Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RIM rim4 (ĭ Weste, i kort Dalin; jfr: Månge uttala .. rim .. med en lång uthållning (dvs. med lång vokal). Schulzenheim SvSprSkrifs. 63 (1807)), sbst.2, n. (jfr anm. nedan); best. rimmet; pl. = (OPetri Kr. 5 (c. 1540) osv.) ((†) rimmer Arvidi 136 (1651; i bet. 2)). Anm. I uttr. utan l. (tvärt)emot all rim och reson (se 4 a nedan) rättar sig all i fråga om genus vanl. efter reson. Atterbom Minn. 504 (1818). Undantagsvis förekommer dock äv. allt. Topelius Vint. I. 2: 98 (1867, 1880).
1) dikt l. strof o. d. med slutrim; äv. i pl., om en sådan dikt l. strof; numera vanl. (i sg. l. pl.) om kortare (oftast av två l. fyra rader bestående) rimmad strof av enkel l. anspråkslös l. folklig l. mer l. mindre skämtsam l. improviserad karaktär, rimmad vers; i sht förr äv. (i pl.) om rimmad dikt av större format; förr äv. om versrad med slutrim. OPetri Kr. 5 (c. 1540). Rijm aff siw, 8. 9. och 10. syllaber, med lijka swarande ender. Forsius Fosz 280 (1621). Pastor .. anklaghar någhre persooner som .. med slemma ohöfwiska rijm angrijpit mäst hwar borgare i stadhen. Hall KultInt. 41 (i handl. fr. 1632). Hiälp, så blijr du och hulpen. .. Som man vthi Rijmet säger: Wiltu haa dina händer fylta, / Så lät icke dhen arma gå och snylta. Grubb 325 (1665). Skulle icke Eric Gustaf (Geijer) kunna lemna oss några rim (för Iduna)? Tegnér (WB) 2: 423 (1813). Rimen om Iwan och Gawian. SvLitTidn. 1817, sp. 476 (om den fsv. ”Herr Ivan”). Våra småttingar klottrade med styva fingrar ner ett tack för sagor och rim. Lagerlöf Top. 358 (1920). Siwertz Ung 191 (1949). — jfr BARN-, BARNKAMMAR-, BEGYNNELSE-, BIBEL-, BILD-, BORDS-, FÄGNE-, GRÖT-, JULGRÖTS-, JULKLAPPS-, KLAGO-, KRYCK-, LEVER-, LYCKROPS-, NYÅRS-, O-, OCKASIONS-, OKVÄDINS-, SORGE-, SÄLLSKAPS-RIM m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som skriva (stundom äv. göra l. dikta) rim, författa l. skriva enkla l. anspråkslösa rimmade verser; förr äv. allmännare: skriva dikt(er), dikta. The (dvs. den danske konungens kämpar) .. wiste och dichta rimm vppå theras Modersmåål. Schroderus JMCr. 231 (1620). Så länge som dhen Sorg än warar dhen iagh drager / Så gör iagh inthet Rijm som icke sorgligt är. Skogekär Bärgbo Wen. 41 (c. 1635). Då dessa rim skrefvos, var Franzén redan 17 år. Wirsén i 3SAH 2: 162 (1887).
b) [jfr motsv. anv. i fsv. o. t.] (†) om tänkespråk l. devis som innehåller slutrim; äv. i utvidgad anv., om tänkespråk l. devis utan slutrim; äv. i pl., om ett tänkespråk l. en devis. HH XXXIII. 2: 16 (1546; på hovdräkt). Konung Alphonsus af Arragonien .. loth måle en pelican och ther under sitt rim pro lege et grege, thet är för laghen och undersåterne. RA I. 3: 384 (1594). Dragh snart thenna Christi kläder på, ther Hoffergan insömmat är, och the retta rijmen insatt, nemliga, Genom myckin bedröffuelse skole wij ingå j Gudz Rijke. Balck Ridd. D 6 b (1599).
c) (†) övergående i bet.: av ett bestämt rimschema kännetecknad diktform; jfr RIM-ART 1, -FORM 1. Medh ett slagz Rijm bestående aff 14 Radar som the kallat Sonetter hafwer petrarcha Italienskan och Ronsard Fransöskan hedrat. Skogekär Bärgbo Wen. Föret. 1 (c. 1650).
d) (†) övergående i 2, i uttr. göra ett rim, om två rader i en strof: bilda ett rimmat verspar, rimma (med varandra). Arvidi 139 (1651).
2) förhållandet att samma ljud l. ljudförbindelse upprepas l. återkommer (på ett bestämt sätt) i två l. flera (mer l. mindre nära varandra stående, betonade) ord (rimord) l. stavelser (rimstavelser); dels ss. sammanfattande benämning på olika slag av sådan upprepning av ljud l. ljudförbindelser, dels om vart sådant slag för sig (jfr ALLITTERATION, ASSONANS, SLUT-RIM); i sht om en (mer l. mindre) fullständig samklang mellan två l. flera ljudförbindelser fr. o. m. en (metriskt) starktonig vokal t. o. m. ljudförbindelsens slut, slutrim; särsk. om sådan samklang mellan två l. flera ord i vers, i sht i slutet av två l. flera versrader; äv. om större l. mindre ortografisk (men icke fonetisk) likhet l. överensstämmelse mellan två l. flera ord l. stavelser (vanl. i uttr. rim för ögat l. ortografiskt rim); ofta konkretare, dels om ord l. ljudförbindelse som rimmar med ett annat ord (l. en annan ljudförbindelse), rimord, dels sammanfattande, om (rim)ord l. ljudförbindelser som rimma med varandra. Manligt rim, se MANLIG 14. Kvinnligt rim, se KVINNLIG 6. Glidande rim, se GLIDA 3 b β. Löpande rim, se LÖPA, v.1 II 6 b. Kluvet rim, se KLYVA, v.2 7 f. Rent rim, se REN, adj. 7 f. Orent rim, se OREN, adj.1 1 j. Rikt rim, se RIK, adj. 4 c ζ. Slött rim, se SLÖ. Inre rim, inrim (se d. o. 2). Identiskt rim, rim bildat gm upprepning av samma ord (l. sammansättningsled l. avledningsändelse). Helsingius (1587). Hwem wil rata ett sådant rijm (dvs. når : står) af orsak at (adverbet) når inte är brukligit i skrifwande. Columbus Ordesk. 18 (1678). Ehuru rim icke finnas i våra älste qväden, kan man dock med säkerhet säga, at de äro långt äldre än Christendomen. Troil Isl. 221 (1777; om slutrim). I poesien behagade rythmen mer än rimmet .. (G. Stiernhielms) manliga öra. Geijer I. 2: 242 (1840). Under rimmens konstigt hvälfda båge / Går fullväxt fram den klingande Sonetten. Böttiger 1: 20 (1856). Damerna säga ett ord, och den kavaljer, som först svarar med ett rim, dansar ett hvarf med den frågande damen. Apelbom Danssk. 98 (1888; i danslek). (En) gammal poet .. tiggde de besökande om rim. Carlsson MinB 32 (1912). En bok om rim. Oldberg (1945; boktitel). — jfr BEGYNNELSE-, BLIND-, BOKSTAVS-, GRÖT-, HALV-, HEL-, IN-, ITERATIONS-, MEDEL-, MELLAN-, MID-, MOT-, NÖD-, O-, ORD-, PAR-, SLUT-, SPEX-, STAV-, STOCKHOLMS-, UDD-, VOKAL-RIM m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) likställt rim, rim som bildas av rimord som tillhöra samma grammatiska kategori (samma ordklass) o. äro böjda på samma sätt; olikställt rim, rim som bildas av rimord som antingen tillhöra olika ordklasser l. stå på olika plats i ett böjningsschema. Mjöberg Stilstud. 179 (1911). Oldberg Rim 246 (1945).
β) ofullständigt rim, (slut)rim där samstämmigheten mellan de rimmande ljudförbindelserna icke är fullständig. Klint (1906). Oldberg Rim 15 (1945).
γ) (numera bl. tillf.) oäkta rim, om rim som i ngt avseende icke är fullgott l. regelrätt; förr särsk. om identiskt rim. De stafvelser, som skola utgiöra rimen, böra vara lika, men icke de samme; och derföre måste du undfly de så kallade oäkta rim. Hof Underr. 105 (1766). Oldberg Rim 134 (1945; i referat av handl. fr. c. 1777).
b) i utvidgad l. bildl. anv.
α) (numera föga br.) mus. i uttr. musikaliskt rim, om förhållandet att en musikalisk fras upprepas (i samma l. ett transponerat tonläge). Hellerström Liturg. 210 (1932).
3) [specialanv. av 1 o. 2] i vissa uttr.
a) (numera utom i α o. δ β’ bl. mera tillf.) på rim, på rimmad vers; förr äv. på svenska o. d. rim, på svensk osv. rimmad vers; jfr b α, c. (Danskarna) haffve .. nyligenn latijd utgå enn crönnicke opå rim. G1R 28: 244 (1558). Holofernj och Juditz Historja opå Rijm. Holof. Titelbl. (c. 1580). Blansflor på gammele swänske rijm. Schück VittA 1: 85 (i handl. fr. c. 1620). Författa något på rim. Widegren (1788). Bön på rim. SvTyHlex. (1851, 1872). Litteraturen på rim är närmast urgammal. Oldberg Rim V (1945). — särsk.
α) (fullt br.) sätta ngt på rim, omskriva l. omdikta ngt (en prosaberättelse, en fabel o. d.) på rimmad vers; stundom äv. med avs. på ämne för dikt: behandla ngt på rimmad vers, göra ngt till ämne för en rimmad dikt (l. rimmade dikter). Nordforss (1805). Sätta en fabel på rim. Auerbach (1913). Skräddaren var .. kvick poet; han kunde sätta allt på rim. Suneson GGrund 97 (1926). Skomakaren och mästersångaren Hans Sachs .. har .. år 1544 satt 300 husgeråd på rim. Fatab. 1946, s. 111.
β) översätta (förr äv. vända l. förvända) ngt på rim, översätta ngt o. därvid låta det få rimmad form, översätta ngt till rimmad vers. Albrecht, Biskop i Halberstad, förwände then hedniske Poetens Ovidij Book .. på Tydske Rijm. Schroderus Os. 2: 700 (1635). Ett Extract af dhe Scriptis, som K. Magni Ladulåses dotter Eufemia hafwer .. låtit wända på Rim. Schück VittA 3: 229 (i handl. fr. 1667). Bælter Cerem. 373 (1760).
γ) (†) skriva på rim, skriva rimmad vers. Dhe gambles sätt att skrifwa på rim. Schück VittA 3: 230 (i handl. fr. 1667).
δ) gå på rim.
α’) om dikt o. d.: vara rimmad. Frågan om Heroiska Versar böra gå på rim eller ey. Dalin Arg. 1: nr 9, s. 2 (1733; uppl. 1754: rimas). Schulthess (1885).
b) i rim.
α) (numera bl. mera tillf.) på rimmad vers; förr äv. uti svenska o. d. rim, på svensk osv. rimmad vers; jfr a, c. Gustaf befalte .. Secreteraren Sven Elofson, det skulle han fatta i pennan en vederläggning uti Svenske rim. Celsius G1 2: 327 (1753). Det var märkvärdigt hur han hade fått allt i rim. Det var verkligen dikter, som man kunde beundra. Hindbeck VindVänd. 82 (1935). särsk.
α’) författa l. avfatta ngt i rim, skriva ngt på rimmad vers. Författa något i rim. Sahlstedt (1773). Några i rim på Tyska affattade välönskningar för Svenskarna. Schück VittA 8: 358 (i handl. fr. 1830).
β’) kläda l. sätta ngt i rim, sätta ngt på rim (se a α); äv. i uttr. sätta ord i rim, sätta ihop ord till rimmad vers. (V.) Hugo har på ålderns dagar ofta visat benägenhet att i rim kläda .. spekulationer öfver lifvets högsta frågor. PT 1881, nr 35, s. 3. Konsten att sätta ord i rim var en sak, som jag själv redan hade skaffat mig insikt uti. Wulff Dante 77 (1897). Östergren (1936).
β) i rimställning, ss. rimord; särsk. i rim med ngt, rimmande med ngt. I rim framträder aldrig denna olikhet (mellan två uttal). Wulff SvRim 30 (1898). Hos fru Brenner har jag .. funnit lämna .. i rim med nämna 14 ggr. Hesselman i o. y 15 (1910).
c) (†) med(elst) svenska o. d. rim, på svensk osv. rimmad vers; jfr a, b α. En .. Chrönika om Stocholm .. med swenska rim beskrefwen .. af Jahan Messenio. JMessenius (1629) i HB 1: 73. SEBrenner hos Frese VerldslD 20 (1715, 1726).
4) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.; efter motsv. anv. i fr.] i utvidgad anv. av 2: (riktigt l. förnuftigt) sammanhang, rimlighet, vad som är förnuftigt l. rimligt l. lämpligt l. resonligt o. d.; i vissa (mer l. mindre tautologiska) stående förbindelser.
a) i uttr. (både) rim och reson, förr äv. rim och ordning l. rim och skäl; särsk. i uttr. utan l. (tvärt)emot (all) rim och reson o. d. (jfr anm. sp. 1990), dels i adverbiell anv.: (alldeles) orimligt l. oresonligt l. oskäligt o. d., dels i attributiv anv.: (alldeles) orimlig o. d. Vtan rim och ordning. Rydelius Förn. 89 (1720, 1737). De påcka utan rim och skäl mot Lag, Öfverhet (m. m.). Dalin Arg. 1: 229 (1733, 1754). Emot rim och skäl. Serenius (1741). (Riksdags-)ledamöternes tilltag att tvertemot .. all rim och reson förordna om sammanträden. Liljecrona RiksdKul. 362 (1840). En fars utan både rim och reson. Hedberg SvSkådesp. 6 (1884). Vad var det .. för rim och reson i att prelaterna skulle förbjudas att bistå sin konung i försvaret av eget land? Grimberg VärldH 6: 373 (1935). Spong Sjövinkel 189 (1949). särsk. (†) i uttr. ta rim och reson, ta reson (se d. o. 1 a slutet). Jag börjar alltid ta rim och reson när jag får dricka en stund. Börjesson C12 4 (1858).
b) i uttr. varken rim eller reson, förr äv. varken rim eller skäl; särsk. i sådana uttr. som det är varken rim eller reson i ngt, ngt är orimligt l. oresonligt l. oskäligt o. d., ha varken rim eller reson, vara orimlig o. d. Thet är hvarken rim eller skjäl. Lind (1749). Det är hvarken rim eller reson i hvad han säger. Lindfors (1824). Hvad som sades hade .. hvarken rim eller reson. Lundgren MålAnt. 3: 214 (1873).
1) (†) till 1 o. 2: versslag, versform, versmått; äv. om strofform l. diktform som kännetecknas av ett bestämt rimschema (jfr rim, sbst.2 1 c o. -form 1). The Versz eller Rijmarter som vthi Swenska Språket aldrabequämligast sigh skicka til at brukas, äre thesse fyra: Trochaiske, Jambiske, Dactyliske och Antidactyliske eller Anapestiske. Arvidi 120 (1651). Sitt fosterlands verskonst har .. (A. Oehlenschläger) riktat med mångfaldiga Italienska rimarter. Lyceum I. 2: 59 (1810). Phosph. 1811, s. 552.
-BAND. [jfr t. reimband]
2) metr. sammanfattande, om de i en strof o. d. förekommande ljud(förbindelser) som rimma med varandra; äv.: rimgrupp. UUÅ 1918, I. 2: 71. Odhner SvRimlex. 5 (1952; om rimgrupp). —
-BEHANDLING. (mera tillf.) om det sätt varpå rimmet behandlas i en viss dikt l. av en viss författare o. d. Söderhjelm Runebg 1: 327 (1904). —
-BOK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2005); pl. -böcker. [jfr ä. t. reimbuch (i bet. 1)]
1) (†) till 1: bok innehållande (enklare) rimmade dikter l. verser; äv. om rimkrönika. The Gamble Göthars långe / Rijmböker. Skogekär Bärgbo Klag. B 3 a (c. 1632). Uti Segerdals Boklåda finnes til köps en .. piece, kallad Moralisk och Satyrisk Rimbok, nyttig vid .. skålars drickande. PT 1758, nr 56, s. 4. Liffman Petersen 52 (1837).
2) (numera bl. mera tillf.) till (1 o.) 2: bok om rim; särsk.: rimlexikon; förr äv. allmännare: bok om diktkonst, poetik. JGOxenstierna 1: 229 (1783, 1805; om rimlexikon). LHammarsköld (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 287 (allmännare). AllerFamJ 1931, nr 43, Bil. s. 31. —
-BOKSTAV~02, äv. ~20. (i sht i fråga om forngermansk vers) metr. om var o. en av två l. flera bokstäver som beteckna de ljud som uppbära allitterationen i en vers o. d. SHof (c. 1777) hos Oldberg Rim 274. —
(1, 2) -BRÅKARE. (†) skämtsam l. nedsättande benämning på person som skriver rimmad vers, rimmare; jfr bråka, v. 3 (c). Jag kallade .. våre Rimbråkare Poëter. Dalin Arg. 1: 210 (1733, 1754). Strand Tidsfördr. 2: 23 (1763). —
-BUNDEN, p. adj. bunden av rim, formad som rimmad vers, rimmad. Rimbundit tahl. Gyllenborg Andr. Föret. 4 (1723). IllSvLittH 1: 265 (1955). —
-BÄRANDE, p. adj. metr. om ljud (l. bokstav) l. stavelse l. ord: som är rimbärare. För ett ord som rimbärande har man den naturliga benämningen rimord. Risberg SvVersTeori 2: 210 (1936). —
-BÄRARE, r. l. m. metr. ljud (l. bokstav) l. stavelse l. ord som uppbär l. bildar rim (i en strof o. d.). Risberg SvVersTeori 2: 211 (1936). —
-DANS. bildl., om uppträdande (l. användning) av talrika (o. ovanliga) rim (i tät följd) i en dikt o. d.; äv. konkretare, om (mera med tanke på form än innehåll skriven) dikt där talrika (o. ovanliga) rim användas (i tät följd); jfr dans 7 b β. Rimdantz i Fast-lagen. Runius (SVS) 1: 288 (1713; dikttitel). Så snart Wivallius rör sig på det erotiska området, förfaller .. hans dikt till en kall rimdans. Schück (o. Warburg) LittH 1: 218 (1896). Olsson Fröding 334 (1950). —
-DESPOT. (tillf.) nedsättande benämning på person som strängt hävdar att vers bör vara rimmad. Driv högt din lilla narr-talang; / Och fnys, o lille rimdespot (dvs. J. H. Kellgren)! Thorild (SVS) 1: 109 (1783). —
(1, 2) -DIKT, r. l. f. [jfr t. reimgedicht] rimmad dikt. Runius (SVS) 2: 151 (1713). Schück (o. Warburg) LittH 1: 124 (1896). —
(1, 2) -DJUR. (†) nedsättande benämning på person som skriver rimmad vers. Thorild Gransk. 1784, 1: 23. —
-DRÄKT. (i vitter stil l. i fackspr.) om det bestånd av rim(ord) som förekommer i en viss strof l. dikt o. d. Atterbom Siare 4: 142 (1847). De korta raderna med den rika rimdräkten (i vissa medeltida hymner). Sylwan (o. Bing) 1: 35 (1910). —
(1, 2) -FALL. [jfr t. reimfall] (numera knappast br.) kadens i rimmad vers; (tonfall i) rim (se rim, sbst.2 2); förr äv.: versrytm, (vers)meter. Wikforss 2: 392 (1804). Wieselgren SvSkL 3: 33 (1835). Cannelin (1921). —
-FATTIG. om dikt o. d.: som innehåller få rim; om språk: som har få rimord. Möller 2: 685 (1785). Vårt rimfattiga språk. AJourn. 1814, nr 158, s. 1. Björck HeidenstSek. 109 (1946). —
-FEL, n. om felaktighet l. ofullständighet i ett (slut)rim. Swedberg Lefv. 181 (1729). Belönar : röner .. Sådana rimfel gör Tegnér aldrig. Mjöberg Stilstud. 184 (1911). —
(1, 2) -FJÄDER. (†) i det bildl. uttr. gripa till rimfjädern, börja skriva rimmad vers. Vår Lärde har denna gången gripit til Rim-fiädren. Dalin Arg. 1: 25 (1733, 1754). —
-FLÄTNING. metr. om (sätt för) anbringande av rimmen i en grupp av verser (i sht i mera konstmässiga strofer); äv. konkretare, om själva rimmen med tanke på det sätt varpå de äro anbragta; rimschema, rimställning, rimföljd, rimordning. Frey 1843, s. 41. Fordom påstod man .., att Bellman improviserade sina konstfulla vers och invecklade rimflätningar. Lindgren MusSt. 98 (1896). Särskilt älskade deras (dvs. kelternas) sångare en tillkrånglad rimflätning med allitterationer, assonanser, inrim och slutrim. Montelin VLittH 3: 67 (1933). —
(1, 2) -FOGARE. (†) person som skriver rimmad vers mer l. mindre mekaniskt l. hantvärksmässigt. LHammarsköld (1803) hos Hjärne DagDrabbn. 22. (G. Ph. Creutz och G. F. Gyllenborg) höjde sig .. betydligt öfver sina samtidige, hvilka knappt kunna betraktas annorlunda än såsom mer eller mindre lycklige rimfogare. BL 5: 304 (1839). —
-FORM; pl. -er.
1) till 1 o. 2, om den form l. det schema o. d. vari rim uppträda i en viss dikt l. i en diktform l. i ett språk o. d.; särsk. om rimmets form med avs. på antalet stavelser o. d.; förr äv.: strofform l. diktform som kännetecknas av ett bestämt rimschema (jfr rim, sbst.2 1 c, -art 1). Om versmått och rimformer. Tegnér FilosEstetSkr. 339 (1808). Italienska Rimformer: .. I. Stanzen .. IV. Sonnetten (osv.). Phosph. 1811, s. 568. Som stående rimform har vokalassonansen användts i de vokalrika romanska språken. Risberg SvVersTeori 229 (1905). Termen rimform .. brukar vanligen användas för att beteckna rimmens uppdelning i klasser allt efter deras stavelseantal. Oldberg Rim 14 (1945).
(jfr anm. sp. 1993) -FOSTER. (†) om rimmad dikt; jfr foster 4 c. BL 19: 356 (1852). Ljunggren i 2SAH 41: 311 (1866). —
-FRI. [jfr t. reimfrei] (numera föga br.) om dikt l. versslag o. d.: orimmad, rimlös. Nordforss (1805). Den rimfria Jamben finnes redan af Stjernhjelm begagnad i ett dramatiskt arbete. 2VittAH 11: 249 (1819, 1822). Gjörwell var anhängare af den rimfria versen. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 449 (1912).
Avledn.: rimfrihet, r. l. f. (numera föga br.) egenskapen att vara orimmad l. sakna rim. Lindfors (1824). Meurman (1847). —
-FULL. (†) i det bildl. uttr. ngns hand är rimfull, ngn har lätt för att rimma. MarkallN 1: 53 (1820). —
-FYLLNAD.
2) (mera tillf.) ord som för rimmets skull användes ss. fyllnadsord i en vers; äv. abstraktare, i uttr. för rimfyllnadens skull, för att åstadkomma rim; jfr -fyllning 2. Svedelius Repr. 42 (1889). —
-FYLLNING.
1) (i sht om ä. förh.) sällskapslek l. tidsfördriv bestående i utformning av verser ss. utfyllnad till vissa på förhand bestämda slutrim; vanl. konkretare, om vers skriven på sådant sätt; jfr burimé. Dalin Vitt. 3: 76 (c. 1745). Han .. hade en särdeles talent för gåtor och rimfyllningar. Kexél 2: 61 (c. 1780). Dalins förmåga användes äfven till ”logogryfer”, ”gåtor”, ”rimfyllningar” o. d. KJWarburg i 2SAH 59: 386 (1882). Hammar (1936).
2) (numera bl. tillf.) ord som för rimmets skull användes ss. fyllnadsord i en vers; äv. abstraktare, i uttr. till rimfyllning, för att åstadkomma rim; jfr -fyllnad 2. Wikforss 2: 392 (1804). Lindfors (1824). —
-FYNDIG. (mera tillf.) om person: som har lätt för att finna (fyndiga l. goda l. ovanliga) rim; äv. om dikt o. d.: som innehåller fyndiga rim. SvBL 9: 136 (1883). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 49 (1916).
Avledn.: rimfyndighet, r. l. f. (mera tillf.) egenskapen att vara rimfyndig. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 168 (1916). —
(jfr anm. sp. 1993) -FÄRDIGHET~002, äv. ~200. (tillf.) färdighet i att rimma. SvFolket 9: 365 (1939). —
-FÖLJD. [jfr t. reimfolge] särsk. metr. om den följd l. ordning vari rimmen l. rimorden stå l. förekomma i en strof l. dikt. Lundell (1893). Det är ett undantag, då Silverstolpe i Skaldestycken .. har denna rimföljd: ifver : halt : allt : gestalt : gevalt : beskriver. Mjöberg Stilstud. 159 (1911). —
(1, 2; jfr anm. sp. 1993) -FÖRSTÅND. (†) förmåga att skriva rimmad vers. Lenngren (SVS) 1: 85 (1777). —
(1, 2; jfr anm. sp. 1993) -FÖRSÖK. försök att skriva rimmad vers; särsk. konkretare, motsv. försök 3. Hammarsköld SvVitt. 1: 310 (1818). (Hj. Söderbergs) egna rimförsök i gymnasist- och studentåren liknar de flesta andras. Bergman i 3SAH LXI. 2: 169 (1950). —
(1, 2; jfr anm. sp. 1993) -GENI. (tillf.) begåvning l. fallenhet för att finna rim l. skriva rimmad vers. Ert rim-genie jag respecterar. Kellgren (SVS) 4: 142 (1780). —
(1, 2) -GLÄFS l. -GLAFS. (†)
2) i utvidgad anv., nedsättande, om rimmade dikter. Nicander och magister Hamilton ärna i kompani utgifva Runor, den förre består poesien, den senare träsnitten till dem. Teckningarna äro bättre än rimgläffset. CFDahlgren (1824) hos Thomander TankLöj. 115. —
-GRUPP. metr. om var o. en av de grupper vari rimord kunna indelas (med hänsyn till stavelseantal l. i fråga om starktonig vokal o. d.). Wulff Övers. 10 (1897). UUÅ 1912, 5: 68. —
(1, 2) -HISTORIA. (tillf.) historia (se d. o. 5) l. berättelse på rimmad vers. DA 1825, nr 9, s. 3. —
-HISTRION. (†) nedsättande benämning på person som uppskattar rimmad vers. Thorild Gransk. 1784, 1: 77. —
(1, 2) -HJÄLTE. (†) nedsättande benämning på person som skriver rimmad vers, rimsmed, versmakare. Kellgren (SVS) 5: 167 (1788). —
-HOPNING. [jfr t. reimhäufung] metr. om anhopning av rim i en strof o. d. JMjöberg i SvStCederschiöld 245 (1914). Oldberg Rim 55 (1945). —
(1, 2) -HÄRMNING. (†) om översättning l. omdiktning (av ngt) på rimmad vers. Hammarsköld SvVitt. 2: 227 (1819). —
(1, 2) -KALENDER. (†) litterär kalender innehållande rimmade dikter o. d. MarkallN 2: 99 (1821). Beskow (1841) i 3SAH XLVIII. 2: 126. —
-KANTAD, p. adj. (†) i uttr. rimkantad prosa, om rimmad vers utan poetisk karaktär. Hvad är .. (C. G. Leopolds) lärodikter .. annat än rimkantad prosa. CGvBrinkman (1842) hos Wrangel BrinkmTegn. 343. —
-KLANG. (numera föga br.) om två l. flera rimords samklang; rim. Nordforss (1805). Den Wallinska psalmens .. värde .. (beror på) den lyrisk-musikaliska stämningshalten, innelyckt i ordvalet och rimklangen. KyrkohÅ 1916, s. 64. —
-KLASS. metr. rimgrupp; äv. sammanfattande, om de i en strof o. d. förekommande ljud(förbindelser) som rimma med varandra (jfr -band 2). Leksell SvRimlex. Förord 3 (1907). Åkerblom RuniiSvRim VII (1915). —
(1, 2) -KLÅPARE. (numera bl. tillf.) person som skriver dålig rimmad vers. Nordforss (1805). Björkman (1889). —
(1, 2) -KLÅPERI1004 l. 0104, äv. 3~002. (numera bl. tillf.) handlingen att skriva dålig rimmad vers; äv. konkretare, om dålig poesi. Rimklåperier i verldsliga ämnen. Kellgren (SVS) 4: 128 (1780). Schulthess (1885). —
(1, 2) -KNÅDARE. (tillf.) = -smed. Skillnaden mellan en riktig skald och en ”rimknådare”. Törngren Gunnarsson Barn. 95 (1924). —
(1, 2; jfr anm. sp. 1993) -KONST. (rim- 1621 osv. rimme- 1689—1726) [jfr t. reimkunst] konsten att rimma l. att skriva rimmad vers; förr äv. allmännare: verskonst, skaldekonst, poesi. At vngdomen må .. i Rijmkonsten sigh ööfwa. Forsius Fosz Qq 1 a (1621). Thet Swenske Poeterij, Versz- eller Rijm-Konsten. Arvidi Titelbl. (1651). Dän sannerlig far will, som menar jag kan rima / Ty all min Rimkånst är vid Tungan så fastlima / Att hon äy röras kan. TrenchierB 56 (1696). Björkman Chaucer 121 (1906). —
-KONSTNÄR~02, äv. ~20. person (i sht författare) som rimmar skickligt. JMjöberg i SvStCederschiöld 245 (1914). —
(1, 2) -KOPPLARE. (†) = -klåpare. De flästa Poeter äro rimkopplare. Kellgren (SVS) 4: 73 (1779). Heinrich 997 (1828). —
(1, 2) -KRAM, n. (†) koll.: dålig rimmad poesi; jfr kram, sbst.1 3 slutet. Kellgren (SVS) 4: 273 (1782). Hagberg Shaksp. 6: 246 (1849). —
(1, 2) -KRIA, r. l. f. (†)
1) om rimmad utläggning av levnadsregler o. d.; jfr kria, sbst. 1. Hammarsköld SvVitt. 2: 218 (1819).
2) om kriaartad rimmad dikt; jfr kria, sbst. 3. Med frikostig hand utströr (Svenska akademien) små gullpenningar till inlösen av små rim-chrior. Beskow (1832) i 3SAH XLVI. 2: 157. —
(1, 2) -KRONIST. (†) författare av en rimkrönika; jfr -krönist. BL 21: 235 (1855). Därs. 22: 224 (1855). —
(1, 2) -KRÄK. (†) = -klåpare. Kan det en Hjelte enligt vara, / At mot et Rimkräk dra sit svärd? SP 1779, s. 262. Böttiger 5: 120 (1869, 1874). —
(1, 2) -KRÖNIKA. [jfr d. rimkrønike, t. reimchronik] om krönika (se krönika, sbst.1 1) på rimmad vers; särsk. om sådan krönika från medeltiden l. början av nya tiden; äv. om bok som innehåller sådan krönika. Lilla rimkrönikan, medeltida rimkrönika som skildrar Sveriges historia från äldsta tid till Karl Knutssons tid; i sht förr äv. stora rimkrönikan, sammanfattande benämning på Erikskrönikan, Karlskrönikan o. Sturekrönikorna. Then Danske RijmCrönika. Tempeus Messenius 77 (1612). Stora rimkrönikan. NF 13: 1199 (1889). Karlskrönikan, en svensk rimkrönika, skriven vid 1400-talets mitt, behandlar Sveriges historia 1389—1452. 3NF 11: 425 (1929). Daniel Hunds rimkrönika om Erik XIV. HT 1942, s. 322.
(1, 2) -KRÖNIST, m. (-chr-) [ombildning av -kronist efter -krönika] (†) = -kronist. BL 20: 171 (1852). —
-LAG, r. l. f. l. m. (tillf.) regel l. norm för rimmets behandling l. för rimflätning o. d. Polyfem IV. 52: 2 (1811). —
-LEK.
1) om olika lekar (se lek, sbst. 1) varvid deltagarna skola framsäga en rimmad vers l. finna ett rimord till ett givet ord o. d. Serenius L 2 a (1734). Rimleken. En af de lekande börjar med att gifva sin granne en fråga, som denna måste besvara så, att första ordet i svaret blir rim på sista ordet i frågan. Hubendick FlickLek. 89 (1879). SvLek. 1: 27 (1883; om leken ”rimma på verb”). Oldberg Rim 37 (1945).
2) om lek (se lek, sbst. 2 h) med rim l. om mer l. mindre skämtsam (o. konstfärdig) användning av rim; äv. konkretare, om dikt o. d. som tillkommit gm sådan lek l. som utmärkes gm sådan användning av rim; ofta med mer l. mindre klandrande innebörd. Wennerberg i 2SAH 43: 33 (1867). (En författarinna) anför som Franzéns tidigaste rim-lek några verser, hvilka han, som litet barn, skulle hafva skrifvit till sin brors sköterska. Wirsén i 3SAH 2: 162 (1887). (För J. Runius blev diktningen) stundom tyvärr föga mer än ord- och rimlek. SvFolket 5: 156 (1939). —
-LEKANDE, p. adj. (mera tillf.) om person: som leker med rim(men); jfr -lek 2. Den rimlekande .. Johan Runius. KJWarburg i 2SAH 59: 24 (1882). —
-LEKARE. (mera tillf.) person som leker med rim(men); jfr -lek 2. KJWarburg i 2SAH 59: 25 (1882). Klercker Cuba 238 (1898). —
-LEXIKON. (ss. hjälpmedel vid versskrivning l. för vetenskapliga ändamål använd) förteckning över möjliga rim i ett språk. Försök til et svenskt rim-lexikon. Manderström (1779; boktitel). (Poesin) måste uppspringa ur en varm själ, ej med möda sammanplockas ur ett rimlexikon. Frey 1850, s. 550. —
-LISTA, r. l. f. lista l. förteckning över möjliga rim i ett språk l. över rim som användas i en viss dikt l. av en viss författare. Rimlista till Eufemiavisorna och Erikskrönikan. Cederschiöld (1903; boktitel). —
(1, 2) -LUNTA, r. l. f. (†) föraktfull benämning på bok (diktsamling o. d.) innehållande rimmade dikter. Thorild Gransk. 1784, 1: 60. (Hos) Runius, Lucidor och Fru Brenner, finnes föga som ersätter den möda det kostar att genomtråka deras digra rimluntor. SvLitTidn. 1816, sp. 195. —
(1, 2; jfr anm. sp. 1993) -LUST. (†) lust att rimma l. skriva rimmad vers. Lucidor (SVS) 260 (1672). Meurman (1847). —
-LÖS. [jfr t. reimlos] orimmad, som är utan rim. En Poësi, som doch rimlös är. Gyllenborg Andr. Föret. 3 (1723). Fri, rimlös vers. Söderhjelm Prof. 69 (1913).
(1, 2; jfr anm. sp. 1993) -MÄSTARE. (numera bl. tillf.) person som skriver rimmad vers mästerligt, rimkonstnär; äv. mer l. mindre ironiskt l. nedsättande. Rim-mästaren Voltaire. Thorild (SVS) 1: 71 (1784). Dens. Gransk. 1784, 1: 64. —
-NÖD. [jfr t. reimnot] svårighet att finna (goda l. rena) rim(ord). Valerius (1829) i 3SAH LVI. 3: 65. —
(1, 2) -OFFICIUM. [jfr t. reimoffizium] (om romersk-katolska förh.) kyrkohist. o. litt.-hist. officium (se d. o. 5) på rimmad vers. Schück (o. Warburg) 2LittH 1: 153 (1911). —
-ORD. [jfr t. reimwort] ord som uppbär l. bildar rim. Arvidi 3 (1651). Skänk mej nu bara ett rimord på sol, / när jag redan har använt fiol och viol? Ferlin DöddansV 79 (1930). —
-ORDNING. ordning vari rimmen äro anbragta i en strof o. d., rimflätning. Mjöberg Stilstud. 208 (1911). —
(1) -PACKA, r. l. f. (†) om packe l. bunt av rimmade dikter. Beskow (1824) i 3SAH XXXIX. 2: 38. Dens. (1830) Därs. XLVI. 2: 120. —
-PAR. [jfr t. reimpaar] par av ord som rimma med varandra (i en strof o. d.). GEKlemming i FSS XVII. 3: 299 (1868). Rimpar som buteljen — helgen. Olsson Fröding 119 (1950). —
-POKAL. rimmad dikt som utskriven l. tryckt utgör en avbildning av en pokal. Fröding Eftersk. 1: 96 (1896, 1910). —
(jfr anm. sp. 1993) -PRODUKT. (numera bl. tillf.) (mer l. mindre föraktfull benämning på) rimmat diktvärk. Phosph. 1811, s. 114. —
-PROSA, r. l. f. [jfr t. reimprosa] (i fackspr.) prosa vari (slut)rim uppträda med kortare, oregelbundna mellanrum. Språket (i koranen) är icke helt prosa, utan stora delar äro skrifna på s. k. rimprosa. 2NF 1: 1277 (1904). —
(1, 2) -PÄNNA. (tillf.) i det bildl. uttr. äga en god rimpänna, vara en god författare av rimmad vers; jfr pänna 3 a β. HPetrini i VärmlNatLd 1682—1957 44 (1957). —
(1, 2) -RAMSA, r. l. f. rimmad ramsa; äv. ss. nedsättande benämning på rimmad vers l. dikt. Törneros (SVS) 1: 110 (1824). Fatab. 1928, s. 124. —
-REGEL; pl. -regler; förr äv. -REGLA, r. l. f. (i sht i fackspr.) regel för rimflätning l. för ett korrekt användande av rim. Polyfem III. 20: 4 (1811). Mjöberg Stilstud. 159 (1911). —
-RENHET~02 l. ~20. metr. förhållandet att ett rim är rent l. att rena rim användas i en dikt; jfr ren, adj. 7 f. Mjöberg Stilstud. 182 (1911). —
-RIK. om dikt o. d.: som innehåller många rim; om språk: som har många rimord. Polyfem I. 9: 3 (1810). Den rimrika italienskan. Almqvist Luna IX (1835). —
-RYTTERI. (†) om alltför starkt anhopande av rim i en o. samma strof l. dikt. Ljunggren Bellm. 132 (1867). —
(1, 2) -SAGA. (numera bl. tillf.) saga på rimmad vers; förr äv. allmännare, om rimmad dikt l. (större) rimmat diktvärk, särsk.: ballad, romans. (Sv.) Rimsaga .. (t.) eine Romanze. Möller (1807). Ekelund 1FädH II. 2: 174 (1831; om rimmad fabel). Tegnér (WB) 9: 425 (1841; i pl., om större rimmade diktvärk). Atterbom VittH 234 (1845; om ballad). —
-SCHEMA. (i fackspr.) schema för rimflätningen i en viss dikt l. diktform. StModSpråkv. 2: 181 (1901). —
(jfr anm. sp. 1993) -SJUK. [jfr t. reimsüchtig] (†) om person: som har mani på att skriva rimmad vers; äv.: som anstränger sig mycket för att finna rim. Nordforss (1805). —
(jfr anm. sp. 1993) -SJUKA, r. l. f. [jfr t. reimsucht] (†) om mani att skriva rimmad vers. Sahlstedt CritSaml. 82 (1759). Schulthess (1885). —
-SKICKLIGHET~002 l. ~200.
1) (†) i fråga om språk: förhållandet att lämpa sig för rimmad vers. Skogekär Bärgbo Wen. Föret. 1 (c. 1650).
(1, 2) -SKRIFT. (†) om (kortare l. längre) skrift l. diktvärk på rimmad vers. Spegel ÖPar. Inl. 1 (1705). Hammarsköld SvVitt. 1: 198 (1818). —
(1, 2) -SKRÅ, n. (†) i sg. best., ss. sammanfattande (o. förklenande) benämning på författare av rimmad vers; jfr rimmar(e)-skrå. Thorild Gransk. 1784, 1: 31. —
-SLAG.
1) (†) till 1, 2; om rimmad dikt som har en ordlek till utgångspunkt; jfr -smide o. -slagare. Rijmslagh på Nampnet Torwöst. JSchefer hos Svenonius MGerdt D 4 b (1678; rubrik).
(1, 2) -SLAGARE. (†) = -smed. Rimslagarn drömmer i tjusningsyran / Om lyckans tempel visst. Wadman 2: 110 (1855). —
-SLINGNING. [jfr d. rimslyngning, t. reimverschlingung] (numera föga br.) rimflätning. 2NF 18: 621 (1912). —
-SLUT. [jfr t. reimschluss] (i fackspr.) om den stavelse l. de stavelser i slutet av en vers som uppbär(a) rimmet; rimmat versslut, slutrim, rim(ord). Manligt, kvinnligt rimslut, manligt resp. kvinnligt (slut)-rim. Kolmodin QvSp. 1: B 1 b (1732). Det äldsta nordiska språket hade icke rimslut, utan en så kallad allitteration. Boivie SvSpr. 398 (1834). I rimsluten har poemet någonting, som motsvarar glas och ram för en tafla. Atterbom Siare 1: 272 (1841). Fjelner TypFig. 167 (1920). särsk. (numera föga br.) i pl., övergående i bet.: rimmade versrader l. verser, rim (se rim, sbst.2 1). Då jag intet har någon här som jag kan visa mina stackars rimslut, så sänder jag dem. Kellgren (SVS) 6: 70 (1777). SvFolket 5: 157 (1939). —
-SLUTANDE, n. (†) rimslut, slutrim, rim(ord). The Swenske Ordsens beqwemligheet til Rijmslutande. Arvidi 33 (1651). Alle rijmslutande böra wara antingen Manlige eller och Qwinlige. Därs. 150. —
-SLUTEN, p. adj. (†) försedd med (slut)rim, rimmad; jfr -bunden. Einar Skulesons rimslutna versar. Lagerbring 1Hist. 2: 850 (1773). Ingen nation i verlden .. kan upvisa så gamla rimslutna versar som våre. 1VittAH 2: 17 (1773, 1776). —
(1, 2) -SMED. [jfr t. reimschmied] rimmare; vanl. med förklenande innebörd, om person som skriver oinspirerad l. dålig rimmad vers, ”versmakare” (jfr -bråkare, -djur, -fogare, -hjälte, -kladd, -klåpare, -knådare, -kopplare, -kräk, -skramla, -slagare, -smidare, -snidare, -ställare, -sudd). Dähnert 241 (1746). En ibland hundrade versskrifvare förtienar att heta Poet; .. alla de öfrige få benöja sig med namn af .. versmakare och rimsmedar. Hof Underr. 99 (1766). Fornv. 1943, s. 188. —
(1, 2) -SMIDARE. = -smed. Livin Kyrk. 57 (1781). Våra största diktare likaväl som den enklaste rimsmidare. SvFolket 7: 258 (1938).
Ssgr: rimsmidar-lek(en). (†) om en pantlek vari deltagarna skulle säga ett ord som rimmade på ett bestämt, flerstavigt ord; jfr -lek 1. Hubendick FlickLek. 89 (1879).
-skylt. (†) i det bildl. uttr. hänga ut rimsmidarskylten, börja skriva dikter mot betalning. Runius (SVS) 1: 275 (1713). —
(1, 2) -SMIDE. om en rimsmeds värksamhet: rimmeri; äv. konkretare, om dikt författad av en rimsmed. SvLittFT 1835, sp. 370. PedT 1949, s. 58. —
(1, 2) -SMIDERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [jfr t. reimschmiederei] abstr. o. konkretare, = -smide. SvNitet 1738, nr 3, s. 2 (abstr.). Alla rimsmiderierna har jag skrifvit i år. VBenedictsson (1878) hos Lundegård Benedictsson 65. —
(1, 2) -SNIDANDE, p. adj. (tillf.) om person: som ägnar sig åt rimsnideri. Snellman Tyskl. 83 (1842). —
(1, 2) -SNIDARE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1016). rimsmed, rimmare. Detta Bref .. / Har jag hos en Rimsnidare bestält. Dalin Vitt. 4: 488 (1750). De gamla rimsnidarne — en Lucidor och en Runius — älska att som prof på sin färdighet långa rader igenom använda samma rim. Ljunggren Bellm. 132 (1867). TurÅ 1936, s. 180. —
(1, 2) -SNIDERI1004 l. 0104, äv. 3~002. abstr. o. konkretare, = -smide. VDAkt. 1783, nr 133. Har jag icke förstört min bästa tid på rimsnideri. Tegnér (WB) 9: 525 (1843). Lundin o. Strindberg GSthm 159 (1880; konkretare). —
(1, 2) -SPRÅK. [jfr t. reimspruch] (†) rimmat tänkespråk l. ordspråk, sentens i rimmad form; jfr rim, sbst.2 1 b. Nordforss (1805). —
-STAV, sbst.1 (sbst.2, se sp. 2005). [jfr t. reimstab] (i fråga om forngermansk vers) metr. allitterationsstav; jfr -bokstav. Atterbom VittH 203 (1845). AntT IX. 2: 15 (1887). —
-STAVELSE. [jfr t. reimsilbe] metr. om stavelse som bildar l. uppbär (slut)rimmet l. allitterationen i en vers l. en strof o. d. Arvidi 155 (1651). AntT XIII. 2: 17 (1905). —
-STROF. (†) rimmad strof. Nordforss (1805). Ett reflexionsstycke i nio fyrradiga rimstrofer. SvLitTidn. 1816, sp. 423. —
-STRUKTUR. (i fackspr.) om rimmens beskaffenhet i en viss dikt l. diktform o. d. (särsk. i fråga om rimflätning). Phosph. 1811, s. 555. —
-STÄLLNING. [jfr t. reimstellung] (i sht i fackspr.) om den ställning som ett rimord intager i en strof o. dyl. l. som rimord intaga (i förh. till varandra); rimflätning. Phosph. 1811, s. 555. SvLittFT 1836, sp. 269. Hallström i 3SAH 24: 427 (1910). särsk. i uttr. i rimställning, på den plats som tillkommer ett rimord, ss. rimord. Ordet står icke i rimställning. PedT 1904, s. 311. Lamm i 3SAH 50: 233 (1940). —
-SYSTEM. (i fackspr.) om det system enl. vilket rimmen äro anbragta i en viss strof l. dikt. Phosph. 1811, s. 553. AntT XXI. 6: 3 (1924). —
-SÄTT. (rim- 1745—1936. rimme- 1713—1727)
1) [jfr anm. sp. 1993] (†) till 1: sätt att skriva vers; äv. konkretare: versslag, diktform (jfr -art 1). (Jag har) sökt at komma .. (modersmålet) efter mit pund och ämne och wårt Swenska Rime-sätt, i större bruk och mera til at idkas. Brenner Dikt. 1: Föret. 3 (1713). (Fr.) Baguenaude .. (sv.) et gammalt rimsett i Fransöska poesien. Möller 1: 149 (1745, 1755).
3) [jfr anm. sp. 1993] (numera bl. mera tillf.) till 2, om det sätt varpå rim användas i en viss strof l. dikt o. d.; äv.: rimflätning, rimställning. I sitt rim-sätt tillåter .. (H. Spegel) sig .. mången vårdslöshet. Atterbom Siare 2: 158 (1843). Risberg SvVersTeori 234 (1905). —
-SÄTTA. (numera bl. tillf.) placera (ett ljud o. d.) i rimställning (med ett annat ljud); äv. i p. pf. mer l. mindre i adjektivisk anv.: som bildar rim. Rimsatta runor. Fröding Eftersk. 1: 151 (1891, 1910). Det höga korta a (i all) rimsättes av Bellman .. med det låga långa a (i al). Wulff SvRim 73 (1898). —
-SÄTTNING. (numera bl. tillf.) placering av ord o. d. i rimställning, rim(ning); äv. konkretare: rim. En god vers måste vara fullkomlig både till ord och rimsättning. Bergklint Vitt. 141 (1761). En rimsättning som kräver särskild undersökning är fästa : fresta. Wulff SvRim 82 (1898). särsk. (†) allmännare: versskrivning (jfr rim, sbst.2 1). Tessin Bref 2: 171 (1754). —
-TAVLA.
1) (†) till 1, 2; om (i en kyrka uppsatt) tavla med inskription på rimmad vers. 1 st. Rijmtafla på Tyska, A:o 1707 öfe(r) den Evangeliska religions upkomst till sin större frihet i Schlesien. FrestaKInvent. 1714.
2) (mera tillf.) till 2: för finnande av rim(ord) uppgjord lista upptagande de konsonanter l. konsonantgrupper som kunna stå i början av ett ord o. framför starktonig vokal. AllerFamJ 1931, nr 43, Bil. s. 31. —
(1, 2) -TIGGARE. (†) om person som författar (panegyrisk) rimmad vers för att få belöning. Bergklint Vitt. 171 (1768). —
(1, 2) -TILLVÄRKNING. (†) om (mer l. mindre hantvärksmässigt) författande av rimmade dikter; äv. konkretare: rimmad dikt (som är resultat av sådant författarskap). Kellgren (SVS) 4: 170 (1780). Om det vore görligt att få jordas utan grafskrifter, såge jag det gerna; åtminstone undanbeder jag mig alla usla rimtillverkningar. JHLidén (1790) i BL 8: 107. Wadman Saml. 1: 68 (1830). —
-TOSSA. [med ordlekande anspelning på rim-tuss] (†) nedsättande benämning på person som hävdar att vers bör vara rimmad; jfr -despot. Charlatanismen känner intet rättare och ädlare mått, än Grodans ifver i Fabeln. Desse nye Lag-tossor äro just så oblyge, stor-gapige, och skallande mot Himmelen, som våre gamle Rim-tossor. Thorild (SVS) 3: 236 (1792). —
-TOSSUNGE. [jfr -tossa] (†) = -histrion. Spän pojkesnillets styrka högt, / Och sväll dig, lilla padda, up; / Och säj til rimtåssungarne / Hur Stor du lille K-n är. Thorild (SVS) 1: 108 (1784). —
-TVÅNG. [jfr t. reimzwang] (i fackspr.) tvång som rimmets krav ålägger författare av rimmad vers (o. som gör versen krystad). CLivijn (1804) hos Hjärne DagDrabbn. 132. Hedén 5: 25 (1907). —
-VERS. [jfr t. reimvers] (i sht i fackspr.) om den form av vers som använder (slut)rim, rimmad vers; äv. dels: rimmad versrad, dels: strof med slutrim; förr äv.: dikt med slutrim. Lagerbring 1Hist. 2: 849 (1773). Tiestafviga rimverser. Polyfem III. 11: 2 (1811). Små rimverser, som någon flygtig Bager skickat till Upsala att vinna den efterlängtade dagbladsexistensen. Därs. IV. 16: 3. Atterbom Minn. 204 (1817; om strof med slutrim). Rim-versen, den romantiska poesiens tungomål, är skapad för musiken. SvLitTidn. 1820, sp. 486. Oldberg Rim 102 (1945). —
-VERSART. (†) rimmad versform. LHammarsköld (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 287. Polyfem III. 20: 4 (1811). —
(1, 2) -VIS, n. (†)
1) i uttr. ställa ngt uti rimvis, uppställa l. utarbeta ngt i form av rimmad vers. JErici (1588) i 2Saml. 4: 175.
2) i uttr. vända ngt i rimvis, översätta ngt på rimmad vers. Rijkz Drotzen i Swerige .. (har) hafft stoort Behagh till .. Alexandri Historia och then låtit in på wårt Swenska Språk i Rim-wijsz wända. Schück VittA 3: 229 (i handl. fr. 1669). —
(1, 2) -VIS, adj. [jfr delvis II] (knappast br.) utarbetad l. skriven i form av rimmad vers. Östergren (1936; angivet ss. sällsynt). —
(1, 2) -VIS, adv. [jfr d. rimvis, t. reimweise] (numera föga br.)
1) i form av rimmad vers, på rimmad vers, i rimmad form. Tegel G1 2: 355 (1622). Jag har .. tänkt att rimvis öfversätta några Oder ur Horatz. CLivijn (1805) hos Hjärne DagDrabbn. 177. Rydberg Faust 23 (1876). Östergren (1936).
-VOKAL. [jfr t. reimvokal] (i fackspr.) om den starktoniga vokalen i ett rim(ord). Risberg SvVersTeori 228 (1905). —
-VÄRK, n.
1) [jfr anm. sp. 1993] till 1, 2: skrift l. (dikt)värk på rimmad vers; förr äv. abstraktare: författande av rimmad vers, diktning av rimmad poesi. Alle Damor wet / Hwad som Poëter städz til rijmwerck hafwer drifwit. Runius (SVS) 1: 234 (1712). Tegnér FilosEstetSkr. 257 (1808). IllSvLittH 1: 111 (1955).
2) (tillf.) till 2; sammanfattande benämning på allt som sammanhänger med rim o. rimflätning i en dikt o. d. Nödvändigheten att offra hela rimvärket, åtminstone vid översättning med konstnärliga anspråk, hällre än att pina både sig själv och läsaren med ett synbart tvång. Wulff Övers. 16 (1897). —
-VÄXLING. (mera tillf.) omväxling l. förändring i fråga om rim l. rimflätning. Polyfem II. 32: 3 (1810). Hallström i 3SAH 24: 355 (1910). —
(1, 2; jfr anm. sp. 1993) -YRA, r. l. f. (†) om inspiration att skriva rimmad vers; jfr skalde-yra. MarkallN 2: XI (1821). —
(1, 2; jfr anm. sp. 1993) -YRSLA, r. l. f. (†) = -yra. Då fordom någon ung menniska kände sig angripen af rim yrslan, började han gå i skola hos mästarne. JournLTh. 1810, s. 416. —
(1, 2) -ÅDER. (†) bildl., om förmåga att skriva rimmad vers; jfr skalde-åder. Nordforss Theaterdir. 59 (1799). —
(1, 2) -ÄLSKANDE, p. adj. (tillf.) om person: som tycker om rim l. rimmad vers. Den moderna, rimälskande publiken. Tranér Anakr. 208 (1833). —
(jfr anm. sp. 1993) -ÖVNING. särsk. konkretare, om dikt som skrivits för att skalden skall få tillfälle att öva sig i (l. visa sin skicklighet i) att rimma. Virtuosa rimövningar. IllSvLittH 1: 332 (1955).
B [jfr anm. sp. 1993] (†): RIMME-KONST, se A. —
(1) -RO, f. i uttr. ha sin rimmero, ha ostört tillfälle att skriva vers. Lucidor (SVS) 260 (1672). —
-SÄTT, se A.
Spalt R 1989 band 22, 1958