Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALK kal4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet.: olika slag av kalk) -er32.
1) (tät l. kristallinisk) kalksten; numera i sht om kalksten i tekniskt l. ekonomiskt bruk samt ss. senare led i ssgr; jfr LIMSTEN. Linné Gothl. 179 (1745). Ofvan den mörkgråa skiffern ligger en ljusgrå, skifferlik kalk utan försteningar, som är egendomlig för Billingen. Linnarsson VgCambr. 47 (1869). Kalkens eller marmorns (vid Ruskeala marmorbrott i Finl.) färg är grå eller hvit och äfven grönaktig samt antager vid slipning ganska stark glans. AtlFinl. 23: 28 (1899). — jfr BITTER-, BÄRG-, CYSTIDÉ-, FLAG-, FLIS-, GLAUKONIT-, GOTLANDS-, GRUS-, GRÅ-, GÖDNINGS-, GÖDSEL-, JURA-, KORALL-, KRIT-, LIAS-, MUSSEL-, ORSTENS-, ORTOCER-, SILUR-, SNÄCK-, ÖLANDS-KALK m. fl. — särsk. i fråga om upphettning av kalksten i avsikt att framställa osläckt kalk (se 2). Bränna kalk (jfr 2). Bränd kalk, kalksten som undergått bränning; vanl. övergående i bet.: osläckt kalk (se 2). Dödbränd kalk, (i fackspr.) bränd kalk som på grund av fel vid bränningen icke l. blott med svårighet kan släckas; jfr 2. Spegel RudGothl. 50 (1683). Den brända kalken har sedan urminnes tider vid åkerbruket blifvit använd såsom ett gödningsmedel. QLm. I. 1: 51 (1833). Kalkstenen förlorar genom bränningen sin kolsyra .. (m. m.), hvarföre den brända kalken är betydligt lättare än den obrända. Rothstein Byggn. 147 (1856). Kalken brännes i gropar, milor, eller ugnar. Därs. Frosterus Min. 101 (1917).
2) sammanfattande benämning på tvenne i tekniskt o. ekonomiskt bruk använda ämnen, av vilka det ena, som (i obearbetat tillstånd) uppträder i form av vita, hårda stycken, framställts gm upphettning av kalksten (jfr 1 slutet), o. det andra, som utgör ett vitt, i vatten svårlösligt pulver, framställts (uppkommit) ur det förra gm dettas tillsättande med (upptagande av) vatten (kalksläckning); äv. om blandning l. förening vari kalk (i här angivna bet.) ingår. Bränna kalk (jfr 1 slutet), gm upphettning av kalksten framställa (osläckt) kalk. Släcka kalk. Släckt kalk (bestående av mer l. mindre ren kalciumhydroxid). Osläckt (i fackspr. äv. kaustik) kalk (bestående av mer l. mindre ren kalciumoxid; jfr 3). Fet, mager kalk, (i fackspr.) ren resp. (av lera, sand m. m.) förorenad kalk. Hydraulisk kalk, se HYDRAULISK 3. xx (dvs. tjugu) lest(er) kalk. SthmSkotteb. 1524, s. 293. At han hit skaffar .. xxx (dvs. trettio) eller xl (dvs. fyrtio) skwthor med kalk och legger sig al win om at latha brænna then meste kalk som the brænna kwnna paa aalandt. G1R 3: 283 (1526). Osläckt Kalck. OMartini Läk. 27 (c. 1600). Den ordinaira kalken, som brännes af kalksten och sedan till murning brukas. Wallerius ChemPhys. 1: 101 (1759). Kalkens allmännaste verkan i åkren består deruti, at den bäst gör jorden lucker och lös, insuper eller absorberar öfverflödig väta, och uplöser fetman i åkren. Gadd Landtsk. 3: 71 (1777). Då den genom kalkstens .. bränning erhållna kalk icke kan släckas sådan den befinnes sedan den utkommit ur ugnen, måste den först malas till mjöl. Henström Landtbyggn. 68 (1869). Den osläckta kalken nyttjas .. mest till desinfektion i stort af allehanda afskräden och uttömningar, massgrafvar i krig o. d. 2NF (1910). Frosterus Min. 102 (1917). — jfr BLEK-, CEMENT-, DESINFEKTIONS-, ETS-, GAS-, GIPS-, GOTLANDS-, GRÅ-, GÖDNINGS-, GÖDSEL-, KLOR-, LUFT-, SUR-, SYR-, ÖLANDS-KALK m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. Vthi menniskiones hierta ligger wreedhan glimmande som een eeldgnista .., när man henne .. vpbläser, så rycker och brinner hon såsom oslekt kalk. Balck Musæus R 4 a (1596). Hvit som kalk i ansiktet. Elgström Fatt. 142 (1912).
b) i numera obr. bildl. anv. Din’ Lemmars Alabast, din Halszes Kalck (dvs. vithet) och Krijta. Wexionius Sinn. 3: B 2 a (1684). Vtvertes en hvit kalck (dvs. till det yttre fläckfri o. oskyldig), invertes en skalck. Scherping Cober 2: 266 (1737).
c) i fråga om olika sätt varpå kalk släckes l. släckt (under släckning befintlig osläckt) kalk behandlas l. bearbetas för anv. till olika ändamål; ofta (numera i sht i vard. l. fackmässigt spr.) närmande sig l. övergående i bet.: kalkmjölk, kalkgröt, kalkmurbruk (sådant det användes vid murning, rappning l. putsning l. sådant det blivit, sedan det torkat; jfr KALK-BAND 2). Torrsläckning, våtsläckning av kalk, (i fackspr.) släckning av kalk med (ungefär) så stor vattenmängd som resp. (betydligt) större vattenmängd än den som kan kemiskt bindas vid den osläckta kalken. Självsläckt kalk. Dränkt kalk, se DRÄNKA 1 d. Förbränd kalk, (i fackspr.) kalk vid vars släckning för litet vatten användts, så att dess olika delar på grund av den alltför stora värmeutvecklingen bakat ihop sig o. icke kunna upplösas. (Lat.) Maceria .. (dvs.) löösz mwr vtan kalk. VarRerV 36 (1538). (Du) skalt .. vpresa stora stenar, och plåstra them medh kalk. 5Mos. 27: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: bestryka dem med kalk). Kyrkian (är) welbehållin .., dock felar någhin kalck wthi muren. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 42 (1583). Mwrmästaren murar .. tegelmurar, och hwijtlijmar .. them medh kalck eller sporrkalck (dvs. gipskalk). Schroderus Comenius 526 (1639). När (den under släckning befintliga) kalken likasom kokar, omröres massan väl, och kalkstyckena sönderslås med kalkrakan, till dess den släckta kalken bildar en hvit, tjockflytande massa. Rothstein Byggn. 158 (1856). Wirsén NDikt. 54 (1880; i bild). jfr: Then som icke haffuer kalk, han måste mura medh leehr. Balck Es. 83 (1603) [jfr t. wer nicht kalk hat, muss mit lehm mauern]. — särsk.
α) i vissa uttr. som hänföra sig till en numera mindre vanlig (företrädesvis i speciella fall förekommande) metod att bearbeta kalk- (murbruk) gm slag med särskilda redskap (kalkpiskor, kalkklubbor). Slagen kalk, (i fackspr.) med kalkklubba (o. kalkpiska) till en smidig massa bearbetad (vattenstänkt) torrsläckt kalk (företrädesvis använd till beredning av kalkvatten för kalkstrykning). (Svalan) hwelfwer .. (sitt hus) så nätt fast hon .. / Ej slår och rörer Kalk, men Leer och Gyttia miukar / Med Nääfwet. Spegel GW 204 (1685). (Den till murbruk avsedda släckta) Kalken utbredes .. på lafven, samt piskas och stampas tills den bildar en tunn gröt, utan att något vatten tillsättes. Henström Landtbyggn. 78 (1869). (Sv.) slå kalk, (lat.) calcem (tectorium, caementum) subigere. Cavallin (1876).
β) [jfr mnt. kalkrorer (se KALK-RÖRARE)] (†) i uttr. röra kalk, bearbeta kalk(murbruk) gm omrörning. Spegel GW 204 (1685; se α).
δ) garv. om kalkmjölk för kalkning av hudar; äv. om var särskild av de olika satser av kalkmjölk som komma till användning för hudar som genomgå kalkning. (Mannen) sadhe och sig hafft hudhen 3 nätter i kalck. ConsAcAboP 4: 7 (1671). Första gången läggas hudarne i en mycket försvagad kalk. Ur denna uppslås de andra dagen, få afdroppa .. och läggas sedan i en kraftigare kalk. Hirsch LbGarfv. 209 (1898).
3) (i fackmässigt spr.) sammanfattande benämning på olika föreningar vari grundämnet kalcium ingår; tidigast o. vanl. om kalciumoxid (jfr 2); jfr KALK-JORD 3; ofta om olika kalciumsalter som behövas för ämnesomsättningen l. ingå ss. beståndsdelar i olika vävnader (särsk. benvävnaden); äv. (icke i fackmässigt spr.) om olika kalciumsalter o. d. som finnas i vatten o. göra detta ”hårdt”; äv. (i vissa ssgr) om grundämnet kalcium. Hiärne Berghl. 450 (1687); jfr 1. Bergman Jordkl. 2: 304 (1774). Kalk förekommer aldrig fri i naturen, utan alltid såsom bunden vid syror, isynnerhet kolsyra, svafvelsyra, fosforsyra och kiselsyra. Keyser Kemien 2: 187 (1871). Det är .. icke nog med att kalk (dvs. kalciumsalter) finnes i födan, kroppen måste också äga förmåga att tillgodogöra sig densamma. Hylin Munn. 2: 163 (1933). Det hårda vattnet, som innehåller kalcium- el. magnesiumsalter, populärt kallat ”kalk”. SvUppslB 14: 995 (1933). — särsk.
a) i sådana uttr. som kolsyrad kalk, fosforsyrad kalk o. d., kalciumkarbonat resp. kalciumfosfat osv., ämnen som tidigare uppfattats ss. föreningar av kalciumoxid o. kolsyra resp. fosforsyra osv. Kolsyrad kalk förekommer i naturen ymnigare än något annat salt, i form af kalksten, krita, marmor, mergel, snäckskal, o. fl. Berzelius Kemi 1: 463 (1808). Gertz o. Grönwall Min. 90 (1923). SvUppslB 14: 1001 (1933).
b) fysiol. om olika kalciumsalter som på grund av rubbningar i ämnesomsättningen förekomma dels ss. stenbildningar i urin- o. gallblåsan l. olika körtlar, dels ss. förhårdningar i kärlväggarna. I de (vid arterioskleros) förändrade partierna af kärlväggarna aflagras kalk. 2NF 2: 98 (1904).
4) [utvecklat ur 2; jfr KALCINERA] (†) i äldre kemi o. mineralogi benämning på olika (pulverartade) förbränningsprodukter l. fällningar; särsk. om metalloxider; jfr ASKA, sbst. 2. Ettickia löser bly och teen, särdeles om de äro til pulver och aska eller kalck brachte. Hiärne Förb. 18 (1706). Vid en häftigare eld, blifver efter somliga (kroppar) glas qvar, efter somliga kalk och efter somliga aldeles intet. Duræus Naturk. 72 (1759). I eld bringas Nickelen, genom Calcinering, då han är ren, til grön Kalk. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 124 (1768). (Blyets) Kalker uplösas äfven med tilhjelp af värma i feta oljor och andra fetmor. Retzius Min. 318 (1795). Berzelius Kemi 2: 21 (1812). — jfr ANTIMONII-, ARSENIK-, BLY-, GULD-, KVICKSILVER-, METALL-KALK m. fl.
(1) -ART. (numera föga br.) slag av kalksten. En grå tät kalck- eller Marmor-art. Kalm VgBah. 25 (1746). Bergman GotlSkildr. 348 (1882). —
(2) -ASKA, r. l. f. (i fackspr.) vid kalkbränning erhållen avfallsprodukt bestående av söndersmulad, osläckt kalk blandad med aska efter brännmaterialierna. LB 1: 111 (1899). SFS 1925, s. 753. —
-AVLAGRING~020. abstr. o. konkret.
b) fysiol. till 3 b. Kalkavlagring förekommer i sjukligt förändrade l. avdöda vävnader, t. ex. i blodkärlens väggar (åderförkalkning). BonnierKL (1925). —
(2 c) -BACK, r. l. m.
1) (i sydligaste o. sydvästra Sv.) kalklave.
2) (förr) vid sockerfabrik: låda l. (murad l. med ekplankor beklädd) grop vari den för rening av betsaften behövliga kalkmjölken framställdes. Fischerström SåckerK 8 (1791). Dalin (1852). —
(2 c) -BALJA. (kalk- 1544 osv. kalke- 1596—1640)
1) (†) kalklave. Linc. (1640; under qualus). särsk. närmande sig bet.: arbete med kalkslagning l. tillredning av murbruk (vid ngt av kronans byggen), ett i äldre tid förekommande straff. Hustrun (dömdes att) .. komme tiill slottid tiill kalckbalian. SthmTb. 20/8 1544. När 2 träta på een vägh och slås munslagh .. kan Landzhöffdingen slå den i jern, som haffver gjort orätt, eller tager den till kalkebalgan och i Chronones arbete att gå. RP 6: 625 (1636).
2) byggn. balja för transport l. förvaring av släckt kalk. —
-BAND. (kalk- 1623—1908. kalke- 1631—c. 1670)
1) geol. till 1: bandformig formation av kalksten (i en annan bärgart). Bergstrand Geol. 91 (1859). SvGeolU Aa 164: 138 (1927).
2) [fsv. kalkband, av ä. holl. o. holl. dial. kalkband l. av (ett icke uppvisat) mnt. kalkband; rörande -BAND jfr BINDA, v. 11 c] (†) byggn. till 2 c: (hårdnat) murbruk, kalk (se KALK, sbst.2 2 c); särsk. dels om lager av rappning på en yta, dels om skikt av murbruk mellan stenarna i en mur; äv. om (löst fastsittande l. löst) parti l. stycke av rappning. L. Paulinus Gothus Pest. 44 a (1623). Lundström LPGothus 1—2: 296 (i handl. fr. 1631). Murenius AV 441 (1660). Utan på murarna emellan gråstenarna in uti kalkbanden. Rudbeck Atl. 1: 259 (1679). Dens. Bref 350 (1696). Åskan .. slog väl på hundrade ställen kalkband af väggar och hvalfven, och upfylte hela kyrkan med rök. Hülphers Dal. 12 (1762). WoJ (1891). —
-BEHOV.
2) till 3: behov av kalcium (föreningar). Ungnöt och grisar, som hava större kalkbehov (än fullvuxna nötkreatur). LAHT 1918, s. 103. —
-BEHÖVANDE, p. adj. särsk. till 3: som behöver kalcium(föreningar). De mera kalkbehöfvande växterna. Feilitzen Upps. 114 (1898). —
(1) -BESÅDD, p. adj. (enst., †) överströdd med kalkhällar. Stagnelius (SVS) 4: 284 (1823: kallbesådda; felaktigt för: kalk-besådda; se NysvSt. 1921, s. 82). —
(2 c (δ)) -BETA, r. l. f. (numera mindre br.) garv. kalkmjölk. Afhåringen (av hudarna) sker i kalkbeta, som starkt omröres. AHB 52: 2 (1871). —
(1, 3) -BILDANDE, p. adj. om organism l. cell: som bildar kalk(sten). De kalkbildande algerna. Nathorst JordH 508 (1891). FoFl. 1906, s. 82. —
-BILDNING. särsk. till 1, konkret: kalkstensformation. JernkA 1828, Bih. 1, s. 11. I Östergötland finnes vid Norra Fredberga en kalkbildning, som så till utseende som fauna fullkomligt öfverensstämmer med cystidekalken. SvGeolU C 57: 20 (1883). —
-BLANDAD, p. adj. blandad med kalk.
(1, 3) -BLEKE. geol.; jfr BLEKE, sbst.2 1, ävensom -TUFF samt BÄRG-MJÖLK. Möller (1790). LAHT 1924, s. 417. —
(3) -BLOMMA, r. l. f. [jfr t. kalkblüte] (†) hinna av kalciumkarbonat som under luftens invärkan lägger sig på ytan av kalkhaltigt vatten. Wallerius Min. 15 (1747). Rinman (1788). Heinrich (1814). —
(2, 3) -BLÅTT, n. tekn. benämning på olika slags blåa målarfärger vid vilkas framställning kalk kommit till användning; i fråga om nutida förh.: ett slags blått färgmedel vari kopparoxidhydrat ingår o. vid vars framställning kalkmjölk användes som fällningsmedel, neuwiederblått. Pasch ÅrsbVetA 1839, s. 23. Keyser Kemien 2: 672 (1874). SFS 1922, s. 309. —
(1, 3) -BOLL.
1) geol. klot- l. linsformig kropp av kalk(sten). VetAH 1740, s. 204. En mjuk, blågrå eller stundom grönaktig mycket ler- och kalkhaltig skiffer med inbäddade kalkbollar. Klintberg Gotl. 2 (1909).
-BOTTEN.
1) till 1 o. 3: av kalksten l. kalkjord (se d. o. 2) bestående lager varpå matjorden vilar; äv. (numera knappast br.) om kalkhaltig matjord. Hafwet .. och floder wijd åthskillige orter synes hwijta som en Miölck, aff dhen hwijta Kalckbotn som är under Fäldtet. Rudbeck Atl. 2: 111 (1689). MosskT 1887, s. 202.
2) (†) till 2: ställe på marken för (bränning l.) släckning av kalk. Den brände Kalcken bäres ut på kalkbotnarna, som äro lika med kolbotnar, fast af Kalk. Linné Öl. 141 (1745). —
-BRIST. särsk. till 3, om brist på kalcium(föreningar) i föda. Hammarsten FysiolK 314 (1883). Av kalkbrist orsakade rubbningar såsom benmjukhet, sleksot och minskad avelsduglighet. LAHT 1918, s. 102. —
(1) -BROTT. ställe där kalksten brytes; kalkstensbrott. PH 3: 1770 (1741). Kock SkCement. 163 (1932). —
-BRUK.
1) till 1 slutet, 2: kalkbränneri (se d. o. 2). HTSkån. 1: 229 (i handl. fr. 1659). Kock SkCement. 116 (1932).
2) byggn. till 2 (c): kalkmurbruk, vanligt murbruk. Stenhusen äro af Kalk-Sten bygde, nu med Kalkbruk murade, nu med Bleke, Ler och Sand. Linné Gothl. 203 (1745). Kalkbruk beredes av luftkalk, sand och vatten. Bildmark Entrepr. 87 (1921). UpplFmT 43: Bil. 146 (1929). —
(1) -BRYTNING. (kalk- 1893 osv. kalke- 1641) brytning av kalksten. RP 8: 607 (1641). SkånNat. 1922, s. 6. —
(1 slutet, 2) -BRÄNNARE. (kalk- 1538 osv. kalke- c. 1580—1669) [fsv. kalkbrännare] person som bränner kalk; särsk. om arbetare vid kalkbränneri. VarRerV 14 (1538). TT 1898, Bergsv. s. 89. —
(1 slutet, 2) -BRÄNNERI 1004, stundom 3~002.
1) (numera föga br.) abstr.: brännande av kalk (ss. näringsfång). Wahlström Alm. 1746, s. 34. Gottland idkar fördelagtig Boskapsskötsel, i synnerhet af Får, samt Kalkbränneri. Bergklint MSam. 2: 162 (1792).
2) konkret: anläggning för brännande av kalk; jfr -UGN. SvSaml. 2: 16 (1764). Kock SkCement. 161 (1932). —
(1 slutet, 2) -BRÄNNING. brännande av kalk. Så ath j oss behielpuge ære med tegelslagning och kalkbrenning. G1R 4: 189 (1527). SvGeolU Aa 172: 63 (1931). —
(2 (c)) -BÄNK. [jfr d. kalkbænk, t. kalkbank] (i fackspr.) = -LAVE. VGR 1750, s. 338. Dalin (1852; med hänv. till kalklafve). —
(1) -BÄRG. (kalk- 1542 osv. kalke- 1553. kalks- 1702) bärg som huvudsakligen l. helt o. hållet består av kalksten; kalkstensformation. SthmSkotteb. 1542, s. 192. HimHavJord 1: 132 (1925). —
(2 (c)) -CEMENTBRUK~002. byggn. hydrauliskt murbruk framställt gm blandning av cement(bruk) o. kalkbruk; jfr BASTARD-BRUK. TT 1899, Byggn. s. 3. Bildmark Entrepr. 89 (1921). SvUppslB (1933). —
-DAMM, n. särsk. till 1: damm (på väg o. d.) som består av fint fördelad kalksten. LdVBl. 1885, nr 130, s. 3. Det öländska kalkdammet virvlar upp bakom oss vid Färjestaden. Böök ResSv. 86 (1924).
(2 (c)) -DEG. (i fackspr.) kalkgröt. Rothstein Byggn. 154 (1856). Bildmark Entrepr. 88 (1921). Putsbruk beredes af 1 volymdel kalkdeg och 2,5—3 volymdelar finare sand. 2NF 37: 636 (1925). —
(1, 3) -FATTIG. (i sht i fackspr.) med sakligt huvudord: fattig på kalksten l. kalciumföreningar; jfr -RIK. Kalkfattig jord. NerAlleh. 1871, nr 17, s. 4. Kalkfattig föda. Hammarsten FysiolK 314 (1883). Kalkfattiga trakters hufvudsäden äro: potatis, hafre och råg. LAHT 1906, s. 210. —
(3) -FIENTLIG. bot. om växt; motsatt: kalkälskande; jfr -FLYENDE, -SKYENDE. Bokhvete, som man ofta uppgifver vara en kalkfiendtlig växt. MosskT 1889, s. 174.
(1) -FLIS.
1) koll.: (skivor l. plattor av) kalksten. Alla pelarne, som uppbära mellanskeppets omgifningsmurar, bestå af huggen kalkflis. Brunius Resa 1838 287 (1839). Graven täcktes av stora kalkstenar och var uppmurad av kalkflis och invändigt putsad. SvD(A) 1919, nr 244, s. 10.
2) kalksten (ss. bildande ett lager i jorden); kalkstenslager. De ställen på .. (Öland), der kalkflisen ligger så högt upp, att intet åkerbruk kan idkas. Ahlquist Öl. 1: 335 (1822). —
(1) -FLISA, r. l. f.
1) skiva l. platta av kalksten. Linné Vg. 92 (1747). Under tegelgolvet .. anträffades ett äldre golv av kalkflisor. UpplFmT 8: 246 (1921).
2) (†) kalksten (ss. bildande ett lager i jorden); kalkstenslager. Linné Vg. 71 (1747). Den Norra delen af Gottland består af Kalkflisa under Jorden, och der ofvanpå hård och torr mark, samt Barrskog. Tuneld Geogr. 238 (1762). Fischerström 4: 411 (c. 1795). —
(1) -FLO. (föga br.) kalkstenslager; jfr FLO, sbst.1 Rinman 1: 22 (1788). Billingstrakten äger .. den längsta kalk-flo i hela Vestergöthland. Svea 1: 47 (1818). —
-FORM. särsk. (†) till 4; i uttr. (ut)i kalkform, i form av (pulverartad) oxid l. fällning. VetAH 1743, s. 92. Guld i Kalkform känner man icke såsom naturligt. Retzius Min. 302 (1795). —
(4) -FORMIG. (†) om metall: som föreligger i form av en oxid. Cronstedt Min. 167 (1758). Retzius Min. 298 (1795). —
(1, 3) -FRI. med sakligt huvudord: som icke innehåller kalksten l. kalciumföreningar. Torr kalkfri lera. Fischerström 1: 510 (1779). En kalkfri, fältspathaltig kvartssand. LAHT 1901, s. 36. SvGeolU Aa 172: 37 (1931). —
(2 (c)) -FÄRG. tekn. benämning på färgmedel av olika slag med kalk ss. huvudbeståndsdel; särsk.
1) om för strykning av murytor avsedd färg bestående av kalkmjölk (tillsatt med ngt annat färgmedel). Kalkfärgen begagnas hufvudsakligen till utvändig anstrykning på putsade murytor, samt invändiga gipstak. Rothstein Byggn. 190 (1856). 2UB 1: 453 (1898).
2) om för målning å (kalkade) murytor avsedd, i kalkmjölk utrörd färg med bindemedel som motstå kalkens invärkan o. göra färgen hållbar. Målningar, utförda med kalkfärg på torr grund. SvKyrk. Uppl. 4: 224 (1920). Östergren (1929). —
(1) -FÖRANDE, p. adj. geol. om bärgart l. trakt o. d.: som innehåller kalksten. Kalkförande malmer. SvTidskr. 1873, s. 91. De kalkförande zonerna inom Piteå och Råneå socknar. BtRiksdP 1893, Saml. 1. I. 2: nr 29, s. 5. SvGeolU Aa 172: 61 (1931). —
(3) -FÖRENING. (numera mindre br.) kem. förening av kalcium o. ngt annat ämne (l. grupp av ämnen); kalciumförening. Hos korallalgerna (upptager cellväggen uti sig) kalkföreningar. NF 1: 438 (1875). 2NF 13: 592 (1910). —
(3) -GLAS. (i fackspr.) sammanfattande benämning på glassorter som innehålla kalciumsilikat (i förening med kalium- l. natrium- l. aluminiumsilikat) samt äro fria från blysilikat; blyfritt glas. Keyser Kemien 2: 244 (1871). SvUppslB 11: 414 (1932). Seitz Glas. 11 (1933). —
(2 (c)) -GRAV. (i södra Sv.) kalkgrop. —
(2 (c)) -GROP. särsk. (i fackspr.): grop vari den gm våtsläckning i lave släckta kalken får nedrinna för att förvaras, till dess den skall användas. Möller 2: 10 (1785). Om den släckta kalken tages direkt från en kalkgrop, bör (osv.). SFS 1920, s. 580. —
-GRUND.
1) till 1 o. 3: kalkbotten (se d. o. 1). Risingh LandB 15 (1671). Fruktträden (trivas) bäst på kalkgrund. Abelin Frukt 125 (1902).
2) till 2 c; om massa l. tunt lager av kalk ss. underlag för målning o. d. Pasch ÅrsbVetA 1837, s. 77. Målningar på kalkgrund. SD(L) 1892, nr 197, s. 1. —
-GRUS.
2) till 2 c: grus (se d. o. 2) av torkat murbruk. DA 1771, nr 163, s. 4. Kalkgrus, uppsamladt vid rifningen af ett hus eller en mur och sedan krossadt. Abelin TrInomh. 32 (1904). Bildmark Entrepr. 40 (1921). —
(1) -GRUVA, r. l. f. gruva där kalksten brytes; kalkbrott. Linné Sk. 196 (1751). Röken från kalkgruvorna stiger oföränderlig kring Kinnekulle. SvD(A) 1929, nr 218, s. 7. —
(3) -GRÄDDE. [jfr t. kalkrahm, eng. cream of lime] (†) = -BLOMMA. Möller (1790). Hyltén-Cavallius OorgKemi 201 (1854). —
(2 (c)) -GRÖT. (i fackspr.) fet, smidig massa av (våt)släckt kalk. Berlin OorgKem. 313 (1857). TT 1871, s. 186. Rosenberg OorgKemi 415 (1888). SFS 1892, Bih. nr 82, s. 2. —
(3) -GYTTJA. (i fackspr.) gyttja som innehåller en större mängd av (med olika organismers hjälp) utfällt kalciumkarbonat. Andersson Växtv. 8 (1896). NoK 43: 129 (1925). —
(1, 2, 3) -GÖDA, -ning. (numera mindre br.) landt. ”göda” (åker l. äng o. d.) med kalkmjöl (i bet. 1 o. 3) l. kalkslam l. olika kalciumföreningar; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Kalkgödda åkrar. Wallerius Åkerbr. 175 (1761). Så gynnande resultater (på åkerjordens växtlighet), som man alltid märkt efter en kalkgödning. QLm. I. 1: 52 (1833). Juhlin-Dannfelt 25 (1886). —
(2 (c)) -HACKA, r. l. f. [jfr t. kalkhacke] (†)
1) om olika redskap för bearbetning av (kalk)-murbruk; jfr -KLUBBA, -PISKA, -RAKA, -SLAGA. SthmSkotteb. 1542, s. 182. (Sv.) Kalkhacka .. (lat.) pilum calcarium; rutrum. Lindfors (1815). SvTyHlex. (1851, 1872).
(1, 3) -HALT, r. l. f. jfr -HALTIG. LittT 1796, s. 60. En kalkhallt (i märgel) af 30 procent. QLm. I. 1: 60 (1833). Kaligödslingen minskar betornas kalkhalt. TLandtm. 1897, s. 93. Kalkhalten i födan. Thunberg Livsförrättn. 1: 215 (1924). —
(1, 3) -HALTIG. som innehåller kalksten l. kalciumföreningar. Kalkhaltig lerjord. EconA 1807, maj s. 92. Kalkhaltig moränlera. Nathorst LandtbrSk. 12 (1896). Hårdvattenstvål .. toalettvål f. hårt o. kalkhalt(igt) vatten. NKKatal. 1925, s. 26. —
(2) -HO, sbst.1 (sbst.2 se sp. 127) (†) kalktråg. (T.) Kalck-Trog .. (sv.) kalk-ho. Lind 1: 988 (1749). —
-HUS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 127). (kalk- 1680—1785. kalke- 1543)
2) (†) till 3; i fråga om vissa djur: skyddshölje av kalciumkarbonat. Retzius Djurr. 31 (1772). Brander NatH 12 (1785). —
(2) -HYDRAT. kem. äldre benämning på kalciumhydroxid: släckt kalk. Berzelius Kemi 1: 372 (1817). SvUppslB 14: 991 (1933). jfr Bolin o. Gustaver KemGymn. 158 (1932). —
(1) -HÄLL. häll av kalksten.
1) om (parti av) kalkstensformation som bildar en häll; jfr HÄLL, sbst.2 1. Hülphers Dal. 136 (1762). Alfvarområdena på Öland, Gottland och i Västergötland äro nakna eller med ett tunt jordlager täckta kalkhällar. 2NF 27: 1148 (1918). SvGeolU Aa 160: 8 (1927).
2) om större, mer l. mindre skivliknande stycke av kalksten; jfr HÄLL, sbst.2 3. Linné Vg. 87 (1747). 2NF 34: Suppl. 637 (1922). —
(1 (slutet), 2) -INDUSTRI. industri bestående i brytning av kalksten l. bränning av kalk. Ymer 1915, s. 197. —
(3) -INKRUSTERAD, p. adj. (i fackspr.) om (del av) organism: vari kemiskt utfällt kalciumkarbonat avsatt sig. MosskT 1891, s. 15. Kalkinkrusterade alger. NoK 43: 129 (1925). —
-JORD.
2) till 1, 3: (starkt) kalkhaltig jord. Leran (kan förbättras) medh feet Kalckjord. Risingh LandB 19 (1671; möjl. åsyftande släckt kalk). Stridsberg Åkerbr. 15 (1727). Lös kalkjord (kalkmärgel, kalkmo), som hufvudsakligen består af fint fördelad kolsyrad kalk. LB 1: 87 (1899).
3) [jfr JORD 8 d, ävensom motsv. numera föråldrade anv. av d. kalkjord, t. kalkerde] (†) till 3: kalciumoxid. Åkerman KemTechn. 1: 400 (1832). AHB 57: 15 (1871).
Ssgr (till -JORD 3; †): kalkjords-hydrat. kalciumhydroxid; släckt kalk. Almroth Kem. 439 (1834). Almström KemTekn. 1: 550 (1844).
(3) -KARBONAT. (numera föga br.) kem. o. miner. kalciumkarbonat. Bergstrand Johnson 2: 14 (1874). LAHT 1903, s. 193. —
(1) -KLAPPER. (i vissa trakter) koll.: rundnötta stenar av kalksten. Linné Gothl. 183 (1745). Grund matjord, som till alf har kalkklapper eller löst kalkberg. Lundequist Landtbr. 2: 199 (1850). —
(2 c) -KLEMARE. (†) person som kalkstryker l. rappar hus; anträffat bl. i bildl. anv.; jfr -SLAGARE 2. Kalckklemare, hyendemakare och brödstycke-betlare. Swedberg Dav. § 28 (1713). —
(2 c α) -KLUBBA, r. l. f. (i fackspr.) med spik beskodd klubba för bearbetning av kalk(murbruk), numera företrädesvis använd vid framställning av slagen kalk. —
(3 b) -KONKREMENT. fysiol. stenbildning l. avlagring av kalciumsalter i olika kroppsorgan. SvUppslB (1933). —
(3) -KRUSTA. (i fackspr.) beläggning (skorpa) av kalciumkarbonat på ett föremål. TLäk. 1834, s. 262. Fornv. 1916, s. 140. —
(2) -KVARN. (i fackspr.) ett slags maskin för malning av osläckt kalk. Henström Landtbyggn. 69 (1869). —
(3) -KVÄVE. (i fackspr.) karbidkväve, kalciumcyanamid; särsk. om ett jordförbättringsmedel (ett stoftfint, gråsvart, dammande pulver) som huvudsakligen består av kalciumcyanamid. KemT 1903, s. 125. NoK 4: 72 (1921). —
-LAGER, n.
2) till 2 c: lager av rappning l. puts. (Kalkmålningarna) voro .. dolda af kalklagret. Rydbeck Kalkmåln. 95 (1904). —
(1) -LAV. bot. den på kalksten växande laven Urceolaria calcarea Ach. (Lichen calcareus Lin.); jfr -MOSSA. VetAH 1804, s. 113. Lundell (1893). —
(2 (c)) -LAVE. byggn. låda vari kalk släckes l. murbruk tillredes; jfr -BÄNK. HSH 35: 361 (1659). Dalin (1852). —
(1, 3) -LERA. (†) (starkt) kalkhaltig lera. Biberg Linné Oec. 24 (1750). Bördig kalklera. Brunius GotlK 2: 29 (1865). —
(1, 3) -LERSKIFFER~020. geol. kalkhaltig lerskiffer; märgelskiffer. Bergstrand Geol. 230 (1868). 3NF 12: 1032 (1930). —
(3) -LEVER. [jfr t. kalkleber] tekn. förening av svavel o. kalcium; kalciumsulfid; kalksvavellever. Bergman Jordkl. 2: 374 (1774). Retzius Min. 90 (1795). —
(2) -LINIMENT. med., farm. mot brännsår användt liniment bestående av en blandning av linolja o. (klart) kalkvatten i lika delar. Berlin Farm. 2: 445 (1851). NoK 44: 103 (1925). —
(1, 2) -LJUS, n. tekn. intensivt ljus som utsändes av osläckt kalk (l. krita l. magnesia) upphettad i knallgaslåga. Björling Sol. 58 (1869). SvUppslB (1933). —
(2 (c)) -LUKT. lukt av kalk (från nykalkade väggar l. murar o. d.); jfr -OS. Schultze Ordb. 2877 (c. 1755). PrHb. 1: 1068 (1885). —
(2) -LUT. (numera mindre br.) kalkmjölk. Hiärne Förb. 30 (1706). Rinman 1: 926 (1788). AHB 38: 42 (1869). Björkman (1889). jfr (†): Tag starck Kalck-Luth af Hönse-Dyngia och Aska, twätta Hästen där Skadan och Klådan är. Rålamb 13: 129 (1690). —
-MJÖL. (i fackspr.)
1) till 1: kalksten i pulverform; särsk. om finmalen kalksten (använd ss. jordförbättringsmedel). Linné Vg. 73 (1747). Feilitzen Upps. 120 (1898).
3) till 2: släckt (ofta självsläckt) kalk i pulverform (ss. jordförbättringsmedel). Östergren (1929). —
(2 (c)) -MJÖLK. [jfr d. kalkmælk, holl. kalkmelk, t. kalkmilch] (i fackspr.) mjölklik uppslamning (suspension) av kalciumhydroxid i kalkvatten (framställd av osläckt kalk o. vatten l. gm kalkgröts l. slagen kalks utspädning med vatten). Rinman 1: 926 (1788). Använder man vid kalkens släckning mera vatten, än som behöfves för att erhålla kalkhydrat, blifver kalken såsom en deg; med mera vatten erhålles kalkmjölk. Rothstein Byggn. 154 (1856). Därs. 190. De mindre hudarna, t. ex. skinn af kalfvar, får och getter, afhåras med kalkmjölk, men hudar af större djur med sur lut af utdragen bark. AHB 52: 4 (1871). Lindfors SjOdlVäxt. 93 (1927). —
(1, 3) -MO. (i fackspr.) kalkhaltig mojord, kalksand; äv. (icke i fackmässigt spr.) oeg., om annan fin, vitaktig sand (av kvarts); jfr BJÖRK-MO, VIT-MO. HushBibl. 1755, s. 67. Arrhenius Jordbr. 1: 19 (1859). LAHT 1907, s. 395. —
(2 (c)) -MURBRUK~02 l. ~20. vanligt murbruk (av kalkgröt o. sand); kalkbruk. Ekenberg (o. Landin) 162 (1889). 2NF 37: 636 (1925). —
(2) -MÅLERI1004, äv. 3~002. konst. abstr.: målning på (i sht torr) kalkgrund; jfr -MÅLNING 1. Rydbeck Kalkmåln. 8 (1904). Medeltida kalkmåleri. UpplFmT 8: 125 (1918). —
(2) -MÅLNING. konst. målning på (i sht torr) kalkgrund.
2) konkret. AntT 2: 349 (1869). Medeltida kalkmålningar i Skånes kyrkor. Rydbeck (1904; boktitel). —
(1, 3) -MÄRGEL. landt. starkt kalkhaltig märgel (använd ss. jordförbättringsmedel). HushBibl. 1755, s. 67. 2NF 19: 280 (1913). —
(2) -MÄTARE. [jfr ä. d. kalkmaaler, mnl. calcmeter, ä. holl. kalkmeter] (förr) (edsvuren) tjänsteman anställd av en stad för officiell mätning av kalk, då sådan mätning begärdes av köpare l. säljare. BoupptSthm 3/6 1668. Ordinarie Kalkmätaren här i Staden (dvs. Sthm) Fred. Flinkenberg. IT 1791, nr 20, s. 3. SFS 1828, SärskBl. s. 153. —
(1, 3) -MÄTTAD, p. adj. om vätska: starkt kalkhaltig. Kalktuff är en fast bergart, som bevarar aftryck af de växtdelar som inblandats i det kalkmättade källvatten, hvarur den afsättes. SvRike I. 2: 80 (1900). HimHavJord 1: 93 (1925). —
(1) -MÖRJA. En lös (kalksten) .., s. k. kalkmörja. Granström SvCementförsäljn. 84 (1923). Kock SkCement. 24 (1932). —
(1, 3) -NÅL. (i fackspr.) nålformig kalkspatkristall. Svampdjur, hvilkas skelett utgöres af kalknålar, t. ex. slägtet Grantia. Thorell Zool. 2: 482 (1865). 3NF 2: 239 (1923). —
-OLJA, r. l. f. (†)
1) till 1 o. 3; benämning på kolvätet i bituminös kalksten? Bitumen .. Marmoris, liquidum. Calx Bituminosa Kalckolja. Linné SystNat. 6 (1740). Uti Berg finnes gärna någon fet vätska såsom Berg-Olja, Berg-Balsam, Berg-Tiära, Jord-beck, Kalk-Olja, o. s. v. Wahlström Alm. 1745, s. 37.
2) [jfr ä. t. kalköl] till 3; om gulaktig vätska vari klorkalcium (kalciumklorid) sönderflyter gm upptagande av fuktighet ur luften. Sal Ammoniacum Fixum .. Deliqvescerar i luften til en klar gulaktig liqveur, som kallas Kalkolja. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 164 (1765). Så kallad Kalk-olja eller en concentrerad solution af Kalk i Salt-syra. VetAH 1775, s. 23. Rinman 2: 483 (1789). Nordforss (1805). —
(2 (c)) -OS. (numera föga br.) kalklukt. HB 2: 208 (1589). Skadliga luftarter och dunster, såsom kolos, kalkos (m. fl.). Lovén Anv. 89 (1838). —
(2 c α) -PISKA, r. l. f. (i fackspr.) redskap (numera bl. en stake med ett avlångt l. krokigt järn i ena ändan, förr äv. en vidja) för piskning av kalk(murbruk), numera företrädesvis använd vid framställning av slagen kalk; jfr -HACKA, -SLAGA. Holmberg 2: 549 (1795). Stål Byggn. 1: 178 (1834). LfF 1854, s. 251. —
(1) -PLATÅ. platå av kalksten. Svea 1: 47 (1818). Kalkplatån (på Öland) .. bildar det bekanta alvaret, en svensk stenöken. HimHavJord 1: 235 (1925). —
(2) -PUDRETT. landt. gödselmedel bestående av människoexkrement uppblandade med osläckt l. släckt kalk. Alm(Sthm) 1873, s. 41. 2NF 22: 555 (1915). —
-PULVER.
1) till 1: till pulver sönderfallen kalksten. Bergman Jordkl. 2: 360 (1774). Mergel, en mer eller mindre hård förening af lera och kalkpulfver, oftast blandad med sand. JernkA 1828, Bih. 3, s. 10.
2) till 2 (c): pulver vartill osläckt kalk sönderfaller, då den släckes gm torrsläckning; torrsläckt kalk (med tanke på dess pulverform). SFS 1920, s. 580. —
(2 (c)) -PUTS. byggn. kalkmurbruk till putsning av vägg- l. takytor o. d.; (lager av) dylikt murbruk varmed en vägg- l. takyta o. d. putsats. Härvarande takhvalf består af bräder med kalkputs. Brunius Resa 1838 344 (1839). Takmålningar lära finnas i kyrkan under kalkputsen. TurÅ 1909, s. 141. Målning på kalkputs. Bildmark Entrepr. 348 (1921). —
(2 (c)) -PUTSA, -ning. byggn. putsa (en vägg- l. takyta o. d.) med kalkmurbruk. Väggarna .. kalkputsades. 2UB 1: 250 (1898). Boklund Bost. 57 (1907). särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: (lager av) kalkputs. Då murbruket mellan stenarne samt kalkputsningen äro färska och ännu våta. FörhSkandNaturf. 1863, s. 125. NF 3: 894 (1879). —
(2 (c)) -RAKA, r. l. f. (i fackspr.) rakliknande redskap (en med ett par öppningar försedd, rektangulär skiva, fastsatt på ett skaft) för omrörning o. d. av kalk som släckes l. av murbruk som tillredes. Rothstein Byggn. 158 (1856). —
(2 c) -RAPPA, -ning. byggn. rappa med kalkmurbruk, kalkputsa. Til äfventyrs torde våra tegelmurars tidiga förfallande ofta befordras genom en altför hastig kalk-rappning efter murningen. Rinman 2: 972 (1789). TT 1895, Byggn. s. 81. särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: av kalkmurbruk bestående rappning; kalkputs. En af tegel uppmurad, fordom med hvit kalkrappning försedd .. kakelugn. Carlén Repr. 6 (1839). Fatab. 1925, s. 85. —
(1, 3) -RIK. med sakligt huvudord: rik på kalksten l. kalciumföreningar; jfr -FATTIG. Bergstrand Geol. 59 (1868). Kalkrik .. föda. Hammarsten FysiolK 314 (1883). Granen trivs bäst på kalk- eller mullrik jordmån. Geete o. Grinndal 45 (1923). —
(1, 3) -RIKEDOM~002, äv. ~200. jfr -RIK. Fennia XV. 3: 84 (1898). Kalkrikedom i jorden ökar dennas bördighet. LAHT 1915, s. 46. Mjölk och ägg böra (i en viss diet) undvikas på grund av deras kalkrikedom. NordMedT 1934, s. 1060. —
(2 (c)) -RÖRARE. (kalk- 1521—1574. kalke- 1539—1540) [fsv. kalkrörare (SthmStadsb. III. 1: 338), av mnt. kalkrorer (SthmStadsb. III. 1: 292); jfr t. kalkrührer] (†) arbetare som slår kalk l. tillreder murbruk. Siwrd kalkrø(ra)re paup(er). SthmSkotteb. 1521, s. 203. Skråordn. 333 (1574). Anm. Ex. från 1521 representerar möjl. en form kalkröre; jfr Olson AppellSbst. 13 (1916). —
(2 (c)) -RÖRERSKA. (†) arbeterska som slår kalk l. tillreder murbruk; jfr -KÄRING. Rudbeckius MemQvot. 77 a (1633). Rudbeck Bref 214 (1685). —
(3) -SALPETER~020. (i fackspr.) benämning på flera kväve- o. syrehaltiga kalciumföreningar; särsk. om en dylik förening som framställes fabriksmässigt under utnyttjande av luftens kväve och som användes ss. gödselmedel; jfr KALCIUM-NITRAT, NORGE-SALPETER. Tysk kalksalpeter, fabriksmässigt framställd kalksalpeter som innehåller omkr. 14,5 % kväve i form av salpeter o. 1 % kväve i form av ammoniakkväve. HSjögren Min. 123 (1880). LAHT 1930, s. 938. —
(3) -SALT, n. [jfr d. kalksalt, t. kalksalz]
1) (†) mursalt. Linné SystNat. 5 (1740). Kalksalt utvitrar på alla hvalf och murar, som en rimfrost, och smakar som salt. Linné Stenr. 39 (c. 1747). Dalin 2: 113 (1853).
2) (i fackspr., numera föga br.) kalciumsalt. Berlin OorgKem. 316 (1857). Svartz MatsmältnSj. 237 (1932). —
(1, 3) -SAND. sand vars korn bestå av partiklar av kalksten. Hwijt Kalcksand. Risingh LandB 19 (1671). Ymer 1908, s. 308. —
-SANDSTEN~02, äv. ~20.
1) geol. till 1 o. 3: kalkhaltig sandsten. Hisinger Ant. 4: 137 (1828). Med hänsyn till cementet skiljer man mellan kalksandstenar, järnsandstenar (limonitkitt), lersandstenar och kvartssandstenar. Ramsay GeolGr. 255 (1909). SvGeolU Aa 160: 31 (1927).
2) tekn. o. byggn. till 2: ett slags av släckt kalk o. sand (i Sv. mellan 1904 o. 1917) framställd konststen; förr äv. om den stenartade massan i en av släckt kalk o. sand uppförd pisémur. Henström Landtbyggn. 32 (1869). TT 1901, Allm. s. 200. 2NF 26: 1201 (1917). —
(2) -SAND-TEGEL. tekn. o. byggn. tegel framställt av sand o. släckt kalk. Ekenberg (o. Landin) 139 (1888). Wirgin Häls. 1: 81 (1931). —
(2 (c)) -SIKT. (i fackspr.) sil varigm man låter våtsläckt kalk från laven nedrinna i kalkgropen. G1R 25: 589 (1555). IErici Colerus 1: 80 (c. 1645). —
(3) -SINTER. geol. kalkspat som i form av droppsten(ar) på kemisk väg avsatts ur vatten innehållande upplöst kalciumkarbonat. (Somliga ”kaverner” äro) inuti med kalkzinter eller droppstenar .. beklädde. Wallerius Tank. 130 (1776). Frosterus Min. 100 (1917). —
(3) -SKAL. skal av kalciumkarbonat. (Fåglarnas) ägg .. äro alla med et hårdt och skiördt kalkskal omgifne. Retzius Djurr. 15 (1772). 2NF 33: 1171 (1922).
Avledn.: kalkskalig, adj. (i fackspr.) försedd med kalkskal. Mikroskopiska kisel- och kalkskaliga organismer. Quennerstedt StrSkr. 1: 14 (1866, 1919). —
(1) -SKIFFER. geol. tunn, skiffrig kalksten. Kalm Resa 3: 326 (1761). (Ekenberg o.) Landin (1892). —
-SKIFFER-BRUK. byggn. Kalkskifferbruk tillredes av kalkdeg, skiffermjöl eller skifferkalk och sand. Bildmark Entrepr. 90 (1921). SvD(A) 1934, nr 198, s. 16. —
(2) -SKUTA. (kalk- 1552—1902. kalke- 1546—1547) skuta varpå (osläckt l. släckt) kalk transporteras. iiij kalcke skutor, som kalcken pläger föras medh. SkeppsgR 1546. Strindberg Fagerv. 211 (1902). —
(3) -SKYENDE, p. adj. bot. om växt; motsatt: kalkälskande; jfr -FIENTLIG, -FLYENDE. Kalkskyende ogräs. LB 1: 105 (1899). LAHT 1930, s. 750. —
(2 c α) -SLAGA. (i sht förr) benämning på olika redskap varmed kalk(murbruk) slås l. piskas; jfr -KLUBBA, -PISKA. Rietz 303 (1863). Lundell (1893; anfört fr. sydsv. förf.). —
1) (i fackspr.; jfr för övr. KALK, sbst.2 2 c α) motsv. -SLÅ 1. SkrGbgJub. 6: 351 (1595). Cavallin (1876).
2) motsv. -SLÅ 2; särsk. (†) bildl., ss. vbalsbst. -slagare, person som (av underdånighet l. inställsamhet) söker överskyla andras (i sht mäktiga personers) svagheter l. som underlåter att beivra synd l. orättfärdighet o. d.; jfr -KLEMARE. Kalckslagare, hyendemakare, ammor, insöfware, och slikt tyg, jag menar enneprester och smickrare äro alt förmonge. Swedberg Dav. § 36 (1713). Dens. Schibb. 459 (1716). —
(1, 3) -SLAM. (i fackspr.) slam vars fasta beståndsdelar utgöras av kalciumkarbonat. Rinman 2: 453 (1789). På visst djup, intill 4000 m, avlagras .. i haven mängder av kalkslam. NoK 1: 8 (1921). —
(2 (c)) -SLÅ, v., -slagning (EElai Hwasz E 3 b (1660), Östergren (1929)), -slåning (†, Rothof 6 (1762), Fischerström 1: 25 (1779)); -slagare (se d. o.).
1) slå kalk; på detta sätt tillreda kalkmurbruk; numera bl. (i fackspr.; jfr för övr. KALK, sbst.2 2 c α) ss. vbalsbst. Kalkslå .. (dvs.) slå kalk: (lat.) cæmentum subigere. Lindfors (1815).
2) byggn. beslå (en mur l. vägg o. d.) med murbruk (kalkbruk), rappa. Murenius AV 311 (1655). Ett hus af kalkslaget trä under tak af plåt och tegel. PT 1911, nr 35 B, s. 3. särsk. (†) ss. vbalsbst. -slagning, -slåning i konkret anv.: rappning, murbruk. Stadzens Kyrckia .. war nästan tacklös .. Kalckslagningen affallen. EElai Hwasz E 3 b (1660). Fischerström 1: 25 (1779). —
(2 (c)) -SLÄCKNING. släckning av kalk. Rothstein Byggn. 174 (1856). Henström Landtbyggn. 69 (1869). —
(3) -SPAT. [av t. kalkspat] i sht geol. o. miner. kristalliserat kalciumkarbonat; kalcit; jfr DUBBEL-SPAT. Cronstedt Min. 13 (1758). Kalkspat uppträder i vanligen vackert utbildade kristaller, vilka utmärka sig genom stor ytrikedom. Frosterus Min. 99 (1917). Dubbelbrytning hos kalkspat. Gertz o. Grönwall Min. 24 (1923).
Ssg: kalkspat-, äv. (numera föga br.) kalkspats-kristall. (-spat- 1873 osv. -spats- 1789—1852) Rinman 2: 938 (1789). NoK 42: 249 (1925). —
(1, 2) -SPRIDARE, r. l. m. landt. kalkspridningsmaskin. Feilitzen Upps. 131 (1898). En svensk gödselspridningsmaskin, .. även lämplig som kalkspridare. LmUppslB 415 (1923). —
(1, 2) -SPRIDNING. landt. utspridning av (osläckt l. släckt) kalk l. kalkmjöl över en åker o. d. Feilitzen Upps. 132 (1898).
Ssg: kalkspridnings-maskin. landt. Kalken utströddes med kalkspridningsmaskin. Feilitzen Upps. 135 (1898). LB 4: 319 (1905). —
(2 c) -SPRUTA, r. l. f. (i fackspr.) spruta varmed ngt i desinficierande syfte o. d. besprutas med kalkmjölk. LD 1907, nr 145, s. 2. —
-STEN, se d. o. —
-STRYKA, -ning.
1) till 2 c: (för färgning) bestryka (en vägg l. ett tak o. d.) med kalkmjölk (kalkvatten); kalka (se KALKA, v.1 4). Kiörkian skall kalkstrijkas. VDAkt. 1685, nr 217. Väggarna (i Salsta slottskapell) äro släta, kalkstrukna. Uppl. 1: 627 (1905).
2) till 2 c δ: garv. behandla (en hud) med kalkmjölk; kalka (se KALKA, v.1 2 a). AHB 4: 15 (1860). SFS 1916, s. 979. —
-STYCKE.
2) till 2 (c): stycke osläckt kalk; äv.: stycke rappning. Rothstein Byggn. 175 (1856). Henström Landtbyggn. 69 (1869). —
(3) -SVAMP. zool. svampdjur tillhörande en ordning (Calcispongia) hos vilken skelettet består av kalciumkarbonat i form av en-, tre- l. fyrstråliga nålar; särsk. i pl. ss. benämning på denna ordning. 1Brehm III. 2: 383 (1876). Quennerstedt LifvVäg. 19 (1906). —
(3) -SVAVELLEVER ~0020. tekn. kalciumsulfid, svavelkalcium; jfr -LEVER. Nyblæus Pharm. 467 (1846). 2NF 26: 365 (1917). —
(2 c) -TRÅG. (i fackspr.) om ett slags mindre låda vari murbruk bäres till de med murning sysselsatta arbetarna, ”brukkass”. Lundgren MålAnt. 2: 156 (1872). Siwertz Visd. 102 (1911). Anm. Ordet förekom möjligen redan på 1700-talet. jfr: (T.) Kalck-Trog .. (sv.) kalkho, tråg. Lind 1: 988 (1749). —
(1, 3) -TUFF. i sht geol. (vanl. ljusfärgad) porös massa av kalciumkarbonat som gm luftens invärkan utfällts ur kalkhaltigt vatten som silat ned över en sluttning; ofta innehållande avtryck av olika växtdelar; äv.: kalktuffyndighet. Rinman 1: 939 (1788). HimHavJord 1: 98 (1925).
Ssgr: kalktuff-flora. bot. sammanfattning(en) av de växtarter av vilka avtryck träffas i kalktuff. Norrlands intressanta kalktuff-flora. BotN 1890, s. 135.
(2, 3) -TVÅL. kem. o. tekn. i vatten olöslig, klibbig massa som uppstår, då en tvållösning blandas med ett kalciumsalt l. då fett kokas med kalkmjölk. EconA 1807, mars s. 96. Berzelius Kemi 4: 373 (1827). 2NF 30: 488 (1920). —
(1 slutet, 2) -UGN. [fsv. kalkughn] ugn vari kalk brännes. VarRerV 40 (1538). Kock SkCement. 44 (1932). —
(2 a; jfr KALKA, v.1 2 a) -ULL. [jfr mnt. kalkwulle] (i fackspr.) benämning på den kalkblandade ull som erhålles i garverier vid avskrapning av fårhudar behandlade med kalkmjölk; äv. allmännare: ull som i garverier avskaves från fårhudar. BoupptVäxjö 1753. TLev. 1909, nr 5 A, s. 1. —
-VANDLA, -ing (Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 191, Svenson Sinnessj. 42 (1907). i pass. med intr. bet. 1) till 3: fysiol. o. bot. mer l. mindre fullständigt förvandlas till l. övergå i kalk; förkalkas. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 191 (: kalkvandling). LAHT 1892, s. 225. De af exkrescenser, skrumpningar och kalkvandlade skrofligheter ojämna klaffarna (i hjärtat). Petersson FysUnders. 255 (1908). Nyström Kir. 2: 242 (1929). 2) (†) till 4: oxideras. (Silver) Kalkvandlas icke i elden. Retzius Min. 308 (1795). —
(jfr 2 c) -VASSLA, r. l. f. (i fackspr.) om det kalkhaltiga (med en hinna av kalciumkarbonat överdragna) vatten som vid våtsläckning av kalk flyter ovanpå den bildade kalkgröten. Bildmark Entrepr. 197 (1921). —
-VATTEN. (kalk- 1642 osv. kalks- 1698) [jfr holl. kalkwater, t. kalkwasser]
1) (i fackspr.) till 2 (c); dels om (klar) lösning av släckt kalk i vatten, dels om kalkmjölk (särsk. tunnare sådan). Murenius AV 287 (1654); möjl. till 2. ApotT 1698, s. 6. En upplösning af ren, caustik kalkjord i vatten, kallas kalkvatten. Berzelius Kemi 1: 275 (1808). Så snart kalkvattnet (vari hudarnas avhåring sker) blir svagare, omröres det väl. AHB 52: 2 (1871). Lindgren Läkem. 146 (1920). Starck Kemi 145 (1931).
2) (numera bl. tillf.) till 3: kalkhaltigt vatten. Palmchron SundhSp. 117 (1642). Fråga är om .. (struman) kan tilskrifvas kalkvatnet; ty på Gottland, der kalkvatnet är äfven så starkt, har ingen denna sjukan. Linné Diet. 2: 80 (c. 1750). —
(1 slutet, 2) -VED. (kalk- 1560—1745. kalke- 1556—1571) (†) ved till kalkbränning. G1R 26: 688 (1556). Linné Gothl. 188 (1745). —
(2) -VIT. vit som kalk; vit av kalk, vitkalkad. I alla (matväskorna) fann jag kakor, sammanklibbade af bark, inuti becksvarta med en kalkhvit hinna af mjöl på ytan. Runeberg 5: 397 (1832). Ett litet rödmåladt hus med .. kalkhvita skorstenar. Almqvist TreFr. 3: 225 (1843). Krusenstjerna Händ. 177 (1929). —
(2 c; jfr KALKA, v.1) -VÄGG. kalkstruken l. kalkad vägg; vägg vit av påstruken kalk. Rum med nakna kalkväggar. Fryxell Ber. 8: 122 (1838). Han var blek som en kalkvägg. Engström 2Bok 140 (1909). —
(2 (c)) -VÄLLING. [fsv. kalkvällinger] (i fackspr.) (tunn) kalkgröt; kalkmjölk. Hund E14 157 (1605). IErici Colerus 1: 321 (c. 1645). SFS 1915, s. 88. —
(3) -VÄXT, r. l. m. bot. växt som för sin trivsel är i behov av kalk; kalkälskande växt. Lundequist Landtbr. 261 (1845). BotN 1925, s. 24. —
(2 c; jfr KALKA, v.1 2) -ÄGG. (i sht förr) ägg som förvara(t)s i kalkvatten (se d. o. 1). TT 1872, s. 292. Walin Födoämn. 24 (1906). —
(3) -ÄLSKANDE, p. adj. bot. om växt: som för sin trivsel är i behov av kalk; som endast trives på kalkhaltig jord; motsatt: kalkfientlig. BotN 1872, s. 53. LAHT 1930, s. 740.
B (†): KALKE-BALJA, -BAND, -BRYTNING, -BRÄNNARE, -BÄRG, -HUS, -SKUTA, se A. —
-STEN, se d. o. —
-VED, se A.
C (†): KALKS-BÄRG, -VATTEN, se A.
Spalt K 110 band 13, 1935