan kärna, t. ex. skallöst korn, naket korn, himmelskorn, skallös havre, havre av (de i Sv. icke odlade) arterna Avena nuda Lin. o. Avena sinensis Fisch.; jfr naken-havre. Skallöst Korn. Bromelius Chl. 49 (1694). Skal-lös eller Naken-Hafre. Alm(Sthm) 1795, s. 44. (Hirs har) 2-blommiga småax i vippa eller ax samt 1 skallös, glänsande, liten kärna i varje småax. LmUppslB 452 (1923).
β) (†) i uttr. skallösa ärter l. ärtskidor o. d., om ärter vilkas baljväggar sakna den pergamentartade, sega hinna som förekommer hos övriga ärtväxter (l. ha en mindre seg sådan hinna) o. vilkas baljor därför i grönt tillstånd äro spröda o. kunna ätas resp. om baljor av sådana ärtväxter, (baljor av) sockerärter; motsatt: spritärter. Skalössa ärter. BoupptSthm 1670, s. 300. Höns .. kokade .. medh Skallössa Ertter. HovförtärSthm 1685 A, s. 1554. Sprijta skal-lösa eller andra gröna ärter och stufwa dem uti smör, smält fläsk, watn, såcker, peppar, grant salt. Valleria Hush. 27 (c. 1710). Warg 365 (1755; om ärtskidor).
Avledn.: skallöshet, r. l. f. Nordforss (1805). särsk. bot. o. lant. till -lös c α. Alm(Sthm) 1795, s. 44. —
(2) -MALM. (†) Skalmalm kallas vid grufvor, där hårda bergarter gifvas, den malm, som vinnes med eldsättning uti tunna skärfvor, skållor, eller hällar, hvilka genom hettans verkan likasom skalas af berget. Rinman (1789). Heinrich (1828). —
-MASK. (†)
1) [jfr ä. t. schalwurm] till 1 a; benämning på vissa (företrädesvis mindre) skaldjur (särsk. snäckor o. musslor); i pl. äv. ss. benämning på den i äldre zoologiska system förekommande ordningen Testacea, omfattande snäckor o. musslor. Helsingius Dd 5 a (1587). Skaalmatk eller fisk, ther medh Purpur fergas. Linc. (1640; under conchyle). Rijcht och Förnembt Folck hålla mycket aff Ostror, Muszlor och andre dheszlijkes Skaalmatkar. RelCur. 109 (1682). Skahl-matskar som Pärlor gifwa. Broman Glys. 3: 685 (c. 1740). 3. Ordn. Skalmaskar, Testacea. Retzius Djurr. 31 (1772). Dalin (1854). SAOL (1923; utan angiven bet.).
2) till 1 a β: insekt med täckvingar, skalbagge. Leijonflycht (1827; om tordyvlar m. fl.). Ström Skogsh. 283 (1846; om snytbagge).
3) i bildl. anv. av 1 l. 2: ”kryp” l. dyl. Förstår du intet, du lilla skalmask från ett finskt svedjeland, att denna trätan går högt öfver ditt hufvud? Topelius Planet. 2: 80 (1889).
Ssgr (till -mask 1; †): skalmask-fiskare. person som fiskar skaldjur. Linc. (1640; under murilegulus).
-färg. färg som erhålles från snäckdjur (t. ex. från purpursnäckan). Schroderus Dict. 28 (c. 1635). —
(1) -MJÖL. (foder)mjöl erhållet gm krossning av skal. SvFjäderfäafvelFT 1917, nr 1, s. VI. jfr korn-skalmjöl. —
(2) -MODELL, sbst.1 (sbst.2 se skala, sbst. ssgr). [jfr t. schalenmodell, eng. shell model] fys. tänkt modell av en atomkärna med skalstruktur. Kosmos 1947, s. 148. —
(2 c) -MUR. [jfr d. skalmur, nor. skallmur] byggn. mur som täcker en bakomliggande mur l. vägg; äv. om var o. en av de två murar som tillsammans bilda en hålmur l. dyl. (o. mellan vilka ofta en fyllning av något slag är anbragt). SvFmT 11: 144 (1902). Bland annat blottades (vid schaktning) delar av en byggnad med kärnmurar av gråsten och skalmurar av tegel. SErikÅb. 1958, s. 73. —
(1 a) -MUSSLA. (numera knappast br.) skalbärande mussla; särsk. om musselarten Mytilus edulis Lin. König LärdÖfn. 6: 44 (1747; om pärlmussla). Smith SkandFisk. 471 (1892; om Mytilus edulis Lin.). —
(1 a) -PADDA. (†) om vissa djur försedda med skal.
b) = -snigel? The (dvs. de ogudaktiga) förgåås såsom een Skahlpadda förtwijnar. LPetri Psalt. 58: 9 (1560; Bib. 1541: såsom en snijghel försmechtas; Bib. 1917: lik snigeln, som upplöses och förgås; Luther: wie eine schnecke verschmachtet; Vulg.: Sicut cera, quae fluit, auferentur). —
(1) -REST. rest som utgöres av (krossade) skal; särsk. till 1 a, om fossila (rester av) djurskal; vanl. i pl. Någongång uppstår .. genom anhopning af en mängd skalrester .. en snäckmärgeln närstående jordart. Fennia XV. 3: 4 (1898). Ett (trut-)bo med tre ägg och ett bo med skalrester. FoFl. 1946, s. 93. —
(1 a γ) -RIVA. (i vissa trakter) vid musselfiske använt krattliknande redskap med vars hjälp man river loss musslorna på bottnen av havet. SvFiskelex. (1955). —
(1 a) -SNIGEL. (numera knappast br.) snigel med skal l. snäcka. Scheutz NatH 210 (1843). Hammar (1936). —
(1 a) -SNÄCKA. (numera föga br.) zool. snäcka med skal; motsatt: naken snäcka. Rebau NatH 1: 702 (1879). SAOL (1950). —
(1) -SPRINGA. springa i skal l. mellan olika delar av ett skal (särsk. mellan skalhalvor). Skalspringa t. e. på musslor l. vissa fröhus. SvDjurv. 222 (1903). —
(1 a) -STOFT. geol. finkornig jordart bildad av sönderkrossade, fossila djurskal. Lindström Lyell 125 (1857).
Ssg: skalstoft-kalk. geol. kalksten bestående av skalstoft, ”hanaskogskalksten”. SvGeolU Ca 6: 52 (1915). —
-STRUKTUR.
2) fys. till 2; om det tänkta förhållandet att elektronerna i en atom äro grupperade i s. k. skal kring atomkärnan samt att kärnpartiklarna ha en liknande gruppering i atomkärnan. Kosmos 1947, s. 148. —
(1 a) -SUGGA. (†) snäckdjur av släktet Chiton Lin., ledsnäcka. Retzius Djurr. 106 (1772). Auerbach (1913). —
(1 a γ) -TÄKT. (i vissa trakter) om (rätt till) fångst av musslor, snäckor o. d. SvD(A) 1927, nr 161, s. 2. —
(1 a) -VAL. [jfr fvn. skeljungr, om viss valart] (†) om viss djurart beskriven ss. en val täckt med en benaktig sköld. Forsius Phys. 152 (1611). —
(1 a) -VARV. (numera bl. tillf.) lager av fossila djurskal i en geologisk formation. VetAH 1769, s. 135. —
(1 a β) -VINGAD, p. adj. (†) försedd med täckvingar; i pl. obest. äv. i substantivisk anv., ss. benämning på insektsordningen Coleoptera (skalbaggar). Fischerström 4: 215 (1792). 1:a Ordningen Coleoptera, Skalvingade. Ström Skogsh. 277 (1846). —
-VINGE.
1) [jfr d. skalvinge, nor. skallvinge] till 1 a β.
a) (numera mindre br.) entomol. (hård) täckvinge. Retzius Djurr. 187 (1772). (Ollonborren) är .. svart, men skalvingarna, som täcka de tunna flygvingarna .. äro gulbruna. LbFolksk. 198 (1890). IllSvOrdb. (1964).
2) tekn. till 2 c; om flygplansvinge med skalkonstruktion, utan balkar. Larsson o. Landin HbFlygn. 67 (1956). —
(1) -YTA. ett skals yta; (ngts) yta som utgöres av skal. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 80 (i fråga om mussla). Rosenius SvFågl. 2: 44 (1921; i fråga om ägg). —
(1) -ÄMNE. ämne varav skal bildas l. består; tillf. äv. om det kalkartade ämne varav koralldjurens skelett bildas. (På vissa ställen består havsbottnen av) sådana skaalämnen, vthaf hwilke sådane fruchter (som koraller) wäxa. Hiärne 2Anl. 85 (1702). VetAH 1793, s. 85. —
(1 c) -ÄRTER, pl. [jfr d. skalært, t. schalerbse] (†) spritärter (med baljor som äro försedda med en seg, pergamentartad hinna). Swartz Vothmann 139 (1796). Lundström Trädg. 78 (1831). —
(1 a) -ÖMSNING. byte av skal (särsk. hos vissa kräftdjur, t. ex. kräfta l. hummer); äv. bildl., om procedur varigm ngn l. ngt skiftar gestalt o. d. Röfvarekräftorna .. samla upplag af lifsmedel för den tid, då de hålla sig gömda för skalömsningen. 1Brehm III. 2: 220 (1876). Under pågående skalömsning hade centerpartiet bondeförbundet haft nytta av att fortfarande få utnyttja hr Hedlund som partiledare. LD 1957, nr 287, s. 4. —
SKALAKTIG, adj.
2) (†) till 1 a, om jordart: som är uppblandad med krossade, fossila djurskal l. utgör l. liknar en massa av sådana djurskal. Hvit skalagtig sand med några skal. Montan Segl. 57 (1787). —
SKALIG, adj.1 [jfr ä. d. skallig, d. skallet, t. schalig]
1) (†) till 1: skalförsedd; skalbärande. Serenius Aaa 3 b (1734). Skalig frukt. Wallerius Hydrol. 21 (1748). Dalin (1854).
2) till 1, ss. senare ssgsled, betecknande att ngt har skal av en viss av förleden angiven beskaffenhet l. i ett av förleden angivet antal; jfr dubbel-, en-, glatt-, grov-, hård-, kalk-, mjuk-, röd-, tjock-, tunn-, två-skalig m. fl.
3) (numera bl. tillf.) till 1: uppblandad med l. innehållande skal; förr äv.: nerskräpad med skal. Skalig (nerskräpad med skal). Tamm AvlÄndAdj. 33 (1899). Östergren (1939; om grynvara).
4) (†) till 2; om ämne l. föremål: som till sin struktur utgöres av tunna, skalliknande skivor l. bildningar, skivig, fjällig o. d. Wallerius Min. 413 (1747). Den gedigna (arseniken) är skalig eller fjällig. Bergman Jordkl. 1: 232 (1773). Rinman 1: 496 (1788).
Spalt S 3368 band 25, 1969