Publicerad 2007   Lämna synpunkter
TRILOBIT tri1lobi4t l. tril1–, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom eng., fr. trilobite av t. trilobit, ssg av gr. τρι– (se TRI-) o. λόβος, (nedhängande) flik (se LOB), med den i beteckningar på fossil (o. mineral) vanliga ändelsen -it; beteckningen given år 1771 av den tyske paleontologen J. E. I. Walch]
(i sht i fackspråk, i sht paleontol.) om (individ l. släkte av) till klassen Trilobita hörande leddjur (som levde i de paleozoiska haven o. vars ryggsköld är uppdelad i en mittlob o. två sidolober); särsk. dels om fossil av sådant djur, dels i pl., sammanfattande, om klassen. Dalman ÅrsbVetA 1821, s. 282. Trilobiten, ett hafsdjur, som är försedt med 2 långs kroppen löpande fåror, och äger en treflikig form. Hammargren Jordkl. 24 (1854). Trilobiterna aftogo efter silurtiden ganska hastigt i antal för att slutligen med stenkolsperioden .. utdö. Klintberg Gotl. 6 (1909). En trilobit av släktet Chasmops. NE 4: 93 (1990). (Fossil) finns i överflöd i trakten och man kan få en 500 miljoner år gammal trilobit för en spottstyver. Hufvudstadsbl. 12 ⁄ 10 2003, s. 29.
Ssgr (i sht paleontol.): TRILOBIT-ART. jfr art 8 a α. Lindström Lyell 213 (1857). —
-FORM. jfr form I 9 slutet. Lindström Lyell 221 (1857). Dessa yngre trilobitformer kunde rulla ihop sig. BokNat. Mater. 352 (1953). —
-KALK. (numera föga br.) kalk(sten) innehållande trilobiter; jfr palead-kalk. 2UB 7: 46 (1903). —
-SKAL. jfr skal, sbst.1 1 a. Hammargren Jordkl. 121 (1854). —
-SLÄKTE. jfr släkte, sbst.2 4 a. Lindström Lyell 221 (1857).

 

Spalt T 2504 band 35, 2007

Webbansvarig