| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KUST kus4t, sbst.3, förr äv. KYST, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er32 ((†) -ar Spegel GW 94 (1685), Broman Glys. 3: 655 (c. 1740)).
(vanl. ett större landområdes) landsträcka utmed hav l. större insjö; äv. med inbegrepp av den utmed en dylik landsträcka belägna delen av havet (resp. insjön) (jämte eventuellt befintlig skärgård l. dyl.); ofta med bestämning som hänför sig till antingen (o. vanl.) vederbörande landområdes l. ock vederbörande havs (insjös) namn; förr stundom i pl. med (mer l. mindre klar) bet. av sing.; jfr STRAND. Sönderskuren l. rikt utbildad kust, med många vikar o. uddar l. med rik skärgård. Öppen kust, icke omgiven av skärgård. Sverge har en långsträckt kust. Främmande kust, vanl. om främmande lands kust. Bo vid kusten. Staden ligger vid l. på kusten. Segla längs (med) l. utmed kusten. Grundfylld resp. ren kust, (sjöt.) om farvatten vid en kust. Gustaf II Adolf 536 (1629). På Chinesiske Cousterne voro vij ingen städes I land mer än vijd Canton. CTReutiger (1736) hos Fürst Stobæus 135. Europas kuster äro mera inskurna af vikar och sund än någon annan verldsdels. Svensén Jord. 298 (1886). Svenska (talas) af några tusen personer på Estlands nordvästra kust. Schück o. Lundahl Lb. 1: 7 (1901). (Vi) kommo .. fram till Kaspiska havets kust. Hedin Pol 1: 73 (1911). (†) Att swänska succurs-skieppena wäll wåre ankombne på Rijgske kösterna. KKD 5: 134 (1710). — jfr BRANT-, BÄRNSTENS-, DISKORDANT-, FJORD-, HAVS-, KLIPP-, LAGUN-, NORD-, OST-, SJÖ-, SYD-, VÄST-, ÖST-, ÖSTERSJÖ-KUST m. fl. — särsk.
a) (i vitter stil, föga br.) i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv. (jfr b). Envallsson Slått. 8 (1787). (Ni bör icke nalkas) Litteraturens och Lärdomens kuster, ty skeppsbrott är Er der alldeles oundvikligt. Polyfem III. 3: 2 (1810). Sylwan SvLit. 238 (1903).
b) (ngt vard.) i det bildl. uttr. kusten är klar, eg. om det förhållande att farvattnet vid en kust är klart från grund o. d. (jfr KLAR 11); särsk. bildl., för att uttrycka att det icke föreligger ngn risk i att företaga sig ngt l. dyl. Backman Dickens Pickw. 1: 125 (1871). Då han .. skulle passera salen, såg han noga till, att kusten var klar. Fahlcrantz Kyrkoh. 190 (1907).
c) (knappast br.) om strand vid mindre insjö, flod l. dyl. Fischerström Mäl. 19 (1785). Väl tusen strider dina (dvs. Rhens) kuster härjat. Nicander Minn. 1: 115 (1831). Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 105 (1853; i fråga om Idefjorden i Bohuslän).
-ARMÉ. i sht i sg. best. om en häravdelning som under kriget 1808—1809 var avsedd till försvar av mellersta delen av Sverges östra kust jämte Stockholm. Krig 1808—09 9: 38 (i handl. fr. 1809). —
-ARTILLERI. i sht sjömil. sammanfattningen av de artilleripjäser som tillhöra kustförsvarets fasta o. rörliga bestyckning; äv. om de truppförband som handha nämnda bestyckning. Billmanson Vap. 124 (1880). Tingsten o. Hasselrot 41 (1902).
-ARUN. bot. örten Erythræa litoralis (Turn.) Fr., som växer vid havsstränder. Nyman FanerogFl. 56 (1873). —
-ARV, r. l. m. bot. örten Cerastium tetrandrum Curt., som växer vid havsstränder. Krok o. Almquist Fl. 1: 131 (1903). —
-AVGIFT~02 l. ~20. (i fackspr.) den del av portot för ett radiotelegram som tillkommer den avsändande kuststationen; motsatt: fartygsavgift, trådavgift. SFS 1908, nr 20, s. 4. —
-BANA, r. l. f. i sht om järnväg som går längs en kust. Blekinge kustbanor, om ett antal under gemensam förvaltning stående järnvägar i Blekinges kustland. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 25, s. 15. —
-BAND. (i fackspr.) om (del av) kusten av ett land osv. i motsats till landets osv. inre delar. NF 6: 995 (1882). Kustbandet och inlandet .. kunna hava rätt olika väderlek. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 113. —
-BANK; pl. -ar. (i fackspr.) (sand)bank (på havsbotten) som löper längs en kust. LAHT 1900, s. 158. —
-BETJÄNING. (†) personal i underordnad tjänsteställning vid tullvärkets kustbevakning. SFS 1833, s. 23. BetTullvStat. 1902, s. 161. —
-BETJÄNT. (†) tjänsteman i underordnad tjänsteställning vid tullvärkets kustbevakning. SFS 1833, s. 23. —
-BEVAKARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) i sht (numera bl. i icke fackligt spr.) om person som har tullbevakningstjänst vid en kust; jfr STRAND-RIDARE. SFS 1833, s. 23. SvTyHlex. (1851, 1872).
2) (bl. i icke fackligt spr., numera knappast br.) kustbevakningsfartyg. 2SAH 8: 59 (1816). Auerbach (1911). —
-BEVAKNING.
1) abstr.: bevakning som en stat håller över sin(a) kust(er).
b) tullv. i fråga om uppsikt över kusttrafiken i avsikt att förhindra l. upptäcka brott mot tullförfattningarna m. m. MarkallN 2: 63 (1821; i bild). Kustbevakningen .. (bestrides) genom patrullering med tre tulljakter. BtRiksdP 1904, 7Hufvudtit. s. 28.
2) konkret, om (till ngn bestämd plats förlagd del av) ett lands organ för kustbevakning (i bet. 1).
b) tullv. Weste FörslSAOB (1823). Tjänst vid tullverkets .. kust- eller gränsbevakning. SFS 1921, s. 1180.
Ssgr (till -BEVAKNING 2 b; tullv.): kustbevaknings-betjäning. (†) jfr kust-betjäning. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 26, s. 80.
-betjänt. (†) jfr kust-betjänt. BetTullvStat. 1902, s. 288.
-chef. chef för kustbevakningspersonalen i ett kustbevakningsdistrikt l. (numera) för hela landets kustbevakning. Weste FörslSAOB (1823). BetTullvStat. 1902, s. 286. PropRiksd. 1937, nr 226, s. 97.
-inspektör. under åren 1923—1937 förordnad av generaltullstyrelsen att ha överinseendet över kustbevakningspersonalen. SFS 1922, s. 1423.
-BEVARARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. [jfr t. küstenbewahrer] (†)
-BUNDEN, p. adj. (i fackspr.) som (nästan) uteslutande förekommer vid ett lands osv. kust. Sverige 3: 719 (1921; om växt). —
-CHEF. tullv. (i fråga om förh. i vissa tulldistrikt intill 1905) chef för militäriskt organiserad kustbevakning. SFS 1835, nr 38, s. 2. —
-FARARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. (i sht i fackspr.)
1) person (sjöman) som sjöledes (brukar) färdas längs en kust; kustskeppare; förr äv.: kustlots. Nordforss (1805). 2NF 18: 402 (1912).
-FART. (i fackspr.) sjötrafik mellan orter vid ett lands osv. kust. Idka kustfart. Wikforss 1: 1005 (1804). Hägg Segel 88 (1935). —
-FAUNA. zool. om (företrädesvis) i kustvatten förekommande djur; motsatt: djupvattensfauna. NF 3: 214 (1878). —
-FISKE. (i fackspr.) motsatt dels: havsfiske, dels: insjöfiske. Palmblad Norige 423 (1846). SkrGbgJub. 19: 211 (1923). —
-FLOD. (i fackspr.) flod vars lopp till väsentlig del går igenom ett kustland. Palmblad LbGeogr. 25 (1835). —
-FLOTTA, r. l. f. i sht sjömil. för bevakning o. försvar av ett lands kust(er); motsatt: högsjöflotta. Mankell SkärgFl. 263 (1855). —
-FYR, r. l. m. (i fackspr.) fyr belägen på öppen kust l. i skärgårdens havsband till ledning vid navigering i öppna sjön. ListaSvFyr. 1884, s. 6. —
-FÖRSVAR. sjömil. dels abstr., om försvar av (ett lands) kust, dels konkret, om stridskrafter, befästningar o. d., avsedda till försvar av (ett lands) kust. KrigVAT 1845, s. 579. VFl. 1930, s. 16. —
-GEOGRAFI. i sht (sjömil.) i uttr. militär, förr äv. militärisk kustgeografi, behandlande ur militär synpunkt viktiga (förhållanden vid ett lands) kuster. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 1, Bil. 4 a, s. 11. SFS 1921, s. 737. —
-HANDEL. (i fackspr.) i sht om handel som gm sjöfart äger rum (i städer l. dyl.) på en kust. LBÄ 23—24: 101 (1799). —
-HAV. (i fackspr.) dels om utanför ett lands osv. kust beläget (mindre) hav, dels om den närmast ett lands osv. kust belägna delen av ett hav. Wisén Oden 36 (1873). De svenska kusthafven (dvs. Skagerack, Kattegat, Östersjön o. Bottniska viken). Nyström SvGeogr. 3 (1895). (Ett lands sjöterritorium utgöres bl. a. av) kusthafvet utanför de yttersta skären. 2NF 25: 845 (1917). —
-KABEL. (i fackspr.) om (del av) undervattenskabel invid en kust; motsatt: djupvattenskabel. Nyström Telegr. 313 (1869). —
-KANON~02. sjömil. långskjutande, pansarbrytande kanon hörande till kustbefästning. KrigVAH 1880, s. 67. —
-LAND; pl. -länder. (i sht i fackspr.) vid kusten belägen del av ett land l. en kontinent l. dyl., i motsats till landets osv. inre delar; äv.: land l. provins som ligger vid kusten av en kontinent resp. ett land. Lefrén Förel. 3: 145 (1817; om kuststat). Det (finlands-)svenska kustlandets skildrare. OoB 1931, s. 602. —
-LAPP, m.||ig. (i sht i fråga om nordnorska, nordfinska o. nordryska förh.) vid kusten bosatt lapp. Palmblad Norige 54 (1846). —
-LINJE. (i fackspr.) om kust betraktad ss. gränslinje mellan land o. hav. SFS 1833, s. 23. Kustlinjen, vilken .. ebb och flod regelbundet .. förändra. NoK 84: 43 (1927). —
-MOLLA. bot. örten Atriplex Babingtonii Woods., som växer vid havsstränder. Krok o. Almquist Fl. 1: 137 (1903). —
-PANSARFARTYG~0020 l. ~0002. sjömil. avsett att tjänstgöra vid det egna landets kust(er). VFl. 1908, s. 30. —
-PIPARE, m. l. r. zool. vadarfågeln Squatarola helvetica Lin., som under flyttningen förekommer vid Sverges kuster. Meurman (1846). —
-POSITION. sjömil. permanent befästning till skydd för krigshamn, sjöstad l. inlopp till farled. Fårösunds kustposition. SFS 1905, Bih. nr 2, s. 23. —
-POSTERING. tullv. kustbevakningspostering. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 1, Bil. 6 c, Bil. C, s. 13. SvD(A) 1934, nr 61, s. 2. —
-RAND. (numera föga br.) kustlinje, kustremsa. Atterbom SDikt. 1: 226 (1809, 1837). Svensén Jord. 179 (1885). Auerbach (1911). —
-REMSA. (i sht i fackspr.) om kust betraktad ss. en smal landremsa längs havet. Palmblad LbGeogr. 50 (1835). —
-REV, n. [jfr eng. coast-reef] geol., geogr. korallrev tätt invid en kust, strandrev. Andersson Verldsoms. 3: 246 (1854). —
-RODDARE. tullv. intill 1923 titel för underordnad tulltjänsteman som i främsta rummet tjänstgjorde som besättningsman på kustbevakningsfartyg. SFS 1838, nr 8, s. 4. SvUppslB 16: 352 (1933). —
-RUTA, r. l. f. örten Thalictrum minus Lin., som förekommer i södra Sverges kustlandskap. Krok o. Almquist Fl. 1: 88 (1901). —
-SAMHÄLLE~020. —
-SEGLARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. (i fackspr.)
-SERGEANT. (förr, i fråga om militäriskt organiserad kustbevakning) tullv. underordnad tulltjänsteman i kustbevakningstjänst; äv. i uttr. kustsergeant till sjöss l. till häst, om dylik tulltjänsteman vid sjö- resp. landbevakningen. SFS 1835, nr 38, s. 2. BetTullvStat. 1902, s. 30. —
-SIGNALSTATION ~0002 l. ~0200. sjömil. vid ett lands kust förlagd (militär) signalstation för utväxling av meddelanden till o. från fartyg. IllMilRevy 1902, s. 389. —
-SIGNALVÄSEN l. -VÄSENDE~0020(0) l. ~0200(0). sjömil. sammanfattande benämning på ett lands kustsignalstationer med därtill hörande personal osv. SFS 1897, Bih. nr 9, s. 13. —
-SJÖFART~02, äv. ~20. —
-SKEPP. [jfr t. küstenschiff] (numera knappast br.) jfr -FARTYG. PT 1791, nr 41, s. 2. SP 1809, nr 47, s. 1. —
-SNÄPPA, f. l. r. zool. snäppfågeln Tringa canutus Lin. (som under flyttningen förekommer bl. a. vid Sverges östersjökust). 1Brehm 2: 445 (1875). —
-STAT. (i fackspr.) vars landområde (till väsentlig del) gränsar till ett hav; motsatt: inlandsstat. Lefrén Förel. 3: 190 (1817). Typiska kuststater voro de flesta forntida riken, Kina undantaget. NoK 84: 43 (1927). —
-STATION. i sht om radiostation inrättad vid ett lands osv. kust l. på ett stationärt fartyg (fyrskepp) o. avsedd för utväxling av meddelanden (av kommersiell art) med fartyg till sjöss. SFS 1908, nr 20, s. 2. —
-STRÄCKA, r. l. f. (i sht i fackspr.) sträcka av en kust, tänkt ss. en enhet. Klint KustÖstersjön 47 (1815). Kuststräckan mellan Göteborg och Fredrikshald. LAHT 1900, s. 169. —
-STRÄCKNING. [jfr d. kyststrækning] (mindre br.) jfr -STRÄCKA. Björnstjerna Beskattn. 172 (1832). SFS 1903, Bih. nr 8, s. 13. —
-UPPSYNINGSMAN~0102 l. ~0200. tullv. underordnad tjänsteman vid kustbevakningen. SFS 1831, s. 407. —
-UTVECKLING~020. (i fackspr.) i sht konkret, om den värkliga längden hos ett lands osv. kust i förhållande till den kortast möjliga. NF 1: 611 (1875). Ju längre kusten med alla dess inskärningar är, desto större är kustutvecklingen. Hagman FysGeogr. 6 (1903). —
-VAKT. om (enskild man i) vaktpostering på en kust. Wikforss 1: 1005 (1804). Dalin (1852; om vaktpostering i krig). Ramsten o. Stenfelt (1917). särsk. tullv. om underordnad tjänsteman vid kustbevakningen; förr äv. (i fråga om militäriskt organiserad tullbevakning) i uttr. kustvakt till sjöss resp. till häst l. till fot, om dylik tulltjänsteman vid sjöresp. landbevakningen. SFS 1835, nr 38, s. 2. BtRiksdP 1904, 7Hufvudtit. s. 15. SFS 1922, s. 865. —
-VATTEN. (i fackspr.)
1) om ett havs vattenmassor invid en kust. Att kustvattnet i södra Nordsjön var ovanligt kallt. LAHT 1896, s. 152.
2) om intill ett lands osv. kust belägna delar av ett hav (betraktade ss. farled l. dyl.); ofta i pl. Antarctic 2: 450 (1904). (Att en neutral stats) kustvatten tagas till utgångspunkt för krigiska företag. Försvarsfrågan 133 (1913). —
-VIND. meteor. (från den allmänna vindriktningen avvikande) vind som blåser vid kusten; jfr LAND-, SJÖ-VIND. NF (1885). —
-VÄXT, r. l. m. bot. (företrädesvis) förekommande vid kusten. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 106 (1853). —
-ÖVERUPPSYNINGSMAN ~000102 l. ~000200. tullv. befälhavare för en kustbevakningspostering. SFS 1833, s. 24.
Spalt K 3283 band 15, 1938