Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LIN li4n, n. (Mat. 12: 20 (NT 1526) osv.), i södra Sv. stundom äv. r. l. m. (Verelius Herv. 86 (1672), Hörlén GSed. 206 (1914), SDS(A) 1932, nr 353, s. 13); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. (†, i bet. 3 ) = (BoupptVäxjö 1749, Därs. 1824); förr äv. (i bet. 3, ss. senare ssgsled) -LINA, f.; pl. -er l. -or (VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 4 (1583: Hoffuit lÿner), Fornv. 1910, s. 176 (1652: hufwudlynor)).
1) växt av släktet Linum Tourn., i sht om arten Linum usitatissimum Lin., vars tågor (bastfibrer) användas till förfärdigande av finare (linne)vävnader; jfr HÖR. VarRerV 34 (1538). Hampa och Lin såg man .. på några ställen (i Bredsätra socken). Linné Öl. 111 (1745). I Sverige odlas lin tämligen allmänt. Elfving Kulturv. 147 (1895). HandInd. 331 (1926). — jfr BRÅD-, DVÄRG-, HÄLSINGE-, KLÄNG-, SPRING-, TRÖSK-LIN m. fl. — särsk.
a) i uttr. åka (stora rovor och) långt lin, ss. namn på en i sht förr bruklig tävlingslek, varvid den deltagare som vid kälkåkning (i en viss backe) åker den längsta sträckan säges få (de största rovorna o.) det längsta linet det året; numera vanl. (i vissa trakter) i allmännare anv., om kälkåkning med ett flertal deltagare utan ngn inbördes tävlan. Kellgren (SVS) 6: 16 (1773). Hembygden(Hfors) 1910, s. 316. Åka långt lin. Nilsson FolklFest. 281 (1915). Därs. 289.
b) i utvidgad anv., om växter som i ngt avseende erinra om lin. — jfr BITTER-, DVÄRG-, DÅR-, GUCKU-, JUNGFRU-, VÅRFRU-LIN m. fl. — särsk.
β) i uttr. nyzeeländskt lin, om den från Nya Zeeland härstammande örten Phormium tenax Forst., vars tågor användas till spånadsämne. Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 166. Jönsson Gagnv. 410 (1910).
2) ss. ämnesnamn, om (de beredda) tågorna av linets stjälkar; särsk. om de finare o. längre bastfibrerna, som vid häckling avskiljas från de sämre o. kortare. Häcklat, ohäcklat lin. Spinna lin. Dra(ga) lin(et), se DRAGA, v. I 10 g. OPetri Tb. 146 (1526; uppl. 1929). Lijn och Hampa rötas vthi Flyy (dvs. mindre vattensamlingar). Schroderus Comenius 497 (1639). 1 Liszpund reenhäcklat Lijn. OrdnLilleTull. 1687, s. B 3 a. Kvinnorna kardade ull och borstade lin (under de långa vinterkvällarna). ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 84. I ryorna ha använts ull, lin, hampa och bomull, .. allt förarbetat till garn. Sylwan Ryor 56 (1934). — jfr BATIST-, GRÅ-LIN m. fl. — särsk.
a) (†) i sammanställning med ull ss. symbolisk beteckning för spånad, vävnad, sömnad o. dylikt kvinnligt arbete. Tu manhafte Diana, / .. bespottar Lijn och Vll. Stiernhielm Fägn. 67 (1643, 1668).
b) i utvidgad anv., om annat för spinning avsett material.
α) om tågor av nyzeeländskt lin; äv. i uttr. nyzeeländskt lin (jfr 1 b β). Cook 2Resa 149 (1783). Wikström ÅrsbVetA 1846—49, s. 542.
β) (†) om spånadsmaterial framställt av nässeltågor. (Man) kan .. af store Brännätzlor .. göra ett kosteligit Lijn och så där aff fijnt Lärfft, som kallas Nättelduuk. Bromelius Lup. 68 (1687). Thunberg PVetA 1784, s. 17.
c) i oeg. anv., om visst slag av asbest som gm sin långtrådighet påminner om bastfibrerna hos lin (i bet. 1); i ssgn BÄRG-LIN.
3) i utvidgad anv. av 2, om ngt som (urspr.) tillvärkats av lin. — jfr ARME-, BRUD-, HALS-, HAND-, HUVUD-, PANN-LIN m. fl. — särsk.
a) (i vitter stil) om klädesplagg.
α) (i fråga om ä. förh.) om linne (”särk”), ofta med särskild tanke på den övre delen, som var förfärdigad av ett finare material än den nedre. SvForns. 1: 389. (Amma) hade dok om hufvudet, lin för barmen, duk om halsen (osv.). Rydberg Gudas. 204 (1887). Fatab. 1911, s. 205.
β) (i vissa trakter) (urspr. av fint linne tillvärkad) remsa (spets, band l. dyl.) som fästes under (till vissa kvinnodräkter hörande) (bind)-mössa. VRP 17/5 1736. 1. mössa med 2:ne Lin. BoupptVäxjö 1824. Knorring Torp. 1: 42 (1843; av nättelduk). Fatab. 1908, s. 9 (i Bohuslän; om förh. på 1800-talet).
b) (†) om (ljus)veke av linneväv. Linet som ryker skall han ey vthsläckia. Mat. 12: 20 (NT 1526; Bib. 1541: wekan).
4) elliptiskt för: linfrö; i ssgr.
(1, 2) -BEREDNING. särsk. om de (i sht förr för hand, numera vanl. medelst maskiner skeende) procedurer (ss. rötning, bråkning, skäktning) varigm lin (i bet. 1) förädlas så att det kan spinnas till garn. QLm. 3: 6 (1833). —
(1) -BINDA, r. l. f. växten Cuscuta epilinum Weihe, som parasiterar på lin; jfr BINDA, sbst. 4. Franckenius Spec. B 4 a (1638). —
(1) -BLOMMA, r. l. f. —
(2) -BLÅNOR, pl. om de sämre, kortare o. grövre tågorna, som vid häckling avskiljas från de längre o. finare. HushBibl. 1757, s. 265. —
Ssg: linblår-garn. (-blå-) (†) (grövre o. simplare) garn spunnet av linblånor, blångarn. GripshR 1596, s. 141. ÖgCorr. 1854, nr 78, s. 4. —
(2) -BOD.
1) (i sht förr) bod (se BOD, sbst.1 2), särskilt avsedd för linberedning. InventHuseby 10/3 1606. TurÅ 1912, s. 199.
2) (†) handelsbod där (produkter av) lin, hampa o. d. försåldes. BoupptSthm 30/7 1674. Jungberg (1873). —
(2) -BORSTE. (i sht förr) ett slags borste varmed (skävor o.) kortare fibrer avskiljas från det häcklade linet. HushBibl. 1755, s. 323. Fatab. 1924, s. 151. —
(1) -BRAND. (i fackspr.) ett slags sjukdom hos lin; jfr BRAND, sbst.1 I 4 d. Arenander Lin. 18 (1910). —
(2) -BRUD, r. l. f. (i vissa trakter) (på visst sätt sammansnodd) tott av (till spinning färdigberedt) lin. SD(B) 1911, nr 155, s. 9 (i Ångermanl.). —
(2) -BRÅK, r. l. m. (i vissa trakter) linbråka; jfr BRÅK, sbst.1 4 a. Schultze Ordb. 2777 (c. 1755). Hörlén GSed. 146 (1914). —
(2) -BRÅKNING. (lin- 1649 osv. line- 1621) vid linberedning: knäckande o. avlägsnande av de träartade beståndsdelarna i linstjälkarna. Bergv. 1: 44 (1621). —
(3) -BYXA, r. l. f. (i fråga om ä. förh.) linnebyxa; vanl. i pl. Linc. (1640). Svensson SkånFolkdr. 100 (1935; om förh. på 1700-talet). —
(3) -DUK.
(1) -DÅDRA, äv. -DODDRA. [hithörande växter förekomma ofta i linåkrar] bot. (ört av) växtsläktet Camelina Crantz; i sht om Camelina foetida (Schkuhr) Fr.; jfr HÖR-KÄRING, VILD-LIN. Franckenius Spec. C 4 a (1659).
Ssgr: lindådre-, äv. lindådra- resp. lindodder-gräs. (†) lindådra. Roberg Beynon 183 (1697). jfr ApotT 1739, s. 75 (: Lijndoddergräsfrö).
-kaka. i sht landt. kraftfoderkaka av avfallet vid utpressning av olja ur frön av lindådra. WoJ (1891). —
(2) -FLAGA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) lintott; särsk. om den mängd av lin som på en gång upplindas på rockhuvudet, då man skall spinna. Schroderus Casm. 334 (1615). Topelius Läsn. 4: 194 (1871).
2) [jfr sv. dial. (Finl.) flagbräde i samma bet.] bräde på vilket linet upplägges vid spinning. Nygård Päivärinta Bild. 4: 150 (1887). —
(1) -FRÖ, n. (lin- 1543 osv. line- 1563) [fsv. linfrö] (i sht i fackspr.) frukt av lin, särsk. använd till medicinskt bruk samt till framställning av olja; i sht ss. ämnesnamn. G1R 15: 207 (1543). Rothof 296 (1762).
-gröt. (i sht förr) med. använd vid påläggning av värmande omslag. Haartman Sjukd. 34 (1765). Balck Idr. 2: 604 (1887; på böld).
-kaka. (-frös- 1750—1834) i sht landt. foderkaka framställd av linfrön varur man pressat olja. PH 5: 2945 (1750).
-knöpple. (-frös-) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) koll.: fröhus l. fröhylsor på lin. BoupptVäxjö 1797.
-mjöl. (-frös- 1810—1902) 1) (i sht förr) farm. ett slags (i sht till grötomslag användt) mjöl beredt av linfrön som pulveriserats o. siktats genom en grov sikt. BOlavi 30 a (1578). Gentz Lindgren (1929). 2) i sht landt. fodermedel framställt av linfrön varur fett extraherats. SmålAlleh. 1883, nr 8, s. 4.
-mjölk. (-frös-) (i sht förr) med. (i folkmedicinen använd) kokt blandning av krossade linfrön o. söt mjölk. Darelli Sockenapot. 69 (1760). TLäk. 1835, s. 428.
-slem. i sht farm. utdrag beredt gm extraktion av hela linfrön med kallt vatten. Haartman Sjukd. Föret. 16 (1765).
(2) -GROP.
2) med eldstad försedd grop över vilken linet lägges på störar för att torkas (efter rötningen) före bearbetningen. Ymer 1903, s. 185. —
(1) -GRÄS. [bladen likna linets blad] (mindre br.) bot. örten Linaria vulgaris Mill., flugblomster. Franckenius Spec. C 3 b (1638). Lyttkens Ogräs 43 (1885). —
(2) -GUL. som har samma gula färg som lin får gm (sjö)rötning; nästan bl. om färgen på ngns huvudhår; jfr -HÅRIG samt -LUGG. Carlén Repr. 272 (1839). —
-HAMMARE. särsk. (i sht förr) till 2, om ett slags hammare varmed det (i bastu l. på annat sätt) torkade linet bultas (o. i vissa fall senare bråkas); äv. om av vattenkraft driven inrättning vars väsentligaste del är en dylik hammare; jfr HAMMARE, sbst.2 1 e, 2. Broman Glys. 3: 69 (c. 1730). Alm(Sthm) 1804, s. 47. —
(2) -HUVUD.
1) (i sht i vitter stil) huvud (se d. o. 1) med lingult hår; äv. i överförd anv., om linhårig person; i sht i fråga om barn. Backman Reuter Lifv. 1: 15 (1870).
(2) -HÄCKLA, r. l. f., ngn gg äv. -HÄCKEL. (-häckel 1905) redskap avsett för häckling av lin; jfr HÄCKLA, sbst.2 Linc. (1640; under echinus). —
(2) -HÄLLA, r. l. f. (i vissa delar av Norrland, bygdemålsfärgat) liten knippa (en handfull) lin- (stjälkar); jfr HÄLLA, sbst.3 Arenander Lin. 44 (1910). —
(2) -HÄRVA, r. l. f., äv. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) -HARVA, r. l. f. (-harva c. 1730) jfr HÄRVA, sbst.2 1. Broman Glys. 3: 38 (c. 1730). —
(2) -HÄSSJA, sbst.1 (sbst.2 se under LINA, sbst.1). (i sht förr) hässja varpå linkärvarna upphängas för torkning (efter skörden l. efter rötningen). Celsius Alm. 1735, s. 10. —
(2) -HÄSSLA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bunt l. knippa av (två nävar bråkat) lin. Verelius 72 (1681). Rig 1934, s. 1. —
(1, 2) -KAM. om olika slags redskap använda vid linberedning; jfr KAM, sbst.2 1 c (α). Lind (1749; under flachs-reff; om linrepa). Fatab. 1933, s. 279. —
(2) -KLOVE. (i vissa trakter) vid linrötning användt redskap (i allm. bestående av två med slåar förbundna stänger) avsett att fasthålla linknippena vid deras nedsänkning i vatten. Arenander Lin. 36 (1910). —
(2) -KLUBBA, r. l. f. (i sht förr) klubba varmed det efter rötning torkade linet klubbas (i st. f. att bråkas l. efter bråkningen). Lind (1749; under flachs-bläuel). Hellström NorrlJordbr. 424 (1917). —
(3) -KLUT. [fsv. linkluter] (†) (mindre) stycke linneväv. Forsius Spec. B 1 b (1620). Knutberg PVetA 1762, s. 16. —
(2) -KLYFTA, r. l. f. (i vissa trakter) ett slags linbråka, ”klyfta” (se KLYFTA, sbst.2). Lind (1749; under flachs-breche). RedNordM 1929, s. 14. —
(3) -KLÄDE l. -KLÄDER. [fsv. linkläþe, isl. línklǽði] (lin- 1526 osv. line- c. 1563—1732) (†)
1) (-kläde) linneväv (ss. material). Luk. 16: 19 (NT 1526; Bib. 1917: linne). Een .. Köpstadh, vthi hwilken thet granneste Lijnklädhe bleff giordt. Lælius Bünting Res. 2: 43 (1588). Oldendorp 1: 128 (1786).
2) (större l. mindre) stycke linneväv, särsk. om dylikt stycke användt (o. apterat) till ngt visst ändamål, ss. sänglinne, duktyg l. klädesplagg (i sht ss. gånglinne) l. dyl. Luk. 24: 12 (NT 1526; Bib. 1917: linnebindlarna). SP 1782, nr 56, s. 4 (om gånglinne). Tavaststjerna Inföd. 154 (1887).
Ssg (†): linkläd(es)-skåp. (-kläd- 1885—1912. -kläde- 1688. -kläd(e)s- 1751—1857) linneskåp. BoupptSthm 3/10 1688. BoupptVäxjö 1912. —
(3) -KLÄDNAD. (†) kläder l. dräkt av linne. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 6 (1753). Bælter JesuH 5: 511 (1759). —
(1, 2) -KNIPPA, r. l. f., l. -KNIPPE. jfr KNIPPA, sbst.1 1. VetAH 1746, s. 189 (i fråga om nyss upptaget lin). Arenander Lin. 34 (1910). —
(1) -KNOPP. fröhus av lin; äv. koll. Broman Glys. 3: 67 (c. 1730). Arenander Lin. 20 (1910). särsk. (†) i oeg. anv., om växtdel som påminner om en linknopp (i ovan angiven bet.); i uttr. lilla hönsegräs med linknoppar, om småväxt form av örten Arenaria serpyllifolia Lin., sandnarv (l. närstående art), vars frukter ha en viss yttre likhet med linknopp. Bromelius Chl. 6 (1694). —
(3) -KRAMHANDLARE~0200. (i fråga om ä. förh.) kramhandlare som förde linnevaror. SthmStCal. 1799, s. 80. STSD 1938, nr 102, s. 10 (i fråga om förh. på 1500-talet). —
(2) -KVARN. (i sht förr) (vattendriven) anläggning för beredning (i sht bråkning) av lin; jfr KVARN 3. Åstrand 2: 18 (1855). —
(1) -KÄRVE. obrutet lin hopbuntat till en kärve; i sht i fråga om dylikt lin som skall rötas. Alm(Sthm) 1849, s. 43. —
(3) -LAKAN. [fsv. linlakan] (†) stycke linneväv; linnelakan. OPetri Tb. 166 (1527; uppl. 1929). KOF 3: 105 (1682). —
(1) -LILJA. [jfr t. flachslilie] (mindre br.) bot. liljeväxten Phormium tenax Forst., nyzeeländskt lin (jfr LIN 1 b β). Scheutz NatH 315 (1843). Svensson Kulturv. 68 (1893). —
(1) -LJUNG. [sv. dial. (Södermanl.) linljung; senare ssgsleden sannol. samma ord som LJUNG, sbst.1] (i vissa trakter) agnar efter tröskad linknopp. Alm(Gbg) 1749, s. 30. —
(2) -LUGGIG. jfr -LUGG; äv. bildl.: ”blåögd”, troskyldig. Den .. linluggiga idealismen. Söderhielm Brytn. 120 (1901). —
(3) -LÄRFT. (†) linnelärft (ss. material l. väv). BoupptSthm 4/9 1674. Bengts Vargt. 60 (1915; om ä. förh.). —
(2, 3) -MARKNAD. (förr) marknad vid vilken lin (o. linnevävnader) salufördes. SvTyHlex. (1851, 1872). —
(1) -MÅRA. bot. örten Galium spurium Lin., som växer i linåkrar. Krok o. Almquist Fl. 1: 52 (1893). —
(1) -ODLARE. —
(1) -ODLING. —
-OLJA, se d. o. —
(2) -PERUK. särsk. (i sht i vitter stil) i överförd anv., om linhårig person, ”linhuvud”. Blanche Våln. 304 (1847). —
(1) -PLANTERING. (lin- 1726 osv. lins- 1739) äv. konkret. Broman Glys. 1: 234 (1726). Gadd Landtsk. 1: 190 (1773; konkret). —
(2) -PUND. (i vissa trakter) ett pund av till spinning färdigberedt lin; linknippa om ett pund. Törnsten Linnel. 4 (1787). Wengelin GMinn. 143 (1893; i Bjuråker). —
(1) -REPA, r. l. f. redskap varmed linknoppen avrepas från linstjälkarna. ÅgerupArk. Bouppt. 1754. —
(1) -REPE. bot. örten Lolium linicolum Al. Br. (Lolium remotum Schrank), som växer i sht i linåkrar. Alcenius FinlKärlv. 32 (1863). —
(1) -RIXNA. (-refnorne, pl. best. (felaktigt för: -resnorne) 1755. -resnorne, pl. best. 1734) (†) linstjälk (som befriats från skävorna); jfr -ROXNA. Celsius Alm. 1734, s. 26. HushBibl. 1755, s. 239. —
(1) -ROST, r. l. m. l. f. l. n. i sht bot. den på lin förekommande rostsvampen Melampsora lini (Pers.) DC. ÅrsbVetA 1822, s. 274. —
(1) -RÖTNING. om den procedur vid linberedning varigm det limämne upplöses som sammanhåller fibrerna med de vedartade delarna av strået. Lind (1749; under flachs-röste). —
(3) -SAJN. (†) ett slags sars med linneinslag(?); anträffat bl. om stycke väv av dylikt slag. 2 st:r Lijn Saijn. BoupptSthm 18/12 1669. —
(1) -SILKE. bot. (växt av) släktet Cuscuta Lin., särsk. arten Cuscuta epilinum Weihe, som uppträder parasitiskt på lin; jfr HÖR-SILKE. Franckenius Spec. B 4 a (1638). —
(3) -SKAV. (†) linneskav. Linc. (1640; under linamentum). Lindfors (1815; med hänv. till linneskaf). —
-SKORV.
1) till 1, om växter (ogräs) som förekomma i linåkrar. Schroderus Comenius 134 (1639; om linsilke). Samzelius Blomst. 40 (1760; om Spergula arvensis Lin.).
(2) -SKÄKT l. -SKÄKTA, r. l. f. (-skäkt 1861 osv. -skäkta 1750 osv.) (i vissa trakter) värktyg varmed lin skäktas, skäktkniv, skäktsvärd; äv. (o. vanl.) om med vattenkraft driven inrättning vars väsentligaste del är en skäktkniv. VetAH 1750, s. 215. —
(2) -SKÄVOR, pl., äv. (med koll. bet.) -SKÄV, n. (-skäv 1749—1908. -skävor 1645 osv.) [fsv. linskävor] delar av linets vedartade stam som sönderbrytas o. falla av (huvudsakligen) vid linets bråkning o. skäktning. IErici Colerus 1: 93 (c. 1645). —
(1) -SKÖRD. —
(1) -SKÖTSEL. (numera knappast br.) linodling. Salander Gårdzf. 166 (1731). Möller (1790). LAHT 1899, s. 23. —
(1) -SNÄRJA, r. l. f. bot. = -BINDA; förr äv. om Cuscuta europæa Lin., humlebinda. HushJourn. 1785, juli s. 529. Krok o. Almquist Fl. 1: 65 (1893). —
(4) -SPARV. [jfr t. leinling] (†) fågeln Linnota cannabina Lin., hämpling (som gärna äter linfrön). Schroderus Comenius 153 (1639). —
(2) -SPÅNAD.
(3) -STRUMPA. (förr) ett slags benkläder av linnetyg l. (senare) stickade av linnegarn. KlädkamRSthm 1585 c, s. 4 b. Osbeck Resa 18 (1751, 1757). Svensson SkånFolkdr. 228 (cit. fr. 1810). —
(1) -STÄNGEL. —
(1) -SYNKE. (-sönke) [sv. dial. (Ångermanl.) linsönke] (i vissa trakter) = -SÄNKE. SD(B) 1911, nr 155, s. 9 (i Ångermanl.). —
(1) -SÅDD. —
(3?) -SÄCK. (†) säck av linne? En lensek, som .. (hon) stall fraa Hakon Benctsson. JönkTb. 125 (1533). Därs. 129 (1534). —
(2) -SÄNKE, n., förr äv. -SÄNKA, f. ställe i vatten (ss. tjärn) där lin nedsänkes för rötning; äv. om lin nedsänkt på dylik plats. VDAkt. 1657, nr 290. Broman Glys. 3: 68 (c. 1730; om nedsänkt lin). —
(2) -TONAD, r. [sv. dial. (Skåne) lintonad] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sammanfattande beteckning för lin o. hampa (ss. spånadsämnen). Campbell SkånBygd. 211 (cit. fr. 1738). —
(1) -TOSKA. (†) växt av släktet Cuscuta Lin. 2LinkBiblH 4: 68 (c. 1550; sannol. om Cuscuta epilinum Weih.). —
(2) -TOTT l. -TOTTE l. (i vissa trakter, i sht i Finl.) -TOTTA. särsk.
2) (i vitter stil) om linhår; äv. i överförd anv., om linhårig person; i sht i fråga om barn. Beckman Amer. 1: 151 (1883). —
(3) -TYG, sbst.1 (†) linne(väv). KlädkamRSthm 1650, s. 198. 7. allnar spräklott lintygh. BoupptSthm 1680, s. 326 b, Bil. (1679). VGR 1736, s. 147. —
(2) -TÅGA, r. l. f.; förr äv. -TÅG, n. linfiber; i pl., förr äv. (i formen -tåg) koll., ss. benämning på rent lin, motsatt: linblånor. GripshR 1551. Orrelius 219 (1797). VBygd(Hall.) 1923, s. 22. —
(2) -VIT. särsk. (i vitter stil) till 2, om huvudhår: gulvit ss. (till spinning färdigberedt) lin; i sht i fråga om barn; jfr -GUL. Lagerlöf Holg. 2: 415 (1907). —
(2) -VRÄKERI(ET)1004(0) l. 3~002(0). (förr) statsinstitution med uppgift att övervaka att det lin som utskeppades från Sverge var av fullgod beskaffenhet o. att underhaltigt lin kasserades (”vräktes”) o. beslagtogs. SthmStadsord. 2: 105 (1695). —
(2) -VÄV. (†) väv förfärdigad av lingarn, linneväv, linne. DombGodegård 6/7 1599. WoJ (1891).
-pergament. konstgjort, av linne förfärdigat pergament, användt till kartor, målningar o. tapeter. Dalin (1853). WoJ (1891). —
(3) -VÄVARE. (förr) man som vävde linnevaror. VarRerV 14 (1538). 2SvKulturb. 7—8: 234 (1937; om förh. 1805).
(3) -VÄVERI. (†) (yrkesmässig) värksamhet att väva linnevaror; äv. konkret, om lokal för dylik värksamhet, linnefabrik. Stiernman Com. 1: 716 (1619). Weste (1807). Schulthess (1885; med hänv. till linnefabrik). —
(3) -VÄVERSKA. [fsv. linvävirska] (förr) kvinna som väver linnevaror; äv.: linvävares hustru. SthmTb. 2/3 1590. Adlerbeth FörslSAOB (1798). —
(3) -VÄVNAD. (†) (yrkesmässig) värksamhet att väva linnevaror; äv. konkret, om dylika varor. PH 5: 3638 (1754). TT 1898, Allm. s. 61 (konkret). —
(1) -VÄXT.
1) (†) abstr., om linets (större l. mindre) förmåga att växa (i olika jordarter), linets växande l. trivsel; linodling; linskörd. IErici Colerus 1: 104 (c. 1645). Til befrämjande här i Riket af Lin- och Hampe-växten. PH 6: 3922 (1756). Alm(Lund) 1781, s. 44.
2) bot. växt av familjen Linaceæ; i pl. äv. ss. namn på denna familj. Holmström Naturl. 1: 122 (1888). —
(2) -ÅL. [larven förekommer ofta i vatten där rötning av lin försiggår] (i fackspr.) om nejonögats (i sht flodnejonögats) larv (som förr betraktades ss. en särskild djurform, Ammocoetes branchialis Lin.). Linné SystNat. 40 (1748). Hammarström Sportfiske 321 (1925). —
(2) -ÄRLA. (i vissa trakter) gulärla (vars färg påminner om färgen hos färdigberedt lin). Ericson Fågelkås. 2: 37 (1907). —
(1) -ÖRT. (†) bot.
B (†): LINE-BRÅKNING, -FRÖ, -GARN, -KLÄDER, se A. —
C (†): LINS-PLANTERING, se A.
Spalt L 769 band 16, 1940