| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNAGGLIG knag3lig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. KNAGGLOT, adj.
1) (numera mindre br.; se dock b) försedd med knöliga l. kantiga upphöjningar; skrovlig. Skogekär Bärgbo Wen. 63 (c. 1635). The Galläplen, som äre knagglote, och hafva som småå pattar på sig, äre the bäste. Lindestolpe Färg. 68 (1720). Man finner både släta, rundade, strimige och knagglige Ammoniter. Fischerström 1: 97 (1779). Hallström Skogsl. 176 (1904). — särsk.
a) (numera föga br.) om trädstam l. käpp o. d.: kvistig, försedd med kvistknölar. (Sv.) En knaglig påk, (t.) ein knortzichter Prügel. Lind (1749). Topelius Läsn. 5: 201 (1880).
b) (fullt br.) om (mark)yta (väg) varpå man går l. åker: full av ojämnheter; äv. i överförd anv., om väglag. Knaglot väg. Serenius Bbb 2 a (1734). Vägen upp till det högt belägna slottet är ännu ganska trång och knaglig. Snellman Tyskl. 140 (1842). Väglaget var knaggligt. GHT 1897, nr 10, s. 2. Fabriksstadens knaggliga stengator. Engelke Välgör. 107 (1908). Den knaggliga gårdsplanen. Engström Penn. 75 (1927).
2) bildl.
a) som vållar besvär; fylld av besvärligheter l. motigheter; krånglig, besvärlig, motig. Scholander 3: 108 (1862). Hans akademiska bana var lång och knagglig. Sundblad Ups. 280 (1884). DN(A) 1934, nr 218, s. 8. — särsk.
α) i fråga om ekonomiska besvärligheter; särsk. (ngt vard.) i uttr. ha det knaggligt, ha det besvärligt l. krångligt l. bekymmersamt. Jägmästaren och hans äkta hälft hade haft det ganska knaggligt mer än en gång under sitt snart 30-åriga äktenskap. GHT 1896, nr 251 B, s. 2. Tiderna äro knaggliga. SvD(A) 1934, nr 215, s. 6.
β) (numera föga br.) om hälsa l. sömn: som krånglar, som (gång efter annan) icke är fullt tillfredsställande. Min helsa (har) varit knagglig. Castrén Res. 2: 96 (1845). Nu är jag .. alldeles frisk igen, men med sömnen är det allt litet knaggligt. Agrell Sthm 143 (1892).
b) som vittnar om att den (det) vållar (vållat) besvär; som icke löper lätt och ledigt, hackig, otymplig, oskicklig. Det gick knaggligt vid läxförhöret. Moster Lavinia hade en egendomlig förmåga att göra en konversation tung och knagglig. Roos Verle 171 (1889). Väl kan det hända, att en trögare lärjunge sköter sin uppgift temligen knaggligt, men (osv.). PedT 1898, s. 59. SvD(A) 1930, nr 251, s. 8. — särsk. om språkbehandling, ordföljd, vers, meter o. d.: hackig, otymplig, stel, tvungen. SvLittFT 1833, sp. 73. (Skjöldebrands) knaggliga hexametrar. Ljunggren SAHist. 2: 63 (1886). Som ni hör talar jag ert sköna modersmål, sade han på knagglig italienska. Janson Lögn. 282 (1912). DN(A) 1932, nr 15, s. 6.
1) (i fråga om bruklighet jfr KNAGGLIG 1) till 1. Linc. (1640). Dalin (1852). särsk. (föga br.) bildl.
a) misshällighet. Alla knaggligheter och misshumörligheter oss emellan, de hade flytt som nattskuggorna. CRydström (1864) i Jolin 139. CGEstlander (1890) i SnoilskyVänn. 2: 308.
b) egenhet i lynne l. sätt att vara o. d., kantighet. Läraren måste besinna att deras (dvs. de begåvade barnens) knaggligheter och egendomligheter sitta så djupt, att (osv.). Verd. 1891, s. 84. VerdS 188: 6 (1912).
2) till 2 a; ofta konkretare: besvärlighet, motighet; vanl. i pl. TurÅ 1909, s. 254. Livets knaggligheter. SvD(A) 1928, nr 261, s. 6.
3) till 2 b slutet; ofta konkretare. Sturzen-Becker 1: 28 (1861). Språket (i översättningen) led af knaggligheter. Ramsay Barnaår 8: 44 (1907).
Spalt K 1537 band 14, 1936