Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄT 4t, adj.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÄTT rät4, adj.1 -are; n. rätt rät4. adv. RÄTT (se RÄTT, adv.).
Ordformer
(ret 15841693. rett 15261588, 1679 (: wågrett). rät (räät) 1559 osv. rätt 16391832, 1888 (: lodrätt); jfr SvGeogrÅb. 1949, s. 184 (: rättlinjigt, n. sg.). — n. sg. rett 15411675. rätt 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. rätter, räter, sv. dial. rät, rätt, motsv. fd. ræt (d. ret), fnor. o. isl. réttr, got. raihts, fsax. reht, rätt (mlt. recht, rak, rätt), mnl. o. holl. recht, ffris. riucht, rätt, fht. reht (t. recht), feng. ryht, riht (eng. right); av ett germ. rehta-, motsv. lat. rectus, rät, rak, rätt; jfr gr. ὀρεκτός, utsträckt; till den ieur. rot som föreligger bl. a. i lat. regere, rikta, styra, leda (se REGERA, v.1), gr. ὀρέγω, sträcker, o. i RAK, adj. — Jfr REKTA, RÄTA, sbst.1 o. v.1, RÄTT, sbst.2 o. adj.2, RÄTTA, sbst.2 o. v.2, UPPRÄTT]
Anm. Orddubbletten RÄT, adj.1: RÄTT, adj.2, har först så småningom utbildats i språket, o. i vissa bet. äro de båda orden, som i allm. i riksspr. väl hållas i sär av den nutida språkkänslan, fortfarande mer l. mindre synonyma (se RÄT, adj.1 5, 6 a, 8, RÄTT, adj.2 2, 3, 14 a). I artiklarna RÄT, adj.1, o. RÄTT, adj.2, har materialet redovisats på följande sätt. Exempel med de under RÄT, adj.1, anförda bet. 14, i vilka bet. numera formen rät (i m., f. o. r. sg.) är enarådande i riksspr., ha oavsett formen hänförts till RÄT, adj.1, o. exempel med de under RÄTT, adj.2 anförda bet. 1, 4, 5, 9, i vilka bet. numera formen rätt är enarådande, ha likaledes oavsett formen hänförts till RÄTT, adj.2 Exempel med de bet. som behandlas under RÄT, adj.1 5, 6 a, 8, o. RÄTT, adj.2 2, 3, 14 a, i vilka bet. båda formerna fortfarande äro mer l. mindre brukliga, ha hänförts till det ena l. andra adjektivet alltefter den form som föreligger i exemplen. Formen rätt, n. sg., som är gemensam för RÄT, adj.1, o. RÄTT, adj.2, har i överensstämmelse med den moderna språkkänslan hänförts till RÄT, adj.1, i de under d. o. anförda bet. 14, 69 men däremot till RÄTT, adj.2, i de under d. o. anförda bet. 1, 46, 9, 10 o. 14 b.
1) som saknar (större) krökning(ar), rak (se RAK, adj. 1); icke böjd l. svängd l. krokig; numera företrädesvis om linje, äv. om väg l. gata l. rad o. d., i sht förr äv. om stråle. Thet krokot är skal rätt warda, och thz ojämpt är skal wendas j sletta wäghar. Luk. 3: 5 (NT 1526; Bib. 1917: skall bliva rak väg). Görer idhrom fotom retta wäghar. Ebr. 12: 13 (Därs.; Bib. 1917: räta stigar); jfr b. Krokot kan icke warda rett. Pred. 1: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: bliva rakt); jfr: Krokot blijr aldrigh rääter. .. (Dvs.) Dhen eenwetne låter aldrig säya sig. Grubb 432 (1665); jfr 9. Nw löper een ret linea mit igenom Jordenes käna. Luth Astr. 4 (1584). I Staden (dvs. Sthm) och på Mallmarna .. (äro) stora och räta gatur förfärdigade. HSH 31: 40 (1663). Beropar sig den ena parten på rätt råå, och den andra på krookråå, då gifwes rätt råå witzordh. FörarbSvLag 4: 215 (1695). Skrifva rätare rader. Sahlstedt (1773). Scheele Bref 78 (1775; om strålar). Oxarne sätta svansen i vädret, plogen ryckes ur sin bana .. och nu bär det af öfver trädet, in i höstrågen, der en lång gata, rät som en jernbana, drages ut. Strindberg NRik. 30 (1882). TMatFysKemi 1918—19, s. 199 (om linjer). jfr: Genom att .. (medelst axiom ange ett antal egenskaper hos en rät linje) på olika sätt kan man få olika geometrier, där begreppet ”en rät linje” betyder olika saker, t. ex. den vanliga ”euklideiska” geometrien och den ”icke-euklideiska” geometrien, där parallellaxiomet .. icke gäller. SvUppslB 17: 313 (1933). — jfr LINJE-, LOD-, O-, SNÖR-, SÄNK-, TRÅD-, VATTU-, VÅG-RÄT m. fl. samt JORD-RÄTT. — särsk.
a) (utom i ssgr numera mindre br.) om långsträckt föremål o. d. (t. ex. stång, timmer): rak (se RAK, adj. 1, 2), icke böjd l. svängd l. krokig; vars ytterkontur l. medellinje bildar en (i det närmaste) rät linje; i sht förr äv. (om liggande person): utsträckt, rak. Somblige ådror, wthi Menniskionnes lekammen äre rette och trånge, och somblige äre krokote och wijde. Berchelt PestBeg. A 5 a (1588). (Munken Dorotheus hade) heela sin Lijffztijdh aldrigh .. legat räät vthi en bäddat Säng. Schroderus Os. 1: 493 (1635). Man tager sigh ther til (dvs. till mätningen) en lätt räät Stång. Raam Åkerm. 32 (1670). (Sv.) Et rätt trä, (t.) ein gerader Baum. Lind (1749). 1 par långa (pistoler) med räta stockar. HusgKamRSthm 1752—53, s. 1222. Under benämningen Rättimmer inbegripas Halfbottenstockar, räta Zittror, Bog- och Halftimmer (m. m.). ReglVirkeslev. 1859, § 24; jfr SFS 1907, Bih. nr 73, s. 11. Slät-Harfvar hafva räta eller krokiga pinnar. Juhlin-Dannfelt 138 (1886). En rät stång. Sundén (1888). särsk. [jfr RÄTT-VAL] övergående i bet.: slät (jfr b); i ssgn RÄT-VAL.
b) (i sht i fackspr.) om yta o. d.: plan; förr äv. om väg: (rak o.) jämn; jfr RAK, adj. 1 e. The rettferdighas wägh är släät, the rettferdighas stijgh gör tu rettan. Jes. 26: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: jämnad); jfr d. (Bok-)ryggen limmas i rät form. Thon o. Kirsch 49 (1856). Hvarje .. (lutande) yta (i en sluttning) är .. i horisontalled antingen: rät .., utåtböjd .. eller inåtböjd. LbTopogr. 3 (1907). (†) Elementarisk Afhandling, om de Coniska Sectionerne i gemen, förestälde i en Rät Plan. VetAH 1773, s. 322.
c) (†) i uttr. skära (axelklaff) rät, vid tillskärning göra (axelklaffs) yttre kortsida rak (icke svängd). Axel-klaffarne .. skjäras icke räta utan runda, emedan de annars med yttra kanten stiga ut ifrån armen. UnderrManskläd. A 2 b (1778).
d) = RAK, adj. 1 o; äv. bildl. I rät linje; jfr LINJE 1 d. Syr. 51: 15 (öv. 1536). Rännelens rätte eller krokuge lopp. Block MotalaStr. 66 (1708). När man låter en kropp falla fritt, så sker det alltid i rät linia. De Rogier Euler 1: 187 (1786). (Sv.) Gå räta vägar; (t.) gerade Wege gehen, keine Umwege noch Künste gebrauchen. Möller (1790). Han löper aldrig räta vägen, utan som, hunden i tusende krokar. Törneros Bref 2: 36 (c. 1824). Klufven i rät riktning. Dalin 2: 308 (1855). Den räta vägen är den kortaste. Östergren (1937). Du vet .. att han har svårt att dölja något och att han är en de räta linjernas man. Thorén Herre 252 (1942); jfr LINJE 11 e.
e) (†) om kraft som strävar att åstadkomma rörelse: värkande i rak (se RAK, adj. 1 o) riktning. Alla enkla kroppar hafva (enligt Aristoteles) en tvåfald rörelsekraft .., en circulair och en rät. Ehrenheim Phys. 1: 39 (1822).
f) bildl., i fråga om härstamning, ss. beteckning för att härkomsten räknas genom (ett l.) flera led, utan att sidosläktskap inberäknas; särsk. i sådana uttr. som i rät linje, äv. (ut)i nedstigande räta linjen, förr äv. i rätt nedstigande, i rak (se RAK, adj. 7) linje osv.; äv. oeg. l. bildl. Ej må Adelskap, .. som hädanefter förlänas, tilfalla flere än den, hvilken adlad eller uphöjd blifvit, samt efter honom hans äldste manliga Bröstarfving i rätt nedstigande, led efter led. RF 1809, § 37. Gutierre Quixada (från hvilken jag på manliga sidan i rät linea härstammar). Stiernstolpe DQ 2: 464 (1818). Nordström Samh. 2: 207 (1840: uti nedstigande räta linien). En berättarstil som i rätare linje härstammar från debutbokens. Kihlman SvNutDiktFinl. 137 (1928). jfr: (Sv.) Räta linier och rätta arfvingar, (t.) gerade Linien und rechtmässige Erben. Möller (1790; uppl. 1807: Rätta linier).
g) (mera tillf.) bildl. (jfr d, f); särsk.
α) om princip o. d.: rätlinig (se d. o. a); jfr RAK, adj. 6. Cavallin 2: 571 (1871). En som har räta principer för sitt handlande. IllSvOrdb. (1955).
β) i ssgn REGEL-RÄT.
2) [specialanv. av 1] (numera bl. tillf.) om person l. ngns kropp o. dyl. l. om (kropps)-ställning: rak (se RAK, adj. 2, 2 a, e), upprätt; särsk. i sådana uttr. som stå l. sitta l. l. hålla sig rät, stå osv. rak (se RAK, adj. 2 a). (Herren) haffuer sönderbrutit idhart oock, och haffuer lätit idher gå retta. 3Mos. 26: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: med upprätt huvud). (Lat.) Erectus sede. (Sv.) Sitt räter. FormPuerColl. B 6 a (1559, 1579). Itt .. slags Munkar, som instängde sigh hwar i sin Cella, som war så trång, at the theruti kunde hwarken ståå eller liggia räte. Schroderus Os. 1: 858 (1635); jfr 1 a. (Ryttaren) fattar med högra Handen baak på Sadelen något åt höger, lyffter sig med rätt Lijf op (osv.). BeskrExCav. 1695, s. 3. Han är rät som ett lius. MontLouis FrSpr. 288 (1739). O, lille rimets hoppare! / Ja visst: när du förgrymmar dig, / O, hvad du bål och farlig är! / Stig up uti din vrede rätt! Thorild (SVS) 1: 109 (1784). Hålla sig rät ell. rak. ÖoL (1852). (Sv.) Rät ställning (lat.) status erectus. Cavallin (1876). En rät .. ställning. Sundén (1888); jfr 1, 3. — jfr KAPP-RÄT. — särsk.
a) (†) övergående i bet.: som är (så frisk, att han kan vara) på benen (se BEN, sbst.1 II 1 a γ). Dhen wij å dhenna Båhr i Grafwens Gömmor föra / War för en lijten Tijdh så qwick och räät som wij. Wexionius Sinn. 4: C 3 b (1681, 1684).
b) (†) i det bildl. uttr. stå rät, ss. beteckning för att ngn icke fallit i synd utan är rättfärdig o. d. PErici Musæus 1: 86 a (1582).
3) [specialanv. av 1] (utom i a o. b samt ss. senare led i ssgr numera bl. mera tillf.) med tanke på ngts utsträckning l. rörelse i förh. till en viss given riktning (ofta den riktning som representeras av kanterna l. utsträckningen l. medellinjen av ett föremål o. d. vid l. på l. i vilket ngt befinner sig l. rör sig l. förflyttas o. d.): som (l. vars ytterkontur l. medellinje) sträcker sig l. går o. d. (i det närmaste) parallellt med l. i linje med l. vinkelrätt mot den givna riktningen; rak (se RAK, adj. 1 p, 5); motsatt: sned l. diagonal o. d.; äv. (i fackspr.) i uttr. se l. avbilda o. d. (en byggnad) i rät fasad, se osv. (en byggnad) i fasad rakt framifrån. Linierne .. the rätta eller snedha .. drager han (dvs. geometrikern) effter Linealen. Schroderus Comenius 758 (1639). (Jag) har .. funnit, at den ifrån underlifvets rätemusklar (felaktigt för räte musklar) (musculi recti abdom.) blottade Buksäcken (peritonæum) varit känslolös. VetAH 1753, s. 33. (Ögonen) Äro .. til läget .. Räte, Paralelli, när alla 4 ögonvrårne sitta i en linea. Retzius Djurr. 122 (1772). Skilnad imellan rätt och snedt. Sahlstedt (1773). Räta Ögonmusklarne äro 4, den ena ligger öfver, den andra nedunder, och 2 på sidan af ögat. Hernquist Hästanat. 36 (1778). Man lägger tögen (dvs. strängen av ull) till höger om spillert (dvs. spindeln) och omvirar sedan, icke i räta slag, .. utan lika som tråd nystas, eller snedt om spillert. Carlström Spinnm. 31 (1832). (Byggnaden) avbildades .. ungefär så som man såg den i rät fasad. Strömbom EgyptK 180 (1928). — jfr STÄV-, VINKEL-RÄT. — särsk.
a) (i fackspr., i sht mat., fullt br.) om cylinder l. prisma: vars generatris resp. sidokanter är(o) vinkelrät(a) mot basytan; äv. om cirkulär kon: vars höjd träffar basytan i dess medelpunkt; äv. om pyramid: (vars basyta är en regelbunden månghörning o.) vars höjd träffar basytan i dess medelpunkt; motsatt: sned; jfr RAK, adj. 2 d. Lithander AritmGeom. 355 (1814; om cirkulär kon). Ett rätt eller rakt prisma. Sjöstedt GeomRealgymn. 92 (1938). En rät eller rak pyramid. Därs. 93. 2SvUppslB 6: 758 (1948; om cylinder).
b) (fullt br.) snick. i uttr. rät gradning (i sht förr äv. rät kantgradning), gradning varvid den insatta gradlistens sida bildar rät vinkel mot ytan av det föremål i vilket den gradas in; äv. (i uttr. rät gradning), om infällning varvid tappstycket inpassas i ett spår med rektangulär genomskärning, (i)spårning. SlöjdBl. 1888, nr 6, s. 2. Berggren Träslöjd 96 (1945). Ryegård Slöjd. 87 (1957).
c) [jfr motsv. anv. av mlat. rectus] (†) i utvidgad anv., om himmelssfär: så beskaffad att himmelsekvatorn går genom zenit; äv. om himlakroppars uppgång över horisonten: sådan den ter sig på en sådan himmelssfär; motsatt: ”vind”. En rett himmel, tett är, ter alle stiernor gå rett up i öster, och sedan rett neder i wester. Luth Astr. 19 (1584). Säies tett folckett haffua en rett himmelsk vpgångh som boo in under Æquatore. Därs.
4) [jfr 3] om vinkel: som utgör en fjärdedel av ett varv (= 90°); stundom äv. om hörn (se d. o. 1): som bildar en rät vinkel, rätvinklig; förr äv. om figur: som har räta vinklar, rätvinklig. Thet första slaget (av trianglar) hafwer twå lijka långa sijdor, och ett rätt Hörn. Raam Åkerm. 10 (1670); jfr HÖRN 1 d. Vinclar äro twenne slagz; Rätt eller Sned. Rålamb 1: 23 (1690). En rät vinkel. Sahlstedt (1773). Rutan (som utgör en kvadratmil) bör hafva rätta hörn och icke sneda, ty den sneda rutan är alltid mindre än den rätta, fastän sidorna äro lika stora. Hartman Geogr. 35 (1806). Fötterna böra stå i rät vinkel. Ling Regl. 13 (1836). Halsskölden (hos praktbaggar) .. är ej rörlig som hos knäpparne, varjämte dess bakhörn ej äro tillspetsade utan räta eller trubbiga. Trägårdh Skogsins. 42 (1914). SFS 1938, s. 666. — jfr HALV-RÄT.
5) [jfr 1, 3] i fråga om fartygs läge i vattnet.
a) sjöt. o. skeppsb. i uttr. (ligga, äv. vara o. d.) på rät köl (jfr b), om fartyg: (ligga) i horisontalt läge med samma djupgående för o. akter (jfr KÖL 1 d, RÄTT, adj.2 2 c); äv. i uttr. lasta på rät köl, lasta så att fartyget får sådant läge. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Ekelöf Ordl. (1898). Blomgren o. Nilsson SvEngO (1939).
b) sjöt. i sådana uttr. som ligga l. vara l. komma på rät köl (jfr a), om fartyg: ligga upprätt utan lutning åt någondera sidan resp. efter kantring l. slagsida resa sig l. bringas i normalt jämviktsläge (jfr KÖL 1 e, RÄTT, adj.2 2 a), vända l. sätta (båt o. d.) på rät köl, vända osv. (båt osv.) så att den kommer att ligga på rät köl; i sht förr äv. i uttr. vara rät på kölen, om fartyg: ligga stadigt i sjön utan överhalningar åt sidorna; jfr 6 a. Ramsten 35 (1866). Dahlgren Stanley 2: 361 (1890: rät på kölen). Ett fartyg säges ”ligga på rät köl”, då det står upprätt, utan att luta åt någondera sidan. NF (1890). Nedkommen till ort och ställe vändes farkosten (dvs. kanoten) på rät köl samt sköts ut vid båtbryggan. Sparre Pikstav. 85 (1916). Blomgren o. Nilsson SvEngO (1939: sätta). 2SvUppslB (1952). särsk. (mindre br.) bildl., i sådana uttr. som komma på rät köl, betecknande att ngn kommer på benen l. att ngn l. ngt kommer i normalt l. riktigt läge l. att ngt kommer i sådant läge att man kan komma till rätta med l. klara av det o. d., stundom äv. komma på rät köl med ngn, komma på god fot med ngn; jfr RÄTT, adj.2 2 b, KÖL 1 e slutet. Sparre PlåtM 62 (1914: med). Malin, som nu kommit på rät köl (efter att ha fallit omkull), stod ett stycke ifrån. Dens. RylM 53 (1916). Jag har gjort vad på mig ankommer för att frågan skall komma på rät köl. DN(B) 1957, nr 329, s. 2.
c) i ssgn RÄT-LÄGE.
6) (utom i a o. b numera bl. tillf.) i vanlig l. riktig riktning l. ordning; motsatt: avig l. omvänd. SAOB D 1480 (1915). — särsk.
a) (fullt br.) om föremål o. d. med tanke på det håll åt vilket det är vänt: vänd l. riktad åt det håll som för det ifrågavarande föremålet osv. är det vanliga l. normala l. riktiga; äv. om sida o. d.: som är avsedd att vara vänd (utåt l. uppåt l. framåt) så, att den synes; i sht förr äv. om botten i kypert: som utgör väftkypert (i motsats till varpkypert); jfr AVIG 1 a, b. Ett afwugt {specialtecken} och ett rätt þ. Rudbeck Atl. 2: 187 (1689). Rätvände (vindlingar på snäckor) .. gå åt vänster, när Snäckan ligger rät. Retzius Djurr. 208 (1772). Uppknytningen utvisar afvig och rät kyperts-botten. Ekenmark Lb. 65 (1847). Räta sidan. Ahlman (1872). Jag har vändt min Almqvist mot väggen. — Vänd honom rät igen! Topelius 24: 390 (c. 1890). Den förut omtalade franska sömmen, som sys först rät sedan avig. Sömnadsb. 158 (1915). Dubbellie (försedd med långt skaft och en lie åt vardera sidan, den ena avig, den andra rät). LandsmFrågel. 25: 25 (1929). (†) Räta Runor. Rudbeck Atl. 1: 843 (1679); jfr RUNA, sbst.1 2 a. särsk.
α) (föga br.) substantiverat, i uttr. från rät till avig, från rätsida till avigsida. Bakstygn eller ryggstygn kallas en fortlöpande sticksöm, som arbetas från rät till avig. Sömnadsb. 16 (1915).
β) bildl.; jfr AVIG 1 f slutet, AVIGA, sbst. 2, AVIGSIDA 2. Du borde begripa, att visst folk har två sidor, en rät och en afvig. Topelius Vint. I. 2: 309 (1860, 1880). Det fanns ingen rätsida på henne; det som förr var rätt hos henne, det var nu avigt, hon hade krängt sig ut och in. Höijer Stjärnkl. 61 (1943).
b) (fullt br.) handarb. o. textil. i fråga om stickning, för att beteckna att en maska l. maskor stickas på vanligt sätt, varvid vid handstickning stickan föres framifrån bakåt in i öglan; dels om maska, dels om stickning o. d.; äv. substantiverat; jfr AVIG 1 e. Barnen .. sticka .. ränder, omvexlande med räta och afviga maskor. Engström Schallen feld 31 (1865). Hjertelius Stickm. 46 (1892; om stickning). (Resårmönstret i trikåvaror) motsvarar det mönster, som erhålles vid handstickning, om man, såsom det kallas, stickar afvigt och rätt, hvarför mönstret ock benämnes ”en afvig och en rät”. 2UB 8: 379 (1900).
7) [efter motsv. anv. av lat. rectus (se den etymologiska avdelningen under RAK, adj. 9 a)] (†) språkv. om kasus l. ords form: som utgör resp. står i nominativ (l. vokativ); jfr OBÖJD 4, RAK, adj. 9 a. En skillnad mellan rät och böjd Casus. Broocman SvSpr. 87 (1810). ÖfversFilolSällskLdFörh. 1881—88 34 (1890; om ordformer).
8) [jfr RÄTT, adj.2 14 a] i allmännare anv. (i förb. med ordet slät): enkel l. konstlös o. d.; nästan bl. i uttr. rät och slät (förr äv. slätt), förr äv. slät och rät, (mycket l. helt) enkel (se d. o. 7 a, b, e); äv. (om person): flärdfri; i sht förr äv. om släkt: enkel, anspråkslös; äv. i n. sg. obest. substantiverat (jfr RÄTT, adj.2 14 a). Mijn Slächt och Ätt / war rät och slätt / En Corporal, / wid mandoms waal / Min Salig Faer / fordomdags war. Wivallius Dikt. 106 (1641). Slätt och rätt är bästa treffnad. Grubb 734 (1665). (Drottning Ulrika Eleonora) begerdhe .., at inga r[eg]aliger skulle lägas medh henne uthi kistan, och uthi lärft suepas, sammal[edhes] kistan ret och slät. HT 1950, s. 155 (1693). (Medeltidens svenskars) ännu i beholl varande skrifter intyga nogsamt deras Latin hafva varit mästadels tämmelig slät och rät. Stiernman PVetA 1758, s. 104. Narren finner Majestät / Endast i att blänka, / Gud och Hjelten, rät och slät, / Deri, stort att Tänka. Thorild (SVS) 1: 234 (1805). Bland räta, släta oberömda / medmänskor. Gellerstedt Hemtr. 32 (1905). Fröken Strömstedt, som var iklädd en rät och slät ylleklänning. Hedberg Rymm. 34 (1930).
9) (†) i n. sg., bildl., i uttr. vari ordet ställes i motsats till krokigt (se KROKIG 2), övergående i bet.: rätt (se RÄTT, adj.2 1); i sht i uttr. göra krokigt rätt (l. göra rätt krokigt) l. göra rätt utav krokigt. Göre rätt altt th[et] som för är kroket. 2SthmTb. 6: 16 (1578). Penningen kan alt rätta. .. (Dvs.) Han kan giöra krokot rätt, och rätt krokot. Grubb 665 (1665). At gjöra hvitt af svart och utaf krokugt, rätt. Livin Kyrk. 147 (1781).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till räta, v.1; i vissa fall kunna (de i sht i ä. tid förekommande) formerna med förleden rätt- möjl. äv. hänföras till rätt, adv.): RÄT-ARMAD, p. adj. (mera tillf.) som har raka armar (se arm, sbst. III 4, 4 e); om balans på våg o. d. Ahlberg FarmT 257 (1899).
-BENAD, p. adj. (†) rakbent. Recrut .. bör äga karlavulne lemmar .. samt vara raker, frisk och rätbenad. PH 11: 376 (1778).
(3) -BILA, r. l. f. (†) = -yxa. Nilsson Ur. I. 1: 61 (1838).
(6 a) -BINDNING. textil. om de varp- o. inslagstrådar som i vävnad med förstärkt bindning (se d. o. 7 slutet) l. i dubbelvävnad synas på rätsidan l. ge rätsidan dess prägel; jfr -tråd, -väv. HantvB I. 8. 2: 99 (1940).
-BLADIG. (†) om brott (se d. o. I 1, 3): som utgöres av l. företer en plan yta l. plana ytor; jfr rät, adj.1 1 b, o. blad 4. VetAH 1803, s. 46. FKM 2: 145 (1807).
(1, 3) -BLOCK. (i fackspr.) rätvinklig parallellepiped; jfr block 3. TT 1947, s. 816.
(jfr anm. ovan) -BRÄDE. (numera bl. tillf.) rätskiva bestående av ett bräde (o. använd för åstadkommande av en jämn o. plan yta gm avstrykning av en massa, t. ex. av lera i tegelform vid tegeltillvärkning); jfr rikt-bräde 1. JernkA 1881, s. 289.
-CIRKEL. (i fackspr.) passare med raka, med stålspetsar (l. stålspets o. hållare för blyertspänna) försedda skänklar, stickcirkel; motsatt: krumcirkel. Varulex. Byggn. 2: 82 (1955).
-EGG(AD), se -ägg(ad).
(1, 3) -FALLEN, p. adj. (i sht i vissa trakter) om trävirke: som har (långa o.) raka fibrer, rätfibrig; jfr falla XV 2 o. rätt-fallen. Landsm. XVIII. 1: 27 (1912).
-FAS. tekn. fas (se fas, sbst.2) vars tvärsnitt utgör en rät linje; jfr rät, adj.1 1 b. NomenklSvetsningstekn. 14 (1934).
-FIBRIG. (i sht i fackspr.) som har raka fibrer, rakfibrig; särsk. om trävirke. Stål Byggn. 1: 27 (1834). Granlund Träkärl 118 (1940).
Avledn.: rätfibrighet, r. l. f. (i sht i fackspr.) 2NF 30: 123 (1919).
-FILA. (i fackspr.) gm filning göra rak l. plan; numera företrädesvis i utvidgad anv.: fila (sågblad l. såg) så att tändernas toppar ligga på samma höjd; jfr -filning o. rät, adj.1 1 a, b. JGGahn hos Berzelius Kemi 3: 383 (1818).
-FILAD, p. adj. (i fackspr.) jfr -filning o. -fila. JGGahn hos Berzelius Kemi 3: 386 (1818).
-FILNING. (i fackspr.) filning varigm ngt göres rakt l. plant; numera företrädesvis i utvidgad anv., om filning av sågblad så att tändernas toppar ligga på samma höjd; jfr -fila o. rät, adj.1 1 a, b. MeddSlöjdF 1900, 1: 69. Ljungqvist Slöjdb. 36 (1957).
(4) -FJÄLLS-KOTTE. (numera bl. tillf.) bot. grankotte med (i spetsen i det närmaste) rätvinkliga fjäll. BotN 1896, s. 227.
-FOGA. (numera knappast br.) gm fogning (se foga 5) göra smalsida l. smalsidor på (bräda o. d.) rak(a) o. plan(a); jfr rät, adj.1 1 b. LfF 1840, s. 179.
-GÅENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) om gata o. d.: som sträcker sig i rak riktning, rät, rak. Berch Hush. 109 (1747).
-HALA. (†) göra (ngt) sträckt gm halning, styvhala. Räthala en lös tågbugt. Ekbohrn NautOrdb. (1840; under hala).
(jfr anm. sp. 3973) -HOLT. [jfr sv. dial. rethålt, rätthålt, d. ret holt; efter lt. richtholt (mlt. richteholt), t. richtholz, till richten (se rikta, v.2, rätta, v.2)] (†) rätskiva; jfr rikt-holt. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 45 (i handl. fr. 1586).
-HYVLA. (numera bl. tillf.) rikta upp (ngt) gm hyvling, planhyvla (ngt); jfr rät, adj.1 1 b. Slöjdaren 1883, nr 5, s. 1.
(4) -HÖRNIG. [jfr t. rechteckig, fr. rectangle, senlat. rectiangulus] (†) rätvinklig. Serenius Zz 1 a (1734: rätthörnig). Marklin Illiger 22 (1818).
(4) -HÖRNING. [jfr t. rechteck, nylat. rectangulum, senlat. rectagonum] (†) rektangel. Schultze Ordb. 1948 (c. 1755: Rätt-hörning).
(3) -KANT, r. l. m. tekn. kant (särsk. fogyta) vars tvärsnitt utgör en rät, mot flatsidorna l. toppsidan vinkelrät linje. SvetsteknHb. 1: 7 (1947).
(6 a) -KANTA. (föga br.) sömn. i uttr. avig- och rätkanta, med avs. på söm varmed våder hopsys o. d.: sy på sådant sätt att de båda vådernas kanter först hopsys med kanterna vända åt rätan, varefter dessa kanter medelst en ny söm inneslutas i ett smalt, åt avigsidan vänt hölje som bildar fåll vid sömmen, sy medelst vändsöm; äv. i fråga om modifikation av sådan söm. Sömnadsb. 156 (1915).
(1, 3) -KANTIG. (numera bl. tillf.) som har raka kanter (o. parallellepipedisk form); förr äv.: rätvinklig. Lind (1749: rättkantig; under winckel-recht). Eneberg Karmarsch 1: 187 (1858; t. orig.: rechteckige).
-KLAPPA. (†) gm bankning (med träklubba l. platt hammare) ge (bokrygg) rak o. plan form; jfr -klappning o. rät, adj.1 1 b. Thon o. Kirsch 49 (1856).
-KLAPPNING. (†) bankning av bokrygg (med träklubba l. platt hammare) för åstadkommande av rak o. plan form hos ryggen; jfr -klappa o. rät, adj.1 1 b. Thon o. Kirsch 50 (1856).
-KLIPPT, p. adj. (mera tillf.) rakklippt. Cederschiöld Artist. 116 (1915).
(1, 3) -KLOVIG. (numera knappast br.) som (lätt) låter klyva sig i rak riktning (o. vid klyvning ger en mer l. mindre plan klyvyta), rätkluven. ReglVirkeslefv. 1825, § 51; jfr SFS 1922, s. 326.
(1, 3) -KLUVEN, förr äv. -KLYVD, p. adj. om trä l. ved l. sten o. d.: som (lätt) låter klyva sig i rak riktning (o. vid klyvning ger en mer l. mindre plan (icke krökt l. vind) klyvyta); stundom äv.: som kluvits i rak riktning, så att plana klyvytor erhållits; ngn gg äv. om skivor af skiffer (i fast klyft), ss. beteckning för att de förekomma så anordnade, att de lätt låta frigöra sig efter plana klyvytor; jfr rak-kluven o. rätt-kluven. Tafle skiffer. Delar sig i stora lameller: ju hårdare han är, ju rätklyfnare. Linné Stenr. 30 (c. 1747). Mjukare trädslag, såsom .. torr och rät-klufven Al. Rinman JärnH 29 (1782). Til utvärtes form brytes .. (alunskiffern) Flolägrig med rätklufna skifvor. Dens. 1: 43 (1788). Rätklyfdt ekträ. Eneberg Karmarsch 1: 67 (1858). Glasbjörk med rätklufven och spröd ved. Berlin Lrb. 75 (1880). Golf af rätklufvet rundtimmer. 2NF 38: 864 (1926). Anm. Hos vissa lexikografer upptas ett (sannol. från rät-kluven konstruerat) ord rät-klyva, v., med bet.: klyva (ngt) i rak riktning l. i riktning med fibrerna (i trä) l. klyften (i sten) o. d. Schulthess (1885). Hammar (1936).
-KNIV. (i fackspr.) bandkniv med rakt blad (rak ägg). Eneberg Karmarsch 1: 110 (1858).
(1, 3) -KÄKAD, p. adj. (†) ortognat (se d. o. II); anträffat bl. substantiverat. Sundevall Zool. 29 (1864). Strindberg TrOtr. 2: 143 (1884, 1890).
(1, 3) -KÄKE. (mindre br.) antropol. ortognat (se d. o. I). Ortognater eller rätkäkar. Svensén Jord. 104 (1884).
(1, 3) -KÄKIG. (†) ortognat (se d. o. II). Rätkäkige långskallar. Svensén Jord. 104 (1884).
(jfr anm. sp. 3973) -KÄPP. byggn. käpp l. bräda med skarpt rakhyvlad kant, använd (vid murning l. putsning o. d.) för undersökning l. kontroll av väggs planhet l. hörns rätlinighet o. dyl. l. för avdragning av puts o. d. för erhållande av en jämn o. plan yta; jfr -bräde, -skiva. Auerbach (1913). Bildmark Entrepr. 128 (1921). Varulex. Byggn. 2: 189 (1955).
(6 a) -KÄTTINGS-TRÅD. textil. = -varp-tråd. (Ekenberg o.) Landin 905 (1894).
-LINIG l. -LINJIG, förr äv. -LINJOG. (-linig 1673 osv. -liniog 1690. -linjig 1900 osv.) [jfr t. rechtlinig, geradlinig, fr. rectiligne, senlat. rectilineus] som sträcker sig i rät linje l. som bildar l. representerar en rät linje l. begränsas av l. utmärkes av o. d. räta linjer (i sht förr äv. liktydigt med: plan); äv. (om rörelse o. d.): som sker l. fortgår i rät linje; äv.: som rör sig i rät linje l. utmärkes av rätlinig rörelse o. d.; äv. (i fackspr.) om (statistiskt) samband o. d.: som grafiskt representeras av en rät linje; jfr -linisk, rak-linig o. lineär 4, 5. En rätlinig, plan figur. Rätlinigt polariserat ljus, se polarisera 4 b. Ett wärckz eller Landgrundz rättliniga flackheet (dvs. yta). Wärnskiöld Fortif. B 3 a (1673). Trianglar äre af 2. Sorter, nemblig Rättlinige, elliest plana Trianglar kallade; och Sp(h)ærische. Rålamb 1: 94 (1690). Rätt linioge Figurer. Därs. 113. Om de lineerna, som omfatta en vinkel äro räta, så kallas vinkelen rätlinig. Strömer Eucl. I. 1: 2 (1744). Långa rätliniga alleer. Fischerström Mäl. 388 (1785). I anseende till riktningen kan rörelsen vara rät- eller kroklinig. Fock 1Fys. 26 (1859). Man har indelat stormarne i rätliniga .. och hvirfvel- eller roterande stormar. Rubenson Meteor. 86 (1880). Den .. rätlinjiga Gustavianska stilriktningen. PT 1913, nr 61 A, s. 2. SvGeogrÅb. 1949, s. 184 (om statistiskt samband). särsk.
a) bildl. (jfr b); i sht om ngt mer l. mindre abstrakt; särsk. dels: (enkel o.) klar l. konsekvent, dels: öppen o. rättfram l. redbar, dels: (alltför) enkel o. schematisk; jfr rak-linig slutet. Att tänka följdriktigt och rätlinigt. Hjärne K12 4 (1902). Krior böra icke disponeras rent för grovt och rätlinjigt. Larsson Kunsk. 114 (1909). Knut tänkte barnets rätlinjiga tankar. Moberg Sedebetyg 187 (1935). Rätlinig ärlighet. Östergren (1937). Det ligger något programmatiskt och rätlinjigt över både ämnesval och utförande (i Levertins Småmynt). Böök i 3SAH LIV. 2: 30 (1943).
b) [jfr a] bildl., om person: som tänker l. handlar o. d. rätlinigt (se a); särsk. dels: som utmärkes av (orubblig) konsekvens (o. fasthet), dels: (öppen o.) rättfram l. redbar, som icke begagnar sig av krok- l. smygvägar l. undanflykter l. krumbukter l. list l. som icke har några baktankar o. d., dels övergående i bet.: som tänker l. handlar o. d. (alltför) enkelt l. okomplicerat l. schematiskt, stundom: schablonmässig; äv. om ngns natur l. kynne o. dyl. l. om politiskt parti o. d. De där dömande, rätliniga kristna, för hvilka allt skall vara på ett visst sätt. Beskow Pred. 426 (1901). Den rätlinige och osammansatte Fryxell. Solnedg. 1: 345 (1910). (Adjunkten) var åtminstone på gamla dagar rätt stelnad i sin undervisning, rätlinig och kategorisk. MinnSvLärov. 1: 157 (1926). Höglund Branting 1: 380 (1928; om kynne). Bondeförbundet (var) före .. (Bramstorps) tid inte något helgjutet och rätlinigt högerparti. Spångberg BanbrHövd. 199 (1939). Han hade alltid förut visat sig vara en rätlinig pojke. ÅbSvUndH LIX. 1: 112 (1940). Man måste vara hård, rätlinjig, fast! tänkte han. Johnson GrKrilon 285 (1941).
Avledn.: rätlinighet l. rätlinjighet, r. l. f. [jfr t. geradlinigkeit] egenskapen att vara rätlinig; stundom äv. konkretare. Wärnskiöld Fortif. C 3 b (1673). Denna rebelliska aspdunge, som inryckts i trädgårdens genomförda rätlinjighet, och vilken stod på sned i det hela, den förargade honom. Lindqvist Herr. 85 (1917). särsk. bildl. (jfr -linig a); äv. om egenskap hos person, motsv. -linig b. Almqvist DrJ 203 (1834). Ett lärosystems rätlinighet och konsekvens. Billing i 3SAH 25: 347 (1913). KyrkohÅ 1939, s. 303 (om egenskap hos person).
-LININGS, adv. [till linje; jfr -linig o. med avs. på avledningsändelsen baklänges, fram-länges, rygglänges o. småningom] (†) ss. räta linjer, rätlinigt. För .. (sumpiga fästningar) brukar man intet den betäckte Wägens Linior rätt-Linings, uthan såsom Sågtänder. Rålamb 8: 37 (1691).
-LINISK. [jfr ä. holl. rechtlinisch, ä. t. geradlinisch, fr. rectiligne, senlat. rectilineus] (†) = -linig. En rät-Linisk Triangel. Elvius Qvadr. 49 (1697). Vid de fyrkantige kiärils justering eftersökes .. Om så väl väggar, som bottn äro rätt-liniske, så at kiärillet äfven förkastas, om väggar och sidor äro bucktige midt på. PH 2: 1267 (1736). Den rätliniska Geometrien. Palmquist Alg. 2: 9 (1746). Arbin PVetA 1773, s. 12. jfr: Medelst detta Steg-hjulets skapnad (är) Frictionen öfveralt rät-linisk allena. VetAH 1762, s. 231.
-LINJE. (numera bl. tillf.) rät linje (som representeras av ngt, t. ex. en balk). SFS 1894, nr 46, s. 4. jfr: (Sv.) Rättlinia, adj. (T.) Rechtlinia. Heinrich (1814; sannol. felaktigt; ordet uteslutet i uppl. 1828).
-LINJERAD, p. adj. (mera tillf.) särsk.: upplinjerad med räta linjer l. indelad i rätliniga figurer o. d.; jfr rak-linjerad. Det töfvar väl inte förrän detta berg (ovanför S. Mälarstrand i Sthm) också är afskaladt, rätlinjeradt och bebyggdt. Carlsson HelaSthm 12 (1911).
-LINJIG, -LINJOG, se -linig.
-LOPPS-KAMMARE. (†) cylindrisk kammare (se kammare, sbst.2 6 c α) som befinner sig i rät linje med kanonloppet. KrigsmSH 1799, 2: 153. jfr: Om Kammaren på en Canon är cylindrisk (Rätlopps) .., så (osv.). Därs. jfr äv.: Spetskammarens fördel framför Rättlopps jemnborrad. KrigVAH 1810, s. 18.
-LOPP-STYCKE. (†) kanon med ”rätloppskammare”. Grundell AnlArtill. 2: 40 (c. 1695: rättloppstycken).
(5 c) -LÄGE. (tillf.) om fartygs läge, då det ligger på rät köl (se rät, adj.1 5 b). Martinson Kap 34 (1933).
(1 (d), 3) -LÖPANDE, p. adj. (mera tillf.) som löper l. sker i rät linje; stundom särsk.: som löper l. sker i vågrät linje. Väfning med liggande ränning, rätlöpande väfning, torde icke hafva förekommit i norden före medeltidens slutskede. SvSlöjdFT 1914, s. 11.
(6 b) -MASKA, r. l. f. handarb. o. textil. rät maska. Hochfelden HandarbB 55 (1915).
(1, 3) -MEJSEL. arkeol. mejsel (av flinta l. sten) med (nedifrån sett) rak ägg (motsatt: hålmejsel); numera bl. om sådan mejsel med äggen liggande i mejselns mittlinje (motsatt: tvärmejsel). Nilsson Ur. I. 1: 4 (1838). 2NF 17: 1498 (1912).
-NERVIG. [jfr t. geradnervig] (numera mindre br.) bot. om blad: som har (i det närmaste) raka o. med varandra parallella nerver. Agardh Bot. 1: 279 (1830). Forssell InlBot. 139 (1888).
-NÄBB, m. l. r. (†) i pl., ss. benämning på en underavdelning av den i äldre systematik förekommande familjen Longirostres, omfattande de numera till snäpporna räknade släktena Tringa Lin., Pavoncella Leach o. Limosa Briss. (vilka utmärkas av rak näbb). Nilsson Fauna II. 2: 189 (1858).
-NÄT. (i vissa trakter) fisk. om vart o. ett av ett antal nät som (vid isfiske) sättas i rät linje fram till mockan (se mocka, sbst.2). Landsm. 1926, s. 37.
-PINNAD, p. adj. som har raka pinnar; vanl. (lant.) om harv (se harv, sbst.1 2). Juhlin-Dannfelt 61 (1886).
-PINN-HARV, äv. (numera mindre br.) -PINNE-HARV l. -PINNS-HARV. (-pinn- 1886 osv. -pinne- 18961946. -pinns- 1921) lant. harv (se harv, sbst.1 2) med raka pinnar, rakpinnharv (jfr slät-harv); motsatt: krokpinnharv. Juhlin-Dannfelt 138 (1886).
-PINN-HARVNING. (mera tillf.) lant. harvning med rätpinnharv. LAHT 1904, s. 141.
-PINN-SLADD. lant. sladd med raka pinnar; jfr pinn-sladd. Sonesson BöndB 88 (1955).
(3) -RUTA, r. l. f. (i sht i fackspr.) i tyg(stycke) l. rya o. d.: rätvinklig ruta med rakställda (icke snedställda) sidor; motsatt: sned- l. spetsruta. MagKonst 1826, s. 48. Rig 1932, s. 44.
(1, 3) -RYNKA, r. l. f. (†) om tvärgående rakt veck i loppet i gevärspipa. SFS 1830, s. 828.
-RÅ, r. l. f. l. n. [jfr y. fsv. rätra, (råmärke som visar) rätt rågång] (i sht i skildring av ä. förh.) rå(gång) som går rakt l. i rak(a) linje(r); motsatt: krokrå. Nu beropar sig annar af them twistandom på rättråå: och annor på krokråå; hafwi tå rättråå witsord. FörarbSvLag 5: 128 (1713). 2VittAH 14: 167 (1828, 1838).
(6 a) -SIDA.
1) den sida av ngt (särsk. av tyg l. vävnad o. d.) som är avsedd att vara vänd (utåt l. uppåt l. framåt) så, att den synes, räta; motsatt: avigsida, aviga; jfr rätt-sida. Rätsidan af et tyg. Serenius Ddd 4 b (1734). Håll (kort-)leken .. med rätsidan nedåt. Hoffmann NutidMagi 1: 11 (1882). Jäfvert Skomod 148 (1938). särsk.
a) snick. om den sida av en bräda som vid stockens sågning varit vänd mot trädets märg. Slöjdaren 1882, nr 1, s. 1.
b) på medalj: åtsida, bildsida, framsida; särsk. i uttr. medaljens rätsida, oftast bildl., om den fördelaktiga sidan av ngt (jfr baksida 1 b α slutet). Hallström i 3SAH 24: 267 (1910: medaljens rätsida; bildl.).
2) mer l. mindre bildl. (jfr 1 b); särsk. om sådan sida av ngt (särsk. ngt mer l. mindre abstrakt) som visar fördelaktiga l. positiva drag; jfr avigsida 2 samt rätt-sida. AB(L) 1895, nr 294, s. 1. Om detta partiväsende (inom tidningsvärlden) .. har sin avigsida för tidningsmannen, saknar den dock icke en angenäm rätsida. Publicistklubb. 304 (1924). Våra beslut äro .. av en bra underlig natur. Det finns sådana, som blott äro rätsidan av en begynnande ofrihet. Siwertz JoDr. 189 (1928). särsk. i uttr. rätsida på ngt l. ngn, om sådan ”sida” hos ngt l. ngn som visar fördelaktiga drag l. som man kan komma underfund l. till rätta med l. som man (med utsikt till framgång) kan gripa sig an med för att uppnå en lösning l. bättring o. d.; företrädesvis i satser med nekande, frågande, villkorlig l. därmed jämförlig innebörd; ofta övergående i bet.: fason (se d. o. 2 a α) l. ordning (se d. o. 8 f) på ngt l. ngn; stundom: klarhet l. reda i fråga om ngt l. ngn; särsk. i uttr. få (någon, ngn gg äv. en) rätsida (stundom äv. få fram någon rätsida l. få fram rätsidan) på ngt l. ngn, stundom: få bukt med ngt l. ngn. Det är .. icke godt att få någon rätsida derpå. Berndtson (1880). Blomberg Överg. 154 (1915: fingo en rätsida på). Hedenvind-Eriksson Hjul. 172 (1928: få fram någon rätsida på). Bäckström ClarySkilj. 227 (1932: fått fram rätsidan på). Det finns visst ingen rätsida på det här problemet. GHT 1933, nr 213, s. 11. Får .. (rektorn) hållas, så blir det snart ingen rätsida alls på pojkarna. Swensson Hoffm. 153 (1935). Man gick omkring med en tom oro i kroppen .. som bara tiden kunde få någon rätsida på. Hellström Storm 39 (1935). (Författaren) har inte lyckats få rätsida vare sig på personen själv (dvs. F. von Papen) eller bakgrunden till hans machinationer. SvD(B) 1945, nr 28, s. 10.
-SIDIG. [jfr t. rechtseitig (i bet. 1)] (numera bl. mera tillf.)
1) till 1: som har raka l. plana sidor; jfr rak-sidig o. rät, adj.1 1 b. Hisinger Ant. 2: 65 (1820). Rätsidig triangel. Luttropp Lacroix 66 (1832; klandrat i SvLittFT 1833, sp. 231); jfr -linig. NF 2: 44 (1876; om fågels näbb).
2) till 6 a: som har så l. så beskaffad(e) rätsida (rätsidor); i uttr. enkelt l. dubbelt rätsidig, om vävnad o. d.: som har en rätsida resp. som är lika på båda sidor. UB 6: 435 (1874). Dubbelt rätsidig kypert. Andersson Väfn. 23 (1880).
-SIKTIG. [jfr t. geradsichtig] (i fackspr.) om prisma l. system av prisman (l. om kristall o. d.): så beskaffad att ljuset passerar därigenom utan (l. med obetydlig) deviation. Cronstedt Min. 14 (1758; om kalkspat). Det rätsiktiga prismasystemet. ArkKem. II. 33: 9 (1906).
-SKIDA, r. l. f. [sannol. urspr. till räta, v.1 (jfr anm. sp. 3973); jfr fsv. rätteskidhe, n., sv. dial. rättskida, d. retske(de), lt. richtscheet, richtscheit, t. richtscheit, alla med bet.: rätskiva o. d., samt rätt-skede (se rätta, v.2 ssgr)] (i fackspr., i sht skeppsb.) lång rätskiva av trä (planka med rätliniga kanter) använd för undersökning o. kontroll av ngts rätlinighet l. en ytas planhet o. d., i sht förr äv. för uppdragning av räta linjer. Witt Skeppsb. 159 (1863).
-SKIFFRIG. (numera mindre br.) geol. som utmärkes av skiffrighet med plan (icke veckad o. d.) skiktning; jfr rät, adj.1 1 b. FKM 1: 105 (1806). Fennia XLV. 11: 27 (1925).
(jfr anm. sp. 3973) -SKIVA, r. l. f. [jfr sv. dial. rättskiva] (i fackspr.) redskap bestående av en jämförelsevis lång o. smal skiva (linjal) av trä (l. stål o. d.) med rätlinig(a) kant(er) o. använt för undersökning l. kontroll av ngts rätlinighet l. en ytas planhet o. d. (ofta ss. underlag för vattenpass) l. för åstadkommande av rätlinighet l. planhet (särsk. för avdragning av puts o. d. från en muryta), äv. för uppdragning av räta linjer o. d.; jfr -bräde, -holt, -käpp, -stock o. rikt-bräde 1, -skiva 1. Rosborg StångjSmid. 2 (1809). Att till en rätskifvas förfärdigande uppgifva den enkla methoden: att vika ett papper i tu och sedan åter i tu, så att det förra veckets kanter sammanfalla. SvLittFT 1834, sp. 372. Med rätskifvan undersöker .. (stenhuggaren), om en huggen yta är fullkomligt jemn och plan. ArbB 111 (1887). Avdragning (av muryta) med rätskiva. HantvB I. 4: 251 (1936). Varulex. Byggn. 2: 85 (1955; använd ss. underlag för vattenpass). särsk. (†) ss. sammanfattande benämning på två (med varandra löstagbart förenade) linjaler (rätskivor) avsedda att placeras (ett stycke från varandra) på en yta för undersökning av ytans planhet (gm syftning o. d.), parallellskivor. Stöckel o. Hertel 30 (1858).
-SKJUTNING, se rätt-skjutning anm.
(6 a) -SKOTT. textil. vid förstärkt bindning l. dubbelbindning (dvs. bindning i dubbelvävnad): skott (inslagstråd) som synes l. är avsett (avsedd) att synas på rätsidan av en vävnad; motsatt: avigskott; jfr -tråd. (Ekenberg o.) Landin 905 (1894).
(1, 3) -SKUREN, p. adj. rakskuren; äv. bildl. En något ner om knän räckande .. rättskuren vallmars tröja. KulturbVg. 2: 146 (1778). Hennes gamla rätskurna gestalt. Hirn Dimnet Bröntë 18 (1927).
Avledn.: rätskurenhet, r. l. f. äv. bildl. Karaktärens rätskurenhet. Östergren (1937).
-SKÅLIG. (†) om minerals textur: som utmärkes av brott (se d. o. I 3) med plan yta l. plana ytor; jfr rät, adj. 1 b, o. -bladig samt spatig. Erdmann Min. 126 (1853). ASjögren Min. 179 (1865).
(1, 3) -SKÄR, n. tekn. på centrumborr: rakt skär som bildar rät vinkel mot borrens längdlinje. TNCPubl. 23: 71 (1954).
-SKÖT. (i vissa trakter) fisk. sköt ingående i rak skötlängd; motsatt: kroksköt; jfr -nät o. rak-sköt. Landsm. 1926, s. 24 (för strömmingsfiske).
-SLIPAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som slipats rak, rakslipad. Rinman 2: 1103 (1789).
-SMÄRGLA. (numera bl. tillf.) gm smärgling göra (ngt) rakt l. plant; jfr -fila o. rät, adj.1 1 b. JGGahn hos Berzelius Kemi 3: 386 (1818).
-STAMMIG. (numera bl. tillf.) rakstammig. Trozelius Rosensten 18 (1771).
Avledn.: rätstammighet, r. l. f. (numera bl. tillf.) rakstammighet. Trozelius Rosensten 28 (1771).
(6 b) -STICKA, v. handarb. o. textil. sticka (ngt) med rät stickning. Hochfelden HandarbB 141 (1915).
(6 b) -STICKAD, p. adj. handarb. o. textil. jfr -sticka, -stickning. Hochfelden HandarbB 145 (1915).
(6 b) -STICKNING. handarb. o. textil. stickning med räta maskor, rät stickning; motsatt: avigstickning; jfr rätt-stickning. Schallenfeld Met. 10 (1886).
(1, 3) -STJÄRTAD, p. adj. (mera tillf.) om fisk: hos vilken ryggraden löper rak ända ut till sista kotan o. hos vilken stjärtfenan är lika utvecklad på rygg- o. buksida, difycerk. 2NF 8: 412 (1907).
(jfr anm. sp. 3973) -STOCK. [jfr sv. dial. rättstock] (i fackspr.) rätskiva för undersökning l. kontroll av ngts rätlinighet l. en ytas planhet o. d. Stål Byggn. 1: 227 (1834; använd vid stenhuggning). Rothstein Byggn. 329 (1857; använd vid murning). BoupptVäxjö 1886 (: rättstock).
-STYRNING. tekn. om sådan styrning av maskindel l. arbetsstycke o. d. som utövas gm påvärkan i rak riktning (motsatt: roterande styrning), lineär styrning. TT 1955, s. 41.
(1, 3) -STÅENDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som står lodrätt; som bildar en (mer l. mindre) rak (se rak, adj. 1 p, 2) linje; jfr rätt-stående 1. Rätstående träd. Ahlelöf SvarVetA 4 (1763). Framskjutande, resp. rätstående käkprofillinjer i ansiktets sidobild. 2SvUppslB 1: 1133 (1947).
(3) -STÄLLD, p. adj. motsatt: snedställd; särsk. i utvidgad anv.: som sträcker sig i rät linje l. vars medellinje går i rak (se rak, adj. 1 p) riktning; jfr rak-, rätt-ställd. Rätställda ögon. NorstedtUppslB 980 (1927). Rätställt skär (på skärvärktyg). TNCPubl. 16: 43 (1949).
-SULA, r. l. f. (förr) metall. om den bakre o. (i motsats till den främre, ”kroksulan”) raka av de båda stödstockar l. stolpar (”standsulor”) i en hammarställning i vilka hylstbössorna voro anbragta. Rinman 1: 786 (1788).
-TIMMER. i sht skeppsb. fyrhugget l. fyrsågat, rakvuxet timmer med alla sidorna plana; motsatt: krumtimmer; ofta koll.; jfr rät, adj.1 1 b. PH 15: 33 (1791). Skeppsvirke .. (av ek), hvilket vanligen sorteras i rättimmer, krumtimmer och knän. UB 3: 421 (1873). Av fyrkantigt virke användes rättimmer, som skall vara nästan rakt. SvSkog. 1249 (1928).
(6 a) -TRÅD. textil. vid förstärkt bindning l. dubbelbindning (dvs. bindning i dubbelvävnad): var o. en av de (varp)trådar som synas på rätsidan av en vävnad l. ge rätsidan dess prägel; motsatt: avigtråd; jfr -bindning, -skott. HantvB I. 8. 2: 115 (1940).
-TRÅDIG. (numera bl. tillf.) som består av l. har raka trådar; rätfibrig; jfr rak-trådig. Linné Stenr. 28 (c. 1747; om bärgart). TT 1896, K. s. 36 (om trästycke). särsk. (†) bildl., om person: korrekt, oklanderlig o. d. Bremer Grann. 2: 144 (1837).
(1 a slutet) -VAL, m. l. r. [jfr d. rethval, nor. retthval samt rätt-val] zool. bardval tillhörande familjen Balænidæ, vars arter sakna ryggfena o. ha slät undersida, slätval, glattval, rättval; särsk. i pl., om denna familj; stundom särsk. om val av släktet Balæna Lin. (i sht förr särsk. om de numera till släktet Eubalæna Gray hänförda arterna Eubalæna glacialis Bonnat., nordkapare, Eubalæna australis Desmoul., sydkapare). UB 3: 576 (1873; om nord- o. sydkapare). NF 1: 1551 (1876; i pl., om familjen). FoFl. 1949, s. 160.
Ssg: rätval-släkte(t). zool. valsläktet Balæna Lin. Lönnberg RyggrDj. 1: 77 (1914).
(6 a) -VARP, r. l. m. textil. vid förstärkt bindning l. dubbelbindning (dvs. bindning i dubbelvävnad): varp som synes på rätsidan av en vävnad l. ger rätsidan dess prägel; motsatt: avigvarp; jfr -bindning, -tråd. Kjellstrand TextVaruk. 69 (1940).
(6 a) -VARP-TRÅD. textil. jfr -varp o. -tråd. HantvB I. 8. 2: 101 (1940).
-VINGAD, p. adj. (numera föga br.) entomol. om insekt: som tillhör rätvingarna; särsk. substantiverat i pl., liktydigt med: rätvingar. Hartman Naturk. 240 (1836). Cannelin (1939).
-VINGE, m. l. r. [jfr nylat. Orthoptera, pl.; många hithörande insekter ha läderartade, mer l. mindre raka o. plana (icke hopvikta) täckvingar] entomol. insekt tillhörande ordningen Orthoptera, numera omfattande gräshoppor, vårtbitare o. syrsor, i äldre systematik äv. innefattande tvestjärtar, kackerlackor, bönsyrsor, spökskräckor m. fl.; oftast i pl., särsk. om denna ordning. Sundevall Zool. 96 (1835; i pl., om ordningen). De egentliga rätvingarna. NF 12: 391 (1888; om tvestjärtar, kackerlackor, bönsyrsor, spökskräckor, gräshoppor, vårtbitare o. syrsor). Sundén (1888; i sg.). Rätvingar delas i 3 underordn.: gräshoppor, vårtbitare och syrsor. SvUppslB (1935). jfr (†): Oäkta rätvingar. Rebau NatH 1: 665 (1879; om hoppstjärtar, borstsvansar o. pälsätare).
Ssgr (entomol.): rätvinge-fauna. särsk. motsv. fauna 1. FoFl. 1947, s. 220.
-slända, f. l. r. i äldre systematik använd benämning på insekt tillhörande gruppen ”Pseudoneuroptera” med ngt växlande omfattning i olika äldre system, särsk. omfattande trollsländor (Odonata), dagsländor (Ephemerida) o. bäcksländor (Plecoptera), förr stundom räknad ss. en underavdelning av ordningen Orthoptera (rätvingar); särsk. i pl., om denna grupp. Rätvinge-sländor eller Falska Nätvingar (Pseudo-neuroptera) kalla vi de rätvingar, som i likhet med de egentliga sländorna .. hafva fyra likartade, oftast nätådriga flygvingar. Thorell Zool. 2: 368 (1865). 2NF (1916; i pl., om gruppen). SvUppslB 22: 136 (1935; i äldre systematik).
(4) -VINKEL.
1) (numera bl. tillf.) rät vinkel. Swedenborg Reg. 4 (1718). Portierer och hofmästare stå i rätvinkel (dvs. buga sig djupt), när jag seglar in. Malmberg Höstd. 82 (1907).
2) (i fackspr., numera mindre br.) (L-formigt) redskap bestående av två i rät vinkel med varandra förenade smala skivor (linjaler) av trä l. metall o. dyl. o. avsett för uppdragning av vinkelräta linjer l. för undersökning o. kontroll av ngts rätvinklighet o. d., vinkelhake; förr äv. om L-formigt stycke av trädrot o. d. Knän kallas .. sjelfväxta grofva rätvinklar, eller vinkelhakar af granrötter, som brukas vid tråddragerier. Rinman 1: 995 (1788). Rätvinkeln .. består af ett kortare tjockt stycke, anslaget eller anlägget, från hvars ena ända utgår under rät vinkel en längre, tunn skifva, bladet. HbPedSnick. 71 (1890). 2UB 7: 37 (1903; använd vid stenhuggning). Cannelin (1939).
3) (†) rätvinklig triangel. Swedenborg Reg. 66 (1718).
(4) -VINKLAD, p. adj. (†) om vinkel: rät. Swedenborg Reg. 66 (1718).
(4) -VINKLIG. [jfr t. rechtwink(e)lig, senlat. rectiangulus] som bildar (en) rät vinkel l. har l. utmärkes av en l. flera räta vinklar (med pluralt huvudord äv.: som skära l. träffa varandra under rät vinkel, vinkelräta mot varandra); om rörelse l. förflyttning l. värksamhet o. d.: som sker l. utföres o. d. i rät vinkel; ss. adv. särsk.: i l. under rät vinkel l. räta vinklar; jfr vinkelrät. Rätvinklig triangel, som har en rät vinkel. Rätvinkligt koordinatsystem (geom.), med axlar vinkelräta mot varandra. Rätvinkliga koordinater (geom.), i rätvinkligt koordinatsystem. Palmquist ObsRyszl. 64 (1674). Rectangular eller rättwinklige trianglar. Rålamb 1: 27 (1690). En Rätvinklig fyrsidig figur (d. ä. en Rectangel). Bergklint MSam. 1: 123 (1781). Yxor, som fästas på skaftet, icke rätvinkligt, såsom våra yxor, utan i ändan af ett skaft, så att de bilda en rät linia med sjelfva skaftet. Iduna 8: 103 (1820). De rätvinkliga koordinat-axlarne. Lindelöf AnGeom. 30 (1864). (Borr- o. fräsmaskinens) arbetsbord kan matas såväl rätvinkligt mot spindeln, som äfven i cirkel. PriskatalSonesson 1895, s. 38. Rätvinkliga snitt (vid sågning). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 314. Han kände något .. snudda vid hans absolut rätvinkliga knä. Hallström Händ. 298 (1927).
Avledn.: rätvinklighet, r. l. f. [jfr t. rechtwink(e)ligkeit] Weste (1807).
-VUXEN, p. adj. om träd(stam) o. d.: som vuxit rätt (rakt), icke krok- l. vridvuxen; ofta om virke o. d.: som erhållits av sådant (sådana) träd; jfr rak-vuxen a, rätt-vuxen. En grof rätvuxen granplanka. Balck Idr. 1: 38 (1886). Rätvuxna trädstammar. 2NF 22: 702 (1915).
Avledn.: rätvuxenhet, r. l. f. HbSkogstekn. 864 (1922).
(6 a) -VÄND, p. adj. vänd l. riktad åt det håll som (för det ifrågavarande föremålet o. d.) är det vanliga l. normala l. riktiga; icke vänd avig l. upp o. ned o. d.; om tyg o. d.: vänd med rätsidan utåt o. d.; jfr rätt-vänd. Rätvände (vindlingar på snäckor) .. gå åt vänster, när Snäckan ligger rät. Retzius Djurr. 208 (1772). Ligger nafveln (eller fröärret) rakt utanför och tätt intill kärnfoten och är mikropylen belägen i den motsatta ändan af fröämnet, så kallas detta rakt eller rätvändt (orthotropt). Lundström Warming 230 (1882). Man .. drar .. övertyget .. rätvänt — över inlägget. Sömnadsb. 29 (1915). (Korthögarna) ha rätvända kort överst. PatiensB 69 (1917).
(6 a) -VÄNDA, v. vända (ngt) rätt (så att det blir vänt l. riktat åt det håll som för det ifrågavarande föremålet o. d. är det vanliga l. normala l. riktiga); äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om mikroskop o. d.; jfr -vänd o. rätt-vända. Ett monokulärt rätvändande prismamikroskop. VetAÅb. 1912, s. 113. En rätvinklig prisma kan äfven med fördel användas för att vid optiska instrument rätvända upp och nedvända bilder. 2NF 22: 1175 (1915).
(6 a) -VÄNDNING. jfr -vända o. rätt-vändning. 2NF 22: 1175 (1915).
(6 a) -VÄV. textil. den del av väven i dubbelvävnad l. väv med förstärkt bindning som synes på rätsidan l. ger rätsidan dess prägel; jfr -bindning. (Ekenberg o.) Landin 912 (1894). HantvB I. 8. 2: 105 (1940).
(6 a) -VÄV-SKOTT. textil. = -skott. HantvB I. 8. 2: 105 (1940).
-VÄXT, p. adj. (mindre br.) = -vuxen. Cnattingius 164 (1878, 1894). Östergren (1937).
(3) -YXA, r. l. f. arkeol. (flint- l. sten)yxa vars skaft löpte parallellt med o. i samma plan som äggen; motsatt: tväryxa. Nilsson Ur. I. 1: 13 (1838).
(1, 3) -ÄGG, r. l. f. arkeol. på yxa (l. hacka o. d.): (nedifrån sett) rak ägg som ligger i yxans (osv.) mittlinje; jfr -mejsel. Fornv. 1908, s. 203.
(1, 3) -ÄGGAD, p. adj. arkeol. jfr -ägg. AntT XIX. 2: 71 (1911). En från Gotland härrörande, räteggad, ornerad hornhacka. Fornv. 1954, s. 322.
Avledn.: RÄTHET, r. l. f. [fsv. räthet] (numera bl. tillf.) egenskapen att vara rät; rakhet o. d. Sahlstedt (1757). särsk.
1) till 1 (o. 3); äv. bildl.; förr äv. övergående i bet.: rätfibrighet l. rätkluvenhet. Serenius (1757; under directness). (Barrträdens) räthet (enär de åstundas til klyfnings) ärfares, när man afhugger en liten spån, och ser safsidan gå rätt. NorrlS 1—6: 51 (c. 1770). LBÄ 44—50: 257 (1801). särsk. (†) till 1 b, konkret: jämn l. slät mark l. dyl. (jfr jämnhet 1); anträffat bl. i bild. Min foott står på rethetenne. Psalt. 26: 12 (öv. 1536; Bib. 1917: på jämn mark).
2) (†) till 2: rakhet, upprätt hållning. Juslenius 350 (1745). (T.) Geradigkeit, .. (lat.) corporis proceritas, (sv.) räthet. Dähnert 92 (1746).
3) (†) till 4, om vinkels egenskap att vara rät. Scheutz Ritk. 35 (1832).
RÄTNA, v. (mera tillf.) till 1, 2: bli rak (se rak, adj. 1, 2), rakna; äv. bildl., om person: räta upp sig (se räta upp 2 c). Juslenius 358 (1745). Engdahl Stormsv. 104 (1935; bildl.).

 

Spalt R 3967 band 23, 1961

Webbansvarig