| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LERA le3ra2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. (om olika slag av lera) -or; l. (i sht i yrkesbetonat l. mindre vårdat spr.) LER le4r, sbst.1, n. ((†) f. l. m. Rålamb 13: 4 (1690)); best. -et (ss. f. l. m. -en); förr äv. LERJA, r. l. f.; best. -an.
1) jordart av växlande färg som till sin huvudbeståndsdel utgöres av vittringsprodukter av fältspathaltiga bärgarter o. som i vått tillstånd är knådbar o. lätt låter forma sig, men i torrt tillstånd är hård o. fast o. vid upphettning övergår till en stenartad massa under avgivande av vatten. Eldfast lera, som utan att smälta förmår uthärda stark hetta (c. 1500 grader C.). Mager, fet lera, som i högre resp. ringare grad är uppblandad med sand o. d. Then quern ath stampa leer vdij, till tegel. G1R 11: 382 (1537). Krukan som han vthaff leerena giorde. Jer. 18: 4 (Bib. 1541). Then som icke haffuer kalk, han måste mura medh leehr. Balck Es. 83 (1603; ordspr.). Ibland Svenske leror, finnes väl någre eldfaste. Rinman Jernförädl. 326 (1772). Prydnader af bernsten, ben eller bränd lera (osv.). Bruzelius Forns. 10 (1850). Består jorden, hvarpå träet ligger, af stampad lera, så uppkommer ingen svamp. Rothstein Byggn. 50 (1856). Huset, ett s. k. klinehus, ler och långhalm mellan resvirke, har platt loft på de lågt liggande takbjelkarne. Karlin KultM 14 (1888). Den s. k. hvarfviga leran eller glacialleran. AtlFinl. 4: 13 (1899). Det .. högt lyftade huvudet, som han med så mycken vånda plockat fram ur leran (dvs. modellerat i lera). Siwertz Låg. 84 (1932). — jfr ALLUVIAL-, ALUN-, BLÅ-, BOTTEN-, BÄRG-, CHAMOTT-, DEGEL-, FET-, FLOTT-, FLYT-, FORM-, GLACIAL-, GRÅ-, HAVS-, ISHAVS-, JÄRN-, JÖKEL-, KAKEL-, KALK-, KAOLIN-, KEUPER-, KLIBB-, KLINK-, KLINKER-, KLUMP-, KROSSTENS-, KRUKMAKAR(E)-, MO-, MORÄN-, MUR-, MÄRGEL-, PIP-, PORSLINS-, SKIFFER-, SPÄCK-, STYV-, TEGEL-, VALK-, ÅKER-LERA l. -LER m. fl. — särsk.
a) i fråga om jordmån som (till stor del) består av lera: lerjord (se d. o. 1). KyrkohÅ 1902, MoA. s. 77 (1597). Ek bör planteras uti en Jordmån af mull med Lerja blandad, där växer det starkast och kallas Järn-Ek. Rosensten Skog. 1 (1737). Om leran fordrar en starkare gödning, än lättare jord (så osv.). QLm. 1: 22 (1833). Jorden (består) .. af hårdbrukad lera. Höjer Sv. 2: 1280 (1880). BotN 1925, s. 21.
b) i allmännare anv., närmande sig bet.: jord, mull; dy, gyttja, ävja. Iagh har wandrat i Snöen såsom j leer. Messenius Disa 15 (1611). Fastna i leret. Lind (1749). För varje steg hon tog, fastnade mer och mer lera på hennes kängor, det blev stora klumpar allt tyngre och tyngre. Stiernstedt Liw. 160 (1925).
c) om bränd lera. Dryckekrws som är aff leer. VarRerV 26 (1538). Kärl af lera. Düben Lappl. 251 (1873).
d) (numera knappast br.) kem. aluminiumoxid, lerjord (se d. o. 2). Bör märkas, at allenast 5 primitive jordarter nu äro bekante, Tungjord, Kalk, Magnesia, Lera och Kisel. VetAH 1784, s. 116. FKM 3: 154 (1810).
e) (i fackspr.) om den beståndsdel av en lera som utgöres av ytterst fina korn (med en storlek under 0,002 mm.). LAHT 1903, s. 186. De finare kornstorlekarna, speciellt leret. SvGeolU Aa 172: 81 (1931).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1. — särsk.
a) med tanken särskilt riktad på lerans användning till formande av kärl l. bilder o. d. Den Gud, som oss har skapt, / kan visst med ringa möda / Sit ler med konstig hand, omskapa när han vil. Tessin Bref 2: 367 (1755); jfr d. Thomander 2: 1 (1829). (Så länge den unga själen) är den mjuka och böjliga lera, som villigt låter forma sig. Tenow Solidar 3: 135 (1907). Hagberg VärldB 167 (1927).
b) med tanken särskilt riktad på att kärl o. andra föremål av bränd lera (jfr 1 c) äro bräckliga o. lätt krossas. Jag hafwer fast mer, / Med synd tordts beswära / Mitt bräckliga ler (i stället för att vandra rättfärdigt). Kolmodin Dufv. 269 (1742); jfr d. (Världens lycka) är af bräckligt ler, / som krukomakarns skål. Bergman MedeltPoesi 105 (1899).
c) [uttr. syftar på det förr vanliga bruket att älta samman lera o. halm för enklare byggnader (s. k. klenhus o. d.); jfr språkprovet från 1888 under 1] i uttr. ler och långhalm.
α) (†) ironiskt, för att beteckna att ngt saknar allt sammanhang; särsk. i uttr. hänga ihop som ler och långhalm, om yttrande o. d. Rydelius Förn. 89 (1720, 1737). Det du säger, hänger ihop som ler och långhalm. SedolärMercur. 3: nr 12, s. 6 (1731). Hjärne DagDrabbn. 285 (i handl. fr. 1809). Vid Slusstorp skrevs åter en hop ler och långhalm av G., som partout föresatt sig att bliva resebeskrivare. Törneros Brev 2: 122 (1827; uppl. 1925). Dalin 1: 739 (1852).
β) (vard.) för att beteckna att personer äro intimt förbundna l. oskiljaktiga; i sht i uttr. hänga ihop som ler och långhalm. Berndtson (1880). Vermländingarne .. höllo (alltid) samman som ler och långhalm. 3SAH 10: 24 (1895). (Lotten) tränger sig på .. (Markurells) väninna och blir liksom ler och långhalm med dem båda. Bergman LBrenn. 147 (1928).
d) (numera knappast br.) med tanken särskilt riktad på att människan är skapad av jord o. att hennes kropp efter döden åter förvandlas till jord; jfr 1 b. Tu haffuer giordt migh aff leer, och skal åter läta migh komma til iord igen. Job 10: 9 (Bib. 1541). Min krop, som är aff lher och iordh. Wivallius Dikt. 92 (1634). Kolmodin Dufv. 72 (1734).
e) (numera föga br.) om ngt jordiskt l. förgängligt; jfr d. (Mammon) är en Malm och I ä Leer. Wexionius Sinn. B 1 b (1683). Den renaste klenod på jorden är / Ett fläckfritt namn; der det ej finnes mera / Är menskan blott ett stoft, en målad lera. Hagberg Shaksp. 3: 9 (1848).
-ARBETE~020, äv. ~200. arbete med uppgrävning l. ältning l. formning av lera. HH XI. 1: 14 (1530). Ekblad 118 (1764). —
(1, 1 a) -ARTAD, p. adj. —
-AVSÄTTNING~020. (mindre br.) jfr AVSÄTTNING 4 a; äv. konkretare. Mycket ofta har en lerafsättning inledt bildandet af en torfmosse. Andersson Växtv. 6 (1896). Ymer 1936, s. 181. —
-BACK, r. l. m. (numera bl. i vissa trakter) låda l. tråg för bearbetning l. formning av lera; jfr BACK, sbst.1 1. Fischerström SåckerK 20 (1791). BoupptVäxjö 1886. —
(1, 1 a) -BACKE. [y. fsv. lerbakke (PMånsson 334)] jfr BACKE, sbst.3 1, 2. Hastfer Får 171 (1752). Lerbackarne .. förtjente besås, (endast) så vida de tillräckligen hunnit uppblandas med dy. EconA 1807, dec. s. 89. 1NJA 1908, s. 50. —
-BAK, m. l. r. om fisk med lerfärgad rygg; bl. i följande uttr. Lax, Lax Lerbaak, / Intet kommer du på Bispens faat. Törner InitSthm 10 (1706). Fryxell Ber. 2: 54 (1826). —
-BANK; pl. -ar.
1) av lera bestående bank (se BANK, sbst.1 I 1). Nordberg C12 2: 641 (1740). Norbäck Fisk. 370 (1884).
-BENA, f. l. r., l. -BEN, n. (-ben 1828. -bena 1756 osv.) (i vissa trakter) fågeln Charadrius apricarius Lin., brockfågel, ljungpipare, ljungspole, vilken har lerfärgade ben. PH 6: 4376 (1756). 3NF 15: 1011 (1931). —
-BILDNING. geol. äv. konkret. Lerbildningen torde höra till de äldsta diluvialbildningarne. JernkA 1832, Bih. s. 240. Lerbildningar härrörande från flodernas slamförande vatten. LAHT 1903, s. 217. —
-BLAD. (†) växten Tussilago farfara Lin., hästhov, som ofta växer i lera. Wahlenberg FlSv. 519 (1826; fr. Dalarna). —
(1 a) -BLANDNING. äv. konkret. Serenius EngÅkerm. 114 (1727). En mycket eldfast lerblandning. Rinman 2: 687 (1789). LAHT 1899, s. 155. —
-BLEK, m. l. r., l. -BLEKA, f. l. r. (-bleck 1857. -blek 1855—1857. -bleka 1857) (†) fisken Gadus Pollachius Lin., blanksej, lyrtorsk; jfr LYR-BLEK. Nilsson Fauna 4: 562 (1855; fr. Bohusl.). Cederström Fiskodl. 255 (1857). —
-BLEKING, m. l. r. (†) = -BLEK. Osbeck Lah. 46 (1796). Smitt SkandFisk. 506 (1892; fr. sv. västkusten). —
-BLÅSNING. (†) bärgv. om den första blåsningen (se BLÅSA, v.2 14) i en nyuppförd (l. reparerad) masugn, varvid det huvudsakligen gäller att uttorka murvärket. Bergv. 1: 296 (1676). JernkA 1851, s. 101. —
-BORSTE. (†) för avlägsnande av lera o. d. som fastnat på skodon, skoborste; jfr LERA, sbst.1 1 b. Lind (1749). —
-BOTTEN. av lera bestående botten; särsk.
a) i fråga om jordmån: lera som ligger under myllan; jfr LERA, sbst.1 1 a. Serenius EngÅkerm. 24 (1727). Jordmånen är lermylla på lerbotten af särdeles god beskaffenhet. AB 1845, nr 86, s. 1. Larsson i By StugFolk 179 (1930).
b) om botten i hav l. sjö l. vattendrag. G1R 16: 486 (1544). Lakar (tycka) hälst om sandgrund, och trifvas aldrig på ler-botn. SvSaml. 3—6: 252 (1765). NoK 99: 55 (1931).
c) om lager av lera som bildar golv l. underlag o. d. VetAH 1740, s. 211. Golfvet som består af lerbotten. Dahlberg Lefn. 13 (c. 1755; uppl. 1911). Rinman 1: 1019 (1788; om botten för kolmila). —
-BRUK. murbruk av sammanältad lera o. sand. VetAH 1739, s. 75. Eldstaden har en beklädnad af eldfast lerbruk. Palmberg Hels. 58 (1889). —
-BRUN. brun ss. lera; om vatten: brun av uppslammad lera. Geijerstam Hallin 162 (1887). Rosenius Himmelstr. 303 (1903). Haglund Masthugg. 181 (1928). —
-BRUNN.
1) (†) till 1: grop ur vilken lera upptages. VetAH 1745, s. 286. Rinman Jernförädl. 324 (1772). Björkman (1889; med hänv. till -grop).
-BRÅK, r. l. m. (numera knappast br.) = -BRÅKA 1. BtVLand 2: 60 (1760). Nordström Luleåkult. 167 (1925). —
-BRÅKA, r. l. f. (-bråka 1739 osv. -bråke 1784)
1) apparat för ältning av lera för dess formande till tegel o. d.; jfr -KVARN. VetAP 1: 63 (1739). En Lerbråka, som drefs genom vatten. Mörk ÅmVetA 1756, s. 18. Tegelbruk, till hvilket höra .. (bl. a.) 1 lerbråka med valspress. PT 1903, nr 299 A, s. 4.
-BRÄNNING. (numera knappast br.) landt. om svagare bränning (rostning) av lera som sedan påföres åkerjorden ss. jordförbättringsmedel. Linné Vg. 105 (1747). Juhlin-Dannfelt (1886). 2NF 4: 412 (1905). —
(1 a) -BUNDEN, p. adj. jfr STEN-BUNDEN. HbTrädg. 3: 20 (1872). Bäst trifves granen på en stenbunden, frisk, något lerbunden sandmylla. Cnattingius 40 (1874, 1894). —
-BYGGNAD. om (förr brukligt) byggnadssätt med väggar uppförda av lera o. halm. Till lerbyggnad fordras endast lera, sand och råghalm. LBÄ 19—20: 115 (1799). Nordforss (1805). —
-BÄDD. jfr BÄDD 6 a. Wallerius Tank. 140 (1776). Vattnet är starkt grumligt, gråhvitt och röjer förekomsten af lerbäddar i omgifningen. Fennia XXXIII. 2: 4 (1913). —
-BÄNK.
1) om vall l. avsats av lera; jfr BÄNK I 2. Brauner Åker 89 (1752; i fråga om sjöars igenväxning). Sjöstedt Storv. 578 (1911).
(1 c) -CELL. el.-tekn. jfr CELL 4 a γ α’. Nyström Telegr. 15 (1869). Dahlander Elektr. 122 (1891). —
(1 c) -DEGEL, äv. -DIGEL. degel (se DEGEL, sbst.1 1) av bränd lera. Herrans taal är klart såsom genomluttrat silffuer j enom leerdäghel. Psalt. 12: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: degeln). Rosenberg OorgKemi 438 (1888). —
(1 c) -DUVA. sport. (urspr. duvliknande) föremål, urspr. av bränd lera, som (eg. vid förberedande skjutning på flygande vildt) (medelst en maskin) kastas upp i luften o. som vid träff springer sönder. 2NF 16: 231 (1911). Skjutning på lerduvor. SvD(L) 1924, nr 137, s. 9.
(1 c) -FABRIKAT. om föremål av bränd lera. Almroth Kem. 476 (1834). Eldfasta lerfabrikat och andra chamottevaror. PT 1903, nr 141 A, s. 3. —
(1 c) -FAT. [fsv. lerfat] fat (se d. o. 3) av bränd lera. Uthi itt stoort hwsz äro icke allena gyllene eller sylffuerfaat, vtan jemwäl träfaat och leerfaat. 2Tim. 2: 20 (NT 1526; Bib. 1917: kärl .. av .. lera). Itt glaszeret leerfaat. BOlavi Föret. A 6 a (1578). RedNordM 1927, s. 20. —
-FLÖTS. (†) utsträckt, horisontalt lager av lera. VetAP 1: 351 (1741). När tunna myllige lerflötsor ligga på sandig grund i åkrarne (så osv.). Gadd Landtsk. 3: 52 (1777). Rinman 1: 513 (1788). —
-FORM; pl. -ar. till 1, 1 c: form av (bränd) lera för formande av ngt; jfr FORM II 1. Linné Diet. 2: 151 (c. 1750). Seitz Glas. 115 (1933). —
-FORMA, r. l. f. (†) metall. i smältugn l. ässja: forma (se FORM III) av sten överdragen med lera. BlBergshV 18: 65 (i handl. fr. 1687). JernkA 1904, s. 40 (i fråga om förh. på 1700-talet). —
-FORMNING. metall. i fråga om gjutning som utföres i gjutform av lera. JernkA 1818, 2: 150. Zidbäck (1890). —
-FOT. särsk. [i anslutning till den bibliska berättelsen hos Dan. 2: 33 f.] bildl., i uttr. ngt vilar l. står på lerfötter, ngt vilar på osäker grund; äv. i uttr. en koloss på lerfötter, ofta om ett stort rike utan inre fasthet o. styrka. Hildebrand Statsförf. 505 (1896). (Polen) var (vid midten av 1600-talet) en koloss på lerfötter. SvH 5: 507 (1906). Den europeiska kulturen, som efter världskriget och Versaillefreden stod på lerfötter. FinlÖde 105 (1927). —
(1, 1 a) -FÄLT. Stora smala lerfält betäckte med Ris. Osbeck Resa 208 (1751, 1757). Globen 1929, s. 37. —
-FÄRG. om den färgnyans som är utmärkande för lera. JernkA 1823, s. 124. (Vattnet) har antagit en gulgrå lerfärg. Nordenskiöld Vega 1: 180 (1880). —
-GILLE. (i vissa trakter, förr) ”klinegille” (se KLENA, v.2 ssgr.) HTSkån. 6: 402 (c. 1765). Hörlén GSed. 86 (1914). —
-GJUTARE. [jfr fsv. lergiutare, krukmakare] (†) metall. person som gjuter metall i formar av lera. JernkA 1824, s. 18. —
(1 c) -GODS. om lerkärl m. m. av bränd lera; krukmakargods; jfr GODS 3. Almström Handelsv. 142 (1845). Kakelugnar av lergods. Dædalus 1937, s. 78.
Ssgr: lergods-fabrik.
-fabrikat.
-fabrikation.
-GOLV.
2) (†) om för förvaring l. bearbetning av lera avsedd avdelning i byggnad; jfr GOLV 3. Tegel .. 200; bygdes til krukomakarens leer golff. BtÅboH I. 1: 39 (1556). —
-GRAV, r. l. m. [fsv. lergraf (RegEcclAb. 309)] grav ur vilken lera uppgräves. Nilsson Fauna II. 1: 399 (1824). —
-GROP. grop varur lera uppgräves; äv.: i lera utgrävd grop; äv.: om grop med lerigt vatten. G1R 4: 134 (1527). Then dalen Siddim hadhe monga leer gropar. 1Mos. 14: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: jordbecksgropar). (Om fåren) dricka af pussar och lergropar, .. (skadas) deras lungor. Serenius EngÅkerm. 266 (1727). Fatab. 1930, s. 180. —
1) (numera knappast br.) i fråga om jordmån, = -BOTTEN a; jfr LERA, sbst.1 1 a. Risingh LandB 14 (1671). De (vatten), som uthur leergrund eller moo upspringa. Hiärne 2Anl. 4 (1702). Procopé Vers 65 (1909).
2) (†) = -BOTTEN b. Block MotalaStr. 66 (1708). Sjöar .. med ren Ler- eller Sand-grund. SvSaml. 3—6: 129 (1765).
-GRUVA, sbst.1 = -GRAV; jfr GRUVA, sbst.1 Kahlmeter LerArt. 9 (1743). Gundberg Tegel 6 (1860). TT 1900, Allm. s. 285. —
-GRUVA, sbst.2 (tillf). om stenkolsgruva ur vilken (huvudsakligen) lera upptages; jfr GRUVA, sbst.3 Stabbarps grufva, hufvudsakligen lergrufva. SvGeolU Ca 6: 134 (1915). —
(1 c) -GRYTA. [fsv. lergryta] av bränd lera. Ödmann MPark 11 (1800). STSD(A) 1933, nr 274 B, s. 15. —
-GRÄS. om vissa växter som ofta växa i lera.
2) växten Chenopodium album Lin., svinmolla. Alcenius FinlKärlv. 115 (1863). Lyttkens Växtn. 1108 (1911; fr. Medelp.). —
-GÖK.
1) till 1 c: folkligt musikinstrument av bränd lera, vanl. i form av en fågel; jfr STEN-TUPP. Bäckman Sjöj. 1: 52 (1850). Trenne lergökar .. En af dessa, från Dalsland, har form af ett fyrfota djur. Boivie NordMMusik. 5 (1911). (Ocarinan) har framgått ur lergöken vid 1800-talets mitt. 3NF 15: 122 (1931).
2) [skämtsam utvidgning av GÖK, sbst.1 7] (vard.) ss. nedsättande benämning på person, ”gök” (se GÖK, sbst.1 7). Blanche Stockh. 10 (1847; om ägare av tegelbruk). Bondeson Markn. 24 (1881). särsk. [urspr. ordlek på ortnamnet LERVIK; se Hellquist Namn 17 f. (1918)] (numera knappast br.) vid riksdagsmannaval: kandidat som uppsättes för att uttränga en annan av samma politiska ”färg”, sprängkandidat. SD(L) 1896, nr 387, s. 1. Hellquist Namn 17 (1918).
Ssgr: lergöks-kandidat. (numera knappast br.) till -gök 2 slutet. SD(L) 1905, nr 106, s. 5. Rönblom FrisLandsf. 179 (1929).
-HALT, r. —
-HALTIG. —
-HOP, r. l. m. hop l. hög av lera. Idhor åminnelse warder lijknat widh asko, och idhra rygger skola wara såsom en leerhoop. Job 13: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: edra försvarsverk varda såsom vallar av ler). Schultze Ordb. 1941 (c. 1755). —
-HUS. [fsv. lerhus (SpecVirg. 563)] uppfört (huvudsakligen) av obränd lera; särsk. dels om korsvirkeshus med väggfyllningar av lera (klenhus), dels om hus med väggarna helt bestående av stampad lera. The som boo j leerhws. Job 4: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: hyddor av ler). (Maclean har) låtit sitt folk lära sätta opp Compacta Lerhus. CAEhrensvärd Brev 2: 31 (1795). Werner Korsvirk. 2 (1924). särsk. (†) bildl., om människans lekamliga natur; jfr LERA, sbst.1 2 d. O du elendige Menniskia, hwi beställer tu icke om titt skröpliga Lerhus alla Timar. Fernander Theatr. 220 (1695). Kolmodin Dufv. 293 (1734). —
-HYDDA, r. l. f. jfr -HUS. LdVBl. 1890, nr 125, s. 3. särsk. (†) bildl.; jfr -HUS slutet. Huru många svårigheter en bräckelig lerhydda är underkastad, och hvad intryck then hafver på vår siäl, var hos honom (dvs. frälsaren) en oundvikelig erfarenhet. Bælter Christen 16 (1743, 1748). Rydén Pontoppidan 39 (1766). —
-JORD, se d. o. —
(1 c) -KAR. [fsv. lerkar] (numera bl. bygdemålsfärgat) kärl av bränd lera. 2Kor. 4: 7 (NT 1526; Bib. 1917: lerkärl). Heinrich (1828). särsk. bildl.; jfr LERA, sbst.1 2 b. Men utaf lösan Jord haar (Gud) skapat wåra Kroppar, / Och hafwer lagt wår Siäl i Leerkar som ä swaga. Spegel GW 281 (1685). —
-KLENA l. -KLINA. (i sht förr) slå l. stryka lera på (vägg l. hus o. d.); i sht i p. pf.; jfr KLENA, v.2 1 b β. HTSkån. 6: 402 (c. 1765). UpplFmT 26—28: 238 (1911). De lerklenade resvirkeshyddorna. Ymer 1922, s. 272. Lerklinade väggar. Rig 1932, s. 73. särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret; jfr KLENA, v.2 1 c α. Almgren Fornl. 15 (1904). Korsvirkeshus med s. k. lerklening eller senare tegel voro .. vanliga i Skåne. LfF 1912, s. 253. Fornv. 1936, s. 174.
Ssg: lerklenings- l. -klinings-stycke. till -klena slutet. Almgren Fornl. 9 (1904). Av husen (på Björkö) ha blott lerkliningsstycken anträffats, som visa, att man både haft timrade hus och s. k. klinhus med väggar av flätverk. 3NF 3: 427 (1924). —
-KLUBBA, r. l. f. använd vid ältning av lera; jfr -BRÅKA 2. VGR 1750, s. 338. 4 Lerklubbor. KrigVAH 1823, s. 178 (bland redskapen för fältbruk till fältbakugnar). Björkman (1889; med hänv. till -bråka). —
-KNIV. värktyg varmed krukmakare skava leran för att rena den från sten. GripshR 1597, s. 133 (i inventarium för Åkers styckebruk). Möller 2: 1082 (1785). Dalin (1853). —
(1 c) -KNÄCK. (†) liten kula av bränd lera att leka med; jfr KNÄCK, sbst.2 1. Lind 1: 1056 (1749). —
(1 a) -KORN. (numera knappast br.) korn (se d. o. 4) som (lämpligen) odlas på lerhaltig jord. VDAkt. 1694, nr 109. UtsädT 1893, s. 193. LB 2: 306 (1900). —
(1 c) -KRUS. [fsv. lerkrus] krus (se KRUS, sbst.3) av bränd lera. TullbSthm 29/8 1548. RedNordM 1927, s. 20. —
-makare.
-makeri.
-skärva.
-tillvärkning. —
-KÖRA, v. i jordförbättringssyfte föra lera på (åkerjord); i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Odlade mossar med svag jord hafva insåtts, innan de blifvit sand- eller lerkörda. Arrhenius Jordbr. 3: 169 (1861). Mossodlare, som ville .. lerköra sina mossar. SD(L) 1893, nr 328, s. 4. Feilitzen Upps. 9 (1897). LAHT 1921, s. 287. —
-LAKE, m. l. r. (föga br.) lake (dvs. fisken Lota vulgaris Jen.) förekommande på lerbotten i djupet av en sjö. Tiselius Vätter 1: 107 (1723). Dalin (1853). —
(1 c) -LAMPA. (förr) primitiv lampa av bränd lera. Weise 2: 160 (1771). Några studier i romerska lerlampor. GbgHÅ XVI. 1: 77 (1910; rubrik). —
-LAVE. (förr) plan med bräder i bottnen o. kantställda sidobräder, varpå lera ältades vid tegelslagning o. d. RP 9: 43 (1642). Åkrarne lågo (på grund av rägnet) som leerlafvar. Broman Glys. 1: 458 (1735). Nordström Luleåkult. 167 (1925). särsk. (†) övergående i bet.: (i lerlave) ältad lera. En Sand och Halm-blandad samt af Hästar väl trampad Ler-lave. HushBibl. 1755, s. 235. Wallerius Tank. 101 (1776). —
(1 a) -LÄNDT, p. adj. (†) om mark: som innehåller mycket lera. Leerlänta åkrar. Broman Glys. 3: 31 (c. 1730). —
(1 a) -MARK. mycket lerhaltig mark. Konungen (lät) giwta them (dvs. kopparkärlen), j then leermarkenne emellan Suchoth och Zarthan. 1Kon. 7: 46 (Bib. 1541). Uppodlingen av de obetydliga lermarker, som här finnas. Ymer 1936, s. 222. —
-MJUNA. (i vissa trakter) stoftfin, lerhaltig sand. Hülphers Norrl. 4: 363 (1779). SvGeolU C 92: 46 (1888). LAHT 1907, s. 387. —
(1 a) -MO.
1) om skogsmark o. d. bestående av sand o. grus jämte lera. Tall och furur på lermoar äro täta och friska. NorrlS 1—6: 51 (c. 1770). MosskT 1893, s. 349.
2) (mindre br.) om jordart bestående av mjölfin, lerblandad sand. Fennia I. 7: 5 (1889). Högbom Norrl. 145 (1906). —
-MODELL. i lera utförd modell till ett konstvärk o. d. NF 1: 200 (1875). I nutiden försiggår det i egentlig mening konstnärliga skapandet (av skulpturer) i samband med lermodellens utformande. Kjellberg GrekRomK 71 (1932). —
(1 c) -MOT, äv. -MÅTT, n. (†) metall. gjutform av torkad lera. Rinman 1: 963 (1788). Möller (1807). —
-MÄNGA, r. l. f. (†) blandning av lera, sand o. vatten. Schultze Ordb. 2960 (c. 1755). Rinman Jernförädl. 327 (1772). VetAH 1803, s. 182. —
-MÄRGEL. märgel vars olösliga beståndsdelar huvudsakligen utgöras av lera. Wallerius Min. 25 (1747). Gadd Landtsk. 1: 111 (1773). Den mjuka, grå lermärgeln, som är så god växtgrund för det saftiga betet. TurÅ 1907, s. 57. Därs. 1933, s. 34. —
(1 c) -PIPA, r. l. f. tobakspipa av bränd lera; jfr KRIT-PIPA. Holm NSv. 161 (1702). Roman Holbg 243 (1746). Cannelin (1921). —
(1 c) -POTTA. [fsv. lerpotta] (numera starkt vard.) = -KRUKA. Ordspr. 26: 23 (Bib. 1541; öv. 1792: lerkäril). Andersson Verldsoms. 3: 130 (1854). Klint (1906; familjärt). —
-PROV.
1) provning l. undersökning av lera. (Ättika) Är nyttig vid ler-prof och jordarters försökande. Rothof 734 (1762).
-PUDDEL. tekn. stampad, för vatten ogenomtränglig massa av lera l. blandning av lera o. fin sand. Sundsvallsp. 1886, nr 31, s. 2. 2UB 9: 426 (1906). —
-PUDDLING. tekn. tätning av under vattentryck stående byggnadskonstruktioner, t. ex. kar l. dammar, med en för vatten ogenomtränglig blandning av lera o. fin sand. Alltefter murarbetets fortgång pågick lerpuddling och jordfyllnad mot karets yttersida. TT 1876, s. 79. 3NF 12: 1031 (1930). —
(1 b) -PÖL. Marken var våt och upptrampad som en lerpöl, så att .. de som intet hade hästar måste stå i gyttjan midt på benet. Oscar II V. 3: 54 (cit. fr. c. 1712). Verd. 1891, s. 21. —
-SAND. lerhaltig sand. Fennia I. 7: 7 (1889). Hedin Asien 2: 253 (1903). särsk. (föga br.) tekn. för framställning av gjutformar använd sand med hög halt av lera. Almroth Karmarsch 88 (1838). SvUppslB 11: 374 (1932). —
-SANDSTEN~02 l. ~20. geol. sandsten med lera ss. bindemedel mellan sandkornen. Ahlström Eldsl. 117 (1879). Gertz o. Grönwall Min. 76 (1923). —
-SKIFFER. geol. skiffrig bärgart uppkommen av lera. Cronstedt Min. 84 (1758). HantvB I. 1: 39 (1934). jfr KALK-LERSKIFFER.
(1 c) -SKRÄLLE. (numera bl. bygdemålsfärgat) dåligt (o. sprucket) lerkärl; äv.: bit av söndrigt lerkärl; äv. koll. Borttorckat är mijn krafft medh hast, / Såsom förbrend leerskrelle. Ps. 1572, s. 20 a. Wollimhaus Ind. (1652). Lundell (1893). särsk. (†) bildl.; jfr LERA, sbst.1 2 d. JPGothus MvdGrünau C 2 a (1635). Det grämer honom (dvs. djävulen) .., at en usel matke-säck, et bräckeligit lerskrälle (dvs. människan) .. skal stå honom til trotss. Borg Luther 2: 613 (1753). —
-SKÄDDA. fisken Hippoglossoides platessoides Fabr., lerflundra, glipskädda. Nilsson Fauna 4: 629 (1855). FoFl. 1932, s. 199. —
-SKÖL. bärgv. rämna i bärg, till större l. mindre bredd fylld av lerartad substans. VetAH 1741, s. 240. —
-SLAM, n. slam vars fasta beståndsdel utgöres av lera. Hiärne 2Anl. 283 (1706). LAHT 1930, s. 734. —
1) slå l. stryka lera på (vägg o. d.). BoupptSthm 1674, s. 1396 a, Bil. Gårdarne äro merendels .. kringbygde, .. med hvita lerslagna väggar. Linné Sk. XIV (1751). SvKulturb. 7—8: 188 (1931).
2) (i Finl.) i jordförbättringssyfte föra lera på (mark). Sandfälten voro lerslagna, dikade och dränerade. Ahrenberg Hih. 20 (1889). Ofta odlas (på mossmarken) hafre .. under ett eller par år, hvarefter jorden lerslås. Grotenfelt LandtbrFinl. 54 (1896). Furuhjelm StigOron 38 (1935). —
(1 a) -SLÄTT, r. l. f. slättland l. slättmark med lerhaltig jordmån. Linné Sk. V (1751). SvNat. 1934, s. 79. —
-SMETA. stryka lera på (ngt); jfr -KLENA. Rinman JärnH 1021 (1782). Masugnskransen, som under vår- och sommartid alltsom oftast ”lersmetades”. NoraskogArk. 6: 134 (cit. fr. 1847). JernkA 1892, s. 374. —
-STEN.
1) geol. till 1: till sten hårdnad lera utan framträdande skiffrighet. Palmstedt Res. 43 (1778). 3NF 12: 1032 (1930). jfr JÄRN-LERSTEN.
2) till 1; om obränd tegelsten; äv. koll. NF 8: 877 (1884). Boningshus af lersten med brädbeklädnad. PT 1910, nr 93 A, s. 4.
-STOPP, r. l. m. bärgv.
1) (†) propp av lera som anbringas ss. förladdning i borrhålet över sprängämnet vid bärgsprängning. JernkA 1870, s. 128.
2) propp av lera som insättes i masugns järn- l. slagghål. Rinman 2: 781 (1789). JernkA 1904, s. 48. —
-STRYKA. bestryka (ngt) med lera; jfr -SLÅ 1. Kiökzspijsen .. behållen när han blifwer något lijtet leerstruken. VDAkt. 1693, nr 926. JernkA 1840, s. 200. —
-STRÄNG, r. l. m. tekn. om sträng av lera som framdrives ur maskin för formning av tegel. TT 1874, s. 217. 2NF 28: 624 (1918). —
-STUBB, m. l. r. fisken Gobius microps Kröy., vilken ofta uppehåller sig på lerbotten. Malm Fauna 426 (1877). SvUppslB 25: 419 (1935). —
-TEGEL.
(1 c) -TILLVÄRKNING~020. särsk. om krukmakeri o. d. Prof på och kännedomen om lertillverkning (har) nästan alltid anträffats tillsammans med öfriga spår af den förhistoriska menniskans tidigaste tillvaro. Stråle RörstrH Inledn. II (1879). —
-TRAMPARE. (i sht förr) person med uppgift att älta lera medelst trampning. Bæckström Rörstr. 38 (cit. fr. 1740). SLorS 17: 19 (1899). —
-TRAMPNING. (i sht förr) ältning av lera medelst trampning (utförd av människor l. djur). Til lertrampning vid tegel och murbruk äro ock oxar nyttiga. Rothof 58 (1762). Fatab. 1933, s. 164. —
-TRANA. (i vissa trakter) = -BENA. Nilsson Fauna II. 2: 135 (1858; fr. Södermanl.). Ericson Fågelkås. 2: 115 (1907; fr. Södermanl. o. Närke). —
1) i sht kansl. tagande l. uppgrävande av lera. Jöns Ersson på Ringshyttone hafver igentäpt allmänne vägen för sina grannar och vill förmena dem lertägt. NoraskogArk. 6: 264 (1615). SvGeolU C 57: 37 (1883). Jordens lämplighet till lertägt i och för tegeltillverkning. BtRiksdP 1899, Saml. 1. I. 3: nr 87, s. 5. särsk. (†) övergående i bet.: rättighet att taga l. uppgräva lera (ngnstädes). FörarbSvLag 6: 205 (1728). De hafva lertägt på mina ägor. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Dalin (1853).
-UPPLÖSNING. (†) konkret, = -UPPSLAMNING. Den sandfria Ler-uplösningen, som .. får namn af slammad Lera. Aken Eldsl. 32 (1797). —
(1 c) -VAROR, pl. om olika slag av föremål av bränd lera; jfr -GODS. NF 4: 448 (1881). Munthe IslamK 224 (1929).
Ssgr: lervaru-fabrik.
-fabrikat.
-industri. —
(1 a) -VÄG. (primitiv) väg över lerhaltig mark. Der (äro) två vägar till elfven — lervägen och stora landsvägen. Callerholm Stowe 69 (1852). NF 2: 1316 (1878). —
-VÄGG. uppförd av lera; särsk. om lerslagen vägg i korsvirkeshus. PH 2: 1425 (1739). HTSkån. 6: 402 (c. 1765). Nilsson FestdVard. 64 (1925). —
-VÄLLING. ”välling” av lera o. vatten. Wallerius Min. 15 (1747). Nyblom Österut 30 (1908; om starkt lerhaltigt vatten). På risfälten går folket till knäna i lervälling. Boberg Ind. 29 (1928). —
(1 a) -ÅKER. (föga br.) VetAH 1739, s. 9. På leråkern växa ekar och lönnar. Abelin VTr. 56 (1903). Elfving VäxtNär. 11 (1924). —
-ÄLTA, r. l. f.
1) anordning för slamning o. ältning av lera; jfr -LAVE. En ny Ler-älta särdeles tiänlig för Taktegel Bruk. VetAH 1742, s. 211. LfF 1857, s. 263. Klint (1906).
2) (numera bl. vard.) massa av ältad lera; särsk. närmande sig bet.: gyttja, dy; jfr LERA, sbst.1 1 b. Hasselquist Resa 615 (1751). En uttorkad sjöbotten, som ser ut likt blandad sand och lerälta. Nyblom Österut 10 (1908).
3) (förr) så mycket lera som på en gång ältas på en lave o. d. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Hörlén GSed. 85 (1914). —
LERAKTIG, adj. till 1: som består av l. innehåller l. i ngt avseende liknar lera. Cellarius 12 (1699). En leraktig och ganska lös sandsten. Brunius Metr. 486 (1854). särsk.
a) (numera knappast br.) om jordmån o. d.: lerhaltig; jfr LERA, sbst.1 1 a. Rudbeck Atl. 1: 301 (1679). Lätt leraktig jord. Arenander LinKat. 3 (1917).
b) om vatten: som innehåller uppslammad lera. (Floden Po har) Hwijtt och lehrachtigt wattn. SvBrIt. 1: 78 (c. 1700).
c) till 1 b. Lind 1: 1227 (1749). Vägen från Strasburg (är) chaussée men illa underhållen och leragtig. Palmstedt Res. 60 (1778). —
LERIG, adj. (-ig 1640 osv. -ug 1727) [fsv. lerogher (CodUps. C 20 1: 95)] till 1: som har avseende på l. liknar lera; som innehåller lera, lerhaltig. Linc. F 6 b (1640). Lerig Sandsten, .. en sandsten hvars kitt är lera. Retzius Min. 272 (1795). Konglomerat .. (är en) bergart bestående av förmedelst ett bindemedel av lerig, kalkig el. kvartsig natur hopkittade, avrundade stycken av andra bergarter. NorstedtUppslB 764 (1927). särsk.
a) om jord l. jordmån: lerhaltig; jfr LERA, sbst.1 1 a. Om .. (jorden) är förmyckit Sandigh, eller förmyckit Leerigh, så måste hon medh tillredd Giödsell alt hielpas och förbättras. Månsson Trääg. 2 (1643). LAHT 1911, s. 137. jfr LÄTT-LERIG.
b) om vatten l. vattendrag: som innehåller l. för med sig uppslammad lera. Ändock wattnet är lerigt, blir det snart klart. SvBrIt. 1: 64 (c. 1700). Nyström KavParoll. 9 (1912).
c) om väg: full av lera l. sörja; jfr LERA, sbst.1 1 b. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Är vägen stenig, gropig, sandig eller lerig, så (osv.). Hazelius Bef. 182 (1836). Snoilsky 3: 8 (1883).
d) överstänkt l. nedsmutsad med lera; jfr LERA, sbst.1 1 b. Lerig om händerna. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Leriga skodon. SvD(A) 1934, nr 280, s. 22.
Spalt L 537 band 15, 1939