krum-koka | SAOB

Publicerad 1938

KRUM krum4, adj. krumme, krumma; krummare. adv. -T.

Ordformer

(krom 1538 (: krom horn), 1549—1923 (: kromgädda). krum(m) 1538 osv. krumb 1638 (: krumbetonger). krumpt, n. o. adv. 1621—1645. kråm, se KRUM-GÄDDA)

Etymologi

[jfr d. krum; av mnt. krum, av fsax. krumb, motsv. fht. krump (t. krumm); jfr feng. crumb; besläktat med KRAMP, KRYMPA. I bet. 2 föreligger sammanblandning med ett inhemskt nordiskt ord, motsv. sv. dial. krummen, förkrympt, styv i fingrarna, o. besläktat med KRAMA. — Jfr KRUMSEN]

1) krokig, böjd, krökt; bågformig.

a) om linje l. ngt som har en mer l. mindre linjeformig utsträckning, ss. väg, vattendrag o. d.: som bildar en båge l. krök (stundom äv. flera krökar), som går i båge osv. Fosz 251 (1621). När som jag linier nog, heel krumma, raaka, sneeda, / .. updragit .. / Så (osv.). Oxe Vitt. 29 (1713). (Mejslar med) bågformig (”krumm”) egg. Scheutz Bleckarb. 4 (1849). De krumma och trånga små gatorna. Lundgren GHusen 9 (1922).

b) om föremål: som har krokig(a) l. bågformig(a) kontur(er). Krumme oxhorn. G1R 29: 725 (1560). Med sitt krumma svärd afhögg Bhima körsvennens hufvud. Bergstedt Öfv. 75 (1845). Krumma gurkor. SvD(A) 1931, nr 225, s. 6. — särsk.

α) (i fackspr., i sht skeppsb.) om trästycke l. timmer. Serenius Rrr 1 a (1734). Krumma upplängor. SFS 1907, Bih. nr 73, s. 9. — jfr HALV-KRUM.

β) om kroppsdel hos människa l. djur. Roffogeln känner man på dess krumma näf. IIBiberg (1750) hos Linné Skr. 2: 43. Greker med .. stora krumma näsor. Ahrenberg Landsm. 168 (1897). Pichereau stående, men med krum rygg och fredlig hållning. Kihlman Estaunié LevHus. 281 (1926).

c) (†) bildl.; jfr KROKIG 2. Fosz 364 (1621). Han var aldrig krumma rådslags träl. Kullberg Dikt. 237 (1850).

2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hopkrumpen; förkrympt; dels om kroppsdel, särsk. hand l. finger, dels om person; ofta i förb. krum och lam. G1R 12: 120 (1538). Ofta händer, at Hammarsmederne på theras arbete komma i olycka, at blifwa krumme och lame. Bergv. 1: 89 (1637). Erich Larsson .. hafwer slagitt Joen Andersson .. att hans finger ähr krumpt blefwitt. ÅngermDomb. 1645, fol. 30. Om Jungfrwn haar Gull och gröna skogar, så blijr hon fulle gifft, fast hon wore bådhe halt och krumm. Grubb 813 (1665). Ambrosiani SvSkråämb. 172 (i handl. fr. 1846). — jfr (†) uttr. krum hand, knuten hand, knytnäve; jfr 1. En .. stor orm, hvars hufvud varit så stort som gossens krumma hand. UrFinlH V (1761).

Ssgr (i allm. till 1): A: (1 b α) KRUM-BAND. skeppsb. krumt timmer (l. grov järnskena) som sättes i fartygets skarpare delar för att sammanbinda bägge skeppssidorna med varandra; jfr BAND 19. Serenius Qqq 3 a (1734). SFS 1907, Bih. nr 73, s. 3. —

-BLADIG. (†) miner. konvext bladig. FKM 1: 119 (1806; om fältspat). Krumbladig lös blodsten. JernkA 1821, s. 25. —

(1 b α) -BOTTENSTOCK~002. skeppsb. Möller (1790). Gynther Förf. 9: 688 (1870). —

-BUKT, -BUKTA, -BUKTIG, se d. o. —

-BÖJD, p. adj. Florman HästKänned. 13 (1794). Krumböjda stridslurar. Nilsson Ur. 2: 30 (1862). LAHT 1916, s. 284. —

-BÖJNING. (Gjutproven brista) vanligen .. vid en krumböjning i ungefär 45°. JernkA 1882, s. 320. —

-CIRKEL. [jfr t. krummzirkel] (i fackspr.) = -PASSARE. BoupptSthm 1682, s. 253 a, Bil. HantvB I. 2: 124 (1934). —

-FJÄDER. zool. hos vissa fåglar: böjd stjärtfjäder. En kapun blir ömkelig, mister sina krumfjädrar och ser nästan ut som en höna. Linné Diet. 2: 222 (c. 1750). Ekenberg (o. Landin) 317 (1890). —

(1, 2) -FOT, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||ig. (†)

1) sned l. förvriden (inåtvriden) fot; jfr KROK-FOT. Weste (1807). Sundblad Ups. 453 (1884).

2) person som har ”krumfot” (i bet. 1); äv. ss. okvädinsord. Icke är jag så dum, som du din krumfot. CIHallman 152 (1776). Weste (1807). —

(1, 2) -FOTAD, p. adj. (†) jfr -FOT 1. Weste (1807). Tholander Ordl. (c. 1875). —

-GÅNG; pl. -ar. (†) krokväg; krokig bana. Cometers krumgångar. Vallerius PVetA 1744, s. 7. Ahlman (1872). —

-GÄDDA. (krom- 1814—1923. krum- 1848 osv. kråm- 1891—1923) [jfr t. krummhecht] kok. gädda kokad hel o. upplagd böjd så att huvud o. stjärt äro förenade. Cederborgh OT 3: 45 (1814). —

-HALS, r. l. m., om person m.||ig. [jfr t. krummhals]

1) krokig hals; numera bl. ngn gg veter. hos häst. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 38 (1836). Meurman (1846).

2) (†) person som har krokig hals. Schultze Ordb. 1719 (c. 1755).

3) (†) bärgv. gruvarbetare som arbetar i snedt liggande ställning. Linné PlutoSv. 21 (1734). Heinrich (1814).

4) (†) retort med krokig hals; jfr KROK-HALS 2. Wallerius ChemPhys. 1: 39 (1759). Weste FörslSAOB (1823).

Ssg (till -HALS 3): krumhals-arbete. [efter t. krummhälserarbeit] (†) bärgv. gruvarbete som utföres i snedt liggande ställning; jfr -HÖLTSER-ARBETE. SvGeolU Ca 6: Tafla III (1915). —

-HALSAD, p. adj. Swedberg Ordab. (c. 1730). En svart krumhalsad svan. Aho Spån. 1: 254 (1891). —

-HORN. [jfr holl. kromhoorn, t. krummhorn]

1) (i sht i vitter stil) krökt djurhorn; äv. om dryckeshorn; förr äv. om ett slags dricksglas av liknande form. TullbSthm 20/5 1584 (i förteckning över glas). Tranér Anakr. 191 (1830, 1833; om dryckeshorn). Oxar med släpande fötter och krumhorn. Johansson HomOd. 1: 92 (1844). Janzon Prop. 3: 75 (1911).

2) mus. ett i sht under 1500- o. 1600-talen brukligt träblåsinstrument med halvcirkelformigt böjd nedre del. VarRerV 47 (1538). SvUppslB (1933).

3) (förr) orgelb. en tungstämma i orgel. Sommelius TemplCathLd. 37 (1755). 2NF (1911). —

-HORNAD, p. adj. jfr -HORN 1. Ahlman (1872). En krumhornad ko. Risberg HomIl. 285 (1928). —

-HORNIG. jfr -HORN 1. Roth Kägleh. 37 (i handl. fr. 1686; om ko). TurÅ 1910, s. 252 (om bagge). —

(1 b α) -HULT, äv. -HOLT, förr äv. -HOLTS. [efter nt. krummholt, t. krummholz]

1) i sht skeppsb. krumtimmer; ofta koll. Stiernman Com. 2: 195 (1638).

2) (numera föga br.) sjöt. mörk o. riskabel vrå ombord på fartyg; oftast i pl. CAEhrensvärd Brev 2: 399 (1800). Dalin (1852).

Ssg: krumhults-gast. (numera föga br.) sjöt. till -hult 2: sjöman som av rädsla l. lättja håller sig undan (i ”krumhulten”) från arbetet ombord. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Ramsten o. Stenfelt (1917). —

-HUVUD. [efter t. krummkopf] (†) hippol. hästhuvud med bågformig profil från pannluggen till överläppen, ”ramskopp”. KrigVAH 1829, s. 48. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 12 (1836). —

-HYVEL. (i fackspr.) skärjärn med böjd ägg o. två handtag. BoupptVäxjö 1797. Ramsten o. Stenfelt (1917). —

-HÖLTSER-ARBETE. [efter t. krummhölzerarbeit, ombildning av krummhälserarbeit (jfr -HALS 3)] (†) bärgv. ”krumhalsarbete”. SvGeolU C a 6: Tafla III (cit. fr. 1739). Rinman (1788). —

-JÄRN. [jfr t. krummeisen] krumt järn l. järnredskap; särsk. om skära. At .. med lia eller krumjärn afhugga stjelkarne. Fischerström 1: 194 (1779). Den inre urhålkningen (på tunnstäver) utskäres med krumjärn på en dragbänk. 2UB 8: 66 (1900). —

-KAKA. [jfr ä. d. krumkage] (†) kaka av böjd form. (Lat.) Artoptesia (sv.) kromkaka. VarRerV 29 (1538). Bendz Landsv. 58 (1916; i fråga om förh. i Skåne på 1860-t.). —

-KNIV. (i fackspr.) kniv med buktigt blad, krokkniv. HdlCollMed. 25/1 1732. 1SkomOrdl. (c. 1847). HbSkogstekn. 883 (1922; om tunnbindarvärktyg). särsk. arkeol.; numera ofta i motsättning till: skära. VittAMB 1875, s. 180. Ekholm ForntSkand. 178 (1935). —

-KOKA, f. (krum- 1546—1566. krumme- c. 1562—1566) (†) ett slags krokig sabel; jfr KOKA, sbst.5 Skråordn. 325 (1546). Varur att hempte ifro Högtysland hitt in i riket (äro bl. a.) .. Knetzke dejen Krumkokår Hillebårder (m. m.). G1R 21: 56 (1550). SthmTb. 1566, s. 109 b.

Ssg (†): krumkoka-klinga, f. ArkliInvent- (KA) 1557, s. 3. 2VittAH 3: 234 (i handl. fr. 1563). —

-LAV. bot. laven Parmelia incurva (Pers.) Fr. Acharius Lich. 107 (1798). —

-LINJE. kroklinje. Serenius (1734; under parabola). —

-LUR, sbst.1 krökt, särsk. dubbelböjd lur. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 457 (1868). RedNordM 1916, s. 8. —

-LUR, sbst.2, se KRUMELUR. —

-MEJSEL. [efter t. krummeisel] (i fackspr.) mejsel med bågformigt urholkad ägg. Dalin (1852). —

-NOS, m. l. r. (†) = KROK-NOS 2. Nilsson Fauna 1: 299 (1847). Lilljeborg Däggdj. 711 (1874). —

-NOSAD, p. adj. särsk. zool. i uttr. krumnosade havsnålen, fisken Nerophis (Scyphius) lumbriciformis Yarr. Nilsson Fauna 4: 695 (1855). SD 1893, nr 224, s. 5. —

-NOSIG. särsk. zool. i uttr. krumnosiga havsnålen; jfr -NOSAD. I Öfre Egypten (finnes) krumnosiga geten. NF 5: 1137 (1882). Krumnosige Hafsnålen. Lilljeborg Fisk. 3: 477 (1890). —

-NÄSA. (numera föga br.) krokig näsa; örnnäsa. Wallengren Mann. 138 (1895). Bergman Farmor 90 (1921). —

-NÄVOT. (†) kroknäbbig. Krumnäfvote Foglar. Bliberg Acerra 202 (1737). —

-PASSARE, r. l. m. (i fackspr.) passare med mot varandra krökta ben (varmed kroppars utvändiga mått tages); jfr -CIRKEL. BoupptSthm 1676, s. 1141 b. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 192. —

-PIPA, f. (†) om krokigt blåsinstrument. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 43. —

(1 b β) -RYGG. (†) hippol. uppåt böjd rygg (hos häst). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 29 (1836). —

(1 b β) -RYGGAD, p. adj. krokryggig; jfr KRUM, adj. 2. Serner Birck 112 (1917). En .. rynkig och krumryggad gumma. Oterdahl Skolfl. 302 (1924). —

(1 b β) -RYGGIG. (†) krokryggig; jfr KRUM, adj. 2. MoB 4: XII (1766). —

-RÅ, n. (†) kok. ett slags tunnrå böjt som ett hyvelspån. Valleria Hush. 6 (c. 1710). —

-RÖR. (i fackspr.) krokrör. PriskatalSonesson 1895, s. 194. —

-SABEL. kroksabel. Mattsson VSkr. 3: 102 (1913). —

-SAX. (i fackspr.) plåtsax med böjd ägg. 2UB 6: 119 (1904). —

-SKIDSPEL. (†) (Lat.) Monochordium .. (sv.) kromskijd spell ther alla strenger haffua itt liwdh. VarRerV 47 (1538). —

-SKIFFRIG. (†) miner. oregelbundet skiffrig. JJBerzelius i FKM 4: 178 (1815). Dens. ÅrsbVetA 1845, s. 257. —

-SKUREN, p. adj. Krumskuret trä. Eneberg Karmarsch 1: 166 (1858). —

-SKÅLIG. (†) miner. koncentriskt skålig. ASjögren Min. 106 (1865). NF 5: 1273 (1882). —

-SLINGA, r. l. f. (†) krokig slinga. Karriolen går .. i krumslinger från det ena diket til det andra. Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740). Möller (1807). —

-SLUTNING. [jfr d. krumslutning, t. krummschliessen] (i fråga om äldre utländska förh.) (militär) bestraffning bestående i att delinkventen (under viss tid) måste ligga i framåtböjd ställning med händerna bundna intill benen. KrigVAH 1829, s. 210 (i preussiska armén). 2NF (1911; i danska hären). —

-SNABEL, m. l. r. [jfr t. krummschnabel] (numera knappast br.) fågeln Loxia curvirostra Lin., mindre korsnäbben. Juslenius 142 (1745). 2NF (1911). —

-SPRÅNG. (krum- 1616 osv. krume- 1617) [jfr d. krumspring, t. krummsprung]

1) språng i krökar o. bukter; vanl.: luftsprång, bocksprång, kapriol; äv. bildl. (jfr 2). Konstige Krumsprång och Polenske Dantzer. Arvidi 17 (1651). Floden (Seine) .. gör de förunderligaste krumsprång och .. liknar en häftigt slingrande orm. Anholm Norm. 2 (1898). Människornas och djurens glada krumsprång i det fria. Lamm Dalin 396 (1908).

2) (numera föga br.) bildl.: utvikning l. avvikelse från ämnet; undanflykt, omsvep; slingringar, krumbukter; finter, knep, ränker; oftast i pl. SUFinlH 5: 142 (1616). Konungen i Spanien hadhe månge desseins och krumesprungh före till at dirigere sine saaker medh. OxBr. 10: 237 (1617). Säj mig, utan krumsprång — är ni Petter Flock? Altén Landförv. 111 (1795). Weste FörslSAOB (1823). —

-STARR. bot. starrarten Carex incurva Lightf. Krok o. Almquist Fl. 1: 206 (1901). —

-STAV. [jfr t. krummstab] upptill krökt stav, krokstav.

a) (i vitter stil) om herdestav. Holmberg Nordb. 104 (1852). 3SAH 24: 99 (1909).

b) biskopsstav, kräkla; äv. ss. symbol för biskopsvärdighet. Uggla Herald. 139 (1746). SvD(A) 1932, nr 48, s. 13. —

-STJÄRT, m. l. r. (föga br.) påfågelsduva. Gravander Buffon 3: 178 (1806). ÖoL (1852). —

(1 b α) -STYCKE. skeppsb. timmer l. planka o. d. som gm bearbetning (skrädning o. d.) formats till bukt åt två håll l. i två plan; krumtimmer. ReglVirkeslefv. 1825, s. 23. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). SvSkog. 1250 (1928). —

-SVANSAD, p. adj. AB 1840, nr 5, s. 3 (om grisar). Sparre Fyrmäst. 109 (1920; om hund). —

-SÅG. cylindersåg (för sågning av tunnstäver). JernkA 1861, s. 140. —

-TALL. (†) tallarten Pinus Pumilio Willd. Retzius FlVirg. 83 (1809). —

-TAPP. tekn. två gånger böjd tapp. Stål Byggn. 1: 166 (1834). KrigVAH 1852, s. 75 (i gevär). Alm VapnH 116 (1927).

Ssg: (tekn.) krumtapp-axel. axel med gm dubbel böjning bildad vev, krankaxel. JernkA 1895, s. 24. Ramsten o. Stenfelt (1917). —

-TARM. [jfr t. krummdarm] kroktarm. Sönnerberg Loder 441 (1799). Wretlind Läk. 4: 38 (1896). —

(1 b α) -TIMMER. skeppsb. krokvuxet timmer; äv. allmännare: timmer med en l. flera bukter; jfr -HULT. Krumtimmer med enkel l. dubbel böjning. PH 6: 4375 (1756). ReglVirkeslefv. 1825, s. 22. jfr: Krumtimmer kallas i skeppsbyggeriet sådant timmer, som har en sjelfväxt bugt af i allmänhet minst 6 procent af längden. Cnattingius (1875, 1894). —

-TRÅDIG. (i fackspr.) om trä. Eneberg Karmarsch 1: 4 (1858). Ved med vågformiga och slingrande trådar — ”krumtrådigt trä” — är svår att klyfva. HbPedSnick. 45 (1890). —

(1 b α) -TRÄ. i sht skeppsb. krumtimmer. Dalin (1852). —

-TÅNG; pl. -tänger. (krum- (krom-) c. 1755—1861. krumbe- 1638) [jfr t. krummzange] (förr) = KROK-TÅNG. BtÅboH I. 13: 302 (1638). Eneberg Karmarsch 2: 253 (1861). —

-UGN. [jfr t. krummofen] (†) metall. ett slags äldre låg smältugn. Rinman 1: 1078 (1788). JernkA 1849, s. 279. —

(1 b α) -VIRKE. skogsv. krokvuxet virke; jfr -TIMMER. Ström Skogsh. 319 (1830). Cnattingius 7 (1873, 1894). —

-VIS, adv. (†) krokigt, i krökar. 2Saml. 2: 19 (i handl. fr. 1738). När haren krumvis ville kröka. GbgMag. 1760, s. 591. —

-VUXEN, p. adj. särsk. om trävirke: krokvuxen. Vresiga och krumvuxna träslag. Eneberg Karmarsch 1: 200 (1858). —

-VÄXT, p. adj. = -VUXEN. Krumvexta Eke- och Furu-knän. BL 10: 47 (1844). —

-ÄGGAD, p. adj. som har krum ägg. Eneberg Karmarsch 1: 131 (1858; om ett slags hyveljärn).

B (†): KRUMME-KOKA, -SPRÅNG, -TÅNG, se A.

Avledn.: KRUMAKTIG, adj. [jfr d. krumagtig] (†) till 1 b β: krum. Fischerström Mäl. 176 (1785). —

KRUMHET, r. l. f.

1) till 1; särsk. skeppsb. till 1 b α; jfr KRUMLEK. Rålamb 10: 16 (1691).

2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: förkrympthet; krokryggighet. Verelius 145 (1681). (Mina händer) hafva genom magerhet och krumhet ett sådant utseende, att (osv.). Zedritz TurkMus. 17 (1835). —

KRUMLEK, r. l. m. (i fackspr.) till 1, särsk. 1 b α: krumhet, krokighet, buktighet; bukt. Rålamb 10: 35 b (1691). Då (tak-)pannan .. böjes öfver en efter teglets krumlek och vingens form passande trästock. Rothstein Byggn. 113 (1856). SFS 1907, Bih. nr 73, s. 5. —

KRUMLIG, adj. (†) till 1: krum; krokig. Krumlige horn. HdlÅgerupArk. 1743. (Gatan) löper i en krumlig dubbelslingring. SDS 1888, nr 69, s. 2. —

KRUMMA, se KRUMMA, v. —

KRUMMIG, adj. (föga br.) till 1: krum. Phosph. 1812, s. 21. Rosenius Jakt 1: 156 (1912).

Spalt K 2949 band 15, 1938

Webbansvarig