Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RANNSAKNING ran3~sa2kniŋ, stundom ransa4kniŋ (ransa´kning Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar ((†) -ier TbLödöse 218 (1590)).
1) till RANNSAKA 1, = RANNSAKAN 1; numera nästan bl. i ssgn HUS-RANNSAKNING. Sätter sig byaman, eller bonde, til motvärn, och vil ej tillåta .. ransakning; utan öfverfaller them, som ransaka skola, med hugg och slag, eller med smädeord; plichte (osv.). MB 52: 3 (Lag 1734). Malmström Hist. 3: 3 (1870).
2) († utom i c) till RANNSAKA 2: undersökning, efterforskning, utforskande; granskning; prövning; stundom liktydigt med dels: syn, dels: förhör (jfr 3); äv. i sådana uttr. som rannsakning om l. över l. på ngt. G1R 24: 381 (1554). Gudhelighe Öffningar Hemma i Hwsen .. medh Ransakningar, hwadh Barnen och Hwsfolcket haffwa hördt och fattadt aff Predikan. L. Paulinus Gothus Pest. 102 a (1623). Rudbeck Bref 46 (1667: på). Annerstedt UUH Bih. 2: 214 (i handl. fr. 1680: öfwer). Mineralogiska ransakningar. Berzelius Brev 11: 166 (1834). Underkastar man dessa tankeströmningar en närmare rannsakning, så finner man (osv.). Rydberg KultFörel. 2: 2 (1885). — jfr ALLMÄNNINGS-, BOSKAPS-, BÄRGS-, FRÄLSE-, GRAV-, JORD-, KATEKISMI-, RÅGÅNGS-, TIONDE-RANNSAKNING m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som hålla rannsakning, företaga en undersökning, hålla syn; ställa rannsakning, anställa (en) undersökning; ngt står uti ngns rannsakning, det tillkommer ngn att undersöka l. pröva ngt. Schmedeman Just. 120 (1604). At thet skal stå vthi Biskopens Ransakning om them som vthi hans Stadh eller Landskap wistas, och på förberörde Sätt äre sammankomne (i äktenskap). Schroderus Os. 2: 83 (1635). At öfwer de ringa Skatte-hemmanen, hwilka Militien anslagne äro .., må i Lands-orterne ställas ransakning. LMil. 1: 37 (1680). Att en allmännelig Jordasyn och ransakning skulle hållas öfver hela Riket. Bonsdorff Kam. 295 (1833).
b) konkret(are), om protokollet över l. redogörelsen för en undersökning o. d.; jfr 3 b. HH XIII. 1: 155 (1564). Oplästes .. Her Carll Bondes ransackningh öffver hambrer och bruken. RP 6: 11 (1636). PH 5: 2997 (1750).
c) (i vitter stil, fullt br.) till RANNSAKA 2 d: rannsakande, prövning; särsk. om självrannsakan. En rannsakning av hjärtan och njurar. Nordenflycht QT 1744, s. 19. Derpå började han föra ransakning med sig sjelf. Lundberg-Nyblom NItal. 141 (1890).
3) till RANNSAKA 3: rättslig undersökning (med förhör o. d.) rörande brott, värkställd av en domstol i syfte att få fram de fakta som äro behövliga för ett domslut; företrädesvis om handläggningen av ett brottmål i första rättsinstansen; förr äv. om liknande officiell undersökning (med förhör o. d.) värkställd av annan myndighet än domstol; äv. konkretare, om förrättningen; i officiellt spr. endast om förh. före 1948. Anställa, hålla rannsakning med ngn. Undergå rannsakning. Rannsakning i ett brottmål. UpplDomb. 5: 23 (1553). Bemelte 3 studenter wore i går till förhör uthi consistorio ..; då effter noga ransakning och inquisition sampt eedeligit intygande, befans att alla dhe beskyllningar Studenterna påbördades woro af intet wärde. BraheBrevväxl. II. 1: 198 (1661). Konungen bör .. ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom. RF 1809, § 16. Rannsakningen med de tre åtalade för spårvägsintermezzot. DN(A) 1952, nr 301, s. 1. — jfr BROTTMÅLS-, RÄTTEGÅNGS-, TINGS-, TJUV-RANNSAKNING m. fl. — särsk.
a) (†) i sådana uttr. som rannsakning om l. över ngt, gällande ngt; ställa ngn till rannsakning, låta ngn undergå rannsakning; taga l. anamma ngt under l. (ut)i l. till rannsakning, anställa rannsakning rörande ngt; stå till rannsakning, om sakförhållande: vara föremål för l. hänskjuten till rannsakning. 2SthmTb. 3: 155 (1556: toge j ransakning). Ty toghe the godhe män samme saak till ransakningh. HH XIII. 1: 16 (1562). TbLödöse 114 (1589: stå thill rannssakningh). Stellas til förhör och ransakning .. för Christi domstol. Swedberg SabbRo 1231 (1697, 1712). At sjelfva Rådet tog saken under ransakning. Ullman Frök. 102 (1780). PH 15: 214 (1792: öfver). De Geer Minn. 1: 234 (1892: om).
b) (†) konkret(are), om rannsakningsprotokoll; jfr 2 b. HTSkån. 1: 233 (1659). (År) 1632 insändes till Dom-Cap. en i N. Wij församlings närvaro hållen ransakning med hustrun Anna i Gibbohult. Rääf Ydre 1: 138 (1856).
-DOMSTOL~02, äv. ~20. domstol inför vilken rannsakning äger rum l. som förrättar rannsakning; äv. bildl. l. oeg. MinnSvNH 6: 342 (1811). Staf PolisvSthm 447 (1950). —
-FÅNGE. person som (ss. misstänkt för brott, men ännu icke dömd för brottet) hålles i fängsligt förvar under tiden för brottsundersökningen o. rannsakningen. NVexjöBl. 1848, nr 1, s. 3. 1NJA 1933, s. 458. Anm. Starkt vard. användes med samma bet. det till d. o. bildade ordet rannsakare, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =. DN(A) 1956, nr 44, s. 3. —
-FÄNGELSE. särskilt fängelse för rannsakningsfångar. NVexjöBl. 1847, nr 53, s. 3. Stockholms stads rannsakningsfängelse. SFS 1943, s. 1469. —
(2 l. 3) -INSTRUMENT. (†) protokoll över en undersökning l. utredning. Bergv. 1: 537 (1703). Därs. 2: 338 (1745). —
(2 l. 3) -KAPPE. (†) viss avgiftsförmån (jfr kappe, sbst.3 2 slutet), sannol. tillkommande person som förrättade en officiell undersökning l. granskning l. en rannsakning o. d. ConsAcAboP 2: 373 (1662). Därs. 4: 337 (1676). —
-KOMMISSARIE. (†) viss ämbetsman (jfr kommissarie 2) med uppgift att förrätta rannsakning l. officiell undersökning l. granskning av annat slag. EkenäsDomb. 1: 3 (1624). Wilskman Släktb. 1: 218 (1912; titel på person på 1600-talet). —
-MAN, m. (†)
1) till 1: person som gör husundersökning l. kroppsvisitation l. efterforskning efter ngt. BråboDomb. 10/5 1604. FörarbSvLag 7: 405 (1696).
2) till 2: person som företager en undersökning l. prövning; syneman. LReg. 60 (1688). Synings- och rannsakningsmännen (vid husesyn). 2RA 1: 571 (1723). Cederlöf FinlPrästEkon. 280 (1934).
3) till 3: person som leder l. deltar i rannsakningen av ngn. Schmedeman Just. 270 (1647). Därs. 1200 (1688). —
-PROTOKOLL.
(2 l. 3) -SKRIVARE. (†) skrivare med uppgift att uppsätta handlingar rörande officiella undersökningar l. rannsakningar o. d. KlädkamRSthm 1593 B, s. 29 b. —
-SÄTT, n.
1) (†) till 2, om sätt att förrätta prövningen av ngns kunskaper, förhörsmetod l. dyl. L. Paulinus Gothus ThesCat. A 4 b (1631).
Spalt R 271 band 21, 1956