Publicerad 1946   Lämna synpunkter
NAVARE na3vare2, r. l. m.; best. -en l. -n; pl. = l. navrar; förr äv. NAVAR l. NAVER, sbst.1, r. l. m.; best. -en l. -n; pl. navrar ((†) -arar (-erar) Stiernman Com. 3: 441 (1666), BoupptSthm 8/12 1669).
Ordformer
(naffrar, pl. 1529. naffu(u)ar (naf(f)war) 1538—1712. naf(f)-ver (na(a)f(f)uer, -f(f)w-, -w-) 1563—1879. navare (-fv-, -fw-) 1650 osv.)
Etymologi
[fsv. navar; jfr d. naver, isl. nafarr, nt. naviger, näviger, mnl. navegeer (holl. avegaar), fht. nabugêr (t. naber, näber), feng. nafugár (eng. auger); sammansatt av germ. naƀa- (till naƀō-, se NAV) o. gaiza-, spjut (varav isl. geirr, spjut (jfr GERE)), eg.: navborr; jfr fin. napakaira. Formen navare beror på analogisk ombildning efter ord på -are]
(i fackspr.) (stor) lång borr med rännformig, med skärande kanter försedd urholkning för borrspånets upptagande o. med sfärisk avrundning av skäret nedåt l. (numera vanl.) spiralformad o. slutande i en skruvformig spets; urspr. o. ännu vanl. använd för borrning av större hål i trä (t. ex. i hjulnav); äv. om likartat redskap använt ss. bärg- o. jordborr m. m.; dels om redskapet i sin helhet försett med handtag, dels om borrjärnet. HSH 37: 3 (1529). Alt skall man tå kiöpa ther inn (dvs. för det nya hushållets räkning), .. / .. skiäror nafrar och yxor. BrölBesw. 279 (c. 1670; i hskr. C). Engelska bergborar el(le)r nafrar. VetAP 1: 123 (1739). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 230. — jfr ANDERSTÅNG-, BRÖST-, BÄRG-, DYMLINGS-, EFTER-, EK-, FÄNGHÅLS-, HJUL-, HUGG-, HUS-, KRON-, LADDSTOCKE-, LÅNG-, PUMP-, SPIK-, TRÄSKO-, TUNN-, VRÄKLINGS-NAVARE m. fl.
Ssgr (i fackspr.): A: NAVAR- l. NAVARE-BORR. navare; jfr nav-borr. Garney Masmäst. 74 (1791). —
-BORRA, f. (-bora) [jfr borr, sbst.2] (†) = -hål. Verelius 64 (1681). —
-BÖSSA. (förr) om förvaringskärl för navare vid deras nedforsling i en gruva; jfr bössa, sbst. 1. Ström MinnB 6 (c. 1865). —
-HUVUD. den skäret motsatta delen av en navare; förr möjl. äv. om navarskaft. Schück VittA 2: 398 (i handl. fr. c. 1681; med oviss bet.). VetAH 1740, s. 232. —
-HÅL. (navar(e)- 1727—c. 1820. navars- 1681—1791) borrhål som åstadkommits medelst navare. Verelius 40 (1681). —
-JÄRN. (navar- c. 1681—1872. navars- 1833)
1) järn som är avsett för tillvärkning av navare. Ström MinnB 12 (c. 1865).
2) borrjärn av den typ som benämnes navare. Schück VittA 2: 398 (i handl. fr. c. 1681). —
-LÄGG. jfr borr-lägg. Rinman 1: 171 (1788). —
-NACKE. borrhuvud på navare; jfr borr-nacke. Rinman 1: 170 (1788). För hvarje slag af släggan på nafvarenacken upplyftes nafvaren något från borrhålets botten. 2UB 5: 86 (1902; om bärgborrning). —
-SKAFT. handtag till navare. VinkällRSthm 1583. —
-SMED. (förr) smed som yrkesmässigt förfärdigade l. vässte navare; jfr borr-smed. Henel 1729 121 (1730). En öfvad nafvarsmed hinner hvässa för åtminstone 20 borrare. Wetterdal Grufbr. 363 (1878). —
-SMEDJA. (förr) jfr -smed. HC11H 11: 166 (1697). —
-SMIDE. (förr) jfr -smed. Ström MinnB 11 (c. 1865). —
-STÅL. stål som är avsett o. lämpligt för tillvärkning av navare l. för stålning av navare. Rinman Jernförädl. 296 (1772). —
-STÅNG. om navarjärn (se d. o. 2). BoupptSthm 21/1 1673 (med oviss bet.). Gadd Landtsk. 1: 248 (1773). Nafvarstängerna äro vanligast runda. Wetterdal Grufbr. 130 (1878). —
-TUT l. -TUTA, r. l. f. (†) = nav-tut(a). ArkliR 1564, avd. 35. BoupptRasbo 1761. —
-VÄSSNING. jfr -smed. Rinman 1: 173 (1788).
B (†): NAVARS-HÅL, -JÄRN, se A.
Avledn.: NAVRA, v. (†) borra. Ekblad 399 (1764).

 

Spalt N 248 band 18, 1946

Webbansvarig