Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MODD mod4, äv. (i sht i bet. 3) MUDD mud4, sbst.1, r. l. m. (Weste (1807) osv.), äv. (numera föga br.) n. (Hiärne 2Anl. 165 (1706), TurÅ 1910, s. 251); best. -en, ss. n. -et; i bet. 1 förr äv. MÅD, n. (Lind (1749)).
1) (i vissa trakter) smått avfall av hö l. halm o. d., boss; äv. allmännare: damm, skräp, orenlighet. Schroderus Dict. 34 (c. 1635). Att skubba bort modden från mulen på sig. Slotte Karleb. 35 (1912; om häst). Fogelqvist ResRot 161 (1926; i svinstia).
2) snö (gm trampning) uppblandad med grus o. smuts på väg l. gata, snömodd, snösörja; äv. allmännare: våt vägsmuts l. gatsmuts, sörja. PH 6: 3876 (1755). (Efter snöfallet) gick man i en ohygglig modd. Nyblom Minn. 2—3: 278 (1904). SvD(A) 1931, nr 57, s. 26. — jfr GAT-, SNÖ-, VÄG-MODD m. fl.
3) (föga br.) dy, gyttja, slam. Rudbeck Atl. 3: 132 (1698). Der (sjö-)Botnen är lera eller mudd. Triewald Konst. 31 (1734). Ymer 1918, s. 327.
1) (†) till 1: uppfylld av damm, dammig; smutsig; om vätska: grumlig. Schroderus Dict. 179 (c. 1635). Hiärne Förb. 21 (1706; om vätska). Schultze Ordb. 3116 (c. 1755).
2) till 2, om väg: betäckt med modd; äv. om snö: uppblandad med grus o. smuts. Sahlstedt (1773). Ahrenberg Hih. 70 (1889; om snö).
3) (numera föga br.) till 3: gyttjig, dyig. Stiernhielm Herc. 310 (1648, 1668). På muddig grund, är .. (forellen) mörkare på skinnet. Fischerström Mäl. 190 (1785). Ödmann StrSaml. 4: 113 (1789).
Avledn.: moddighet resp. muddighet, r. l. f.
2) (föga br.) till moddig 3; förr äv. konkret: dy, gyttja. Jordachtighet, af äfia, gyttia, leer och muddighet. Hiärne 2Anl. 144 (1706).
Spalt M 1216 band 17, 1945