Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NIO ni3ω2, i dagligt tal äv. ni3e2, vard. äv. NIE ni3e2, räkneord, förr äv. sbst. n., ss. räkneord i substantivisk anv. med böjd gen., företrädesvis i förb. de nios.
I. räkneord; grundtal angivande ett antal som med en enhet överstiger åtta o. som utgör kvadraten av tre; det tal som i talserien har sin plats mellan åtta o. tio; utom i löpande text vanl. skrivet ”9”, i vissa fall ”IX”. Nio hundra (900), nio tusen (9000), äv. sammanskrivet; äv. i ordningstal nio hundrade, nio tusende, äv. sammanskrivet. Nio år gammal. Nummer nio. Sex och tre är nio. En nio dagars fest, förr äv. den nio dagars festen. The niyo slechter. Jos. 13: 7 (Bib. 1541). Tå man skreff Nyohundrad fämtyo Fäm / Effter Christi Börd. Prytz OS A 2 a (1620). (”Trollkonorna” elda med) wedh eller spånor, som äre tagne af 9 åthskillige rum och ställen. BtFinlH 2: 266 (1666). Then, thet nijohundrade. Lind (1738). Det nie dagars offret hos Romarna. Nordforss (1805). Stenarnas antal i en .. (domarring) är ofta det i våra förfäders ögon heliga talet nio. SvH 1: 285 (1903). En planka på en tretton fots längd och högst nie tums bredd. Larsson i By Vår 87 (1927). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg arkaiserande) gm och förbundet med ett följande tiotal (grund-, förr äv. ordningstal) från o. med tjugo för att bilda ett sammansatt grund- l. ordningstal: tjugonio resp. tjugonionde osv. The niyo och niyotiyo (fåren) på bärghen. Mat. 18: 12 (NT 1526; Bib. 1917: nittionio). Den nije och tiugunde Julii. Carl IX Rimchr. 49 (c. 1600). Nijo och tiugu. Lind (1749).
b) i elliptiska uttr. (jfr c), dels vid tidsuppgift angiven i timme (o. minuter), dels vid angivande av pänningsumma i kronor o. ören o. d., stundom äv. (vard.) vid uppgift om ålder. Klockan nio (vanl. skrivet kl. 9). Han kom en kvart över nio. Föreläsningen börjar nio med kvart. Tåget går nio och femton (9.15). Klockan slog nio. Pojken är nio och ett halvt (dvs. nio och ett halvt år); han fyllde nio i våras. Boken kostar nio och tjugofem (vanl. skrivet 9: 25). Then 26 febr. talade biscopen uthi Vesterås medh gemene prästerskapet uthi collegio emellon 9 och 10. RA I. 3: 32 (1593). Sedhan Nyie är slaghit om Afftonen. SthmStadsord. 1: 141 (1661). Kl. går straxt på Nie. Fahlcrantz Schiller Fiesko 123 (1821).
α) om de nio sånggudinnorna. Choræus Bref 19 (1799). När jag, som bara barnet, / Begynnte gå i lära hos De Nio. Wulff Leopardi 69 (1913).
β) i uttr. (Samfundet) De nio, benämning på ett samfund av nio personer, bildat 1913 på grund av testamente av Lotten von Kræmer o. med uppgift att prisbelöna från trycket utgivna skönlitterära alster o. att utgiva en tidskrift. Kræmer Test. 10 (1910). Samfundet de nio konstitueradt. SvD(A) 1913, nr 44, s. 10. De nios pris. Maiander LärSv. 52 (1945).
d) i uttr. med mer l. mindre obestämd bet., i förb. åtta (eller) nio, nio (eller) tio. Boken kostar (så där) en åtta (eller) nio kronor. Är här i Ravitz åmtränt nu åtta eller nije fruer. Carl XII Bref 73 (1705). (Korpen berättar om vargar:) Det var väl en nie, tie stycken. Lagerlöf Holg. 2: 392 (1907).
II. (enst., †) om siffran 9, nia. Skrifva ett stort, ett litet nio. Det nio synes intet. Murberg FörslSAOB (1793).
-BUNDA-SKÄGG. [i senare ssgsleden ingår möjl. bund, sbst.2] (†) stort o. brett skägg. Ullenius Ro § 35 (1730). —
-DAGARS-PERIOD. —
-DELAD, stundom -DELT, p. adj. delad i nio delar. Maras hår uppflätar modren, / Fem och niodelt i vexling. Runeberg 3: 226 (1830). —
(I b) -DRAG(ET). (ngt vard.) i uttr. vid l. fram mot, äv. i niodraget, vid l. inemot niotiden. Östergren (1933). —
-DUBBLA, -ing. göra nio gånger så stor l. talrik. —
-DÖDARE, m. l. r. [benämningen syftar på fågelns glupskhet] (i vissa trakter) fågeln Lanius collurio Lin., vanlig törnskata. Ericson Fågelkås. 1: 33 (1906). —
-FALD, adj.; adv. -falt. niodubbel, niofaldig; i sht ss. adv. Lind (1738). En niofald hämd. Ling As. 105 (1833). Östergren (1933). —
-FALDIG. niodubbel; exekverad nio gånger. Juslenius 447 (1745). Ett niofaldigt hurra. Strindberg NRik. 123 (1882). —
(I b) -FÖRESTÄLLNING~0020. föreställning (se föreställning, sbst.1 3 a), särsk. biografföreställning, som börjar klockan nio (på aftonen). Östergren (1933). —
-HANDA, adj. (†) nio (olika), av nio olika slag, nio slags. (Mot tandvärk) skall man tagha 9 handa slags trää (osv.). OMartini Läk. 30 (c. 1600). Dalin (1853). —
-HUNDRA-TAL(ET). Erik (Segersäll), som regerade under senare delen af 900-talet. Odhner LbFädH 20 (1870). —
-HUNDRA-ÅRIG. —
-KRAFTROT. [jfr niomanna-kraft a] (†) växten Petasites officinalis Lin., pestilensrot, pestrot. Franckenius Spec. D 4 b (1659). Linné Ungd. 1: 343 (1731). —
-MANNA, adj. oböjl. som består av nio män l. nio personer l. ledamöter; nästan bl. i ssgr. Nordforss (1805). Den vördade niomanna lärarekretsen. Quennerstedt Smål. 66 (1891).
Ssgr: niomanna- l. -mans-, förr äv. -man-engelska, r. l. f. (-man-) (†) viss dans; jfr engelska 4. Landsm. 1911, s. 401.
-kraft. (-manna- c. 1875—1941. -mans- 1589—1933) särsk. ss. namn på vissa växter (o. droger av dessa växter) som ansågos ss. kraftiga läkemedel. a) (†) Petasites officinalis Lin., pestilensrot, pestrot. Berchelt PestOrs. H 6 b (1589). b) Solidago virgaurea Lin., gullris. BotN 1883, s. 215 (fr. Lappl.). Västerb. 1941, s. 43. c) Barbarea vulgaris R. Br., sommargyllen. FoF 1932, s. 181.
-styrka, r. l. f. (-man- c. 1820. -manna- 1886) 1) (numera knappast br.) om nio mäns sammanlagda styrka. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 137 (1886). 2) (†) viss salva som ansågs ss. ett kraftigt läkemedel, sensalva. Landsm. VII. 2: 23 (c. 1820; fr. Ångermanl.). —
-MARKARE, r. l. m. (förr) sedel med valör av tolv skillingar banko (motsv. nio marker i ett äldre myntsystem). LfF 1897, s. 300 (om förh. på 1820-talet). —
-MÅNADERS-PERIOD. —
-MÄNNING.
2) (†) bot. växt tillhörande klassen Enneandria i Linnés sexualsystem, med tvåkönade blommor o. nio ståndare i varje blomma. Linné SystNat. 77 (1748). NF (1887). —
-MÄTIG. (†) metr. som har nio versfötter. Niomätigt trochaiskt versmått. SvLitTidn. 1817, sp. 634. —
-PROCENTIG. särsk.: som innehåller nio procent av ngt ämne. En nioprocentig lösning. —
-PUNDIG. (förr) om kanon: för kulor av nio skålpunds vikt. Fréville Söderh. 1: 37 (1776). Cannelin (1921). —
-PUNKTS-CIRKEL. mat. cirkel som går genom mittpunkterna av en triangels sidor o. sex andra bestämda punkter i triangeln. Hultman Todhunter 106 (1864). TMatFysKemi 1922—23, s. 151. —
-RADIG. Nioradig strof. —
-RUMMIG. —
-RUMS-VÅNING. —
-SIDING. figur med nio sidor. —
-SIFFRIG. Ett niosiffrigt tal. —
(I b) -SLAG(ET). om klockslaget. —
(I b) -SNÅR(ET). (vard.) i uttr. vid l. fram mot niosnåret, omkring l. inemot klockan nio, vid niotiden; jfr -drag(et). Man vaknade fram emot niosnåret. Falk Skolp. 32 (1903). —
-SPALTIG. om tidning(s-artikel) o. d.: som innehåller resp. omfattar nio spalter. —
Avledn.: niostavighet, r. l. f. —
-STÄDES. (†) på nio ställen. (Fartyget) Michel miste sin stora mast och bleff elliest nijestädes igönom skuttin. Brahe Kr. 14 (c. 1585). Girs G1 153 (c. 1630). —
-STÄMMIG. mus. Enbom Gessner 14 (1794). Syrinxpipan, jag gjort, en niostämmig och vacker. Lagerlöf Theokr. 53 (1884). —
(I b) -TAG(ET). (ngt vard.) i uttr. vid, äv. i niotaget, vid niotiden; jfr -drag. Östergren (1933). —
(I b) -TID(EN). Vid niotiden, omkring klockan nio (på morgonen l. aftonen). Strindberg Hems. 134 (1887). —
-TUSEN, se under nio. —
-TUSEN-TONNARE. fartyg på niotusen ton. —
(I b) -TÅG(ET). järnvägståg som går (l. kommer) klockan nio (på morgonen l. aftonen). —
-VÅNINGS-HUS. —
-ÅRIG.
1) som varar l. omfattar nio år; som är nio år gammal. Lind (1738). Den nioåriga lärotiden. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 29, Bil. s. 33. 3SAH 2: 35 (1887). Nioårig enhetsskola. SDS 1946, nr 173, s. 15.
-ÅRS-ÅLDER(N). En pojke i nioårsåldern. —
1) om siffran 9 (l. om siffersammanställningen IX); stundom om talet nio. Holmberg 2: 211 (1795). Om man sammanlägger sex nior till en summa, hur stor blir den? Zweigbergk Räkn. 6 (1853). Att slå tre nior i följd (på telefonen) är .. det snabbaste sättet att tillkalla polis (i London). SDS 1946, nr 67, s. 3.
2) om ngt som på ett l. annat sätt karakteriseras av talet nio; särsk.
a) om spelkort med nio tecken (hjärter, ruter osv.); äv. om tärningskast med tillhopa nio punkter (ögon). Lind (1738). Ruter nia. HbiblSällsk. 1: 277 (1839). Didring Malm 1: 202 (1914). jfr hjärter-, klöver-, trumf-nia. särsk. [uttr. uppgives härleda sig från bruksdisponenten K. R. Bäckström († 1896)] (vard., numera föga br.) i uttr. Bäckströms nia, om nian i kortleken. GHT 1896, nr 84 A, s. 3. Joo, du, Bäckströms nia ä stor som ett hus. Engström 1Bok 46 (1905).
c) om tåg, båt o. d. som går (l. kommer) klockan nio (på morgonen l. aftonen). Topelius Dagb. 1: 4 (1832).
d) vid vissa läroanstalter, om näst högsta betygsgraden. Han fick en nia i befälsföring (i officersexamen). Söderhjelm Brytn. 72 (1901).
Spalt N 554 band 18, 1947