| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KULA kɯ3la2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er KKD 8: 86 (c. 1710); -ur BoupptSthm 1669, s. 944).
1) (massivt l. ihåligt) föremål (vanl. av relativt ringa storlek) som till sin form (mer l. mindre) överensstämmer med en sfär; (litet) klot (se KLOT, sbst.1 2). Klot, eller Kulor, gutne til enahanda wigt. Stiernhielm Arch. E 2 a (1644). En .. massa, som formas till små kulor. Grafström Kond. 79 (1892). Hanström MännParasit. 87 (1933). — jfr BEZOAR-, BLY-, BRÖD-, CHARPI-, DEG-, DESMANS-, ELFENBENS-, FETT-, GLAS-, METALL-, STÅL-KULA m. fl. — särsk.
b) spelt. om kula (vanl. av metall, elfenben, sten l. dyl.) som användes i vissa spel; äv. i utvidgad anv., om själva spelet. Rulla kula, spela kula. HbiblSällsk. 2: 666 (1839). LD 1899, nr 192, s. 2. I parkerna spelade barnen kula. Stiernstedt Liw. 15 (1925). — särsk. (föga br.) om biljardboll resp. biljardspel. ÖoL (1852). Ett parti kula. Cederschiöld Krig 24 (1916).
c) om var särskild av de kulor som användas vid ballotering. Vita och svarta kulor. 1SAH 1: 24 (1786, 1801; i fråga om inval i Sv. Akademien).
d) tekn. om för tekniska ändamål särskilt framställda kulor.
β) om av metall l. annat hårdt ämne förfärdigad kula till kulkvarn. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 580.
e) idrott. om kula (vanl. av järn) använd vid kulstötning; äv. i utvidgad anv.: kulstötning. Stöta kula. Frostell IdrB 125 (1914). IdrBl. 1924, nr 37, s. 8 (i bet.: kulstötning).
h) om vid nedre ändan av en pändel fäst, flyttbar sfärisk l. skiv- l. mer l. mindre linsformad metallvikt. Uhret .. Ruckas .. (därigm att) man .. uphöjer .. (eller) sänker .. Kulan. Printz Uhr 55 (1769). Fock 1Fys. 626 (1855). — jfr PÄNDEL-KULA.
i) om kula som är fäst vid ett (större) föremål (ss. avslutning l. prydnad l. dyl.). Däcket spolades, och .. messingsstänger, kulor och knoppar (gnedos) skinande blanka. Lundgren MålAnt. 2: 3 (1872). Nerén (1930; om klotformigt handtag på växelspak). — jfr HEJAR(E)-KULA. — särsk. herald. om på varje spets av en krona fäst kula, ”pärla”. Uggla Herald. 127 (1746). Schlegel o. Klingspor Herald. 81 (1874).
j) (†) naturv. ss. beteckning för partikel, molekyl, atom o. d. (Gallan) består af så små kulor at (osv.). Rosenstein Comp. 331 (1738). Berzelius Kemi 4: 285 (1827).
l) (i sht förr) kem. om den i mer l. mindre sfärisk form utblåsta vida delen av en retort. VetAH 1754, s. 66. Berzelius Kemi 3: 326 (1818). — jfr RETORT-KULA.
m) om den i mer l. mindre sfärisk form utblåsta (nedre) delen av det glasrör vari vätskan i en termometer är innesluten. Porthan BrefCalonius 540 (1799). Rubenson Meteor. 2 (1880). — jfr TERMOMETER-KULA.
n) (i fackspr.) det i en mjölkseparator (l. radiator) befintliga (urspr. mer l. mindre sfäriska, numera cylindriska) separeringskärlet, separatorkula. LAHT 1895, s. 206. LB 3: 188 (1902). Auerbach (1911). — jfr KÄRNINGS-, SEPARATOR-, SKUMNINGS-KULA.
o) (†) om (det mer l. mindre sfäriska höljet till en) luftballong; äv. i uttr. aerostatisk kula. IT 1784, nr 74, s. 2. — jfr LUFT-KULA.
q) (i sht i vitter stil) om himlakropp; särsk. i sådana uttr. som solens, jordens kula, om solen resp. jorden. Oscar II 3: 233 (1847, 1889). Jensen BöhmDiktn. 153 (1894).
r) i oeg. anv.
γ) [möjl. urspr. samhörigt med KULA, sbst.2 1 d] om starkt utputande, ”rund” mage; i ssgn KALAS-KULA.
2) [urspr. ett specialfall av 1] om projektil för (eld)vapen; dels om i äldre tid för kanon l. handeldvapen avsedd sfärisk projektil, dels om för handeldvapen avsedd cylindrisk, framtill ogival l. spetsig projektil (spetskula); äv. (i vissa ssgr) i utvidgad anv., om ammunition i allm. RP 10: 262 (1643). Många officerare .. gufwo deras thenfat och tallrikar att smelta kuhler af. KKD 8: 86 (c. 1710). Der kulor hvina tätast då, / Der skall man finna mig också. Runeberg 5: 6 (1857). Eldhandvapnens kulor äro af bly. EldhandvSkjutsk. 2: 42 (1877). Vad voro .. (vildarnas) pilar och spjut värda mot kulor och krut! Hedin Pol 2: 278 (1911). — jfr ANKAR-, BLAD-, BLY-, BRAND-, BRÄCK-, BÖSS-, DUMDUM-, ELD-, EXPANSIONS-, EXPLOSIONS-, FALKON-, FALKONETT-, FRI-, FULL-, FYR-, GEVÄRS-, GRANAT-, GÖRDEL-, HANDGEVÄRS-, HEL-, KANON-, KONKAV-, MANTEL-, MAUSER-, MUSKÖT-, PASS-, RUND-, RÄNN-, SPETS-, SPRÄNG-, STÅNG-, TRÅNG-KULA m. fl. — särsk.
a) (förr) i uttr. glödgad kula, om kanonkula som omedelbart före avfyrandet gjorts glödande för att kunna antända målet. Björkegren 261 (1784). Tigerhielm 16 (1867).
b) (förr) i uttr. (hålla) kulan (l. kulor) i l. (taga) kulan ur munnen, om det förhållande att en soldat i o. för högsta skjutberedskap hade en l. vanl. flera kulor (till handeldvapen) i munnen (i st. för i väska, fodral l. dyl.) resp. om handlingen att taga en dylik kula ur munnen för att värkställa laddning. (Han) Berättade, att .. dhe svenske .. marcherat medh flygande fahnor och kulor i munnen. RP 16: 553 (1656). Kuhlan uhr Munnen. Söderman ExBook 55 (1679; kommandoord). ExInf. 1693, s. 19.
c) (i sht i vitter stil) i uttr. ngns kula är gjuten, ss. uttr. för (en förmodan) att ngn är bestämd att dö inom kort. Runeberg 5: 68 (1857). Hedin Front. 375 (1915).
d) (förr) artill. användt ss. måttsenhet för tillbehör till kanon(skott) (beräknad efter mått o. vikt för vederbörande kanons kulsort). Grundell AnlArtill. 2: 35 (c. 1695; i fråga om mått på laddskyffel). Kammaren (å karronaden) är gjord att laddas med 1/12 kula krut. KrigVAH 1810, s. 13.
e) jäg. i uttr. bilda kula, om det förhållande att en hagelladdning som avlossats nära målet icke hinner sprida sig, utan hålles samlad i en mer l. mindre sfärisk massa; jfr KUL-BILDNING. GHT 1897, nr 248, s. 4.
(2) -BACK, r. l. m. [jfr t. kugelback] (förr) sjömil. på örlogsfartyg: behållare vari kanonkulor förvarades på däck. Serenius 280 (1741). —
(1) -BAKTERIE. bakter. kulformig bakterie, kock (se KOCK, sbst.3). Sundberg Mikroorg. 1: 10 (1895). —
-BANA, r. l. f.
2) mil., skjutk. till 2, om en ur ett eldvapen avskjuten projektils bana gm luften. Bestrykande, flack kulbana, se BESTRYKA 4 a, FLACK, adj.1 4. Hazelius Artill. 6 (1833). —
(jfr 1) -BEN. (i fackspr.) å möbel: ben som har form av ett flertal på varandra ställda (trä)-kulor. Erixon Möbl. 2: XVII (1926). —
(2) -ELD. i sht (förr) artill. om eld med massiva kulor från artilleri; motsatt: kartescheld. Lefrén Förel. 2: 18 (1817). KrigVAT 1846, s. 276. —
(2) -FAST. [jfr t. kugelfest] (föga br.) i sht mil. jfr FAST, adj.1 2 a, samt -SÄKER. KrigVAT 1884, s. 223. Östergren (1931). —
(2) -FODER. (förr) mil. beklädnad av mjuk metall utanpå kula till räfflat gevär. KrigVAT 1846, s. 567. Därs. 1848, s. 72. Jochnick Handgev. 31 (1854). —
(2) -FORM; pl. -ar; förr äv. -FORMA, r. l. f. (kul- 1705 (: Metall Kulforma) osv. kule- 1743—1838) i sht (förr) mil. om gjutform vari gevärs- (l. kanon)-kulor stöptes; äv. om inrättning med ett större antal dylika gjutformar för stöpning av ett flertal gevärskulor samtidigt; jfr FORM II 1. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. Jochnick Handgev. 65 (1854). —
(1) -FORMIG. (kul- c. 1755 osv. kule- 1847) [jfr t. kugelförmig] klotformig. Schultze Ordb. 1294 (c. 1755). —
(2) -FÅNG. [jfr d. kuglefang, t. kugelfang] skjutk. byggd skottvall l. terrängföremål (höjd l. dyl.) som uppfångar (vid övningsskjutning) avskjutna kulor. TLev. 1900, nr 26, s. 2. —
(2) -FÖSARE, r. l. m. (förr) vid laddning av framladdningsgevär använd, av hårdt trä förfärdigad pinne varmed kulan nedtrycktes i gevärets mynning; jfr LADD-STOCK. Hahr HbJäg. 145 (1865). —
(2) -GJUTERI1004, äv. 3~002. (förr) mil. i sht för gjutning av kulor till kanon l. kastmaskin. Weste (1807). —
(2) -GJUTNING. (förr) mil. i sht i fråga om tillvärkning av kulor till kanon l. kastmaskin. Rinman JärnH 435 (1782). —
(2) -GÅRD. (kul- 1823 osv. kule- 1842) [jfr t. kugelgarten, eng. shotyard] (förr) artill. sammanfattande benämning på ett antal på en gemensam plats stående kulstaplar; äv. om för dylik kulgård avsett utrymme; jfr GÅRD, sbst.1 2, 4. Weste FörslSAOB (1823). NF 9: 236 (1885). —
(2) -HALS. (förr) vapenh. vid stöpning av gevärskula: liten sträng av bly som från kulan sträckte sig upp i den ränna (i kulformen) vari det smälta blyet hälldes. Adlerbeth Ant. 1: 266 (c. 1792). Alm VapnH 56 (1927). —
(2) -HAND. (kul- 1885 osv. kule- 1856) (förr) artill. redskap varmed glödgade kulor hanterades. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). —
(1 d) -HÅLLARE, r. l. m. i kullager: anordning varmedelst kulorna hållas i rätt läge. Nerén HbAut. 2: Pl. XXIII (1912). —
(2) -JÄRN. (förr) sjömil. järnställning (på örlogsfartygs däck) vari kanonkulor placerades (för att vara till hands vid eldgivning); jfr -PLAN, -RÄCKAR. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). —
(2) -KOLONN. (förr) vapenh. vid stöpning i kulform av flera gevärskulor samtidigt uppkommande rad av med varandra gm ”kulhalsar” förenade kulor. JernkA 1868, s. 249. —
(1 d α) -KRANS. tekn. om de i krans liggande kulorna i ett kullager; jfr KRANS 4 b. GHT 1898, nr 62 A, s. 3. —
(2) -KRATS. (förr) mil. värktyg varmed kula (o. övriga delar av laddningen) kunde uttagas ur framladdningsgevär l. framladdningskanon; jfr KRATS, sbst.1 Tigerhielm 7 (1867). —
(1 d β) -KVARN. tekn. för finkrossning av fasta kroppar o. d. (t. ex. malm, cement) avsedd maskin bestående (i huvudsak) av en horisontell, ihålig, perforerad cylinder vid vars rotation det däri inlagda godset krossas (pulveriseras) med hjälp av i cylindern befintliga lösa kulor av hård metall l. dyl. Nyblæus Pharm. 46 (1846). —
(1) -KYLARE, r. l. m. tekn. ett slags kylrör vars inre glasrör är utblåst till tre l. fyra kulor. TT 1897, K. s. 77. —
(2) -KÄRVE. skjutk. i sht mil. sammanfattande benämning på de kulbanor som bildas av ett större antal (omedelbart) på varandra ur ett visst eldvapen (i sht ur kulspruta) avfyrade projektiler; äv. konkret, om en serie ur en kulspruta avfyrade kulor. Billmanson Vap. 179 (1880). SvBrigad. 148 (1920; konkret). —
(1) -LACK. [jfr t. kugellack, eng. round lake] tekn., handel. ett slags florentinerlack som (ss. handelsvara) förekommer i form av runda kulor; jfr KUGEL-LACK. Lind (1749; under kugel-lack). UB 4: 682 (1873). —
(2) -LADDNING. (kul- 1891. kule- 1833—1872) [elliptiskt av KULVIKTS-LADDNING] (förr) mil., i sht artill. vid bestämning av krutladdnings (relativa) vikt användt mått med den till vederbörligt eldvapen hörande kulans vikt ss. enhet; jfr HALV-KULELADDNING. Hazelius Artill. 33 (1833). —
(1 d α) -LAGER, n. tekn. lager i vilket den rörliga delen (för minskande av friktionen) glider mot ett antal (i en lagerskål anbringade) kulor; jfr GLID-LAGER, RULL-LAGER. Balck Idr. 2: 407 (1887).
(2) -LANGNING, äv. -LÅNGNING. (förr) sjömil. langning av kanonkulor från ett örlogsfartygs durkar till dess kanoner; äv. konkretare, om de fartygsutrymmen (”tunnlar”) genom vilka langningen försiggick. KrigVAT 1834, s. 278. KrigVAH 1881, s. 242. —
(1) -LED, r. l. m. [jfr t. kugelgelenk]
1) anat. led där ett kulformigt ledhuvud ledar mot en på motsvarande sätt urholkad ledyta (”ledskål”). Lovén Huxley 136 (1871).
2) tekn. rörlig fogning (mellan maskindelar l. dyl.) bestående av en (i vederbörlig maskindel fäst) metallkula som ledar mot en motsvarande urholkning (i en annan maskindel). UpsLäkF 1870—71, s. 203 (i beskrivning av en oftalmometer). —
(2) -LOPP. (kul- 1782 osv. kule- c. 1695—1805) [jfr t. kugellauf] (numera knappast br.) skjutk. lopp (i eldrör). Grundell AnlArtill. 1: 62 (c. 1695). Auerbach (1911). —
(2) -LYFTA, r. l. f. (förr) artill. vid laddning av framladdningskanon: redskap varmed en kanonprojektil lyftes upp till (en ”laddbrygga” vid) kanonens mynning. UB 6: 51 (1874). —
(2) -MANTEL. i sht mil. mantel av hård metall som anbringas omkring gevärskula. BtRiksdP 1896, 1. I. 1: nr 1, Bil. 1: 10. —
(1 s) -MIKROSKOP. (i fackspr.) mikroskop vars inställning sker medelst kulled (se d. o. 2). JernkA 1900, s. 113. —
(1) -MOSSA, r. l. f. [jfr t. kugelflechte] (enst., †) bot. laven Sphærophorus coralloides Pers., klotlav. NJournHush. 1791, s. 35. —
(jfr 1) -MUSSLA, r. l. f. [jfr t. kugelmuschel; om anledningen till benämningen se KLOT-MUSSLA] zool. klotmussla. SvRike I. 1: 217 (1899). Uppl. 1: 122 (1902). —
(2) -MÅTT. (förr) mil. o. jäg. apparat för uppmätning av rundkulors storlek. Rålamb 10: 53 (1691). BoupptVäxjö 1805. —
(1) -MÖGEL. [ifrågavarande algsvampar ha klotformigt sporgömme] bot. benämning på det till algsvamparna hörande släktet Mucor Lin., i sht på arten Mucor mucedo Lin. Krok o. Almquist Fl. II. 2: 252 (1898). —
(2) -PLAN, r. l. m. (förr) sjömil. träram (på örlogsfartygs däck) vari kanonkulor placerades (för att vara till hands vid eldgivning); jfr -JÄRN, -RING. KrigVAT 1835, s. 129. —
(2) -PUNG. (förr) mil. o. jäg. för förvaring o. transport av (ett mindre antal) gevärskulor (i fält resp. på jakt). KrigVAT 1847, s. 279 (i fråga om förh. på 1600-talet). —
(2) -PÅSÄTTARE~0200, r. l. m. (förr) mil. vid laddning av vissa framladdningsgevär använd apparat för införande av kulan i loppet. Jochnick Handgev. 35 (1854). —
(1 f) -RAM. i sht pedag. ett slags räkneapparat (för barn) bestående av en rektangulär träram o. ett antal i denna (parallellt med två varandra motstående sidor i ramen) fästa ståltrådar på vilka ett visst antal (trä)kulor äro uppträdda. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 111. —
-RING.
1) tekn. till 1 d α, om var särskild av de ringformiga delar mellan vilka kulorna i ett kullager äro placerade, löpring. TT 1900, M. s. 34.
(2) -RUM. (förr) sjömil. i örlogsfartyg: rum avsett för förvaring av kanonkulor. KrigVAT 1846, s. 439. —
(1) -RUND, adj. (kul- 1862 osv. kule- 1764—1847) [jfr t. kugelrund] rund som en kula, kulformig, klotrund. Ekblad 147 (1764). —
(2) -RÄCKAR, förr äv. -RÄCKEN, pl. [efter t. kugelrecken] (förr) sjömil. = -JÄRN. Deleen 605 (1829). KrigVAT 1835, s. 133. —
(2) -RÄGN. [jfr t. kugelregen] om (”rägn” av) den mängd kulor som vid intensiv (o. långvarig) beskjutning med gevär l. kulspruta, förr äv. med artilleri, liksom rägnar ned över målet; äv. bildl. DA 1793, nr 116, s. 2. Angered-Strandberg NVärld. 110 (1898; bildl.). —
(1 s) -RÖRELSE. tekn. rörelse som förmedlas gm kulled; äv. konkret, om den anordning (kulled med tillbehör) som möjliggör dylik rörelse. JernkA 1849, s. 277. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 384. —
(2) -SAX. (kul- 1890—1914. kule- 1756—1897) (förr) mil. o. jäg.
1) ett slags sax varmed den blysträng avklipptes som bildades vid stöpning av gevärskula i kulform. PH 6: 4087 (1756).
(2) -SCHAMPLUN. (kul- 1823—1911. kule- 1705—1890) (förr) mil. instrument för kontroll av mått på projektil. Grundell UnderrArtill. 217 (1705). Spak Handskjutvap. 50 (1890; efter handl. fr. 1805). —
(2) -SKJUTNING. (kul- 1831 osv. kule- 1833—1853) i sht dels (förr) artill. motsatt: karteschskjutning, dels jäg. motsatt: hagelskjutning. Svederus Jagt 12 (1831). Hazelius Artill. 77 (1833). —
(2) -SKJUTS. (kule- 1797) (förr) skjuts för transport av kanon- l. gevärskulor. NoraskogArk. 5: 423 (1797). —
(2) -SKOTT. (kul- 1808 osv. kule- 1795—1839) dels (förr) artill. motsatt: karteschskott, dels jäg. motsatt: hagelskott. Törngren Artill. 2: 32 (1795). Bergström HbJagtv. 79 (1872). —
(2) -SKRUV. (förr) med. skruvliknande instrument varmed en gevärskula borttogs ur ett sår. HdlCollMed. 24/2 1733. SamlFörfArméen 5: 632 (1856). —
-SKÅL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3123). tekn.
1) till 1 d α, om till äldre typ av kullager hörande, mer l. mindre sfäriskt hölje vari kulorna voro placerade. Östberg Vel. 29 (1894).
2) om den till en kula i en kulled (i bet. 2) svarande fördjupningen. Nerén HbAut. 2: Pl. XXIV (1912). —
(jfr 1) -SOCKER. (i fackspr.) brun, tjockflytande massa, erhållen gm upphettning av socker under viss tid till c:a 200° Celsius (varvid lagen har sådan konsistens att ett prov därav kan rullas till en kula). AHB 92: 8 (1876). Högstedt KokB 573 (1920). —
(2) -SPEGEL. (kul- 1795—1889. kule- 1794—1808) (förr) artill. drivspegel till kanonkula. Törngren Artill. 1: 18 (1794). —
(1 b) -SPEL. (i sht i fackspr.) benämning på vissa spel med kulor l. klot; ngn gg äv. konkret, om till dylikt spel hörande kulor l. klot. Serenius (1734; under bowl, v.). 1 kulspel. BoupptVäxjö 1881. —
-SPRUTA, se d. o. —
(2) -STAPEL. (kul- 1807 osv. kule- 1794) (förr) artill. i pyramidform uppstaplade rundkulor (till artilleripjäser); jfr -PYRAMID. Törngren Artill. 1: 85 (1794). —
(1) -STÅNG. (i sht förr) idrott. (vid tyngdlyftning använd) stång av järn med en järnkula fäst vid vardera ändan. Balck Idr. 3: 315 (1888). —
(2) -STÖPARE. i sht (förr) om person som (yrkesmässigt) stöpte gevärskulor. Lind (1749; under kugel-giesser). —
(1 e) -STÖTNING. idrott. en gren av kast (se KAST, sbst.4 I 1 b) där en järn- l. mässingskula stötes med endera handen från axeln. TIdr. 1886, s. 104. —
-TÅNG; pl. -tänger. (kul- 1733 osv. kule- 1756—1915)
1) guldsm. till 1 i: tång vid vars ena skänkel är fäst en kula som motsvarar en i den andra skänkeln befintlig fördjupning o. varmed av plattvalsad tråd uppböjas sfäriskt urholkade ringar. Almroth Karmarsch 323 (1839).
4) (†) med. till 2: tång (med skålformigt slutande skänklar) som användes för att uttaga kulor ur skottsår. HdlCollMed. 24/2 1733. FörslReglSjukvFält 1889. s. 187.
6) (förr) mil. o. jäg. till 2: tångliknande redskap vari runda gevärskulor stöptes; jfr -FORM. Keyland NordMJakt. 27 (1911). —
(2) -VAGN. (kul- 1758—1897. kule- 1686—1833) (förr) mil. o. sjömil. för transport av kanonprojektiler. OSPT 1686, nr 37, s. 6. —
-VIKT. (kul- 1877 osv. kule- 1853 (: kulev. laddn.)—1872) i sht (förr) mil. o. artill. till 2, om gevärs- l. kanonkulas vikt, särsk. om till ett visst eldvapen hörande kulas vikt använd ss. måttsenhet för bestämning av vikten hos krutladdningen till ifrågavarande vapen. Mankell Fältsl. 857 (1859).
B (†): KULE-FORM, -FORMIG, -GÅRD, -HAND, -LADDNING, -LOPP, -RUND, -SAX, -SCHAMPLUN, -SKJUTNING, -SKJUTS, -SKOTT, -SPEGEL, -STAPEL, se A. —
-TÅNG, -VAGN, -VIKT, se A.
Spalt K 3123 band 15, 1938