Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KULSPRUTA kɯ3l~sprɯ2ta, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
i sht mil. snabbskjutande, automatiskt eldvapen för gevärsammunition (vid eldgivning vilande på lavett); äv. ss. sammanfattande benämning för dylik kulspruta med tillhörande lavett; jfr MASKIN-GEVÄR, MITRALJÖS, ORGELBÖSSA. BtRiksdP 1874, 4: nr 17, s. 20. ExInf. 1927, s. 19. — jfr FORTIFIKATIONS-, MAXIM-KULSPRUTA.
-GEVÄR. snabbskjutande automatgevär (lättare än en kulspruta) för hel- l. halvautomatisk eld. BtRiksdP 1912, 6. I. 1: nr 4, s. 30.
Ssgr (mil.): kulsprutegevärs-bärare, m.
-skytt. —
-PISTOL. ett slags litet kulsprutegevär för pistolpatroner. Malmberg InfStridsm. 25 (1921). Alm VapnH 151 (1927). —
-SKÖLD. till kulspruta hörande stålsköld använd till skydd för manskapet under strid. KulsprI 1923, s. 82. —
-VAPEN. i sht om det vapenslag vars huvudsakliga stridsmedel är kulsprutor. IllMilRevy 1904, s. 132. SvD(A) 1914, nr 79, s. 6. —
Spalt K 3159 band 15, 1938