Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÄND län4d, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
om de båda upphöjda, mjuka, rundade partierna över höftbenen (hos människa l. vissa djurarter, särsk. häst); i fråga om människa ofta ungefär likbetydande med: höft; äv. (i sht förr) med inbegrepp av övre delen av låret, stundom med särskild tanke på endera sidan av kroppen; äv. (i sg. o. pl., i sht i fackspr.) sammanfattande, om den del av bålens ryggparti som ligger mellan bröstkorgen (resp. bröstryggraden) o. höftbenskammarna (resp. korsbenet). En häst med vacker, bred, smal, lång, kort, insjunken länd. Han klappade hästen på länden. Dryg över länderna, med kraftig höftbredd. Upp. 19: 16 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (Den sörjande) Iacob reeff sijn klädher, och sweepte en säck om sina lender. 1Mos. 37: 34 (Bib. 1541). Hans tanckar förskreckte honom, så at hans lender bäffuadhe, och hans been darradhe. Dan. 5: 6 (Därs.). Jag haffuer .. bekommed en werk nedre i min wenstre lendh ther hon ehr tiuckest. HB 2: 303 (1597). Ett slagz Krigzkiortlar .. så korte brwkat, at the halfwa länderna näppligen hafwa kunnat skyla. Tempeus Messenius 185 (1612). Jag ref från länden mitt goda svärd. Tegnér (WB) 5: 95 (1825). Jag nödsakades .. att slösa hundrade piskrapp på den stackars hästens magra länd. Braun Calle 127 (1843). Husmamsellen var .. rund över länden. Spong Österg. 183 (1926). — jfr BAK-, DUBBEL-, HÄST-, KO-, KORS-LÄND m. fl. — särsk.
a) (i bibliskt spr. o., arkaiserande, i vitter stil) i uttr. (om)gjorda l. (om)gördla, förr äv. begjorda sina länder o. d.; ofta bildl., särsk. för att beteckna att ngn utrustar sig l. gör sig beredd för ngt (t. ex. för resa, kamp o. d.). 1Petr. 1: 13 (NT 1526; bildl.). Begiorda tina lender och tagh min staff j tina hand, och gack åstadh. 2Kon. 4: 29 (Bib. 1541). Om Jothems Kung han kufva vill, Er Drott, / Till långsam kamp han gjorde sina länder! Stagnelius (SVS) 3: 30 (1814). Du gördlar dina länder. Karlfeldt FridVis. 57 (1898).
b) i vissa bibliska uttr. betecknande äldre judiska sedvänjor, ss. slå sig på länden, ss. uttr. för sorg l. skam l. medömkan; lägga sin hand under ngns länd, betecknande visst tillvägagångssätt vid edgång. Lägg tina hand vnder mina lend. 1Mos. 24: 2 (Bib. 1541). Sedhan iagh lärde weta, slåår iagh migh vppå länderna, Ty iagh är på skam kommen och blyies. Jer. 31: 19 (Därs.). Jfr Bib. 1917, Ordförkl. s. 429.
c) (numera bl. i bibliskt spr.) om ländpartiet betraktat ss. säte för l. symboliserande (särsk. de manliga) könsorganen; särsk. i uttr. utgå, komma från ngns länd, härstamma från ngn. Ebr. 7: 5 (NT 1526). Alla the siälar som vthaff Iacobs lend vthgångne woro. 2Mos. 1: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: de som hade utgått från Jakobs länd). Männerne som swage äre i Lenderne, hielper thet (dvs. salt) .. til rätta. Palmchron SundhSp. 74 (1642). (Om ditt, dvs. sonens, giftermål med en äldre kvinna) skulle gåå för sig, då wara oss alt hopp affskuret at sij wåre Barnbarn vthur din Lend. AOxenstierna Bref 4: 357 (1647). (Abraham) var .. alla trognas Far, / Som vti sine länd then Helga Säden bar. Kolmodin QvSp. 1: 11 (1732).
d) (†) bildl., i uttr. lägga ngt på ngns länd, ”lägga ngt på ngns skuldror”. Rosenfeldt Vitt. 119 (c. 1690).
-BLOD. (länd- 1786 osv. lände- 1792) (numera icke i fackspr.) sjukdom hos husdjur (särsk. nötkreatur) som yttrar sig i att blod avgår genom ändtarmen. PhysSH 251 (1786). Lundberg HusdjSj. 82 (1868). —
-BRUTEN, p. adj. [jfr d. lændbruden, -brudt] (numera icke i fackspr.) fördärvad (särsk. förlamad) i ländpartiet l. höften; vanl. om häst; jfr -lam. Weste (1807). Gif din häst åt din bror, hans är ländbruten. Atterbom Deledda EPort. 76 (1903). En lurk .., ländbruten af otukt. Janzon Prop. 2: 53 (1908). —
-FLÄTA, r. l. f. anat. nervfläta bildad av de främre grenarna av ländnerverna. Hartelius Anat. 196 (1867). —
-KLÄDE. (om förh. hos primitiva folkslag) kläde l. skynke som fästes omkring höfterna, höftkläde; ofta buret ss. enda klädesplagg (särsk. ss. blygdbetäckning). UpplFmT 26—28: 23 (1910). De tjugo roddarna med nakna rödbruna överkroppar och vita ländkläden utföra sitt värv stående. Lugn Egypt. 2: 167 (1924). —
-KNOTA, r. l. f. (länd- 1773—1872. lände- 1745—1750) (†) = -kota. Acrel Sår 107 (1745). SvTyHlex. (1872). —
-KORS. (länd- 1833—c. 1875. lände- 1690) (†) = kors I 5. Rålamb 13: 122 (1690; hos häst). SvT 1852, nr 33, s. 2 (hos människa). —
-KOTA. (länd- 1736 osv. lände- 1723) anat. om de (hos människan till antalet 5) kotor som äro belägna mellan bröstkotorna o. kors- l. bäckenkotorna. Hoorn Jordg. 2: 1 (1723). Rebau NatH 1: 24 (1879; hos djur). —
-KÖRTEL. veter. om vissa körtlar i ländtrakten (hos slaktdjur). Hernquist Hästanat. 69 (1778). Kjerrulf Köttbesigtn. 49 (1896). —
-LAM. [jfr t. lendenlahm] (numera föga br.) förlamad i höften l. höfterna; halt på grund av sjukdom l. skada o. d. i höften l. höfterna; särsk. om häst. Weste (1807). Björkman (1889). —
-NERV. anat. om vissa kroppsnerver som utgå från ländtraktens ryggmärg o. utträda mellan ländkotorna. Rosenstein Comp. 214 (1738). —
-STEK, r. l. m. (länd- 1879—1928. lända- 1557) [jfr t. lendenbraten] (numera mindre br.) slakt. o. kok. (stek av) ländstycke (se d. o. 1). VinkällRSthm 1557. Escoffier 2: 45 (1928). —
-STEN. (länd- 1738—c. 1755. lända- 1716. lände- c. 1645—1712) [jfr t. lendenstein] (†) njursten; äv. om sjukdomen. IErici Colerus 1: 151 (c. 1645). En swåhr passion, Ländesteen, som Gudh behagat migh .. påläggia. VDAkt. 1712, nr 50. Schultze Ordb. 4987 (c. 1755). —
-STRECK. (länd- 1732—1808. lända- 1652. lände- 1676) (†) ländstycke (se d. o. 2). VRP 1652, s. 773. DA 1808, nr 121, s. 4. —
-STYCKE, förr äv. -STYCK. (länd- 1732 osv. lände- 1753)
1) [jfr t. lendenstück] slakt. o. kok. visst stycke kött av länden på slaktad oxe, ”tjocka fransyskan”; jfr -stek. ÖoL (1852). Hammar (1936).
2) sadelmak. till hästmundering (sele l. packsadel) hörande rem l. remunderlag tjänande ss. fäste för hintertygets bärremmar. Linné Skr. 5: 144 (1732).
3) (förr) till stridshästs harnesk hörande stycke till skydd för hästens ländparti. KrigVAT 1846, s. 136. —
-VE, n. (länd- 1722— c. 1755. lända- 1709. lände- 1764) [jfr t. lendenweh] (†) = -värk. Swedberg Ungd. 273 (1709). Ekblad 200 (1764). —
-VÄRK, r. l. m. (länd- 1722—1913. lända- 1538—1712. lände- 1578—1745. länder- 1670) [fsv. lända värker] (numera mindre br.) värk l. smärtor i ländtrakten; särsk. (i sht förr) om vissa häftiga reumatiska ryggsmärtor, ryggskott, lumbago. VarRerV 15 (1538). (Hon) var besvärad af en så svår ländvärk, at hon hvarken förmådde sätta sig eller resa sig up, ja, oroades äfven när hon låg. VetAH 1764, s. 62. Grimberg SvFolk. 1: 592 (1913; i referat från medeltida läkebok). —
-ÖRT. [jfr t. lendenkraut; benämningen sannol. föranledd av växtens användning inom medicinen i ä. tid, särsk. ss. purgerande medel] (†) växt av släktet Rumex Lin. (Rumex hydrolapathum Huds., vattenskräppa, l. annan närstående, storväxt art). Schroderus Comenius 136 (1639).
B (†): LÄNDA-STEK, -STEN, -STRECK, se A. —
-SVAG, se C. —
-VE, -VÄRK, se A.
C (†): LÄNDE-BLOD, -KNOTA, -KORS, -KOTA, se A. —
-STEN, -STRECK, -STYCKE, se A. —
-SVAG. (lända- c. 1755. lände- 1652) svag i länder o. höfter. Wollimhaus Ind. (1652). Schultze Ordb. 5229 (c. 1755). —
-VE, -VÄRK, se A.
D (†): LÄNDER-VÄRK, se A.
Spalt L 1631 band 16, 1942