| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RUIN rɯi4n (tvåstavigt), r. l. f. l. m. (Gustaf II Adolf 259 (1621) osv.) ((†) n. RARP 3: 41 (1638), Lind (1749)); best. -en; pl. -er.
1) (†; se dock slutet) om förhållandet att ett konkret föremål o. d. (t. ex. ett byggnadsvärk) förfaller l. förstöres: förfall, sönderfall, sammanstörtning; förstörelse, fördärv; särsk. i uttr. komma på ruin (jfr 2 a) l. lida en stor ruin, (kraftigt) förstöras. Åthskillige fahrkoster och skutor komma på ruin uthi dee Finske skären förmedelst de där uthliggiande remar och grundh. RP 9: 452 (1642). Vij befarom att vår prästagårdh så väll till sielfva Huusen som Giersgården skall lijda een stoor Ruin och undergång. VDAkt. 1677, nr 49. Änskönt stenarna äro de hårdaste kroppar, så äro de likväl .. ruin och förändring underkastade. Biberg Linné Oec. 27 (1750). Machiner och Mechaniske inrättningar äro .. underkastade friction och ruin. Posten 1769, s. 627. Lindfors (1824). — särsk., allmännare, i fråga om stad, (bebyggt) område o. d.: förstöring l. förhärjning l. skövling (gm krigshandling l. naturkatastrof o. d.); numera bl. (i sht i vitter stil, mera tillf.) med anslutning till 2 (a). AOxenstierna 7: 577 (1632). Hwad jämmer och Ruin ElfweFloden förorsakat i Sax och Magdeburgiske Länderne. RelCur. 131 (1682). Staden .. (blev) för ett alldeles ruin befrijat. KKD 1: 60 (1705). Lagergren Minn. 8: 76 (1929; i bild).
2) i bildl. anv. av 1, i fråga om person l. grupp l. sammanslutning o. d. av personer (institution, stat o. d.): undergång, fall, fördärv; olycka, elände, obotlig skada; förr äv. i uttr. taga en total ruin, gå fullständigt under. Wår Religions förwantters ruin och vndergång. RARP 1: 42 (1627). Mångha kunna hielpa til ens Mans fall och ruin. Grubb 547 (1665). Bergv. 1: 382 (1689: taga). Frihetstiden hade .. slutat med ekonomisk och finansiell, lika väl som politisk, ruin. Odhner G3 1: 340 (1885); jfr a. SvD(A) 1931, nr 25. s. 11. — särsk.
a) om förhållandet att bli utfattig; ekonomiskt fall l. sammanbrott; ekonomisk undergång; förr äv. i uttr. komma på ruin (jfr 1), bli ruinerad. (Stå) på ruinens brant. RARP 3: 41 (1638). Undersåtarne .. skulle komma på ruin och obestånd för det. som de til Banco hafwa fiderat. HC11H 10: 104 (1668). Amis far hotades med ruin och vanära på grund af ett slösande lefnadssätt och försnillning af allmänna medel. Idun 1890, s. 107. Ismail Pasha .. dog, efterlämnande ett land .. på ruinens brant. Sparre HetKust. 53 (1934).
b) (†) i fråga om armé, trupp o. d.: förintande nederlag; förintelse; undergång; särsk. i uttr. råka uti ruin, gå under. Armeen .. råkar uthi ruin för mangell upå tillförseln. OxBr. 8: 291 (1635). Der Kongl. Maj:t icke med tidig hjelp .. hade imellan kommit; så hade wisserligen Regementet skyndat til total ruin och undergång. HC11H 9: 75 (1697).
3) i bildl. anv. av 1, i fråga om ngt abstrakt: förfall, undergång o. d.; förr äv. i uttr. gå i ruin l. taga ruin (jfr 2), fördärvas, lida (obotlig) skada o. d. Såå gåår och mine saaker egennom min longe absentie ij Schwerije ij ruin, omb jag indtet schnartt fåår stella någon ordher derij. OxBr. 11: 492 (1633). Förr änn kyrkio disciplinen här någon merkeligh ruin tager. VDAkt. 1663, nr 443. Behagets och skönhetens ruin. Idun 1888, s. 290.
4) konkret: (mer l. mindre) raserat l. förfallet byggnadsvärk; i sht om byggnadsvärk av vilket endast ytter- l. grundmurar återstå; stundom äv. i utvidgad anv., om raserad l. förfallen stad o. d.; äv. (i sht i förbindelse med en av prep. av inledd bestämning betecknande det byggnadsvärk som utsatts för förstörelse l. förfall): sönderfallen l. förstörd återstod (av ngt); i pl. stundom svårt att skilja från 6. Gustaf II Adolf 259 (1621). Ruinen aff det höga Batteriet (skulle) falla widh Foten aff Muren. Rålamb 8: 139 (1691). Trädgården .. förfaller. .. Vattenkonsten är en verklig ruin. MoB 2: 121 (1795). Palatset är icke en ruin, men icke heller beboeligt. Lundgren MålAnt. 1: 50 (1870). Snart en .. ruin var eröfrarstaden, / Bränd och förhärjad. Wennerberg 1: 26 (1881). (Heidelbergs) gamla vackra slottsruin ser ut som en djävulsk parodi i ruinernas tid. Dagerman TyskHöst 28 (1947). jfr (†): Nedfallne hus (få icke) lämnas uti sit grus och ruin. Berch Hush. 122 (1747); jfr 1. — särsk. om (återstod av) sedan längre tid raserat l. förfallet byggnadsvärk (av historiskt intresse). (Tintyras) majestätliga ruiner. SP 1809, nr 4, s. 1. Alvastra Kloster, må hända Sveriges vackraste ruin. Thomée IllSv. 246 (1866). Att pryda trädgården med konstgjorda ruiner. HantvB I. 3. 1: 374 (1935; om förh. på 1700-talet). — jfr ARENA-, BORG-, DAGOP-, KLOSTER-, KYRKO-, SLOTTS-, TÄMPEL-RUIN m. fl.
5) i bildl. anv. av 4, om ngt konkret som på grund av sitt utseende l. tillstånd liknar l. påminner om en ruin (i bet. 4); särsk. i uttr. ruin av ngt. VetAH 1798, s. 278 (om raukar). Alperna äro .. redan nu endast en ruin af hvad de förut varit. Nathorst JordH 377 (1890). På Aspnäs herrgård .. kvarstår ruinen af ”Sankt Birgittas ek”. Uppl. 1: 96 (1901). En ruin av en tavla, ett tekniskt klåparverk som svartnat och flutit sönder. Svea 1925, s. 154. — jfr STUBB-, VULKAN-RUIN. — särsk. om människa som visar tydliga tecken på starkt förfall. Ni är .. Blott en ruin af hvad Ni var. Leopold 2: 450 (1807, 1815). (Gm tobaksbruk) kan den kraftigaste kämpe bli en ruin. Holmberg Boxas 27 (1921). — jfr MÄNNISKO-RUIN.
6) i pl., konkret: spillror l. rester av raserat l. förfallet byggnadsvärk; i sht om murrester samt på marken liggande, nerfallna l. omkullslagna byggnadsdelar; ofta med närmare bestämning inledd av prep. av l. efter; stundom svårt att skilja från 4. Falla l. sjunka l. störta i ruiner. Ligga i ruiner. Rålamb 8: 133 (1691). Af tretton tusen hus voro icke en gång ruinerne at finna igen. SP 1792, nr 115, s. 2; jfr 4. Ruiner af Hus och hela Lador komma simmande (vid översvämningen). DA 1808, nr 33, s. 2. Den i ruiner fallande trappan. Bremer GVerld. 5: 97 (1862). (Han) ser världen störta i ruiner. Böök StagnelUngd. 3 (1911). — särsk. om (mur)rester efter sedan längre tid raserat l. förfallet byggnadsvärk; jfr ÖDE-MURAR. Templum Pacis wid S. Maria Nova, deraf synes stora ruiner. SvBrIt. 1: 57 (c. 1700). Ruinerna efter Hulteby slott. 1MinnNordM XI. 2: 4 (1885). Slottet i Heidelberg .. framträder i storslagna, fantasien och aningen väckande ruiner. Hahr NordeurRenässArkit. 166 (1927).
7) i pl., i bildl. anv. av 6, om ngt konkret: rester, spillror o. d.; jfr 5. När kroppen faller bort til sit stoft, utviklar (själen) sig af dess ruiner. Wåhlin Bastholm 210 (1791). Lager, som äro sammansatte af äldre bergs fragmenter och ruiner. JernkA 1827, Bih. s. 42. Det under ruinerna af supén dignande frukostbordet. Carlén Klein 181 (1838). Han (hade) iklätt sig ruinerna av en grön nattrock. Hasselblad DirTr. 142 (c. 1930).
8) i pl., i bildl. anv. av 6, om ngt abstrakt: spillror o. d. Romerska frihetens ruiner. Kellgren (SVS) 7: 319 (1781). På det feodala Frankrikes ruiner kunde (Ludvig XIV) bygga sin mäktiga tron. Oscar II 3: 282 (1868, 1889). Den i ruiner fallna nordisk-germaniska gudasagans spridda delar (ha) nyligen blifvit samlade och åter sammanfogade. Rydberg Varia 297 (1894). Hans själ hade legat i ruiner. Hedberg VackrTänd. 310 (1943).
(4) -ANLÄGGNING~020. särsk. konkret, i uttr. konstgjord ruinanläggning, om anläggning av sten o. jord, avsedd att föreställa en ruin. Fornv. 1932, s. 292. —
-ARBETARE~0200. (tillf.) särsk. om arbetare som röjer upp bland ruinerna (i en bombad l. sönderskjuten stad o. d.). Dagerman TyskHöst 41 (1947). —
-BETRAKTAR-STÄMNING. (tillf.) stämning som griper person som betraktar ruin(er). Heidenstam Vallf. 173 (1888). —
-BETRAKTELSE. (mera tillf.) Ruinbetraktelsen är .. en av de mest typiska formerna för förgängelsereflexion i svensk 1600-talslitteratur. Fehrman DiktDöd. 350 (1952). —
-FÄLT. fält med ruiner. Roth 1Geogr. 227 (1881). Europas kanske ohyggligaste ruinfält. Dagerman TyskHöst 30 (1947; om krigsskadat område i Hamburg). —
-GRUS. (i vitter stil) om de till grus krossade l. sönderslagna resterna av ett byggnadsvärk. Heidenstam Birg. 271 (1901). —
-HOP, r. l. m. = -hög 1. Atterbom Minn. 528 (1818). Det gamla Ninive .. och .. det gamla Babylon, båda nu ruinhopar. Roth 1Geogr. 240 (1886). —
-HÖG, r. l. m.
1) hög av ruiner. (Byggnaden) har .. störtat tillsamman till en enda stor ruinhög. TT 1895, Byggn. s. 83. Domen (i Köln) står dyster, sotig och ensam mitt i en ruinhög. Dagerman TyskHöst 28 (1947).
2) = -kulle. Omfattande (är) den literatur .., hvilken framgräfts ur Mesopotamiens ruinhögar. UVTF 12: 50 (1875). Mykene, en brun ruinhög. Zilliacus PilgrHellas 31 (1923). —
-KULLE. särsk. arkeol. kulle bildad av de mer l. mindre övervuxna resterna av en byggnad l. stad o. d. Frey 1850, s. 463. —
-KULT. jfr kult, sbst.2 slutet. Under renässansen gällde ruinkulten så gott som uteslutande minnesmärken från antiken. Fehrman DiktDöd. 178 (1952). —
-LANDSKAP~02, äv. ~20. landskap med ruin(er); äv. om konstnärlig framställning (målning o. d.) av sådant landskap. Romerska ruinlandskap. Fatab. 1931, s. 112. Fehrman KyrkogRom. 117 (1954). —
-LÄGGA, v. (föga br.) lägga i ruiner. Många kyrkor .. (ha) ruinlagts under engelsmännens invasioner. KyrkohÅ 1912, LittÖ. s. 231. —
-MARMOR. [jfr eng. ruin marble] geol. marmorvarietet vars brokigt fläckiga yta liknar l. påminner om ruiner. JernkA 1832, Bih. s. 138. SvSlöjdFT 1918, s. 8. —
-MELANKOLI. (tillf.) melankoli som griper person som betraktar ruin(er). Fehrman DiktDöd. 146 (1952). —
-MÅLARE. konst. konstnär som målar ruiner. Den romerska stadsbilds- och ruinmålaren Giovanni Paolo Pannini (1691—1768?). Lindblom Rokokon 91 (1929). —
-MÅLERI. jfr -målare. Sextonhundratalet är ruinmåleriets stora blomstringstid. Fehrman DiktDöd. 178 (1952). —
-PARK. särsk. om ruin(er) som restaurerats till en parkliknande anläggning. Östergren (cit. fr. 1927; om förh. i Vadstena). Schiller DrMargNyck. 71 (1930; om Gudhems klosterruin). —
-PIPA, r. l. f. (tillf.) om skorstenspipa som återstår av ett nedbrunnet hus. Martinson Nässl. 229 (1935). —
-ROMANTIK. romantisk känsla l. konstnärlig värksamhet som inspireras av l. hämtar motiv från ruiner. OoB 1903, s. 372. —
-ROTARE. (tillf., skämts.) om person med (starkt) intresse för ruiner. Cederschiöld Maghreb 103 (1918). —
-SPEL. krönikespel l. mysteriespel o. d. som framföres i ruin (av slott l. kyrka o. d.). Uppförande .. i S:t Nikolaus (i Visby) av ett ruinspel, vartill motivet tagits ur Petrus de Dacias liv. GotlAlleh. 1929, nr 109, s. 3. —
-STAD. stad som helt l. delvis ligger i ruiner; äv. om stad(sdel) som är uppfylld av ruiner. (Cavallin o.) Lysander 133 (1864; om Rom). Det kan ifrågasättas, om den bebodda delen af Rom eller ruinstaden är störst. Ljunggren Resa 26 (1871). En övergiven ruinstad. Mohn Afghan. 54 (1930). Tysklands ruinstäder. Hedberg Blomb. 73 (1953). —
-STEN. särsk. [jfr t. ruinenstein] (†) stycke av ruinmarmor. Ruinstenar kallas vissa marmor-arter, såsom de Florentiniske, hvilka finnas tecknade med figurer, som likna målningar af förstörde slott, hus, berg m. m. Rinman (1789). —
-STRÖDD, p. adj. (tillf.) överströdd av l. betäckt med ruiner. Hellenernes ruinströdda bygder. Beckman Amer. 2: 63 (1883). —
-VÄRLD. värld av ruiner; dels om (vidsträckt) område med l. i ruiner, dels om sammanfattningen av ruiner från en viss epok o. d. Den antika ruinvärlden. 2NF 15: 1024 (1911). Månglimtarna .. belyste en fantastisk ruinvärld med murstumpar, nakna valv och gapande fönsterhål. Siwertz JoDr. 304 (1928). —
-VÖRDIG. (tillf.) om plats: vördnadsbjudande på grund av sina många gamla ruiner. Atterbom Minn. 269 (1818). —
-ÖKEN. om område vars byggnader (gm krig) lagts i ruiner (o. som liknar l. påminner om en öken). Mülheim är .. trots relativt hård bombning någonting av en oas i ruinöknen. Lagercrantz (o. Jerring) Grus. 41 (1946).
RUINERA, RUINÖS, se d. o.
Spalt R 2775 band 22, 1959