Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MUSIK mɯsi4k l. mu-, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1 e, †) -er (L. Paulinus Gothus Pest. 70 a (1623), SP 1780, s. 413). Anm. I äldre tid brukades äv. den lat. formen musica, stundom med lat. böjning, t. ex.: The haffua musicam lärt. Syr. 44: 5 (öv. 1536). Ps. 1695, 131: 6.
1) koll., om ljud (toner) frambragta i grupp l. följd på ett sådant sätt att deras inbördes förhållande regleras av melodiska, rytmiska o. harmoniska lagar; vanl. om dylika ljud frambragta medelst instrument (instrumentalmusik) o. motsatt: sång; i fackspr. äv. sammanfattande, om instrumentalmusik o. sång; stundom abstraktare, övergående i bet.: musicerande, spel. Göra, utföra, utöva, förr äv. hålla musik. Lyssna till musik. En aftonunderhållning med sång och musik. Modern, klassisk, italiensk, turkisk, nordisk musik. Världslig, andlig musik. Mekanisk musik. Det är en alldeles utmärkt musik att dansa efter. Musiken gick honom på nerverna. Rudbeckius KonReg. 402 (1619). Hör! hör een skön Music; af Lutor och Bandurer. Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). Här (i Uppsala domkyrka) hållesz skiön Music. Bolinus Dagb. 56 (1670). Kongl. Maÿ:ttz födelssedag .. fÿrades wid Carlberg med Music och danss. HovförtärSthm 1706 A, s. 676. Till Organisten för Musiquen (ett visst belopp). BoupptVäxjö 1805. Därinne i salongen / de gjorde fin musik. Fröding Guit. 177 (1891). (Skålen) dracks ut under musik och kanonsalut. Nilsson FestdVard. 45 (1925). — jfr BALETT-, BEGRAVNINGS-, DANS-, FOLK-, GAT-, GRAMMOFON-, HORN-, INSTRUMENTAL-, JANITSCHAR-, JASS-, KAMMAR-, KONSERT-, KYRKO-, OPERA-, OPERETT-, PROGRAM-, REGEMENTS-, SORG-, TAFFEL-, VOKAL-MUSIK m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr.; stundom med anslutning till 3. Bästa music, när Munnen och Hiertat qwäda ett. Grubb 64 (1665). Musiken är god, kom aldrig i mitt hus. Rhodin Ordspr. 96 (1807) [jfr t. die musik ist sehr schön, aber sie ist nicht für mich].
b) i jämförelser; särsk. i uttr. ljuda l. vara som musik (i ngns öron), ss. beteckning för att ngt är behagligt l. angenämt för ngn. Snoilsky 2: 49 (1881). Grimberg VärldH 10: 469 (1941).
c) i uttr. för l. med full musik, för att beteckna att det spelas med samtliga instrument som höra till orkestern; vanl. oeg. l. bildl., särsk.: av alla krafter, ”för fulla muggar”. Wetterhoff Skog 2: 87 (1887). Majorens väldiga stämma rungar / och dånar och skryter för full musik. Fröding NyttGam. 67 (1897).
d) med tanke väsentligen på det (av kompositören skapade, i notskrift l. dyl. föreliggande) teoretiska underlaget för (den utförda) musiken, i sht i fråga om musik som hör till l. beledsagar en viss text l. ett visst dramatiskt värk; jfr 4. Sätta musik till en dikt. Lehár har skrivit (komponerat, gjort) musiken till operetten ”Glada änkan”. Bellman (SVS) 2: 24 (1773). Naumann har fullbordat sin musik till Gustaf Vasa. Kellgren (SVS) 6: 127 (1783). Fidelio, opera i 2 akter, musiken af Beethowen. Beskow Theat. 1832, s. 6. (Charlotta Bergers dikter) ”Ett kors på Idas graf”, ”Ungkarlslifvet” .., till hvilka hennes man .. satt musik. Hellberg Samtida 6: 185 (1871).
e) om all den musik som utföres vid ett visst tillfälle l. hör till ett visst musikstycke l. musikvärk l. musikprogram; numera bl. tillf., i sg. best., förr äv. i sg. obest. (med utsatt obest. artikel) l. i pl.; stundom närmande sig f. (Thales) fördreff .. (pesten) medh Musiker, Sånger och Strängespel. L. Paulinus Gothus Pest. 70 a (1623). Consist[o-rium] lofuade .. (musikanten) 100 Rdr. .. (om) han mz sina (medhjälpare) giör en music i kyrckiotornet .. (vissa) högtider. ConsEcclAboP 506 (1661). (Rektorn ville) med sina medbröder och disciplar ”hålla en liten Musique .. vijd Högtärade Magistratens .. huus ..”. Westdahl BlekLärovH 72 (cit. fr. 1726). (Förutom själva konserten) fick jag också höra en repetition, således hela musiken tvänne gånger. Geijer I. 8: 374 (1805).
f) (†) konkretare: musikstund, (privat) konsert, musikunderhållning. Geijer Brev 432 (1845). Vi skola på musik till Kochens. Solnedg. 4: 95 (1847).
2) den konstart som använder musik (i bet. 1) som uttrycksmedel, tonkonst; äv. om den gren av vetenskapen som sysslar med denna konstart o. de för den gällande lagarna. Musiken är en av de sköna konsterna. Undervisa i, studera musik. Songens och musicens konst. Swedberg Schibb. 104 (1716). För särskilda kurser anställdes .. extra lärare i musik och ritning. De Geer Minn. 1: 11 (1892). Bergenson Mus. 1 (1903).
3) i oeg. l. bildl. anv. av 1.
a) om ljud som i ett l. annat avseende (särsk. gm sin rytm) liknar l. påminner om musik l. som gör samma intryck på ngn som musik; stundom ironiskt, om ngt som låter illa. Musik hade vi om natten, dels af insecter på landet, dels af skramlande på Gun-gung uti Sampaner och Bängsaler. Osbeck Resa 117 (1751, 1757); jfr α. Böljornas sång emot skeppssidan och skären hafva utgjort min ungdoms skönaste musik. Oscar II IV. 1: 6 (1857, 1890). Det är musik i elfvarnas brusande forsar. Därs. 128 (1871, 1890). Fredriksson Stig. 55 (1913). jfr KATT-MUSIK. — särsk.
α) om fåglars kvittrande l. syrsors spelande o. d.; jfr SÅNG. Spegel ÖPar. 16 (1705). Lärkorna hänga tilrande öfver alla sädesfälten tjockt som stjernor, med en dagelig musique. Linné Sk. XII (1751). Alm(Ld) 1790, s. 38.
β) i uttr. som beteckna ngns röst, skratt, språk l. (i utvidgad anv.) orden i en språklig framställning ss. melodiskt välljudande. Gyllenborg Skald. 18 (1798). Hvilken klarhet och naiveté i stylen, hvilken musik i verserna. 2VittAH 12: 236 (1818, 1826). Sonetter, hvilkas språk är musik. 3SAH 7: 128 (1892). Hennes skratt var musik. Tengström Kipling Sold. 19 (1899). jfr SPRÅK-, VERS-MUSIK m. fl.
δ) i uttr. detta skall hädanefter bliva min musik o. d., urspr. angivet ss. ett yttrande av Karl XII vid landstigningen på Själland, åsyftande ljudet av kulorna som veno om öronen på honom; i utvidgad anv., för att beteckna att ngn funnit behag i ngt visst o. därför för framtiden vill ägna sig åt detta o. d. Odhner Lb. 238 (1869). Det var .. konstavdelningen, som hädanefter skulle bliva min musik. Laurin 1Minn. 152 (1929). jfr Holm BevO 171 (1939).
b) om annan företeelse än ljud, som i ett l. annat avseende (ss. harmonisk byggnad o. d.) liknar musik l. på ngn gör samma intryck l. hos ngn skapar samma (upphöjda, harmoniska) stämning som musik. Evangelii sköna ljud och ljufliga Musik om Christo. Borg Luther 2: 435 (1753); jfr a β. Känslolifvets musik frambäres i språket väsentligen af vokalljudens toner. Svahn LbMuntlFöredr. 56 (1903). — särsk. [efter motsv. uttr. i t.] i uttr. frusen musik, om arkitektur. En stor Tysk Philosophs påstående, att Architekturen vore ej annat än Frusen Musik. Leopold 2: 274 (1815). Schück o. Lundahl Lb. 1: 108 (1901). jfr Holm BevO 69 (1939).
c) i allmännare anv. OWexionius (1688) hos Lucidor (SVS) XIX. Vi skola råda, styra, fäkta och bråka för oss sjelfva; och den musiken skall gå bra, tänker jag. Almqvist Grimst. 16 (1839). — särsk. [jfr motsv. uttr. i d.] (†) i uttr. hela musiken, alltsammans, alltihop. Kullberg SBer. 3: 135 (1848).
4) [jfr 1 d] konkret, koll., om noterna till ett musikstycke l. musikvärk o. d. IT 1773, nr 43, s. 4. Psalmtäxterna tryckas i en bok för sig själva, och musiken i en bok för sig. Nodermann o. Wulff FörsamlKSångb. 81 (1922).
5) (i sht vard.) konkret, i sg. (vanl. best.), om sammanfattningen av de personer som utföra musiken vid ett visst tillfälle l. den avdelning av en institution (ett regemente o. d.) som har till uppgift att ombesörja musiken vid denna, musikkapell, musikkår, orkester. Musiken gick i spetsen av tåget. Han är anställd vid musiken. (Bladh o.) Hornstedt 104 (1783). Uppe på en träläktare sitter musiken, två fioler, en esskornett, en bastuba och en trumma. Hellström Malmros 233 (1931). — särsk. i uttr. turkiska musiken, namn på ett studentsällskap i Uppsala på 1820- o. 1830-talen. Den turkiska musiken eller Stockholms-Resan. Zedritz (1835; boktitel).
-AFTON. [jfr t. musikabend] (privat) sällskaplig kvällssammankomst med musikalisk underhållning. Solnedg. 2: 153 (1845). —
(1, 2) -AKADEMI.
1) [jfr t. musikakademie] institution för tonkonstens främjande; musikhögskola, konservatorium; äv. om en sådan institutions l. skolas lokaler. Höijer (1864). DN(A) 1925, nr 114, s. 6.
-AMATÖR.
-ANDAKT~02 l. ~20. kyrklig andaktsstund, huvudsakligen ägnad åt musik. Söderblom SvKyrkKroppSjäl 99 (1915). —
-ANFÖRARE~0200. dirigent; förr (intill 1897) äv. ss. officiell militär titel på ledaren för musikpersonalen vid ett regemente. FörslTjReglArm. 1885, 2: 39. Lundin NSthm 309 (1888). —
-ANMÄLAN~020. anmälan (se d. o. 2 b) l. recension av en konsert l. annat offentligt framförande av ett musikaliskt värk. —
-BAND. [jfr dan. o. t. musikbande, eng. music band] (numera bl. tillf., i sht nedsättande) musikkapell; jfr band, sbst.2 Snellman Tyskl. 171 (1842). Hembygden(Hfors) 1911, s. 72. —
-BEFÄLHAVARE~00200 l. ~02000. mil. befälhavare över musikkåren vid ett regemente. FörslTjReglArm. 1885, 2: 25. —
(1 d, 4) -BILAGA~020. [jfr t. musikbeilage] bilaga till text(bok) med musik till texten, bilaga till avhandling, tidskrift o. d. med notexempel l. bifogad komposition. PoetK 1814, 1: 45. —
-CHEF. musikalisk ledare vid ett företag (lyrisk teater, radio o. d.). Radiotjänsts musikchef. Snellman Tyskl. 300 (1842). —
-DIKTAT. mus. övning som tillgår så att läraren sjunger l. spelar små satser som eleverna ha att uppteckna i notskrift efter gehör. 2NF 6: 417 (1906). —
-DIREKTÖR. [jfr t. musikdirektor] titel dels för person som avlagt högre examen vid musikhögskolan, dels (mil.) för ledaren av ett regementes musikpersonal; förr äv. allmännare, dels om fackligt utbildad musiker, dels om musikanförare vid en orkester, musikalisk ledare vid ett företag o. d. SthmStCal. 1778, s. 53 (om d. förh.). TjReglArm. 1858, 1: 71. SFS 1938, s. 1380.
Ssgr: musikdirektörs-examen.
-DRAMA, förr äv. -DRAM. [jfr t. musikdrama] mus. drama vars karaktär är besläktad med operans, men i vilket (i motsats till operan) huvudvikten är lagd vid diktvärket (icke musiken), melodram. SD 1892, nr 327, s. 5. —
-DÖVHET~20, äv. ~02. med. rubbning av sinnesfunktionerna som yttrar sig i oförmåga att uppfatta musik. FörhLäkS 1893, s. 239. —
(1, 2) -ELEV. elev som studerar musik; särsk. (mil.) om elev tillhörande arméns musikpersonal. 2NF (1913). —
(1, 2) -ESTETIK. mus. o. estet. lära(n) om musikens väsen o. egenart i förh. till andra konstarter. SvTMusF 1924, s. 23. —
-FEST. [jfr t. musikfest] fest med musik; särsk. om stor musikalisk tillställning (vanl. pågående under flera dagar) vid vilken större tonvärk uppföras (av stora orkestrar o. körer). Musikfesten i Stockholm 1927. Dalin (1853). —
-FÖRENING. [jfr t. musikverein] sammanslutning för odlande av instrumental- l. vokalmusik l. för främjande av musiklivet på en plats. NerAlleh. 1871, nr 96, s. 1. —
-FÖRESTÅNDARE~00200. mil. äldre titel för ledaren av ett regementes musikpersonal. DA 1808, nr 90, s. 4. BtRiksdP 1892 B, 1: nr 1, s. cv. —
-FÖRFATTARE.
(1, 4) -FÖRLÄGGARE. [jfr t. musikverleger] innehavare av musikförlag. Norman MusUpps. 78 (1883, 1888). —
(1, 2) -FÖRSTÅNDIG. [jfr t. musikverständig] (mera tillf.) som förstår (sig på) musik. Valentin Musikh. 2: 4 (1901). —
(1, 4) -HANDEL. handel med musikalier, musikaliska instrument o. d.; vanl. konkret: musikaffär. DA 1824, nr 1, s. 4. —
(1, 2) -HISTORIA. den del av vetenskapen som sysslar med musikens historia; äv. konkret, om vetenskapligt arbete som avhandlar musikens historia. NF 2: 790 (1877). —
(1, 2) -HISTORIKER. person som ägnar sig åt musikhistoria. BerSydsvMusikkonserv. 1910, s. 11. —
(1, 2) -HISTORISK. adj. till -historia. Musikhistoriska museet i Stockholm, instiftat 1899. Eichhorn Stud. 3: 24 (1881). —
(4) -HÄFTE. nothäfte. Vidmark 1130 (1889). —
(1, 2) -HÖGSKOLA~020. högskola för undervisning i musik; särsk. om svenska statens högskola för detta ändamål i Stockholm. AB 1897, nr 300, s. 4. SFS 1940, s. 1981. —
(1, 2) -INSTITUT. musikskola. SthmStCal. 1806, s. 77 (om utländska förh.). RTKatal. 1945, 1: 1172. —
-INSTRUMENT. (musik- 1579 osv. musike- 1636. musiks- 1681) [jfr t. musikinstrument] instrument för utförande av musik. VarRerV 10 a (1579). —
-KAPTEN. mil. person med kaptens tjänstegrad, tillhörande musikpersonalen vid ett militärförband. SvD(A) 1922, nr 186, s. 8. —
-KOMPANI. (förr) mil. den ss. ett kompani organiserade musikpersonalen vid ett regemente; jfr -kår. TjReglArm. 1858, 2: 137. —
(1, 2) -KONSERVATORIUM. konservatorium. SthmStCal. 1800, s. 59 (om förh. i Paris). SFS 1902, Bih. nr 10, s. 60. —
-KRITIK. abstr. o. konkret. —
(1, 2) -KRÖNIKA. krönika som behandlar musiklivet på en plats l. i ett land o. d. ST 1892, nr 275, s. 3. —
-KÅR. [jfr t. musikkorps] orkester (i sht blåsorkester) som utåt (särsk. gm uniformering) framträder ss. en kår; äv. (mil.) om det militära förband som bildas av musikpersonalen vid ett regemente. DA 1824, nr 25, Bih. s. 8. 1NJA 1931, s. 538. —
(1, 2) -KÄNNARE. [jfr t. musikkenner] kännare av musik. Morales o. Norlind MusAkad. 171 (i handl. fr. 1771). —
(1, 2) -LEXIKON. musikaliskt facklexikon. Musiklexikon. Höijer (1864; boktitel). Allmänt musiklexikon. Norlind (1912; boktitel). —
(1, 2) -LITTERATUR. litteratur om musik; äv.: litteratur bestående av (tryckta) musikvärk. SvT 1852, nr 220, s. 4. —
-LIV. sammanfattningen av de företeelser inom ett visst område l. under en viss tid o. d. som ha samband med musiken l. dess utövande (konserter o. d.). Bauck 1MusH 250 (1862). —
-LÄKTARE. i större lokal, i sht kyrka: läktare (där orgel finnes o.) varifrån musik utföres. VGR Verif. 6/8 1742. —
(1, 2) -LÄRA, r. l. f. mus. jfr lära, sbst. 2. Allmän musiklära. Bauck (1864; boktitel). SFS 1936, s. 800. —
-examen. viss examen vid musikhögskolan som berättigar till anställning som musiklärare vid lärovärk o. d. BtRiksdP 1903, 8Hufvudtit. s. 224 (1902).
(1, 2) -LÄRD, p. adj. lärd l. kunnig l. framstående i musik; vanl. i substantivisk anv. GotlLT 1852, nr 43, s. 1. —
-MANSKAP~02. mil. militär musikpersonal med manskaps tjänsteställning. RiksdRevStatsv. 1901, s. 91. —
-MINNE. psykol. förmåga att komma ihåg toner l. melodier l. hela musikvärk; tonminne. Svensson Sångmet. 6 (1889). —
(1 d, 4) -NOT; pl. -er.
-NUMMER. musikstycke; företrädesvis om musikstycke ss. del av ett musikprogram, t. ex. vid konsert l. restaurangmusik o. d. NVexjöBl. 1848, nr 33, s. 3. —
-ORGAN. (†) organ för musiksinnet, musiksinne. Stiernstolpe Arndt 4: 68 (1808). Berndtson (1880; om del av hjärnan l. huvudet). —
-PAGE. [jfr fr. page de la musique] (förr) gosse som en furste o. d. lät uppfostra till (hov)sångare l. musiker. KlädkamRSthm 1653 D, s. 10. Wegelius MusH 190 (1892; om fr. förh. på 1600-talet). —
-PERSONAL. mil. musikutbildad personal vid krigsmakten med uppgift (huvudsakligen) att utföra musik. TjReglArm. 1858, 1: 260. —
-POJKE. (vard.) pojke tillhörande musikpersonalen vid ett militärförband. Sandberg GHusH 16 (1897). —
-PROGRAM. program över de olika musikstyckena vid en konsert o. d. —
-PUBLIK, r. l. f. om publiken vid musikaliska föreställningar, ss. konserter, operor o. d. GHT 1897, nr 65, s. 2. —
-REDSKAP~02 l. ~20. (numera föga br.) = -instrument. Bellman (BellmS) 2: 61 (1767, 1791). Norrl. 3: 57 (1906). —
-RUM, n. [jfr t. musikzimmer] rum som användes vid utförande av (l. undervisning i) musik. Schwartz Pos. 169 (1863). —
-SATS. mus. musikalisk sats. NF 4: 1014 (1881). Vid nio års ålder kunde Mozart ur minnet nedskrifva en niostämmig musiksats. Herrlin Minnet 79 (1909). —
-SINNE. sinne l. känsla för musik; äv. om dylikt sinne uppfattat ss. en särskild sinnesförmögenhet. Hedborn Minne 40 (1835). Han hade ett odlat musiksinne. Oterdahl Skram 91 (1919). T-lobens pol förmedlar musiksinnet. Hygiea 1919, s. 76. —
-SKIVA, r. l. f. (vard.) grammofonskiva varpå musik är inspelad; motsatt: talskiva. —
(1, 2) -SKOLA, r. l. f. [jfr t. musikschule]
(1, 2) -SKRIFTSTÄLLARE~0200. person som författar (vetenskaplig) litteratur om musik. NF 2: 658 (1877). —
-STIL. mus. för en viss epok, en viss person, en viss musikalisk genre, ett visst land o. d. utmärkande stil med avs. på sättet att komponera l. utföra musik, stilriktning inom musiken. NF 3: 109 (1878). Den romantiska musikstilen. NoK 124: 185 (1935). —
(1, 2) -STUDERANDE, p. adj. som studerar musik; vanl. i substantivisk anv. Wegelius MusH 4 (1891; i substantivisk anv.). —
-STYCKE. [jfr t. musikstück] om musikaliskt värk av mindre omfång. Richardson Krigsv. 1: 388 (1738). —
-SYSTEM. mus. sammanfattningen av det tonförråd som användes i musiken hos visst folkslag l. under visst tidsskede, tonsystem. Mecklin BegTonk. 5 (1802). Valentin Musikh. 1: 22 (1900). —
-SÄSONG. den del av året då konserter, operaföreställningar o. d. ha säsong; vanl. i sg. best. —
(1 d) -SÄTTA. sätta musik till (ngt), tonsätta; vanl. i p. pf. Den .. av direktör Björling musiksatta kantaten. UNT 1924, nr 8717, s. 4. NoK 124: 5 (1935; inf.). —
(1, 2) -TEORI. mus. vetenskapsgren som sysslar med den musikaliska kompositionens teknik o. medel (omfattande harmonilära, kontrapunkt, komposition o. d.) l. med musikens betingelser o. värkningar. 2VittAH 22: 203 (1861). NoK 123: 7 (1935). —
-TILLSTÄLLNING~020. (sällskaplig) tillställning med musikalisk underhållning. Lundin NSthm 293 (1888). —
(1, 2) -TIMME. [jfr t. musikstunde] lektionstimme för undervisning i musik, musiklektion. Bremer Grann. 2: 197 (1837). —
(1, 2) -TRAKTAT. (i fråga om ä. förh.) mus. kortfattad, populärt hållen skrift om musik. UpplFmT 44: Bil. 180 (1930). —
(1 d) -TRYCK. abstr. o. konkret: nottryck. Atterbom Siare VI. 1: 41 (1852; abstr.). Walde Krigsb. 1: 163 (1916; konkret). —
-UTÖVNING ~020. —
(1, 2) -VETENSKAP~002. [jfr t. musikwissenschaft] mus. vetenskapsgren omfattande musikens historia, teori o. estetik o. d. Bauck 1MusH 278 (1862). —
(1, 2) -VURM, r. l. m. resp. (i bet. 2) m.||ig. (vard.)
(1, 2) -VÄG. i uttr. i musikväg, i fråga om musik, när det gäller musik. Lundin o. Strindberg GSthm 186 (1880). Det senaste i musikväg är att spela på såg. NKVårkatal. 1925, s. 56. —
(1, 2) -VÄRLD(EN). sammanfattningen av musikutövare o. musikintresserade (ngnstädes l. vid viss tidpunkt o. d.). Bauck 1MusH 177 (1862). —
-ÄLSKANDE, p. adj. som älskar musik; äv. i substantivisk anv.: musikälskare. SP 1792, nr 120, s. 2. Crusenstolpe CJ III. 1: 280 (1846; i substantivisk anv.). —
-ÄLSKARE. person som älskar l. mycket intresserar sig för musik, musikvän. Morales o. Norlind MusAkad. 170 (i handl. fr. 1771). —
-ÄLSKARINNA. (numera knappast br.) kvinnlig musikälskare. Euterpe 1: 9 (1823). SvT 1852, nr 14, s. 1. —
-ÖRA. öra l. gehör för musik. Modin Pascal 330 (1890). Lapparne ha vanligen ett dåligt musik-öra. Norrl. 3: 8 (1906). —
-ÖVNING. musikalisk övning; stundom konkretare, om övningstimme l. musiklektion o. d. Geijer Brev 387 (1841). UpplFmT 44: Bil. 181 (1930).
B (†): MUSIKE-INSTRUMENT, se A.
C (†): MUSIKS-INSTRUMENT, se A.
Spalt M 1636 band 17, 1945